0 Läs mer >>
Jag älskar listor av alla de slag.
En av mina kvinnliga vänner, Maria, säger att det är typiskt manligt.
Det är det säkert, men det gör inget.
Listor är läckert.
 
Igår kväll föreslog vännen Henrik att vi skulle presentera varsin idrottens-10-i-topp-lista.
Gick givetvis igång på den idéen och idag innan lunch var uppgiften löst.
Min kommer nedan, med motiveringar (i alla fall på nio av idrotterna).
Om Henrik vill publicera sin i kommentatorsfältet vet jag inte, men hans motiveringar var mer än läsvärda. 
 
Håll till godo.
 
  1. Fotboll
  2. Tennis
  3. Friidrott (Löpgrenarna)
  4. Basket
  5. Handboll
  6. Ishockey
  7. Längdåkning
  8. Bordtennis
  9. Störtlopp
  10. Curling

 

Fotboll löjligt ohotad som etta. Motivering helt överflödig.

Tennis högt upp tack vare att jag spelat en hel del själv.

Löpgrenarna fascinerar enormt. Alldeles oavsett smart taktiklöpning eller om man bara går ut och kör.

Basket är gravt underskattat. Speluppbyggnaden på den begränsade ytan och den inneboende dramatiken!

Handboll är en härlig TV - sport, dessutom är spelarnas fair-play-tänk fint att ta del av.

Ishockey älskade jag som ung, nu känner jag oftast inget förrän matcherna verkligen gäller något.

Längdåkning hade varit högre upp om Wassberg & Co fortfarande varit aktiva. Sorry Johan Olsson & Co.

Bordtennis hade också haft en högre placering om listan gjorts för 20 år sedan. Dock; J-O Waldner lever än.

Störtlopp kanske aningen märkligt, men den pulsen jag får när man ser att det går läskigt fort är läcker.

Curling är den enda sporten som går in på listan tack vare sin enorma TV-mässighet.

 

"Som sidor i en bok skildes vi åt, var och en gick sin väg, allting var ett lån"

Alice - Plura Jonsson

 

Idrottens 10-i-top...

0 Läs mer >>
I en tid när vi pratar mycket om respekt och kränkningar och där vi i många fall är ute på aningen tunn is i vad begreppen egentligen innebär flög mina tankar tidigare idag cirka 40 år bakåt i tiden. Då när ordet respekt mer handlade om att vara rädd för någon, oftast lärare eller andra vuxna som på ett eller annat sätt använde sig av den formen av att hålla koll på den yngre generationen. Men tack och lov fanns det en motpol, och det var honom jag tänkte på när Freja och jag tog en uppfriskande promenad på Gärdet; Jan - Olof Wedin,. 
 
Jan - Olof Wedin var min lärare i Historia och Geografi när jag gick på högstadiet i Arvidsjaur. Jan - Olof Wedin var före sin tid eftersom han visade oss elever en enorm respekt genom att alltid handhälsa oss välkomna till lektionen. Han såg oss. Han tilltalade oss individuellt. Han hade ett ord över. Han hade koll på ett underbart sätt. Behöver jag säga att det alltid var lugnt, trivsamt och ambitiöst på hans lektioner? Nej, trodde nästan det. Det var ju givet, ingen ville krascha en lektion för Jan - Olof Wedin, han hade ju sett oss när vi klev in i sal B5 på Fridhemsskolan för en genomgång av floderna i USA. Det var värt mer än allt och än idag är jag ödmjukt tacksam över att våra vägar korsades.
 
"I hela mitt liv har jag litat på min tur men det här kan jag aldrig ta mig ur"
999 - Jocke Berg
 
 
 
 

Minnesbanken plock...

0 Läs mer >>
Jacob Michelsen fick ett år i Hammarby och det mest märkliga är att allt prat under 2017 handlade om långsiktighet. Att 2017 var det år när man skulle bygga för framtiden och där avstampet mot de högre tabellplaceringarna skulle inledas i år. Förändring ingår i livet. Så även i den bistra fotbollsvärlden, men ibland blir jag väldigt trött på att långsiktighet och tålamod i slutändan bara är ord. 
 
