0 Läs mer >>
Med den klara vinnaren i mitten!
 
Det är tomt utan Kolingsborg.
 
Jo rå så att eh...
 
Härlig läsning från i höstas. Vi var mycket stolta när DN:s Lars Grimlund skrev dessa rader.
 
Fint eftermiddagsljus på Hornsgatan.
 
"Stjärnorna som glittrar och ingen jävel når mig nånsin mera"
Söndermarken - Lars Winnerbäck

Bilder i stället för ...

0 Läs mer >>
Hade en mycket trevlig kundlunch tidigare idag där det framkom att min kund och hans fru åker till Rom i morgon. För första gången. Givetvis kunde jag inte låta bli att börja bubbla om den stad som, näst efter Stockholm, ligger mig närmast hjärtat. Jag bubblade så pass att han bara skrattade och sa; "när du kommer tillbaka till kontoret vill jag ha tre bra restaurangtips och lite bonusmaterial".
 
Om jag gick igång på den uppgiften?
Skoja inte.
Det är levererat, jag känner mig nöjd och jag har nästan lite fysiskt ont av längtan till Rom.
Inte fick jag mindre ont när jag insåg att E och jag precis på dagen för ett år sedan lämnade Arlanda med destination Rom för fem fina dagar.
Siktar på att vi ska hinna dit innan det är dags att göra bokslut för 2016.
En gång Rom alltid Rom.
Så är det.
 
"Också du måste skynda ikapp oss andra"
Stackars Jack - Ulf Lundell
 
 
 
 
 
 

Min längtan till Rom ...

0 Läs mer >>
Och allra värst känns det när den jag säger tack till tittar på mig som om jag inte vore riktigt klok, alternativt pratade hindi, alternativt såg ut som om mitt tack betydde att jag skulle råna honom eller henne, alternativt... Ja, ni förstår själva. Att det ska vara så infernaliskt svårt för vissa människor att hantera ordet tack alldeles oavsett man är avsändare eller mottagare. Öva snälla ni. Öva.
 
Nu Nya Söderstadion.
Jinxar inte mer än så.
 
"Jag var virrig och trött, jag var frusen och nött"
Åt samma håll - Lars Winnerbäck
 
 

Ibland är det svårt

0 Läs mer >>
Arenan där allt avgörs ikväll finns på min fem-i-topp av dem jag har besökt genom åren. Uttrycket att en arena är gjord för fotboll kan lätt bli uttjatat men San Siro/Giuseppe Meazza i Milano är definitivt en arena byggd för fotboll. Den andas fotboll. Den bär på så många historier, lyckliga och olyckliga, att jag får lite lätt gåshud när jag tänker på det. Senast den stod som värd för en CL-final var 2001. Då besegrade Bayern München Valencia efter ett straffdrama där Patrik Andersson missade sin men ändå kunde titulera sig CL-vinnare. En titel tung och mäktig.
 
Atletico eller Real?
Känns oerhört vidöppet på förhand.
Två skarpa tränarhjärnor.
På helt olika sätt.
 
Zidane med en spelarkarriär utöver det vanliga och med en spelstil som jag älskade. Hans förmåga att både vara individualist och lagspelare i samma andetag fascinerade. Han hade också en till synes egen tidsrymd som gav enorma fördelar tack vare de extra sekunderna som bara var hans. Som tränare är han förmodligen fortfarande i lära-fasen, men givetvis betyder hans skicklighet som spelare mycket när det gäller att få sista ordet bland de vitas stjärnspelare.
 
Simeone var en helt annan spelartyp än Zidane. Enormt nyttig med sitt slit, sin taktiska förmåga och sin enorma vinnarskalle. Ni som följde mig i min förra blogg kanske kommer ihåg mitt intryck av Simeone på en träning med Lazio under Svennis tid där. Om inte kan jag kort återberätta att deras tvåmålsspel hade karaktären av VM-final, i alla fall om du frågade Simeone. Som tränare är han en lejonhanne för sina spelare. Han visar med all önskvärd tydlighet att man kommer långt med mod, vilja och självförtroende. Simeone förfogar kanske inte över det mest spelskickliga laget i Europa, men definitivt över ett av de mest svårslagna.
 
Av allt jag är nyfiken på inför kvällens final sticker förstås duellerna mellan Benzema och Godin samt Griezmann och Ramos eller Pepe ut. Om Clattenburg behåller det röda kortet i bröstfickan matchen ut blir jag mer än förvånad.
 
