0 Läs mer >>
Redan i den första meningen måste det skrivas; jag sätter mig inte på några höga hästar och jag dömer absolut ingen. Men jag är rädd för vart många är på väg när det gäller sin vikt. Vet att det här är ett ytterst känsligt ämne och jag pratar inte om de människor som kanske väger något eller några kilo för mycket och som med ganska enkla metoder kan få bort dessa kilon. Jag pratar om de människor där det har skenat iväg totalt bort i tok.
 
I söndags stod E och jag och sålde böcker på bokbordet på Drottninggatan. Mellan kunderna tittade jag förstås på de som passerade och en sådan här dag var det ett ganska stort antal som frekventerade den åder som Drottninggatan i Stockholm utgör. Efter ett tag slog det mig att väldigt många bär på ohälsosamt mycket övervikt, och till slut kändes det som att det bara vara överviktiga människor vart jag än såg. Något som det givetvis inte var, jag blev bara väldigt orolig, inte för att det är någon nyhet att människor tenderar att väga mer och mer, det handlade snarare om att jag är orolig för vart det leder längre fram i form av följdsjukdomar som hjärtinfarkt och diabetes.
 
Extra orolig blev jag av alla barn jag såg som bar på en direkt hälsovådlig övervikt. Hur har det kunna bli så? Vad gör föräldrarna åt det? Så länge barnen är relativt små måste ansvaret ligga hos föräldrarna. Eftersom jag inte själv har några barn vet jag inte exakt hur svårt det är att hitta sunda matvanor och få sitt barn att röra sig minst lika mycket som han eller hon sitter still. Det är säkert svårt, men jag anser ändå att föräldern måste ta den fighten. Allt annat är att betrakta som en björntjänst modell gigantiskt stor. 
 
När det handlar om vuxna där det gått överstyr varken vill eller ska jag komma med något gott råd, jag är inte i den positionen och ska därför inte försöka ge mig i kast med att leka vare sig kostrådgivare eller personlig tränare. Önskar bara att alla som vet med sig att vikten är ett problem verkligen försöker göra något åt det. Tanken är ju att vi alla ska leva länge. Och helst så bra som möjligt. Att bära på för många kilon förkortar med största sannolikhet livet och det är det ju inte värt.
 
"Jag kunde lämna allt och alla, jag bara bytte roll och scen"
Fulla för kärlekens skull - Plura Jonsson  

Den osunda övervik...

2 Läs mer >>
Jag brukar inte publicera privata mail.
Men nu gör jag ett undantag.
Mottagaren är "mitt" gyms verksamhetsansvarige.
Det blir intressant att se om det leder någonstans.
Under alla omständigheter känns det bra att delge honom min irritation.
 
- - - - - - - - - - - - - - -  
 
Hej Patrik!
Jag är glad att jag väntade en dag med att skriva, annars hade det här mailet varit onyanserat och väldigt ilsket. Nu är jag mest trött. Är generellt inte för förbud, jag tycker och tror och hoppas att vuxna människor är kapabla att tänka och ta ansvar. Men ibland, som igår och vid många andra tillfällen, tvivlar jag. Detta evinnerliga fastnande på maskiner med mobilen i högsta hugg. Ömsom ivrigt pratande i den, ömsom sms-ande eller någon annan form av interaktion med sin kära mobil. 
Min önskan och förhoppning är att det på något sätt går att få bukt med mobilanvändandet när man upptar en av maskinerna. Det finns verkligen ingen rim och reson i att embarkera en maskin för att använda mobilen. På gymmet tränar man. Inget annat.
Vet inte hur ni på SAGA, eller vi som älskar att träna just hos er, ska få bukt på det men det måste till någon form av handling. Jag är dessutom ganska säker på att det inte bara är jag som blir less och irriterad på detta, kanske har du redan fått mail och samtal om den här lilla varbölden som grasserar på gymmet.

Ser fram emot återkoppling i någon form och önskar dig en trevlig helg.
Vänligen,
Erik Dahlberg 0703  - 040 739
 
- - - - - - - - - - - - - - -

Ibland rinner det ...