Har ingen aning om hur risig relationen mellan sportchefen Jesper Jansson och Jacob Michelsen egentligen har varit, och är, men det känns som att det har gnisslat rejält och att Jesper Jansson redan från början hade en annan agenda för vem som skulle leda laget 2018. Styrelsens ansvar då? Stort förstås, men eftersom Jesper jobbar på uppdrag av dem så håller sig ledamöterna förmodligen väldigt gärna i bakgrunden och hoppas på det bästa; att ingen ska börja nagelfara deras agerande.
 
Vem tar över efter Jacob Michelsen?
Som bekant har det ryktats om Alexander Axén, och hur många AIK-tatueringar han än har skulle jag gärna se honom vid sidlinjen, men dessvärre tror jag inte att den karismatiske Axén kliver på det här tåget. Han är alldeles för medveten om de motsättningar som finns mellan de tre stora 08-lagen, och även om han inte verkar vara typen som är rädd för lite blåsväder utmanar han nog inte ödet. Att träna Örebro SK och GAIS som AIK:are är en sak, att träna Hammarby eller Djurgården en helt annan. Tränarskrået i svensk elitfotboll är inte jättestort och ingen av de etablerade lediga känns jättespännande, men vem det än blir som tar på sig ansvaret har han inget att förlora. Särskilt inte med tanke på att Jesper Jansson har skaffat den trupp han vill ha och förmodligen kommer att ingjuta stort mod i den som skriver på kontraktet för ett av allsvenskans mest uppmärksammade tränaruppdrag. På gott. Och på ont.
 
"Det var inget särskilt med honom, han var som vem som helst"
Vem som helst blues - Lars Winnerbäck
 
 

Cirkus Hammarby

2 Läs mer >>
Det är en speciell känsla att sammanfatta ett år.
Så även 2017.
2017 har varit, ursäkta ett något tjatigt uttryck, väldigt mycket ömsom vin ömsom vatten.
2018 är, förstås, ett oskrivet blad även om jag redan nu vet att det finns mycket att se fram emot.
Ta hand om er och ha ett fantastiskt fint nytt år.
 
Till de 24 kategorierna.
 
Årets träd: Granen. Aningen långsökt kanske, men jag är ganska säker på att många av er är med på vad jag menar. Granen är förstås Andreas Granqvist, lagkapten i det svenska fotbollslandslaget. Förmodligen gjorde "Granen" sin karriärs bästa match när det behövdes som mest; returmatchen mot Italien i Milano. Han var magnifikt majestätisk i sin mittbacksroll och en klippa att luta sig mot när det stormade som värst. Värdig vinnare av Guldbollen blev han också.
 
Årets kampanj: #metoo. Vilken urladdning det har blivit och det var inte en dag för tidigt. Blir det inte förändring nu blir det aldrig det. Hör hur deppigt det låter, men det är dessvärre så det känns.
 
Årets bok: Den svavelgula himlen - Kjell Westö. Språket, drivet, människoskildringarna, ett visst mått av igenkänning och en önskan om att läsa mer av honom. Vissa skriver böcker. Andra är författare. Kjell Westö är författare.
 
Årets resa: Malta. Många bra resor även i år. Madrid, Wroclaw och vistelsen i Agde med omnejd konkurrerade hårdast, men veckan på Malta kom väldigt lägligt och den innehöll också en mix som tilltalade.
 
 
En av många trånga gator i huvudstaden Valetta.
 
Årets scenupplevelse: Henrik Schyffert. Hans föreställning Var Inte Rädda var inget annat än en briljant uppvisning från en oerhört begåvad människa. Var Inte Rädda är bland det absolut bästa jag har sett någonsin. Stora ord. Men sanna.
 
Årets Hammarby: Äsch. Det vill sig inte. Något saknas.
 
Årets avsked: Totti. I säsongens sista match, hemma mot Genoa, tog han ett grandiost farväl och inte ett öga var torrt när han tillsammans med sin fru och sina barn vandrade runt hela Olimpico. Ett vackrare slut är svårt att tänka sig. Den status Totti åtnjöt bland hemmafansen saknar motstycke och jag är glad över att ha sett honom på plats i Rom ett antal gånger.
 
