0 Läs mer >>
Har så fruktansvärt svårt för dåliga förlorare att jag varje gång det sker i min närhet, omedelbar eller en liten bit ifrån, blir matt och svag.
 
I söndags hade Jiloan Hamad inte riktigt förmågan att tänka klart och sunt när han pratade med journalisterna efter förlusten mot AIK på Friends Arena. Jag kan absolut förstå Hamads frustration efter den smärtsamma förlusten. En förlust som inte bara handlade om tre tappade poäng i guldracet, det var också ett derby med allt vad det innebär. Men likväl; som lagkapten och därmed också en förgrundsfigur måste du vara smart när krutröken skingrats och journalisterna letar och längtar efter citat som säljer. När han dessutom väldigt tvärsäkert påstår att domaren Stefan Johannesson alltid är emot Hammarby blir jag både ledsen och förbannad. Extra ledsen och förbannad eftersom jag önskar att en spelare i det lag som jag har närmast hjärtat ska agera stort även i motgångens bittra stund, samt att det också är ganska osmart att hänga ut någon på det sätt som Hamad faktiskt gjorde. 
 
Hoppas att någon i Hammarbys ledarteam tar ett snack med Jiloan Hamad om hur man bör uppföra sig efter en förlust. Kanske hoppas jag för mycket, men vi får aldrig glömma att Hamad och hans kamrater i A-laget är stora förebilder för pojk- och flickspelarna i Hammarby. Ett faktum som inte nog kan påpekas. Barn gör som du gör, inte som du säger.
 
"Jag stör mig på ett ljud som inte hörs"
Faller - Lars Winnerbäck
 
 

Dåliga förlorare går ...

0 Läs mer >>
En efter en kommer det sju man starka bandet in på Debaser Strands scen. Instrument efter instrument går igång. Det byggs upp för en stilenlig entré. Det dröjer lite, helt medvetet, vi i publiken klappar i takt (nåja) och till slut glider han in; Moneybrother. Eller om du hellre vill Anders Wendin.
 
Den mannen är som gjord för att stå på scen. Han är fullständigt självklar och naturlig i hela sin personlighet. Det är hans vardagsrum, hans kök, hans läsfåtölj. Moneybrother kanske inte sjunger vackrast av alla, men det är fullständigt skitsamma. Sättet han tar sig an sina låtar, hur han har oss i publiken i ett fast grepp och hur han levererar ett mellansnack som bara det är värt hela entrépengen är inget annat än oerhört professionellt. När han dessutom har ett band som är tight som ett Epoxylim är det bara att konstatera; Moneybrother är högt på rankingstegen bland svenska artister och grupper när det handlar om att kliva in på en scen och ge publiken en upplevelse att bära med sig för en tid framåt.
 
Vännen Patric och jag diskuterade en gång på ett ytterst utopiskt sätt vilken roll man helst skulle ta; en internationell rockstjärnas, typ Bono eller en fotbollsspelares, typ Zidane. För Patric var valet enkelt; musiken. Precis lika enkelt var det för mig; fotbollen. Ju längre tid det har gått sedan vår diskussion har jag blivit mer och mer benägen att sälla mig till Patrics linje. Och när Moneybrother igår kväll tog loss mikrofonen från stativet fylldes musikkontot på. Jag menar; längst fram på scen, alla är där för mig, och jag vet det. Hey ho, let´s go!
 
"Är det din önskan så är det min lag, du vet jag släpper allt och flyger ner idag"
Dom vet ingenting om oss - Moneybrother

Moneybrother live är ...

0 Läs mer >>
Huvudet är fullt av funderingar efter gårdagens derby på Nya Söderstadion.
Ska jag börja med det sportsliga, eller med den totala idiotin att kasta en brinnande bengal mot en läktare full av barnfamiljer med grön-vita hjärtan, eller det faktum att vissa Hammarbysupportrar gör mig, och har gjort under en längre tid, väldigt fundersam?
 
(1) Bengalincidenten.
 