Till sist; en gång är ingen gång, men sju gånger är en stark tradition. För sjunde gången i rad är vännen Henrik mitt CL-finalsällskap. Förutom att han är en sköning som människa har han stenkoll på fotboll och det är alltid lika intressant att höra hans tankar och funderingar. Om inte traditionen bryts de närmaste två åren känns det som att det kan vara läge att ta den tionde finalen på plats. Den idén borde vara tämligen enkel att sälja in.
 
"Tom var hans himmel när han la sig ner på kvällen"
Mina stjärnor har slocknat - Plura Jonsson
 
 

Madrid upphöjt i två ...

0 Läs mer >>
Det blev så i alla fall.
Mourinho till M.U.
Kan bli läckert.
Jag menar, Zlatan lär komma dit.
Bara en sån sak.
De två har en fungerande kemi.
Dessutom är Pep ny tränare i M.C.
Nyss nämnda två har inte bra kemi med Pep.
Finns mycket att spinna vidare på i det faktumet.
Om, när, Zlatan blir klar för M.U. ökar P.L:s status.
World wide.
Inte bara i Sverige.
Så stor är han vår enda världsstjärna i fotboll.
 
I morgon CL-final.
Återkommer när jag har funderat klart.
 
Låt oss enas om att ordet upp kan vila oftare än det gör.
Vi kan kolla saker utan att kolla upp dem.
Vi kan öppna restaurangen för dagen utan att öppna upp den.
Till exempel.
 
"Jag gör dig arvlös på en servett"
Ensammast i Sverige - Jocke Berg
 

Mourinho är klar. När...

0 Läs mer >>
Jag försökte in i det längsta att hoppa över allt vad poddar heter.
Inte för att jag inte var intresserad.
Tvärtom.
Det var tiden som inte var på min sida.
Föll dock till föga och är glad för det.
De tre som jag följer har fotbollsanknytning av större eller mindre grad
 
Måndagar är det den eminente Olof Lundh som intervjuar en fotbollspersonlighet på ett alldeles fantastiskt sätt. Olof väjer inte för det jobbiga frågorna och har vinklingar och stickspårsfrågor som jag imponeras av.
 
Onsdagar är det dags för Offsides chefredaktörer Johan Orrenius och Anders Bengtsson. Oftast alldeles briljant och trivsamt nördigt. Och varje gång känner jag starkt att jag hade kunnat vara med och tillföra och njutit av att nörda in mig som de gör. Länk till deras podd hittar du här; http://offside.podomatic.com/
 
Torsdagarna viker jag åt Sporthuset där Lasse Granqvist, Jens Fjellström och Tommy Åström har ett snack som hela tiden hittar nya vägar och som väcker tankar och funderingar. Briljant rakt av och som extra bonus har de Lovisa Giertta i en moderatorroll som passar henne helt perfekt. Länk: http://www.cmore.se/podcast
 
En annan sak de har gemensamt är att de har valt aningen märkliga signaturmelodier, men förmodligen finns det en tanke med det som jag inte har greppat. Än.
 
"Det var ingenting särskilt med oss mer än att vi var tre bröder"
Tre Bröder - Ulf Lundell
 
 
 

3 x podd att ta till ...

0 Läs mer >>

Just nu lider jag med de människor där Hammarby är det absolut mest väsentliga. Jag har försökt förstå hur mycket man kan engagera sig i en förening, i ett lag, men jag når inte ända fram. Och det är jobbigt. Särskilt med tanke på att jag ingår i den fantastiska grupp individer som gör Supportrarnas Matchprogram. Och det blir jobbigt av den enkla anledningen att det i den gruppen finns personer där supporterskapet är så stort att jag inte får grepp om det. Visst, när Hammarby förlorar är det jobbigt även för mig, men bara för en väldigt kort stund. Precis lika kort stund som jag är glad när Hammarby vinner. Jag tror att det för min del inte är konstigare än så att jag aldrig riktigt klivit in i den där gemenskapen, aldrig så starkt förknippat mig och min identitet med att tillhöra ett lag med allt vad det innebär. Jag inser att det både är bra och dåligt att ha en viss distans. Bra för att jag inte kraschar hela min tillvaro när resultaten är emot och dåligt eftersom jag i de riktiga hard-core-fansens ögon aldrig på fullt allvar blir en av dem. Dock, eftersom jag inte har den ambitionen saknar det egentligen all betydelse att jag aldrig blir en av dem. Däremot kommer jag alltid att beundra dem lite i smyg för att någonting får tillåtelse att bli så betydelsefullt som deras till synes oändliga kärlek till Hammarby.   

 

”När vintern gömmer dina spår så att du inte hittar hem, när du är vilsen i en vinternatt igen”

Kom ihåg mig då – Lars Winnerbäck

 

Alltid laget före jag...