Årets sommarpratare: Magda Gad. Överjävligt bra rakt av. Satan i gatan så starkt. Alla borde lyssna på Magda Gad. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/927245?programid=2071
 
Årets upptäckt: Värvet. Kristoffer Triumfs fantastiska intervjupod. Såhär skrev jag på bloggen den 25 oktober: "Kristoffer Triumf är oerhört skicklig på att hitta tonen vem han än möter och han får dem att känna sig bekväma och avslappnade, vill en person av någon anledning inte svara på en fråga låter han det vara. Han tvingar aldrig fram något. Alltså blir det enklare och naturligare för hans gäst att svara och därmed få till ett samtal som jag i de allra flesta fall inte vill ska ta slut. Som du märker har jag fallit pladask för det värv som Kristoffer Triumf levererar vecka efter vecka efter vecka". http://värvet.se/arkiv/
 
Årets tombola: Lottningen till VM i Ryssland nästa år. Sydkorea, Tyskland och Mexiko väntar på "Granen" och hans kamrater. Tufft, men görbart. Som alltid ser jag fram emot VM, och nu när Sverige är med får allt ytterligare en dimension.
 
Årets juvel: Freja. Alltid. Det finns ingen som kan konkurrera på allvar.
  
Vacker och klok som få.
 
Årets podd: Frånsett nyss nämnda Värvet är jag svårt förtjust i Offsides Podcast där Johan Orrenius och Anders Bengtsson på ett fullständigt briljant sätt nördar ner sig i fotbollens väsen. Högt och lågt. Vitt och brett. Och alltid med mycket kärlek och ödmjukhet inför uppgiften. https://www.acast.com/offsides
 
Årets dominanter: Malmö FF. De ägde Allsvenskan från omgång tre och framåt på ett imponerande sätt. Och när man dessutom avgjorde ett stort antal matcher på tilläggstid var det bara ett bevis på den position man har. Att man misslyckades i CL-kvalet är en helt annan historia och jag är övertygad om att Malmö FF kommer rustade till tänderna när det är dags för ett nytt CL-kval nästa sommar.
 
Årets svar på tal: "Hell no, I like Snooker and Formula One. Not 22 overpaid movie stars". En trevlig bartender på en pub i Liverpool när jag vände på hans fråga om jag skulle gå på kvällens match. Touché.  
 
Årets film: Manchester by the sea. Redan den 22 januari smög vi in i mörkret på Victoria för att se detta vidunderliga mästerverk, och egentligen hade vi kunnat lägga biobesöken åt sidan efter det datumet. Den filmen gick rakt in i själ och hjärta så att jag nästan golvades. Runner up: The Square.
 
Årets nödvändigaste: Höstens nio sittningar hos psykoterapeut Hans Larsson har varit ovärderliga. Fler blir det under 2018. Det återstår ett par knutar att knyta upp.
 
Årets jag hann: Med endast sex seriematcher kvar innan Vicente Calderon i Madrid skulle rivas klev E och jag in på denna arena som jag haft på min to-visit-list väldigt länge. Det blev en fin eftermiddag där hemmalaget Atletico gjorde lite som de ville med Valencia. 3 - 0 var i underkant.
 
Vår vy var 13 bänkrader ovanför toppen på bokstaven V i ordet
Victoria. Helt perfekt. Varken mer eller mindre.
 
Årets mål: Ola Toivonens mot Frankrike på Friends Arena. Betydelsefullt och tekniskt fulländat i samma andetag. Läckert!
 
Årets utropstecken: Östersund FK! De tog sig inte bara in i EL:s huvudturnering. De tog sig också till sextondelsfinal. En fantastisk bedrift. Den 15 februari fortsätter denna vackra resa när Arsenal kommer till Jämtkraft Arena. Vilken härlig och utmanande lottning och Arsene Wenger lär ha glädje av sin megastora Pumarockkappa.  
 
Årets jubileum: Mitt etthundrade inlägg på bloggen. Håll till godo: http://andiamo.blogg.se/2017/april/100-2.html
 
Årets bildfynd:
 
  

Så obegripligt coolt. Den här bilden skulle jag kunna tapetsera en hel vägg med

trots att Milan inte är mitt lag. Dock, dessa två har alltid tillhört mina absoluta

favoritspelare och för mig säger den här bilden väldigt mycket.

