Reflektioner från dagarna i Newcastle och Liverpool

Tänker mig att vi följer någon form av tidslinje och börjar därför i Newcastle.
 
Tyckte om staden redan från det att jag vandrade den korta biten från centralstationen till mitt hotell. Kanske är det inte svårare än så att jag är svag för det lite slitna, det där som andas verklighet och att allt inte är varm choklad med vispgrädde.
 
Efter lunch och en bitter ale från ett av stadens lokala bryggerier besökte jag ett museum som du absolut inte får missa om du har vägarna förbi Newcastle: Laing Art Gallery. https://laingartgallery.org.uk/ Tog god tid på mig och fascinerades av den separatutställning som finns där just nu: The naked portrait.
 
Newcastle är en liten och kompakt stad där det verkligen är nära till allt. Tycker om när man kan förflytta sig med hjälp av fötterna och Newcastle kliver med lätthet in på min fem-i-topplista för den typen av städer.
 
20:00 var det avspark på den mycket trivsamma och atmosfärrika arenan St James Park. Newcastle - Manchester City. Hemmalaget slåss för sin existens och M.C. gör upp med Liverpool om guldet i PL. Vilket var väldigt tydligt den första timmen. Inget självförtroende hos hemmaspelarna och jag undrade mest om de 0 - 1 som ställningen var efter 60 minuter skulle rusa iväg till en nesligare förlust för det svart-vita hemmalaget. De funderingarna hade jag inte mycket för eftersom Newcastle lite slumpartat kunde kvittera till 1 - 1 med ungefär 20 minuter kvar. Helt plötsligt började man tro på att det kunde var möjligt att roffa åt sig de tre poäng som man behövde mer än något annat. Newcastle blev modigare och gick framåt på ett helt annat sätt än tidigare och med mindre än 10 minuter kvar fick laget en straff som Matt Ritchie förvaltade på bästa sätt. Jublet över det ledningsmålet besegrades bara av det jubel som uppstod när domaren förkunnade att matchen var slut. Jag är skapligt säker på att många av Newcastles fans på förhand var inställda på att de skulle gå lottlösa från just den här matchen vilket förmodligen fick decibelnivån att rusa i höjden.
 
Onsdag förmiddag tog jag tåget till Liverpool. Daily Mail höll mig sällskap en bra bit på resan. Gedigna och välarbetade matchrapporter från tisdagens omgång, samt mastiga texter inför de matcher som väntade på onsdagen. Tycker om den formen av fotbollsjournalistik; man strävar efter att få med så mycket som möjligt och texterna andas seriositet rakt igenom.
 
Andra gången för mig i Liverpool och det är också en stad som är lätt att ta till sig. Hade inga större planer för timmarna fram till match utan strosade tämligen planlöst, men hur planlöst jag än tänkt mig det hela var jag helt plötsligt nere i det upprustade hamnområdet. Ett område som numera rymmer ett antal museer, caféer, restauranger, promenadstråk och som också är väldigt tilltalande tack vare att arkitekter och beställare har använt ytorna på ett fantastiskt smart sätt.
 
Nämnas från dagen bör också att jag vid minst åtta tillfällen under ungefär sex timmar hörde exakt samma mening: "If we win tonight we are seven points ahead". Vissa städer andas fotboll mer än andra. Liverpool är definitivt en sådan.
 
På buss 917 ut till Anfield fick jag sällskap av en äldre dam som haft årskort i 15 år. En dam som älskade att prata fotboll och som hade stenkoll på allt och alla. Hon tog för givet att även jag hade Liverpool närmast hjärtat, men när jag sa att Tottenham var mitt lag tittade hon på mig och skakade på huvudet. Då förklarade jag att de varit mitt lag sedan tidiga tonår och att det gått ett stort antal år sedan dess. Okej sa hon, du är förlåten för den här gången. En riktig profil var hon och det värmde när hon berättade att fotbollen fick extra stor betydelse för ett par år sedan när hon blev änka.
 
Matchen mellan Liverpool och Leicester blev mycket sevärd och som en extra bonus hade jag denna gång biljett mitt i The Kop, Liverpools berömda kortsidesläktare. Det gjorde mig oerhört glad när jag ganska snabbt upptäckte att dessa människor har en uppgift; att stötta sitt lag på ett vackert sätt. Inget hat vare sig mot Leicesterspelarna eller domaren, blott och bart stor och stark stöttning av sitt eget lag. Älskade varje sekund och när många runt omkring mig dessutom visade sig ha väldigt bra blick för spelet var det omöjligt att inte le.
 