2 Läs mer >>
Vet inte riktigt vad som ska till för att Malmö FF inte ska vinna årets upplaga av Allsvenskan.
12 matcher kvar. 12 poängs försprång till närmaste lag, AIK.
Fyra förluster för MFF samtidigt som AIK vinner fyra matcher, då är vi nere på samma poängantal. Och ska detta mirakel bli en verklighet bör det starta redan ikväll med att Kalmar skräller i Malmö för att sedan följas upp på söndag när AIK tar emot AFC Eskilstuna. Då skiljer det nio poäng. Men nej, det kommer inte att ske, och när dessutom MFF har en osannolik förmåga att vinna matcher på tilläggstid blir det en superboost för dem samtidigt som det medvetet eller omedvetet sänker de andra lagen en aning.
 
Jag har gärna fel, ingen skulle bli gladare än jag om Allsvenskan blev den där jämna och spännande serien i såväl toppen som botten. Som det ser ut nu blir det drama enbart i botten. Vilket ju är häftigt på sitt sätt, men också betydligt mer ångestframkallande än att kämpa om ett guld.
 
Många med mig, bland annat min kloke vän Henrik, anser att MFF är sämre än i fjol. Vilket i sin tur också innebär att övriga lag håller en lägre klass än förra året. Det är inte det som för ett lands fotboll framåt. Vad som ska göras och när är en fråga för ett blogginlägg längre fram.
 
Till sist: Ska du bara lyssna på ett av avsnitten i Sommar i P1 ska du välja Magda Gad. Så starkt. Så gripande. Så brutalt verkligt. Så sorgligt. Förse dig med näsdukar om du inte råkar vara av den hårdhudade sorten. Jag ömsom grät, ömsom pausade. Något annat lät sig inte göras.
 
"Jag vet inget om honom, men han säger det mesta om mig"
Sysselmannen - Lars Winnerbäck

Det är kört

2 Läs mer >>

Orden i rubriken gör ont att skriva. Men de måste skrivas. Den oskrivna regeln om att ge tillbaka bollen när motståndarna spelat den över sidlinjen vid skada är helig. Så även för spelarna i Hammarby. Visst, Häckenspelarna hade maskat och filmat till och från tidigare under matchen, men det har ingen betydelse. Det gör, dessvärre, också de grönvita när man anser att det behövs. Förstår absolut frustrationen hos Hamad & Co, men hur jag än vrider och vänder på det som hände igår är beteendet från hemmaspelarna förkastligt. Och av den anledningen kändes det faktiskt mer än okej att Paulinho slog in frisparken bakom Johan Wiland och att den poäng vi tillskansat oss på ett osportsligt sätt helt plötsligt var utbytt till en svidande nollpoängare.

 

"Jag gör dig arvlös på en servett"

Ensammast i Sverige - Jocke Berg

 

 

  

 

 

Besviken på Hammar...

2 Läs mer >>
Trevlig sittning med Lasse Granqvist igår.
Högt och lågt både inom och utanför idrottens värld.
Givande, tänkvärt och skrattet var hela tiden närvarande.
Helt plötsligt var vi inne på Arne Hegerfors, vars 75-årsfest Lasse hade varit på tidigare i år. Vi pratade lite om den och vilka som var där och om Arnes briljanta arbete som kommentator under en långa räcka av år. 
 
Hösten 2002 hade jag den stora äran att tillsammans med Arne, Tommy Svensson och Per Ågren äta middag och utse Årets Komet för tidningen Svensk Fotboll. Det här året var det för övrigt Alexander Farnerud, då i Landskrona BoIS, som drog det längsta strået. Vi intog den välsmakande och trivsamma middagen på en numera nedlagd italiensk restaurang långt nere på Birger Jarlsgatan i Stockholm.
 
När vi var inne på desserten kom en av kockarna ut och ville snacka lite med Arne. Arne tog sig tid och det märktes hur nöjd mannen var över att få växla några ord med honom och innan han gick tillbaka till sitt jobb i köket tackade han Arne för den stora betydelse han hade haft i hans strävan att lära sig svenska. Hans ödmjukhet och innerlighet gjorde intryck på oss alla och det var också väldigt tydligt att de orden värmde Arnes hjärta som nästan lite blygt tackade och var glad för att ha kunnat hjälpa till.
 