 

Årets TV: Grotescos sju underverk. Briljant fångar de upp samtiden och lyckas med konststycket att kombinera humor och allvar på ett unikt sätt. https://www.svtplay.se/grotesco

 

Årets nya referensram: Feyenoords mittbackspar; van der Heijden och Botteghin. I slutet av september var vännen Anders och jag ett par dagar i Rotterdam och bland mycket annat bänkade vi oss på De Kuip för att se Feyenoord förlora mot NAC Breda med 0 - 2. Efteråt var vi rörande eniga om att vi aldrig hade sett ett sämre mittbackspar på så hög nivå. Alltså kan man med fördel alltid jämföra allt med van der Heijdens och Botteghins prestation den kvällen.

 

Årets mest nynnande musikstrof: "Jag vet inget om honom, men han säger det mesta om mig". Orden är plockade från Lars Winnerbäcks träffsäkra Sysselmannen. 

Tack för i år!

0 Läs mer >>
Det måste sägas redan i första raden: Kim Källström är en av mina absoluta favoritspelare genom alla år.
Nu lägger han skorna på den fiktiva hyllan och det kommer att bli ett tomrum i vår fotboll, alldeles oavsett vilken lagtillhörighet man har. Kims magnifika tillslag på bollen, hans sätt att hitta öppningar, hans fysiska kvaliteter, hans laget före jaget och hans förmåga att hantera media och sin omgivning på ett öppet och ödmjukt sätt är bara en handfull av de fina egenskaper som personifierat Kim genom åren.
 
En sval söndagkväll i april 2011 var jag på den gamla och aningen slitna Stade Gerland i Lyon för att se hemmalaget köra över Lens. När lagen stod i spelartunneln minuterna innan de skulle gå ut var Kim Källström den som fick mest zoomtid. Han såg helt lugn ut, log mot domaren, småsnackade med en av Lensspelarna och letade till sist upp den knatte han skulle ha med sig ut på planen. Trygghet var det första jag tänkte på när jag såg honom under den korta tid som exponerades på arenans storbildsskärm. 
 
I den här matchen hade Lyon en startelva som bland annat innehöll Lloris, Lovren, Gonalons, Toulalan, Gourcuff, Briand och Lopez. I den andra halvleken hoppade dessutom två unga hungriga spelare in: Pjanic och Lacazette. Bra spelare rakt av, men centralfiguren under matchens 90 minuter var Kim Källström. Han var navet för Lyon såväl framåt som bakåt. Hans vänsterfot firade triumfer, han blick för spelet hjälpte lagkamrater att ta rätt beslut, han var resolut vid defensiva fasta situationer och när möjligheten uppstod bäddade han för att få använda vänsterfoten för sitt tunga distansskott. Det var en fröjd att se Kim Källström äga Stade Gerland och när jag efter slutsignalen vandrade mot tunnelbanan visste jag att det här var en kväll som jag skulle bära med mig livet ut.   
 
Vad som nu kommer att hända med Kim Källström återstår att se, men om Djurgården inte ger honom en betydelsefull uppgift blir jag ytterst förvånad och förundrad. Människor som Kim Källström poppar inte upp varje vecka, ett faktum som ska användas på bästa sätt.  
 
"Allt som tog oss hit och härifrån"
Lågsäsong - Lars Winnerbäck

Kim Källström

0 Läs mer >>
Åter efter fina dagar i England även om vädret var tveksamt under långa stunder. Engelsmännen som alltid vänliga, artiga och förekommande. Undrar om de får med sig de i modersmjölken. Mycket talar för det. Det skämtas ju om att en engelsman som står sist i en kö ber om ursäkt för att han trängs med sig själv. Ungefär så.
 
Fotbollsmässigt var det inga höjdarmatcher.
 
Burnley 1 Stoke 0
Regn och blåst och mer kamp än skönspel, men ändå väldigt härligt att sitta så pass nära planen att jag hörde brottstycken av spelarnas kommentarer. Och bredvid mig på läktaren satt ett gäng grabbar i trettioårsåldern som med stor humor tog sig an sin supporteruppgift. Underbart med humor i stället för hat och irritation när det inte går som man önskar. Turf Moor kommer jag gärna tillbaka till.
 