1 - 1 kanske inte speglade matchen till fullo, men Liverpool blev lite omständliga samtidigt som Leicester spelade smart matchen igenom och de var också riktigt vassa när möjligheten till en spelvändning uppstod.
 
Hann precis tillbaka till hotellet för att se den 90 minuter långa sammanfattningen av ligaomgången som BBC bjöd på. Gary Lineker ledde programmet och bland gästerna återfanns bland annat Alan Shearer. Läckert! Det som fastnade mest under detta program var Jürgen Klopps svar på frågan om han inte tyckte att Liverpool borde ha fått en straff i andra halvlek: "Av alla som befann sig på Anfield ikväll är Martin Atkinson den som ser situationen bäst, och om han inte tycker att det är straff är det inte det". Det är vad jag kallar sofistikerad irritation.
 
Torsdagen blev en strosardag i det kalla och vackra vädret. Och precis som i Newcastle hann jag med ett museum som absolut inte ska missas: Walker Art Gallery. http://www.liverpoolmuseums.org.uk/walker/
 
Till sist. Han var förvisso aningen ringrostig efter sitt långa skadeuppehåll men Jesus Christ eller nåt vad mycket fotboll det finns i Kevin De Bruyne. Vid ett par tillfällen under matchen på St James Park skrattade jag för mig själv, sådär som jag gör när något är extra vackert, extra gott, extra bra eller skänker stor njutning på annat sätt. Kevin De Bruyne får det svåra att se väldigt enkelt ut och hans spelmotorådra är synnerligen välutvecklad. Nästa gång du tittar på Manchester City föreslår jag att du studerar Kevin De Bruyne lite extra. Det är han värd. 

Radioskugga över Södermalm

Trots att jag verkligen njuter av att få ihop en bra text, alldeles oavsett sammanhang, och trots att jag vet hur gott det gör i själen för en lång tid, är jag verkligen inne i en svacka. Igen kanske du som följer mig tänker. Hade du inte en i höstas typ? Absolut, visst hade jag det. Och det värsta av allt är att det kommer att komma fler.
 
Varför händer inget när det finns så mycket att skriva om?
Tusen skäl. Och inget.
Prioriterar annat är ett, då återstår det 999 eller inget alls. Såhär kan jag hålla på i evgiheter, men vad hjälper det?
 
Har ett bokprojekt på gång, och har haft det på gång väldigt länge. Alldeles för länge. Tänker som fan på hur jag ska gå vidare och intalar mig att det inte är någon brådska den här gången. Klart det inte är, men när jag vet att jag egentligen är en som gör och inte bara tänker blir jag galet frustrerad. Har 10 helt färdiga kapitel och siktar på 20 till. Hur svårt kan det vara? Svårt som fan tydligen. Tankarna far fram och tillbaka, men en sak är helt säker; jag kommer att slutföra den. Kanske låter det som en romantisering av att skriva en bok men om jag gav mig själv 10 - 14 dagar i ett hus i de sicilianska bergen skulle det ge resultat. Tankarna på det går vidare.
 
Postitivt är i alla fall att jag har haft skaplig disciplin med att lämna texter till https://calcioamore.se/kronikor och att det har varit, och är, fantastiskt kul att få ge sig in i ett tyckande och tänkande om den vackraste fotbollen; den italienska. Följ mig gärna där, och till dig som sprider sajten vidare sänder jag en guldstjärna med extra starkt sken.
 
Till sist gånger fem.
 
1) Det tål att upprepas att Peter Robinsons böcker är briljant bra.
 
2) Shoplifters är en biofilm som absolut inte får missas.
 
3) Ulf Lundell blir aldrig klar med turnerandet. Sanslöst.
 
4) Om 66 dagar börjar Allsvenskan. Härligt! Om 63 dagar presenterar jag min traditionella sluttabell. I år blir året när jag har minst åtta rätt. Och sedan vaknar jag.
 
5) Regeringen Stefan Löfven måste ha en minister som till 100 % ägnar sig åt idrottsfrågor. Små som stora.
 
 
"Jag får en kaffe och en fyra JB".
Lång väg hem - Lars Winenrbäck

Tack 2018! Välkommen 2019!

Som alltid väldigt inspirerande att skapa en årskrönika där högt och lågt samsas, och där det ibland varit riktigt svårt att välja. Totalt 25 kategorier och ett bonusspår. Hey ho, let´s go!
 