För mig är det en fin liten historia om vad vi kan göra för någon annan utan att egentligen göra mer än bara vara oss själva. Arne Hegerfors kommenterade fotboll på sitt oefterhärmliga sätt och mannen fick inte bara en sportslig upplevelse, han fick även en bra väg in i sitt nya språk. Det är vackert på något sätt.
 
"Hon sa, det sägs att vi livet igenom letar efter vår tvilling"
Det är inte ensamhet - Ulf Lundell.
 

I det lilla kan de...

0 Läs mer >>
Var, förstås, på plats i måndags på Nya Söderstadion och såg de grönvita ta tre fina poäng mot Elfsborg. Och varje gång jag ser Elfsborg, oavsett om det är på plats eller på TV, startar filmen i mitt huvud från sommaren 2004.
 
På den tiden skrev jag i Hammarbys, numera nerlagda, medlemstidning Hammarbyiten. 2004 var för övrigt året när laget kom sexa i tabellen och tränades av Anders Linderoth. I spelartruppen återfanns bland annat Petter Andersson, Fredrik Stoor, Max von Schlebrügge, Petur Marteinsson, Suleyman Sleyman, Björn Runström och Alexander Östlund. 
 
I ett av numren det här året fick jag i uppdrag av redaktör Hagström att skriva en text om Söderstadion. Hur jag gjorde och vilka som skulle vara med fick jag i stort sett bestämma själv. Hjärnan gick igång och det var med stor glädje jag tog mig an uppgiften. Efter ett par veckor var den sista punkten på plats och jag hade jag fått till en härlig mix av lite historia, lite nutid, snack med en domare, Martin Ingvarsson, som berättade att den mer rutinerade linjedomaren fick äran att ta klacksidan i stället för som brukligt sidan där bänkarna finns, med två motståndarspelare, samt sist men inte minst med en styrelserepresentant för Elfsborgs supporterklubb Guliganerna.
 
Guliganmannen berättade om hur imponerade de var av Hammarbyklacken och att de alltid själva kände sig så små när ställde sig på kortsidesläktaren mot Nynäsvägen. Vi pratade en lång stund även efter det att mina frågor var färdigbesvarade och jag minns än idag hans avslutning; "Vet du Erik, vi sjunger fortfarande Hammarbysånger i bussen på väg hem. Då har det fan i mig gått långt, men det är omöjligt att  inte bli påverkad".
 
Den formen av hjärntvätt är fin tycker jag.
 
"Tro på mig och säg att vi är gamla nog att älska nu, att tåla denna skröplighet, dessa tömda ideal"
Connemara - Ulf Lundell 
 
 

Vissa saker kan du...

0 Läs mer >>
Följde MFF:s debacle igår kväll och det känns tråkigt att konstatera hur långt ifrån de ljusblå egentligen var. Ett till synes överkomligt motstånd men som det såg ut i andra halvlek var MFF det överkomliga motståndet. Det mest skrämmande är att MFF i princip inte har något eget spel och blev därför ett lättfångat byte. Hur det hade sett ut om Berget gjort 2-0 minuterna innan Vardar kvitterade till 1-1 kommer vi aldrig att få veta.
 
Det som stör mig mest är sättet som MFF vek ner sig på och det kändes som en rejäl underprestation, något som fick mig att undra över vad de kvaliteter man visat i Allsvenskan egentligen är värda. I det korta perspektivet; ännu ett allsvenskt guld när hösten är här. I det längre; betydligt svårare eftersom det inte ens blir spel i EL med allt vad det innebär i fråga om erfarenhet och fina intäkter.
 
Till sist: blev rejält besviken på den skadeglädje som många grönvita visade på Twitter igår när MFF föll. Att inte unna andra framgång är oerhört lågt och ett beteende som aldrig kan försvaras.
 
"Lite mat och ett hem, ett glas vin och en vän, allt annat känns så överdrivet"
Tanken som räknas - Lars Winnerbäck

Ett svidande uttåg...

