0 Läs mer >>
Kanske borde jag skriva en rejält lång text om Malmö FF och det allsvenska guldet, men eftersom jag redan i lördags berättade att guldet var deras släpper jag det och nöjer mig med ett stort grattis! Den som tar flest poäng i en serie är bäst. Det går aldrig att prata bort. Nya tag, nya lag och nya insatser 2017. Härmed är Allsvenskan 2016 släppt en gång för alla. I alla fall för mig.
 
Som alltid på hösten går mina tankar till de låttexter där denna årstid får vara med. Lundell är en höstmästare, så även Winnerbäck och Plura. De tre är också de svenska artister som jag lyssnar överlägset mest på. Alldeles oavsett årstid. Är det melankolin hos dessa tre herrar och mig som gör att höststroferna fastnar på det sätt de gör? Kan vara så, mycket talar för att det är så. Just nu går jag runt och småsjunger, oftast i huvudet tack och lov, på tre höststrofer som samtliga har många år på nacken och som jag aldrig kan lyssna mig trött på.
 
"Det är höst i stan, kom med mig ut ikväll, vi är alla höstens barn på en gammal rostig karusell"
En regnmetares sång - Plura Jonsson
 
"De röda löven faller ner på gången där jag går, med min kaos och min jakt efter hållbara svar"
En fri man i stan - Ulf Lundell
 
"Så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer klockan fyra i oktober, strax innan det mörknar, och det luktar från bespisningen av halvhjärtad husmanskost och löven ligger klistrade mot marken"
Söndermarken - Lars Winnerbäck
 

Höststrofer går rakt ...

2 Läs mer >>
Delar av den här intervjun publicerades i Supportrarnas Matchprogram igår när Hammarby mötte Elfsborg. Det här var mitt sista framträdande i Supportrarnas Matchprogram. Fem roliga år har det varit, men jag känner att jag är klar. Dessutom, jag är svag för fina slut och att få äran att sitta med Petter Andersson och höra honom berätta om sina skadebekymmer och sin längtan efter att få komma tillbaka till Hammarby är snudd på det optimala slutet. Håll till godo.
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 

På transferfönstrets sista dag sommaren 2008 lämnade Petter Andersson Hammarby för att prova lyckan i holländska FC Groningen. Petter fick en flygande start i sin nya klubb men i januari 2009 fick han den första av många knäskador. Möt Petter Andersson och ta del av hans väg tillbaka, både från skadorna, men också till Hammarby.

 

Vi backar bandet till januari 2009. Vad hände då?

Hösten innan hade det gått alldeles fantastiskt bra och jag var framträdande i laget, men i januari åkte jag på min första knäskada och den höll mig borta ända till september samma år. När jag var tillbaka började jag i reservlaget och gjorde mål efter tre minuter och drog av korsbandet efter 12. Det satte spår. Jag tillät mig att bli glad för målet och hade en känsla av att vara tillbaka och efter det var allt ett enda stort mörker. Själva situationen var snudd på löjlig, jag skulle bara sätta ned foten och vända mig och jag kom i precis fel vinkel och vred hela knät. Då visste jag.

 

Är det korsbandet vi pratar om? 

Ja, det var korsbandet men även menisken fick sig en törn. Där försvann min tro och mitt hopp om fotboll. Fotboll var ju allt för mig. Jag stack till Stockholm tidigt, gick knappt ut skolan. Jag skulle bli bäst och tjäna miljarder. Det fanns inte på världskartan att inte spela fotboll. Jag hade sett allt i huvudet redan, jag visste hur det skulle gå. Det har varit det jobbigaste, jag har haft svårt att acceptera min skadebild. Jag har hela tiden trott på att jag kan komma tillbaka, men när man är borta från fotbollen i två år tar det lång tid att hitta formen igen. Rehabiliteringsmässigt var det två år, men fotbollsmässigt längre än så.

