Vilken arena blir #50? Del 1.
Sakta men säkert har jag närmat mig 50 arenor utanför Sveriges gräns. Resan började i mars 1987, men det var egentligen inte förrän 20 år senare som jag på allvar började "jaga" arenor att lägga in i minnesbanken.
Med start idag kommer jag, att i kronolgisk ordning, presentera de 49 arenor som jag hittills har visiterat.
1) White Hart Lane - London. I mars 1987 begick jag debut på den europeiska arenaresan. Med mig hade jag vännen Anders och vi fick se hemmalaget besegra Queens Park Rangers med 1-0. En råkall eftermiddag med bra stämning. Fem år senare var jag tillbaka och eftersom jag är Tottenhamanhängare ligger det ju i farans riktning att den nya arenan blir min femtionde. Vore snyggt på något sätt.
2) Selhurst Park - London. Mars 1992. Crystal Palace skulle ta emot Nottingham Forest i en kvällsmatch. Vännen Jonas och jag kom sent till arenan och köpte biljett till ståplats på kortsidan. Vi hamnade i utkanten av hemmalagets klack och matchen i sig var en ganska blek historia som också slutade 0 - 0. Mest minnesvärt var den store mannen jämte mig. Han stod knäpptyst med armarna i kors i 89 minuter. I den nittionde brast det och med mycket stark röst utbrast han: "DO SOMETHING". Oförglömligt.
3) Olimpico - Rom. Det första besöket av hittills 12 skedde i oktober 1993. Under en tågluff med Pär hade vi flyt i så motto att Italien skulle ta sig an Skottland i kvalet till VM i USA året efter. Baresi och Baggio dominerade i varsin lagdel och det var en stor kväll när Italien tog en enkel seger. Dock, Olimpico för mig är synonymt med Roma och publiken i Curva Sud. Gåshud är en underdrift.
Curvan var välfylld när Roma föll mot Manchester United i CL-kvarten 2008.
4) San Siro - Milano. Tre besök allt som allt där det första kom dagarna efter debuten på Olimpico. Inter - Torino 0 - 0. Läckraste upplevelsen är utan minsta tvekan höstderbyt 1999. Böljande vacker fotboll med en inramning utöver det vanliga och där Maldini & Co drog det längsta strået. Jag vacklade ut när domaren blåste av och jag visste att jag ville tillbaka.
5) Estadio Sarri - Barcelona. Numera nedlagd men den var under många år en hemmaborg för Espanyol. Oktober 1995 klev jag in där för att se hemmalaget spela 2 - 2 mot Celta Vigo. Arenan i sig var liten och tät och familjär på något sätt. Den är också känd för att ha huserat en av VM-historiens mest spektakulära matcher: Italien - Brasilien 1982. Rossi tre mål. Ni som minns ni minns.
6) Volksparkstadion - Hamburg. Klassisk mark, i alla fall för de med ett blåvitt hjärta. Jag var där september 1996. HSV - Dusiburg 1 - 1. Inga större intryck egentligen mer än att det var första gången jag var med om att du fick pant om du lämnade tillbaks ditt urdruckna ölglas i hårdplast. Det säger en hel del om matchkvalitén.
7) Stadio Castellani - Empoli. E och jag var där november 1997. Snålblåst, regn, kallt men Italien är Italien är Italien. Empoli - Atalanta 1 - 0. Lågintensivt och taktiskt från två lag som låg på undre halvan av tabellen under en mycket stark Serie A - säsong. Arenan i sig släpper vi. Den var inte mycket att jubla över.
8) Camp Nou - Barcelona. Även här var E min moatjé vid första tillfället av hittills två. Satan i gatan vad den imponerade på mig när vi bänkade oss högt upp bakom ett av målen. Den arenan kändes. Extra fräckt att Barcelona avgjorde matchen mot Racing Santander med mindre än fem minuter kvar och att målet kom där vi satt. Den här årgången av Barcelona, januari 1999, innehöll bland annat Figo, Guardiola, Rivaldo, Cocu och bröderna de Boer.
I väntan på avspark mellan Barcelona - Osasuna januari 2008.
9) Parken - Köpenhamn. Mars 1999. Kval till EM mellan Danmark och Italien. Seger för Nesta & Co och jag var nöjd. Fin arena som gjord för fotboll. Om många av de danska supportrarna var alldeles för berusade för sitt eget bästa? Nästa fråga.
10) Stadio Luigi Ferrari - Genua. Oktober 1999 fick jag den stora äran att tillsammans med Andreas kliva in på en av mina absoluta favoritarenor. Genuaderbyt slutade 1 - 1 och jag lovade mig själv att återvända dit. Det har inte blivt av än, men den förekommer ofta i tankarna när fotbollstarmen skriker efter upplevelser. Mycket läcker arena. På fler än ett sätt.
Egentligen så är jag inte spnintresserad av fotboll, men det finns några saker som ändrar på den devisen. Nr 1:Att få gå med Erik på fotboll är alltid givande, en sann forbollshumanist. Nr 2: Att få gå till en arena där fotboll är viktigare än livet och en flykt från verklighetens tillkortakommanden. Nr 3: Att få gå på hemmapuben både före och efter är en sann glädje och en