0 Läs mer >>
Lyssnar ikapp årets Sommar i P1. Som alltid väcker det en massa tankar och känslor och jag inser att jag under en lång tid levt med en självvald icketillhörighet när det handlar om släkt och familj i den vidare bemärkelsen.
 
Författaren Ann - Helen Laestadius fick mig nästan att börja gråta när hon i sitt program berättade om sin stora varma släkt och om somrarna i Övre Soppero. För henne var det självklart att återvända till rötterna och de personer som finns där. För mig har det blivit precis tvärtom. Jag drar mig undan mer och mer och vill titta framåt i stället. Vet att det inte behöver vara ett motsatsförhållande mellan då och nu men ibland blir min pensel väldigt svartvit. Det jag brottas mest med för närvarande är om jag ska försöka leda in min hjärna på ett annat, och kanske mer sunt, spår eller bara fortsätta som vanligt. 
 
Aningen deppiga funderingar kanske, men jag är, och har alltid varit, en känslig och grubblande själ som inte känner till något annat sätt att leva på. 
 
"Lay your whisper on my pillow"
It must have been love - Per Gessle

Sommar i P1 väcker...

0 Läs mer >>
Det här är egentligen alldeles för svårt att skriva om eftersom det rymmer så mycket känslor som det inte går att sätta ord på, men Freja är mig så kär och så viktig att jag i alla fall vill göra ett försök att med bokstävernas hjälp få till en liten del av allt som finns inom mig.
 
För drygt sex år sedan hämtade E och jag denna juvel till svart jaktlabrador, endast nio veckor gammal och förstås bedårande söt. Vi hade träffat hela valpkullen fyra veckor tidigare men visste inte vem av de sju som var just Freja, även om vi hade våra aningar. I bilen på väg hem den där varma junieftermiddagen med Freja sittandes bredvid mig i baksätet förstod jag att jag för alltid skulle vara  fast och förälskad och alldeles enormt känslomässigt bunden till den lilla krabaten full av värme och liv. Men inte exakt hur fast och förälskad och känslomässigt bunden. Det vet jag nu.
 
Två år. Ivrigt väntandes på att tennisbollen ska bli kastad.
 
Freja är en sådan profil så att jag ibland häpnar över att en hund kan vara en sådan personlighet med allt vad det innebär i form av stor integritet, selektiv med vilka hon tar till sig och inte, boll- och pinngalen, extremt envis när hon finner det lämpligt, ytterst tydlig med att visa i vilken riktning vi ska gå för att hamna på den där gräsplätten vi kastade boll på en enda gång när hon var liten, och så vidare och så vidare och så vidare. För att inte tala om den totala lojaliteten när jag lagar mat, då är inte Freja längre bort än nödvändigt, hon vet ju att hon alltid blir åtminstone lite belönad.
 
Först in i bilen när vi ska till landet.
 
E och jag har ju en faiblesse för att resa, alltså har vi redan från hösten 2011 försökt se till att noga utvalda vänner har lust att ta sig an Freja när vår reslust har slagit till. Stort tack till Kerstin & Per, Anneli & Patric samt Stella & Pärlan för att Freja alltid är välkommen hos er!
 
Tack fina Freja för sex härliga år och jag hoppas att vi har minst sex år till att göra till våra!
 
"Jag gav mig av i gryningen, ett stilla regn, en hund som vän, jag gick ut mot havet än en gång"
Evangeline - Ulf Lundell

Kärleken till en hund

0 Läs mer >>
Vet att jag är sen på det, men jag var tvungen att låta det sjunka in ordentligt; Linus Wahlqvist reaktion efter den missade straffen mot England för en knapp vecka sedan. När han i intervjun direkt efter matchen inte verkade särskilt bedrövad eller ens verkar bry sig över den klent slagna straffen blev jag riktigt irriterad. Visst, det är ingen idé att älta och gräma sig, men lite besvikelse och självrannsakan hade jag uppskattat. Dagarna har gått och jag står kvar vid samma känsla som i fredags; Linus Wahlqvist var alldeles för oberörd över sin miss. Jag har pratat med många om det, läst allt jag har kommit över och reaktionerna är förstås blandade. Och lika förstås finns det inget facit, bara reaktioner. Hoppas att Linus Wahlqvist lärt sig läxan nästa gång han lägger upp bollen på straffpunkten. Läxan om att vara mer bestämd när den högra foten träffar bollen. Utfallet av straffen borde styra reaktionen, men med Linus Wahlqvist kan man inte vara helt säker. Fortsättning lär följa.
 