 

Vad tänker man när man rehabtränar och vet att lagkamraterna samlas för match inför fulla läktare? 

Jag hamnade ganska snabbt i ett tillstånd där jag blev likgiltig. Jag försökte tänka i ett större perspektiv eftersom jag var ganska säker på att det var slut. Vad skulle jag göra i stället? Börja plugga eller något. Samtidigt tog jag kontakt med en mental tränare i Stockholm som heter Per-Olov Ström, han hjälpte mig mycket och fick mig att se något slags ljus. Jag hade ju två år kvar på kontraktet med FC Groningen som jag inte ville kasta bort.

 

De ville inte ”bli av med dig” och bryta kontraktet med tanke på din situation? 

Nej, de var väldigt förstående och lät mig åka hem till Sverige och köra rehabträningen de gånger jag ville det.

 

Vi flyttar fram bandet till åren i FC Midtjylland, var du hel och fräsch när du kom dit? 

Ja, det var jag. Säsongen innan hade jag spelat i stort sett alla matcher från start i FC Groningen och dessutom tränat bra under sommaren innan.

 

När man åker på den typ av skada som du gjorde, blir man rädd efter det?

Absolut. Det var rädslan jag krigade mot. När jag kom tillbaka första gången fick jag spela från start men gick ofta av tidigt i första halvlek för att jag kände att det högg till, eller för att jag hamnade i situationer där jag inte hade kontroll. I stället blev jag rädd. Det var mycket mentala bitar som jag fick jobba med då. Jag litade på att knät var helt, men jag litade inte på mina motståndare eller medspelare på träningarna. Jag byggde upp ett rörelsemönster som innebar att jag gick in med mitt andra knä i alla situationer. Som tur var lyckades jag jobba bort de spökena.

 

Hur var tiden i FC Midtjylland?

Det blev fyra år där med start 2012, något som inte var tanken, men eftersom min sambo Ida och jag blev föräldrar för första gången och ville ha en fast punkt i livet blev vi kvar. Jag fick en bra tid där och tänkte att jag skulle spela bra och ta mig vidare. Det gick nästan hela vägen. Kanske hade jag mitt livs bästa säsong i karriären, den första i Danmark. Allt flöt, jag gjorde mål och spelade fram till mål, det var kul.

 

När kom nästa skadeuppehåll? 

Under den andra säsongen. Jag var i grym form, men i den andra seriematchen, mot FCK, gick jag av efter 50 minuter för att jag tyckte att det gjorde lite ont, och under en träning inför nästa match skadade jag menisken. Det blev operation och sex veckors frånvaro. Den hösten blev sönderryckt för mig och under en av träningarna i januari försökte jag få tag i en lite för kvick spelare för mig, Pione Sisto numera i Celta Vigo, och när jag inte riktigt hängde med knäckte menisken till igen. Efter det höll det i stort sett ett år, och då var den menisken borta. Jag har faktiskt en helt ny menisk, tagen från en död människa.

 

Kan den meniskskadan ha uppkommit på grund av att du tidigare skyddade ditt vänstra knä? 

Det är jag helt övertygad om. Den har fått ta mycket belastning.

 

När spelade du fotboll senast? 

September 2015 i den första gruppspelsmatchen i Europa League mot Legia Warszawa, jag gick av efter första halvlek.

 

Det var inte det här du såg när du gjorde upp bilderna när du var yngre, och det är väldigt lätt att känna för dig.

Det behöver man inte göra, men hade vi suttit ner för fyra fem år sedan hade jag inte ens kunnat prata om det. Det har varit ett trauma, en mental resa där det har skapats en inre stress eftersom jag har haft svårt att acceptera situationen, men jag har alltid kommit tillbaka. Jag har jobbat ikapp något som har tagits ifrån mig, men jag börjar se mig själv på ett annat sätt. Det är ganska befriande eftersom jag börjar sätta ett värde på vad jag har gjort och vad jag har lärt mig. De inre dialogerna har varit nyttiga och jag har lärt känna mig själv på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag har ett stort intresse för att i framtiden kunna hjälpa andra med den mentala biten och har också långt gångna planer på att arbeta med det när jag slutar som spelare.