Årets träd: Granen. Även i år är Andreas Granqvist helt given i min första kategori. Han gick i bräschen i den formidabla VM-turneringen som innebar att Sverige nådde kvartsfinal. Efter VM återvände han till Helsingborg IF där han förutom att vara en starkt bidragande orsak till det allsvenska avancemanget även har spelat gratis för att hjälpa klubben som är ett ekonomiskt haveri. Bara stora människor gör så.
 
Årets tonåring 1: Greta Thunberg. Hennes engagemang och kloka värderingar kring planetens viktigaste fråga imponerar enormt. Känns aningen uttjatat; men oj vad det ska bli spännande att följa henne framgent.
 
Årets liveupplevelse: The Vaccines på Nalen i slutet av oktober. Ett tight band med fantastisk energi som med sina korta intensiva låtar omöjliggjorde eventuella planer på att försöka stå still. Minnesvärt.
 
Årets farväl: Kennedy Bakircioglu. Tack för allt du gjort på planen för Hammarby. Nästa steg står skrivet i stjärnorna men jag utgår från att du på ett eller annat sätt blir kvar i klubben. Allt annat vore dumt.
 
Årets juvel: Freja. Alltid. Bilden nedan är från en trevlig helg i Bengtesfall.
 
Vår underbara vän.  
 
Årets sommarpratare: Sara Danius. Utan tvekan. Såhär skrev jag efter att ha lyssnat på hennes 90 minuter: "Saras fullständigt briljanta analys av sörjan inom Svenska Akademien andas värdighet och saklighet på fler än ett plan". 
 
Årets mest obegripliga 1: Att Mikael Persbrandt med sin beroendepersonlighet fortsätter att göra spelbolagsreklam.
 
Årets soppa: Regeringsbildandet. Eller snarare misslyckandet. Det blev löjligt till slut.
 
Årets resa: Veckan på Madeira är svårslagen. Mixen av det fina huset Casa Das Escaleiras i Porto Moniz med stor terrass, fantastisk natur, lugn och ro, utflykter, tid för bokläsning och långa samtal, god mat och gott vin och ett trevligt avslutande dygn i huvudstaden Funchal gör att Madeira vinner med Sicilien som runner-up.
 
Nästan vid kanten av den blåa Atlanten. Vy från nyss nämnda terrass. 
 
Årets film: "En fantastisk kvinna" i regi av chilenaren Sebastian Lelio. Mycket starkt och innerligt om en ung transkvinna, Marina, vars äldre älskare dör och i stället för att få sörja i fred inser hon att hon måste kämpa mot mannens familj för sin rätt att vara sig själv. Tänkvärd på mer än ett plan.
 
Årets mål: Ronaldos mot Manchester United i Champions League. BonucciS formidabla passning, tajmingen i löpningen kombinerat med briljant teknik. Fulländat hela vägen. Drygt sex minuter in i klippet kommer detta mästerverk till mål. Njut! https://www.youtube.com/watch?v=16bjMshMpoI
 
Årets starstrucked-moment: Ebba Forsberg. Jag blir normalt inte starstrucked efter åren på postkontor med bland annat författare, artister, politiker, skådespelare och kungafamiljsmedlemmar som stamkunder. Samt förstås alla de möten jag genom åren har haft öga mot öga med fotbollspersonligheter av olika dignitet. Men när jag i somras på en kvällspromenad med Freja mötte den fantastiska sångerskan Ebba Forsberg och hennes hund kom jag helt av mig när jag upptäckte vem det var. Jag hade velat tacka henne för allt hon har gjort, och jag hade velat ta mig in på Lundellspåret och de åren när hon var hans bästa körkvinna genom alla tider. Det blev ingenting. Vi pratade bara lite om våra hundar. Sen sade vi hej då och där är vi nu. 
 
Årets lyft: Jag fick chansen att börja skriva krönikor för https://calcioamore.se och tog den förstås. Oerhört roligt att med jämna mellanrum skriva om den italienska fotbollen. Tack Marcus Birro & Co för förtroendet!
 
Årets bok: "Blå" av Maja Lunde. Kom förvisso sent 2017, men jag läste den 2018. Det får räknas den här gången. Brännande aktuell eftersom miljön och klimathotet står i fokus. Briljant skriven och det enda man vill är att det ska sluta bra. Om det gör det? Nej, nej, den enkla går jag inte på. Läs!
 
Årets så är det: Den 16 augusti firade Elisabeth och jag tioårig bröllopsdag. Det blev en trevlig kväll på La Vecchia Signora på Åsögatan och med oss till bords hade vi våra fina vänner Kerstin, Per, Olov och Annika. Tack för att ni ville vara med!
 
