0 Läs mer >>
Vet att jag är sen på det, men jag var tvungen att låta det sjunka in ordentligt; Linus Wahlqvist reaktion efter den missade straffen mot England för en knapp vecka sedan. När han i intervjun direkt efter matchen inte verkade särskilt bedrövad eller ens verkar bry sig över den klent slagna straffen blev jag riktigt irriterad. Visst, det är ingen idé att älta och gräma sig, men lite besvikelse och självrannsakan hade jag uppskattat. Dagarna har gått och jag står kvar vid samma känsla som i fredags; Linus Wahlqvist var alldeles för oberörd över sin miss. Jag har pratat med många om det, läst allt jag har kommit över och reaktionerna är förstås blandade. Och lika förstås finns det inget facit, bara reaktioner. Hoppas att Linus Wahlqvist lärt sig läxan nästa gång han lägger upp bollen på straffpunkten. Läxan om att vara mer bestämd när den högra foten träffar bollen. Utfallet av straffen borde styra reaktionen, men med Linus Wahlqvist kan man inte vara helt säker. Fortsättning lär följa.
 
"Du är stor, vill bli större, men förr var du minst, då när vintern aldrig ville bli vår"
Taxi - Ulf Lundell
 
 

Det finns inget facit

2 Läs mer >>
Följer Patrick Ekwall på Twitter och under gårdagen skrev han följande: "Och jag tänker på Erik Hamrén. Alla dessa rykten om tränare som ska sparkas, tränare till nya jobb. Och hans namn nämns inte ens. Någonstans".
 
För mig är det inte det minsta märkligt. Vem vill ha en tränare som är otydlig, inte har en plan B, har alldeles för ömma tår i kombination med stort ego samt sist men inte minst har svårt att hantera media? Det enkla svaret är ingen. Erik Hamrén kan förstås fotboll, vad som nu är att kunna fotboll, men den där spretigheten och avsaknaden av tydlighet gör att åtminstone jag inte har ett dugg svårt att förstå att hans tjänster inte efterfrågas. Erik Hamrén kommer givetvis att få nya tränaruppdrag, men jag tror att det kan dröja och att den klubben har en strategi och ett tänk som gör att hans personlighet inte exponeras till 100 %.
Kommer osökt in på Janne Andersson. Där pratar vi tydlighet. Överallt. Han skulle kunna vara sinnebilden för en bra pedagog alldeles oavsett vad som ska förmedlas. Det är en ren fröjd att lyssna på honom och han är så väl värd det fina första år han har haft som förbundskapten.
 
"Trött på Olssons skor och Kvarnen, trött om natten, trött på dan"
Över gränsen - Lars Winnerbäck
 
 

Inte det minsta fö...

0 Läs mer >>
Inga jämförelser i övrigt men jag vet också hur det känns att göra mål från halva plan när målvakten har spenderbyxorna på. Låt vara att det var på en sjumannaplan på korpnivå, men när Ola Toivonen gjorde sitt fantastiska mål mot Frankrike i fredags började filmen rulla och snart var alla minnen på plats.
 
Korpseriens division två i Vallentuna våren 1985.
Match mot IFK Ekeby. Vi ledde med 3-2 och med mindre än två minuter kvar jagade de kvitteringsmålet frenetiskt. Jag var aldrig någon defensiv gigant och därför var det ingen slump att jag var den enda i vårt lag med en någorlunda offensiv position när vi blev tillbakapressade. Deras målvakt spelade långt ut och vid en rensning från oss skulle han skicka tillbaka bollen mot vårt straffområde men fick rejäl felträff och bollen kom rullande mot mig som stod och lurpassade vid mittlinjen. Jag var trött och insåg att chansen att springa ifrån deras målvakt var sämre än att försöka sätta den direkt, och eftersom en av mina (få) styrkor var det rena tillsaget på bollen var beslutet enkelt. Och om jag skulle råka missa hade dyrbar tid gått för dem. Jag fick en perfekt träff med bra höjd och även om målvakten sprang för allt vad han var värd hade han inte en chans att hinna ikapp bollen. Mål! 4-2. Direkt efter avspark blåste domaren av. Minns att jag tänkte att jag borde ställa skorna på mittlinjen och sluta spela fotboll där och då. Så blev det inte, men det hade onekligen varit ett episkt slut.
 