Liverpool 0 West Bromwich 0
Det var oerhört tydligt att West Bromwich ambition var att ta sig hem till Birmingham med 0-0 i bagaget. 10 spelare på rätt sida av bollen under merparten av matchens 94 minuter och en stark disciplin var rätt väg att lösa uppgiften. The Fabulous Four tog sig ingenstans, de fick inte de ytor de oftast lyckas skapa och blev inte heller så desperata som hade behövts för att ta de tre förväntade poängen. Och precis som med Turf Moor kommer jag gärna tillbaka till Anfield Road.
 
Till sist ett tips till Liverpools organisation gällande logistik efter matchen; åk till Mönchengladbach och lär av dem hur man tar sig till och från arenan på ett smidigt och kostnadsfritt sätt.
 
"Play a sad song, and make it better"
Hey Jude - Paul McCartney

Bra dagar i England

0 Läs mer >>
AC Milan.
Villarreal CF.
Arsenal FC.
FK Zenit Sankt Petersburg.
Atalanta BC.
Atletico Madrid.
FC Viktoria Plzen.
SS Lazio.
SC Braga.
RB Leipzig.
FK Dynamo Kiev.
RB Salzburg.
CSKA Moskva.
Sporting Lissabon.
FK Lokomotiv Moskva.
 
Något av dessa 15 lag kommer Östersund FK att ställas mot när det är dags för sextondelsfinal den 15 och 22 februari. På den här nivån känns det märkligt att prata om önskelottning, men kanske ska vi snegla lite mot något av alternativen från Ryssland, Ukraina, Tjeckien och i viss mån Österrike. De ligorna vilar under vintern precis som Allsvenskan, men å andra sidan verkar det finnas en ambition hos ÖFK där man inte är nöjd med att ha tagit sig till sextondelsfinal. Alltså är det bara att ta tugga i sig den lottning man får och fortsätta den påbörjade resan. En sak är i alla fall helt säker: den 15 februari är det med allra största sannolikhet riktig vinter i Östersund, vilket borde vara en konkurrensfördel gentemot det lag man ställs mot. På måndag vid lunch vet vi vilka det blir som får äran att spela vinterfotboll på Jämtkraft Arena.
 
"Du läser mig kapitel för kapitel, jag är mindre stolt nu, mer förlägen".
Ett sällsynt exemplar - Lars Winnerbäck
 
 

ÖFK:s 15 möjligheter

0 Läs mer >>
Då vet vi vad som väntar i juni nästa år.
 
Ett land som ska försvara ett VM-guld.
Ett annat som är med för nionde gången i rad.
Ett tredje som i stort sett alltid tar sig vidare från sin grupp.
 
Tar dem i matchordning.
 
Sydkorea i första matchen.
Traditionellt snabba och tekniska, men de saknar kanske en del i den taktiskta skolningen och är dessutom aningen kortväxta. Det sistnämnda ska användas vid varenda fast situation. Så även att vi generellt har en trygg grund att stå på. Återstår alltså att minimera man-mot-manduellerna med och utan boll. Öppen match men jag tror på tre svenska poäng.
 
I den andra matchen ställs Sverige mot Tyskland.
Say no more.
Det blir knappast svårare än så och det är inte i den matchen vi ska säkra ett avancemang. Tyskland kommer givetvis att vara storfavoriter och lika givetvis vara högt rankade när det gäller att vinna turneringens sextiofjärde och sista match. Tyskland har gått igenom ett litet generationsskifte sedan VM 2014 men det har inte märkts nämnvärt.
 
Mexiko till sist.
Går som sagt nästan alltid vidare och har genom åren stått för en fotboll som åtminstone jag har upplevt som en mix av europeisk och sydamerikansk. Dessvärre har Mexiko inte riktigt orkat stå upp när gruppspelet är över. Att det har tagit stopp i sex raka åttondelsfinal talar sitt tydliga språk. Den här matchen känns på förhand lika jämn som Sverige - Sydkorea och mycket talar för att andraplatsen avgörs här.
 