 

Hur länge har det först dialog med Hammarby? 

Det har ju bytts ut lite folk i Hammarby, men förra sommaren kom det ett par lösa förfrågningar. Då var det inte aktuellt, då ville jag ut och spela i Europa med FC Midtjylland. Men den här sommaren var det dags, även om det förstås inte var meningen att jag skulle vara i skadat skick, men det är bara att blicka framåt och jag är tacksam för att jag får möjligheten.

 

Vilken typ av träning kan du ägna dig åt just nu?

Mycket styrka, mycket knäkontroll och andra måsteövningar. Jag har också så smått kommit igång med löpningen men det gör ont runt knät, i själva strukturen, vilket inte är konstigt eftersom jag inte har sprungit på över ett år. Kroppen måste vänja sig helt enkelt. Jag försöker att inte tänka på hur mycket jag längtar efter att umgås med bollen, men jag vet att jag inte kan det just nu och har blivit duktig på att vara realist. Det finns förstås bilder i huvudet på hur det kommer att bli när jag är redo för spel.

 

Är det realistiskt att tro att du är aktuell för spel när Allsvenskan startar 2017?

 Jag får ta allt i etapper, men det borde funka. Det är det här jag ska göra nu och eftersom det är mitt sista spelaruppdrag ska det göras ordentligt. Jag är mentalt förberedd och det känns väldigt kul att vara tillbaka. Det var verkligen inget självklart. Längs med vägen har ju tankarna gått att allt kunde vara över, men jag lovar att när jag står på planen med Hammarbytröjan på mig ska jag utstråla energi som räcker till för alla. Både för laget och för fansen på läktarna.

 
"Jag har väl knappast lärt mig nåt sen sist, nej inte jag"
Hugger  i sten - Lars Winnerbäck
 

Intervju med Petter A...

0 Läs mer >>
Om ett par timmar tar, märk väl ordvalet tar, Malmö FF ännu ett stort kliv mot det allsvenska guldet. Visst, de kan få frossa och kramp och bli allmänt stirriga inför det faktum att deras utgångsläge är fantastiskt. Och visst, Östersund kan njuta av att gå in på Swedbank Stadion och bara spela fotboll för att det är kul. Och visst igen, i fotboll kan allt hända och händer, men Malmö FF är ett lag som just nu känns oerhört svårslagna. De har tappat spelare i form av Kjartansson, de har Christiansen på skadelistan och Rosenberg är sliten och spelar inte 90 minuter i match efter match. Ställda inför detta faktum har Malmö FF tagit fyra raka starka segrar och visar med stor pondus vilket lag som är Sveriges bästa, och i eftermiddag tar de sin femte raka seger och ser till att greppet om Lennart Johanssons pokal blir ännu fastare.
 
"Om livet är älven som löper så bred, då är du och jag drivved"
Drivved - Peter LeMarc
 
 

Inget rubbar Malmö FF

0 Läs mer >>
Det blev fotboll framför tv:n igår och även om jag givetvis gärna varit på plats för att må gott över Hammarbys härliga derbyvinst är jag ändå glad att jag inte var där. Allt detta för att det finns människor som så uppenbarligen har problem modell monumentala.
 
Vart tar det här vägen?
Vem bär ansvaret när stök uppstår?
Vem bär ansvaret så att det inte uppstår igen? 
Vad bottnar det i?
 
Ständigt dessa frågor som åtminstone jag inte har något svar på. I alla fall inga hållbara. Dock, när det gäller vad det bottnar i vägrar jag tro att det handlar om att man blir så besviken för att ens lag inte motsvarar de förväntningar man har på dem att topplocket åker all världens väg. Så viktigt är inte något lags resultat, men det är bra att gömma sig bakom. Och skulle det vara så att det verkligen verkligen verkligen handlar om mitt lags resultat tycker jag innerligt synd om dessa människor. Då har man fastnat på ruta ett och möjligheten att ta sig vidare känns begränsad.
 