Ett par veckor senare kom en man fram till mig i kön på ICA i Vallentuna Centrum.
Det var IFK Ekebys målvakt som kände igen mig och hans ord om att det faktiskt var helt okej att släppa in ett mål som mitt värmde oerhört mycket. Även idag, efter 32 år, värmer hans ord och det är väl så idrotten ska vara; sportslig och generös även i motgångens stund.
 
"Törsten drog mig hit som ett djur om natten, solen står i väster den brinner över sjön som en silvertråd i en sprucken söm"
Nånting måste gå sönder - Plura Jonsson
 
 
 
 
 
 
 
 

Ola Toivonen och jag

2 Läs mer >>
Det är viktigt att redan i första meningen fastslå följande; jag har många fel och brister och mitt sätt att vara och agera är långt ifrån felfritt alla gånger. Dessutom gillar jag olika. Olika är bra.  
 
Till saken.
När jag går på match, oavsett vilka lag som möts, försöker jag att titta på matchen så objektivt som det bara är möjligt. Totalupplevelsen blir större på så sätt. Den enögde åskådaren gör mig så trött, även om en mikroskopiskt liten del av mig kan förstå att ett Moshe Dayanseende uppstår, och jag undrar hur den enögde agerar när han eller hon tittar på en match där man inte har några klubbkänslor? Kommer skriken om att det där var väl för fan ingen varning, trots att spelaren i hans eller hennes lag dragit i motspelarens tröja så att den bäst kan liknas vid en strut? Förmodligen inte. Eller så kommer skriken bara för att man inte har tillräcklig fotbollsförståelse och att domaren alltid är emot. Alldeles oavsett.
 
Fotboll är känslor och så ska det givetvis vara, men åh vad jag skulle bli glad om den där enögde åtminstone ett par gånger per säsong kunde inse att även favoritlagets spelare gör fel och att domaren måste agera därefter. Eller att kunna erkänna när någon i motståndarlaget står för en fin prestation. Att det faktiskt finns ett stort mått av skicklighet även hos någon i en tröja som inte tillhör mitt lag. Kanske är jag naiv, men eftersom jag fortsatt vill tro gott om människan kan jag inte låta bli att förmedla dessa små önskningar.
 
"Vi kunde aldrig slå varann, men vi kunde sälja allt för en sång som brann"
Sammet rost och lust - Staffan Hellstrand

Två ögon ser mer ä...

0 Läs mer >>
Under stundom händer det att innehållet i rubriken hemsöker mina tankebanor. Just den här gången började det när Simon Thern avgjorde för AIK mot Djurgården för ett par veckor sedan. Direkt började jag fundera på Simons pappa Jonas och på att han var en av mina absoluta favoritspelare under sin aktiva tid. Efter den tanken rullade det på med fäder och söner i en enda lång rad: Gunnar och Thomas Nordahl, Ove och Niclas Kindvall, Roy, Patrik och Daniel Andersson, Sanny och Martin Åslund, Anders och Tobias Linderoth, Ronnie och Erland Hellström, Glenn och Tobias Hysén, Henrik och Jordan Larsson, Leif och Emil Forsberg, Fler finns det, men jag stannar här.
 
Egentligen ska det inte jämföras.
När fäderna från förr var som bäst gick fotbollen mycket långsammare.
Däremot var fäder som Hysén, Thern och Larsson med när fotbollen tog stora kliv till det den är idag.
Dessutom spelade inte alltid fadern på samma position som sonen gjorde, eller gör.
Dock, när det gäller far och son Hellström är det svår att inte känna för Erland.
Alltid jämförd, till stor del beroende på att målvaktspositionen är så speciell.
Ronnie var en världsmålvakt på sin tid.
Erland hade svårt att ta en plats i ett allsvenskt lag och hade en hel del skadeproblem.
Tänk dig att hela tiden bli påmind om vem som är din pappa och på hur bra han var.
Sådant krävs det psyke för.
 
Utanför Sveriges gräns är det tveklöst så att det inte alltid kan ha varit roligt att heta Jordi Cruyff.
Say no more.
Det behövs inte.
Verkligen inte.
 