Han som kastade den, minst, 800 grader varma bengalen är tydligen identifierad. Vilket förstås är alldeles utmärkt. Hur tänkte han? Tänkte han alls? Vad ville han uppnå? Konsekvenstänkandet av sin handling kan han aldrig ha varit i närheten av att ens snudda vid. I grund och botten är jag ingen förespråkare för att hårda straff är den enda vägen att gå, men mord och mordförsök ska givetvis bestraffas. Av all tänkbar straffpåföljd vill jag att bengalkastaren nekas tillträde till varenda idrottsarena under en lång räcka av år. Vad har han för rätt gå på match igen efter det han utsatte dessa människor för? Ingen alls. Slutorden i detta textsjok av tråkigheter landar i att det inte finns någon annan väg att gå än att totalförbjuda allt vad pyroteknik heter på de allsvenska arenorna. Och det pronto.
 
(2) Supporterskap.
 
Supporterskap är intressant eftersom det kan se väldigt olika ut.
När jag går på Nya Söderstadion för att stötta Hammarby försöker jag göra det med så nykter fotbollsblick som möjligt. Jag anser mig klara av det mer än bra och mycket av det bottnar i att jag förstår mig på spelet fotboll. Jag blir inte hemmablind och jag tappar inte fattningen när det går emot. När domaren blåser frispark för dem vi möter är det oftast frispark, precis lika ofta som när han blåser frispark för oss. En tröjdragning ger ett gult kort, helt oavsett vem som drar i tröjan. Fördelsregeln gäller oavsett tröjfärg och 30 centimeter offside är alltid offside. Och så vidare till fan löser av mig.
 
Igår hamnade jag på en sektion som kallas Aktiv Kurva. Sittplatserna är ståplatser, vilket är ganska härligt på sitt sätt, merparten av de som fanns på denna sektion var män i åldern 20 - 50 år. Ölen flödade som alltid när det är söndagsmatch, man peppade varandra, man var förväntansfull och rivaliteten med Djurgården var väldigt tydlig och central. Egentligen är det so far so good, men vartefter Hammarby underpresterar tappas det fattningar till höger och vänster. Språkbruket ska vi inte prata om och den stöttning av laget som borde finnas fanns i långa stunder inte. Domaren, Mohammed Al-Hakim, stod givetvis inte högt i kurs eftersom alla frisparkar inte gick Hammarbys väg. Listan kan göras mycket längre men jag stannar här. Dock, jag kan inte låta bli att fundera på vad det är som sker i dessa mäns huvuden när det är match. Ett tag igår tänkte jag att jag efter matchen skulle gå fram till två av dem jag hörde allra mest och be om ett kvartssamtal i intervjuform. Släppte den tanken tämligen snabbt eftersom jag inte var helt trygg med hur det skulle tas emot. Särskilt med tanke på resultatet.
 
Under alla omständigheter är det tre frågor jag undrar mest över;
*) Vilken nivå av fotbollsförståelse anser de sig själva ha?
*) Skäms de någon gång över sitt beteende?  
*) Är det relevant att lägga ner så mycket energi på att hata motståndarna?
 
När det gäller den sista frågan tänker jag att det är smartare att låtsas som att de inte finns, inte prata om vad de gör, inte med ord nämna dem i en enda ynka liten ramsa, och så vidare. För mig är det ett energidränage modell stort att bry sig om vad kombattanterna har för sig. Släpp det och fokusera på att vi ska ta tre poäng; älska, sjung, stötta, men hoppa över hatdelen.
 
(3) Hammarbys insats.
 
Djurgården får Hammarby exakt dit de vill och inte ens när Rodic med drygt 25 minuter kvar gör 1 - 2 känns det som att Hammarby ska kunna få med sig något annat än noll poäng denna känslomässigt märkliga söndag på Nya Söderstadion. Guldtåget har inte gått, men onekligen är utgångsläget rejält försämrat. Det återstår 30 poäng att spela om och mycket kan hända, men onekligen var den här förlusten ett rejält hack i kurvan. Jag skulle vilja se om matchen för att försöka hitta fler orsaker till gårdagens förlust, göra den analys som jag oftast klarar av direkt efter slutsignalen. Nu känns det mest som att bengalskiten och människorna runt omkring mig fick mig aningen ur balans och min analys inte räckte längre än till att Djurgården under stora delar av matchen hade full koll och en till synes starkare vilja.  

Gårdagen var dryg på ...