Say no more! Bild från stranden i Seixal, strax söder om Porto Moniz.
 
Årets bittraste: Att Hammarby släppte ifrån sig tredjeplatsen i den allsvenska tabellen. En placering som hade gett en biljett till kvalspelet i Europa League. Extra surt blir det med vetskapen om att Hammarby aldrig var sämre än trea i 29 matcher och 60 minuter. Ynka 30 minuter var man det inte. Det räckte. Tyvärr.
 
Årets smakupplevelse: Barolo, Enzo Bartoli. 2014. Galet enormt oerhört jättebra. 199:- kvalité. Till dig som ännu inte provat denna röda pärla är mitt allra bästa råd att göra det.
 
Årets tonåring 2: Kylian Mbappe. Blott 19 år gammal var han fundamental för Frankrike i deras vackra resa till ett välförtjänt VM-guld. Fyra mål totalt och det i finalen är så typiskt en spelare full av självförtroende; det svåra ser enkelt ut. De fyra målen:  https://www.youtube.com/watch?v=PTJwdL6du0U
  
Årets gest: När det var dags för AIK:s lagkapten Henok Goitom att ta emot Lennart Johanssons pokal gick han och hämtade den förre kaptenen Nils - Erik Johansson och trädde AIK-bindeln på Nisses vänsterarm. Efter det gick de tillsammans mot pokalen och höjde den unisont mot den grå Kalmarhimlen. Då fällde jag en tår. Jag är oerhört svag för den typen av hjärta som Henok Goitom visade på Guldfågeln Arena.
 
Årets mest obegripliga 2: Att 1 135 627 människor ansåg att SD var deras parti när valet gick av stapeln i september. Hur mycket jag än försöker får jag inte in det i huvudet. 17,53 %, eller om du hellre vill lite drygt var sjätte röstberättigad. Nej, det hjälper jag inte. Vågar knappt tänka på hur illa det kan bli vid ett nyval.
 
Årets organiserade kaos: Slussen. Passerar förbi där ett antal dagar i veckan och så vitt mitt otränade öga kan bedöma finns det en tydlig struktur i detta mastodontarbete. Imponerande.
 
Snudd på svårt att minnas hur det såg ut tidigare. 
 
Årets dialog: En trevlig servitör, på det härliga haket Schlappen i Freiburg, och jag resonerade i all hast om högljudda fotbollssupportrar med Werder Bremen närmast sina hjärtan.
 
Jag: Hur tröttsamt är det här?
Han: Jag älskar fotboll men jag fattar inte hatet mot andra lag.
Jag: Är det vanligt att man skrålar och sjunger flera timmar efter en match?
Han: För vanligt. Jag undrar om fotboll är det enda som finns i deras huvuden. 
Jag: Kanske är det så och då är det sorgligt.
Han: Verkligen. Om de är kvar om en timme slår jag mig ner hos dem och kollar vad de anser om miljöproblemen, svälten i tredje världen och EU.
Jag: Låter som en bra plan.
Han: Följer du med?
Jag: Nej, jag är för dålig på tyska, men jag kan vara ditt moraliska stöd.
Han: Eller så struntar vi i det och konstaterar att vi är olika och att vi får försöka stå ut.
 
Årets poddnykomling: Football Radical med Johanna Frändén och Simon Bank. Två var för sig briljanta skribenter skapar en podd där man vrider, vänder, vinklar och ger oss lyssnare något att fundera vidare på. Behövligt i en snuttifierad värld.
 
Årets insikt: Hur mycket jag saknar att spela tennis. Har inte stått på en tennisbana sedan 2012 men 2019 är det dags. Det måste bara bli så. Längtar efter känslan att smyga fram till nät och styra ner en backhandvolley utom räckhåll för min antagonist.
 
Årets kom igen nu: I tunnelbanan; ingen ryggsäck på ryggen inne i vagnen och rör dig vidare när du klivit av rulltrappan. Det kan inte vara så svårt.   
 
Bonusmaterial: Kunde absolut inte motstå att göra en VM-krönika och jag var så pass ivrig att jag färdigställde den redan innan semifinalerna rullade igång. http://andiamo.blogg.se/2018/july/min-konklusion-av-vm-med-fyra-matcher-kvar.html
 

Nedräkningen har börjat

21 dagar återstår av 2018.
Sakta men säkert börjar min årskrönika ta form.
Till dig som varit med tidigare kommer det att kännas bekant.
Cirka 20 kateogrier.
Högt och lågt.
Lite bilder.
Ytterst personligt.
Håll utkik.
Publiceras 31.12.12:34.