2 Läs mer >>
Vi har alla våra förutfattade meningar om sakers tillstånd.
 
I min värld bor man på Östermalm när man har cerisrosaröda shorts, ljusblå skjorta från Ralph Lauren, mörkblå dunväst utanpå skjortan, nötta seglarskor men inga strumpor, samt håret i backslick och ett par satans dyra solglasögon som en enda stor accessoar. En sådan man/kille/pojke, vad fan vet jag, såg jag idag vid Karlaplan. Det var att bara checka av förutfattningsbingon och skyndsamt ta sig hem till prototyperna på Södermalm.
 
Om dem skriver jag en annan gång.
 
"Jag tände fyra ljus i Katarina kyrka, för att ge dig och barnen styrka"
En fri man i stan - Ulf Lundell

Bara på Östermalm

0 Läs mer >>
Tidigare idag träffade jag Hammarbys Fredrik Torsteinbö för en intervju till kommande matchprogram. En intervju med fokus på hans positionsbyte från yttermittfältare ner till ytterback. Inget märkvärdig i sig, en bra fotbollsspelare klarar sig vart hans tränare än vill ha honom. I stort sett så.
 
Det härliga med dagens intervju, förutom en trevlig bekantskap som gav bra svar på mina frågor, var att Fredrik Torsteinbö bekräftade en teori jag har haft när det gäller honom. Jag har ända sedan förra året upplevt att han njuter av att gå in till match, att han på allvar lever upp till snacket om att gå ut och ha kul. När alla andra ser ut att vara mer eller mindre tyngda av att representera Hammarby har Fredrik Torsteinbö utstrålat lugn och harmoni. Idag berättade han att det är precis så han känner det; "jag vet att jag är bra, annars skulle jag inte spela här, alltså kan jag gå ut till match och vara precis så avslappnad som det behövs för att prestera. Om jag missar vågar jag prova igen, det är skönt att ha med sig den insikten".
 
Fredrik Torsteinbös kontrakt går ut efter säsongen och om jag vore i Mats Jingblads kläder skulle jag se till att inte släppa Fredrik Torsteinbö. Han har mycket kvar att ge Hammarby. På fler än ett plan.
 
"Jag dricker glögg med balkongdörren öppen i natt, jag är så trött på alla mail och koder"
Hugger i sten - Lars Winnerbäck
 
 

Gå ut och ha kul

0 Läs mer >>
Dagens rubrik är den raka översättningen av ordet Andiamo.
 
När jag igår skulle välja namn på min nya skapelse tog det en stund innan det satt, men när jag väl testat det i mitt huvud ett par gånger var det liksom inget snack.
 
Tankarna gick till när jag i februari 2000 träffade, och intervjuade, Svennis för första gången.
Jag var med ute på Lazios träningsanläggning och efter del ett av intervjun såg jag hela träningen. En träning som inleddes med lite teori och när det var dags att gå från ord till handling klappade Svennis i händerna och sa; "Andiamo ragazzzi". Svag som jag är för det italienska språket fastnade just den korta kärnfulla uppmaningen och det händer under stundom att jag själv använder den.
 
Tack till alla 103 som sedan igår har klivit in och kikat på mitt nya projekt.
Twitter och Instagram är fina grejer för att sprida budskap.
Det är ställt utom allt tvivel.
 
"Med rastlösheten som ett gift i mitt blod"
Hon gör mig galen - Ulf Lundell
 
 
 
 

Låt oss gå

13 Läs mer >>

Lusten tog överhand även om jag vet att det är förenat med att hamna i tidsnöd, i idédito och en portion noja över att ingen egentligen bryr sig.

 

Nåväl, jag ser vart det landar och märker jag att min comebackintention var dum så släpper jag den.

 

Tämligen omgående.

 

Ni som följt mig tidigare kommer att känna igen er. Jag menar, vi är dem vi är och ibland är det klokt att låta det vara exakt så.

 

Ni som för första gången stiftar bekantskap med mig lär ganska snabbt bli varse om jag är av intresse eller inte.

 

Nedräkningen till EM har börjat. Håll utkik efter mer, det kommer.

Nedräkningen till det allsvenska uppehållet har också börjat. Ett behövligt uppehåll för oss grön-vita.

 

Som sagt, stapplande var våra första steg i livet.

Så känns även detta, men ambitionen finns.

Sådant gills i min värld.

 

”Det finns en anda i Dublin, men den är skadlig för mig”

Mareld – Lars Winnerbäck

Stapplar igång igen