"Och det doftar just som asfalt gör om hösten"
Söndermarken - Lars Winnerbäck

Fäder och söner

0 Läs mer >>
Som alltid inför stora finaler far det runt väldigt många tankar i mitt huvud.
Tankar som inte alltid får fäste i det vi har framför oss, helt enkelt därför att det känns så oerhört svårt att ge sig in i spekulationer. Lagen har sina riktlinjer, sina plan b:s, de har studerat varandra utan och innan och blir oftast inte förvånade över matchbilden. I alla fall inte den första kvarten. Efter den brukar vissa förutsedda skeenden naggas en aning i kanten, spelarna börjar hitta sin egen rytm och även om riktlinjerna fortfarande styr kommer de individuella färdigheterna fram på ett annat sätt. Trygga tränare gapar inte på en spelare som vågar, snarare gapar de på den som inte vågar. Och när vi i morgon ger oss i kast med en CL-final mellan två giganter är det modet som på ett eller annat sätt kommer att fälla avgörandet. Zidane vet mer än de flesta om vad det vill säga att vara modig på planen, Allegri å sin sida har vid ett flertal tillfällen coachat väldigt modigt. Coachkampen är en av många megaintressanta dueller och även om det finns stora kunskaper om motståndarlaget styrkor och svagheter kommer deras skarpa fotbollshjärnor att sättas på stora prov eftersom fotboll, tack lov, inte går att förutse till fullo.
 
Jag kommer att njuta alldeles oavsett.
Jag kommer att hålla mer än stenhårt på Juventus.
Jag kommer att gråta om Buffon får lyfta bucklan.
 
Då vet ni var ni har mig!
 
"Ingen vet att det var jag men vrålet hördes flera mil över nejderna den natten"
Granit och morän - Lars Winnerbäck
 
  

29 timmar och 10 m...

0 Läs mer >>
Väldigt ofta funderar jag på varför jag älskar fotboll i så många dimensioner som jag gör. Vad det bottnar i mer än att det är världens mest viktiga oviktiga sak och ibland så sällsamt vacker att den faktiskt kan jämställas med en konstform vilken som helst.
 
Ibland faller frågan bort och bleknar, men varje gång jag läser Offside eller lyssnar på den podd som nyss nämnda tidnings chefredaktörer Anders Bengtsson och Johan Orrenius har så vet jag varför. Det kan låta enkelt att man vet varför, men så enkelt är det inte alltid. Verkligen inte. Men när jag med full kraft åker in i ett nytt nummer av Offside blir jag sådär lycklig som man bara blev när man var barn och fyllde år eller när det var jul. Allt tvivel är borta; jag är helt med på varför 3 - 5 - 2 kan vara ett bättre system än  4 - 4 - 2, och jag får en ökad förståelse varför en till synes lovande karriär fastnar i en taggtrådsliknande tillvaro när allt såg ut att vara en enda ljuvlig walk in the park.
 
Jag kan också identifiera mig med nördigheten när Anders och Johan i podden plockar fram detaljer, namedroppar, fnissar nöjt över att ha koll på riktigt smala delar av en bred idrott och finner en ofiltrerad glädje över att ha tillåtit sig att bli drabbade av 2 x 45, de är 11 vi är 11, var det verkligen offside när X rullade in 2-1, och hur ska vi göra med tävlingshetsen i unga år? Och så vidare tills fan löser av oss.
 
Vet att jag har skrivit det förut, men det är värt att upprepa; jag är så fantastiskt glad att fotbollens och mina vägar en gång korsades och att de aldrig har släppt greppet om varandra.
 
"I ran till I thought my chest would explode"
Downbound train - Bruce Springsteen

En kärlek som aldr...

2 Läs mer >>
Kanske skulle jag ha nöjt mig med att läsa alla andras hyllningar till Totti och hoppat över att skriva en egen. Men det låter sig liksom inte göras. Denne ikon som jag följt i så många år och som jag alltid har hållit väldigt högt, trots en del mindre smarta manövrar, men å andra sidan visar det bara på mänsklighet; att känslorna skenar iväg innan hjärnan är påkopplad.
 