Hade tänkt skriva om helt andra saker från Nya Söderstadion, men som så många gånger förr när stök uppstår tar stöket överhanden. Vilket förstås är helt åt helvete, men samtidigt svårt att blunda för. 
 
Tre korta till sist.
 
1) Liverpool - M.U. var den sämsta PL - matchen jag har sett på väldigt länge, i alla fall sett till vilka lag som ställdes mot varandra. Mourinho ville nå 0 - 0 och lyckades. Liverpool fick aldrig igång sitt vanligtvis fina och effektiva passningsspel vilket utmynnade i ett enda stort ingenting.  
 
2) Zlatan ser loj och ointresserad ut för närvarande. Givetvis är det för tidigt att hissa varningsflagg, men jag blir inte förvånad om hans tid i Manchester blir kortare än den som står i kontraktet.
 
3) CL ikväll. Kommer att följa Leverkusen - Tottenham. Kan bli sevärt och får Eriksen & Co med sig en poäng hem till de norra delarna av London är jag mer än nöjd.
 
"Hon bodde på fel sida älven, i en nedlagd mjölkbutik, jag var hennes unge älskare från Stallbackas bilfabrik"
Little Willie John - Peter LeMarc
 

Så trött på dessa feg...

0 Läs mer >>
Jag läser mycket, så mycket jag bara hinner.
Det mesta är av intresse även om jag har mina favoritgenrer.
Dock, riktigt djupsinnig och översmal poesi når mig inte.
Det blir för skitnödigt på något sätt.
För elitistiskt.
Det passar inte mig.
Därför känns det extra bra att årets Nobelpris i litteratur går till Bob Dylan.
Hans låttexter är som livet och berör starkt och innerligt alldeles oavsett ämne och innehåll.
Bob Dylan är stor, det går inte att blunda för, och en dag som denna är han en gigant.
För att fira ska jag inom kort spela samtliga Bob Dylanskivor som finns i min samling.
I årsordning förstås, och eftersom jag har 18 stycken lär det ta ett tag.
Men vem har bråttom?
Inte jag.
I alla fall inte en dag som denna.
 
"Do you love me, or are you just extending goodwill"?
Is your love in vain - Bob Dylan

Grattis Bob Dylan!

0 Läs mer >>
Genom åren har jag suttit öga mot öga med drygt 100 fotbollspersonligheter. Alla samtal har varit intressanta på sitt sätt. Det har alltid kommit fram något överraskande, något speciellt som jag har tagit med mig. Givande och glädjande. Fina minnen rakt av.
 
I fredags träffade jag Petter Andersson för Supportrarnas Matchprograms räkning. Vi har setts förut vid ett antal tillfällen och jag har alltid gillat honom. Nu var det tag sedan vi sågs och fokus den här gången skulle ligga på att komma tillbaka. Dels efter alla skador men också att komma tillbaka till Hammarby. Petters berättelse, och svar på mina frågor, och utläggningar och tankar och framtidsfunderingar var fantastiska att ta del av. Det berörde mig på ett sätt som jag aldrig varit i närheten av tidigare i rollen som fotbollsskribent. Det är lätt att lida med Petter och den skadebild som hindrat honom från att ta det där klivet som han hade potential till, men när han säger att ingen behöver lida med honom och att det kommit många bra saker ur det som var jobbigt har jag svårt att hålla tårarna tillbaka. Allt handlade om sättet han pratade på; insiktsfullt, öppet, ärligt och till synes utan bitterhet.
 