"Du är stor, vill bli större, men förr var du minst, då när vintern aldrig ville bli vår"
Taxi - Ulf Lundell
 
 

Det finns inget facit

2 Läs mer >>
Följer Patrick Ekwall på Twitter och under gårdagen skrev han följande: "Och jag tänker på Erik Hamrén. Alla dessa rykten om tränare som ska sparkas, tränare till nya jobb. Och hans namn nämns inte ens. Någonstans".
 
För mig är det inte det minsta märkligt. Vem vill ha en tränare som är otydlig, inte har en plan B, har alldeles för ömma tår i kombination med stort ego samt sist men inte minst har svårt att hantera media? Det enkla svaret är ingen. Erik Hamrén kan förstås fotboll, vad som nu är att kunna fotboll, men den där spretigheten och avsaknaden av tydlighet gör att åtminstone jag inte har ett dugg svårt att förstå att hans tjänster inte efterfrågas. Erik Hamrén kommer givetvis att få nya tränaruppdrag, men jag tror att det kan dröja och att den klubben har en strategi och ett tänk som gör att hans personlighet inte exponeras till 100 %.
Kommer osökt in på Janne Andersson. Där pratar vi tydlighet. Överallt. Han skulle kunna vara sinnebilden för en bra pedagog alldeles oavsett vad som ska förmedlas. Det är en ren fröjd att lyssna på honom och han är så väl värd det fina första år han har haft som förbundskapten.
 
"Trött på Olssons skor och Kvarnen, trött om natten, trött på dan"
Över gränsen - Lars Winnerbäck
 
 

Inte det minsta fö...

0 Läs mer >>
Inga jämförelser i övrigt men jag vet också hur det känns att göra mål från halva plan när målvakten har spenderbyxorna på. Låt vara att det var på en sjumannaplan på korpnivå, men när Ola Toivonen gjorde sitt fantastiska mål mot Frankrike i fredags började filmen rulla och snart var alla minnen på plats.
 
Korpseriens division två i Vallentuna våren 1985.
Match mot IFK Ekeby. Vi ledde med 3-2 och med mindre än två minuter kvar jagade de kvitteringsmålet frenetiskt. Jag var aldrig någon defensiv gigant och därför var det ingen slump att jag var den enda i vårt lag med en någorlunda offensiv position när vi blev tillbakapressade. Deras målvakt spelade långt ut och vid en rensning från oss skulle han skicka tillbaka bollen mot vårt straffområde men fick rejäl felträff och bollen kom rullande mot mig som stod och lurpassade vid mittlinjen. Jag var trött och insåg att chansen att springa ifrån deras målvakt var sämre än att försöka sätta den direkt, och eftersom en av mina (få) styrkor var det rena tillsaget på bollen var beslutet enkelt. Och om jag skulle råka missa hade dyrbar tid gått för dem. Jag fick en perfekt träff med bra höjd och även om målvakten sprang för allt vad han var värd hade han inte en chans att hinna ikapp bollen. Mål! 4-2. Direkt efter avspark blåste domaren av. Minns att jag tänkte att jag borde ställa skorna på mittlinjen och sluta spela fotboll där och då. Så blev det inte, men det hade onekligen varit ett episkt slut.
 
Ett par veckor senare kom en man fram till mig i kön på ICA i Vallentuna Centrum.
Det var IFK Ekebys målvakt som kände igen mig och hans ord om att det faktiskt var helt okej att släppa in ett mål som mitt värmde oerhört mycket. Även idag, efter 32 år, värmer hans ord och det är väl så idrotten ska vara; sportslig och generös även i motgångens stund.
 
"Törsten drog mig hit som ett djur om natten, solen står i väster den brinner över sjön som en silvertråd i en sprucken söm"
Nånting måste gå sönder - Plura Jonsson
 
 
 
 
 
 
 
 

Ola Toivonen och jag