I gårdagens match hemma på ett absolut fullsatt Stadio Olimpico fick han hoppa i matchminut 52 och 40 minuter senare avgjorde Perotti för Roma, och därmed fick sannsagan ett lyckligt slut. Även om det allra mest fantastiska slutet förstås hade varit att Totti själv stått för det avgörande målet, men det hade å andra sidan kanske varit snudd på för mycket.
 
När domaren blåste av försvann Totti ner i Olimpicos katakomber samtidigt som hans lagkamrater firade att man blivit tvåa i Serie A och därmed tagit en direktplats i höstens CL. Efter drygt 10 minuter dök Totti upp igen, ackompanjerad av fru och barn och tillsammans började de ett ärevarv som i alla fall jag aldrig har sett maken till. 
 
 Bildresultat för Totti
 
Det var vackert, värdigt och helt utan inslag av trams. Det var bara en helt rättmätig hyllning till en fotbollsspelare som tillhört samma klubb hela sitt liv och som gjort 25 raka säsonger i A-laget. En spelare som är synonym med den eviga staden Rom. Att få den ikonstatus som Totti har haft, och för alltid kommer att ha, är få förunnat och nu återstår det bara att se hur klubben Roma tar hand om #10. Vi lär bli varse ganska snart. Till dess: stort tack för allt "Il puppone"!

Grazie #10!

2 Läs mer >>
Tänk dig en jobbannons där företaget söker en person med lång erfarenhet men som ändå inte får vara en dag äldre än 23 år. Den ekvationen går aldrig ihop. Byt sedan ut jobbannonsen mot en verklighet i ett fotbollslag. Där vill man att spelaren ska vara erfaren, något du aldrig kan bli utan speltid. Alldeles oavsett ålder. Av den anledningen är jag så oerhört glad för att Hammarbys tränare Jakob Michelsen vågar satsa på två riktigt unga spelare; Marcus Degerlund och Leo Bengtsson, båda födda 1998. Michelsen ger dem förtroende och därmed skaffar de sig den erfarenhet som alla alltid gapar efter. 
 
Två detaljer är extra intressanta med Degerlund och Bengtsson; de hade vänsterkanten mot Malmö FF i onsdags. Extra intressant med tanke på att MFF på sin högerkant hade en av allsvenskans absolut bästa spelare i form av Magnus Wolf Eikrem. Den andra detaljen handlar om att Degerlund egentligen är mittback men att Michelsen ändå valde att sätta honom som vänsterback trots att den mer rutinerade, och ofta spelandes vänsterback, Stefan Batan fanns att tillgå. Vad Stefan Batan tyckte och tänkte kan vi bara gissa oss till, men det är en helt annan historia. 
 
Släpper matchfixningshärvan för stunden men lovar att återkomma.
Dock, hatten av för AIK-spelaren som hade modet att berätta.
 
"Jag är rädd att jag står kvar på samma punkt utan nåt som jag behöver"
Ett slags liv - Lars Winnerbäck
 

Erfarenhet och rut...

0 Läs mer >>
Jag undrar hur John Guidetti hade det med sömnen natten mot idag. Han ska givetvis inte lastas för att passningen från högerkanten under tilläggstidens sista skälvande sekunder levererades en aning bakom honom, men jag kan tycka att han borde ha kunnat få ordning på fötterna. Tröttheten till trots. Ordning på fötterna och han hade varit odödlig i den västra delen av Spanien som heter Vigo. Jamen, allvarligt talat, vilken skräll det hade varit om Celta hade lyckats vända ett till synes hopplöst underläge. Älskar att de verkligen gav sig själva chansen och hur nära det faktiskt var kunde skönjas i lättnaden i Mourinhos ansikte när den rumänske domaren Hategan fann för gott av blåsa av bataljen på Old Trafford. Den detaljen är fantastisk och värd ett eget inlägg; lättnad i stället för glädje efter en vinst eller ett avancemang.
 