Nu är tanken att Petter ska göra ett sista stopp som fotbollsspelare och det är förstås mer än glädjande att detta stopp kommer att ske i Hammarby. Förhoppningsvis är han i speldugligt skick när Allsvenskan rullar igång 2017. När Petter kliver in på planen för första gången kommer jag att låta tårarna flöda fritt och länge. Det är Petter Andersson värd. 
 
"Det är en fin dag idag"
Sysselmannen - Lars Winnerbäck
 
 

Känslosamt med Petter...

0 Läs mer >>
Kanske berodde det på att min tonårsrevolt i stort sett uteblev och att jag i stället tog igen det när jag flyttat hemifrån. Då när ingen kunde nå mig. Jag fick höra att jag var förändrad. Att de inte kände igen mig. Att förändras är naturligt, och borde så vara även för den, dem, som fastnat i sin lilla värld. Men, nej, så kan det ju inte vara. Då känner vi ju inte igen dig. Du som aldrig protesterade. Du som på din höjd kunde ha en bestämd åsikt och vid synnerligen specifika tillfällen vara principfast, men samtidigt var du smart nog att gilla läget även vid lägen du inte gillade.
 
Nu kändes du inte igen.
Du hade blivit förändrad.
Vad att göra för den, dem, som inte förstod?
Vet att jag tänkte; det problemet äger inte jag. Lös det om det är så viktigt. Om det blev löst? Nej, hur skulle det gå till? Det pratades ju aldrig om allvarliga djupa saker. Det klipptes gräs, skottades snö, höggs ved om det började likna skarpt läge.
 
Och inte bara en gång har jag tänkt; om vi hade fått behålla Tim lovar jag dyrt och heligt att jag hade uppskattat hans eventuella tonårsrevolt, hans förändringar, hans självständighet och hans mod att även vid unga år gå sin egen väg och vägra vara andra till lags bara för att det är smidigast så.
 
"Än ser du inte dårarna som härjar här på vår jord, i morgon, jag lovar, inte ett ont ord".
Inte ett ont ord - Ulf Lundell
 
 

Det enda säkra är att...

0 Läs mer >>
När de inneboende på Westfalenstadions ståplatsläktare, även kallad "den gula väggen", börjar lyfta fram sitt lag uppstår en ljudkuliss som saknar motstycke. Dortmund spelar oftast mot den kortsidan i andra halvlek, då när det behövs som bäst. Det var inget undantag i tisdags när man ställdes mot Real Madrid i CL:s andra gruppspelsomgång.
 
Med drygt tjugo minuter kvar av matchen startade jakten på 2-2.
För varje minut och anfallsförsök som gick ökade intensiteten och jag, som varit på plats på denna fantastiska arena vid tre tillfällen, var så säker som man nu kan vara under något så osäkert som en fotbollsmatch; målet kommer. Jag kände igen frenesin och beslutsamheten och genomfors av en stark och innerlig känsla. De kommer att klara det. Igen.
 
Ett par minuter innan Schürrles förlösande kvitteringsmål slog det mig; av alla som blir utsatta för det tryck som uppstår från "den gula väggen" är det mest synd om linjedomaren, jag vägrar använda uttrycket assisterande domare, närmast den kortsidan. Jag menar, han har sitt högra öra mot detta oväsen samtidigt som han förväntas höra när bollen lämnar passningsfoten med adress forward på gränsen till offside. Dessutom bör han vara bergsäker på vartenda inkast, aldrig blir väl ett ynka litet inkast så viktigt som när jakten på en kvittering är som mest intensiv, och sist men inte minst ska han vara den ansvarige domarens tredje öga. 
 
Tror inte att jag behöver brodera mer än såhär.
Den som klarar av linjedomaruppdraget närmast "den gula väggen" skulle jag tryggt luta mig mot i ett krisläge.
 
"Som ett tåg på en nattlig station, som ett rop i en gränd från en förlorad vän, som en ny religion"
Hon gör mig galen - Ulf Lundell
 
 

Väl värd varenda Euro