Nu blir det en final på Friends Arena den 24 maj mellan två lag som varit en del av den europeiska toppfotbollen, låt vara under olika epoker, i många år. Det enda tråkiga med finalparet är att Zlatan Ibrahimovic missar matchen på grund av sin korsbandsskada. Han kommer givetvis att tituleras EL-vinnare om Manchester United går hela vägen, men det är en helt annan sak att ta en titel som aktiv på planen jämfört med att sitta vid sidan om med knät i ett paket modell stort. Nåväl, som den titeljägare Zlatan Ibrahimovic klarar han förmodligen av att glädjas ändå.
 
"Hon sa: du vet ändå hur det är, vill du leva så lev".
Skyll på stjärnorna - Ulf Lundell
 
 
 
 

Så nära, men ändå ...

0 Läs mer >>
Som väntat kunde vare sig Monaco eller Atletico Madrid göra något åt respektive underläge. Därmed får vi en CL -final utöver det vanliga. Det finns så många matcher i matchen, så många detaljer att hålla reda på att jag blir alldeles lycklig bara vid tanken. Två giganter. Två lag som kan betraktas som mer än kompletta. Och därmed också väldigt sevärda. Jag har redan nu bestämt mig för att spela in finalen så att jag kan se den i efterhand gång efter gång efter gång om jag så vill. Förväntningarna på matchen är mer än stora och då är det skönt att kunna gå tillbaka och studera det man eventuellt missade när intensiteten och spänningen tog över.
 
Den italienska delen av mitt hjärta kommer att pulsera på ett sätt som det var länge sedan jag upplevde. Visst, om det hade varit Roma som försvarat de italienska färgerna hade det varit ytterligare kraft i hjärtslagen, men den upprättelse det skulle innebära om Juventus går hela vägen betyder så mycket för så många. Alltså blir italiens sak vår, oavsett klubbtillhörighet. Tycker att vännen Henriks sms-kommentar i förrgår är en  utmärkt konklusion på känsloläget; "jag investerar hårt i den här finalen".
 
"Jag såg ett dreglande lejon stå på toppen och sa; jag ger bara folket vad folket vill ha"
Mareld - Lars Winnerbäck
 
 
 

En final att längt...

0 Läs mer >>
För ett antal år sedan hade jag en liten fundering, väldigt liten till och med, på att försöka låta bli att jämföra. Att låta saker, personer, händelser, låtar, känslor, böcker, filmer, städer, länder, hotell, fotbollsspelare, artister etcetera etcetera få vara det de var. Min lilla fundering höll inte speciellt länge och det är bara att inse det är så vi människor fungerar. Rätt eller fel? Vem är jag att bedöma det? Det hade dock varit väldigt intressant att försöka ge fan i allt vad jämförelser heter.
 
"One" med U2 är en fler oceaner bättre låt än Tomas Ledins "Sensuella Isabella" och Sergio Ramos är ungefär en halv miljard gånger bättre som mittback än vad Richard Magyar är. "One" kontra "Sensuella Isabella" är tycke och smak, medan Ramos vs Magyar är fakta alla veckans dagar oavsett väderstreck och vem som är din favoritförfattare.
 
Den stora frågan är varför vi jämför så mycket och så gärna som vi gör. De omedvetna jämförelserna är ju på ett eget plan, dit når vi inte riktigt, det sker utan att vi aktivt funderar på det. Medan de medvetna är precis just det; ytterst medvetna och därmed försätter oss i situationer där vi måste ta ställning. Om jag ska köpa en ny cykel faller det sig ganska naturligt att jämföra, allt för att känna mig så nöjd som möjligt med det valda efter det att jämförelsen är klar. Inga konstigheter, bara logiskt. Medan däremot jämförelsen på vilken restaurang du har ätit den godaste Spagetti Vongolen är mera godtycklig. Där spelar helt andra saker in än när du ska köpa en ny cykel.
 
Kanske var det inledande styckets tanke en alldeles för grannlaga uppgift att ta sig an, särskilt med tanke på hur världen ser ut och på hur vi människor fungerar.
 
På tal om grannlaga uppgift(er); Monacos och Atletico Madrids.
Hur ska något av lagen kunna vända sina underlägen?
Även om vi har lärt oss att fotboll är möjligheternas sport finns det gränser.
Eller?
 
"We hurt each other, then we do it again"
One - U2
 
 

Jämfört med vad?