På något sätt ligger det väldigt mycket i det Eric Hilmersson GP:s förnämlige skribent skrev på Twitter igår; Känslan: en typisk VM-grupp, varken mer eller mindre. Det är så det ser ut. Älskar VM.
 
Övriga reflektioner.
 
Läckert att Portugal och Spanien ställs mot varandra
Tufft för Island; Argentina, Kroatien och Nigeria.
Fina möten för Danmark; Frankrike och Peru.
Det ser enkelt ut för Brasilien.
 
Till sist, du vet att du är störd på riktigt när du under en löpbandslöpning går igenom samtliga lagkaptener som fått höja VM-bucklan från 1966 fram till 2014; Bobby Moore, Carlos Alberto, Franz Beckenbauer, Daniel Passarella, Dino Zoff, Diego Maradona, Så ja Erik, nu räcker det.
 
"Det fanns en tid i mitt liv när allting var så lätt"
Nerför Floden - Plura Jonsson

SydTysMex

0 Läs mer >>
Om 32 dagar presenterar jag min, högst subjektiva, årskrönika.
20, plus minus två, mixade kategorier.
Högt och lågt.
Vissa kategorier är favoriter i repris.
Andra helt nya.
Håll utkik!
 
För övrigt är det djupgrått, regnigt och allt andas verkligen november.
Sådana här dagar handlar det om att hålla de dystra tankarna ifrån sig.
Det är inte lätt, men jag kämpar.
 
De flesta som har en podd verkar besvärade när de rabblar sponsorer.
Förstår dem mer än väl.
 
På tal om poddar; Offsides podcast är alltid lyssningsvärd.
I alla fall för dig där fotbollen finns nära hjärtat.
https://www.acast.com/offsides
 
Det måste gå att lära sig när "tack vare" passar bättre än "på grund av".
Och tvärtom givetvis.
 
Fotbollslivet rullar på.
- Lottning av VM på fredag.
- Alldeles oavsett vilka tre länder Sverige får är en sak klar; i ett VM existerar inget enkelt motstånd.
- Sista omgången av CL tisdag och onsdag nästa vecka. Forza Roma!
- Den svenska varianten av silly season börjar så smått ta fart.
- Mest intressant just nu är var Olof Mellberg tar vägen.
- Snart prickar jag av ännu en arena på min to-do-list. Återkommer i ärendet.
- Benevento i Serie A har noll (0) poäng efter 14 matcher. På något sätt helt obegripligt.
- Funderar faktiskt fortfarande en hel del på att Insigne blev kvar på bänken.
- Victor Nilsson Lindelöf visar att han duger även i PL. Måste kännas väldigt skönt för honom.
 
Jennifer Wegerups text i Resumé är så stark och så läsvärd. 
För mig är det den hittills bästa i den solkiga och smutsiga #metoo-soppan som formligen sköljer över oss.
https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/29/jennifer-wegerup/
 
Lästips: "Den svavelgula himlen" - Kjell Westö.
Språket, drivet, igenkännandet och förmågan att porträttera människor fängslar mig enormt.
Vissa skriver böcker.
Andra är författare.
Kjell Westö är författare.
 
Mitt eget bokprojekt går sakta framåt.
Och för att bringa klarhet; jag är ingen författare.
 
"Ändå vill jag det som inte finns"
Du tog mig - Ulf Lundell

Onsdag vecka 48

0 Läs mer >>
Det har gått över en vecka sedan Sverige höll emot den italienska forceringen och såg till att VM i Ryssland nästa år blev en realitet. Under dessa dagar har jag minst en gång varje dag funderat på hur den italienske förbundskaptenen Ventura egentligen tänkte när det var dags för de tre bytena. Framför allt det sista.
 
Jag anser mig ha skaplig koll på fotboll men hur mycket jag än vrider och vänder på mina tankar begriper jag inte hur Ventura kunde låta Insigne stanna kvar på bänken. Med 14 minuter kvar, plus tillägg, gjorde Ventura sitt sista byte när han plockad in Bernardeschi. En bra spelare, absolut, men som jag ser det är hans egenskaper inte vad Italien behöver när de jagar det mål som ska ta dem till förlängning. I min värld behöver de Insigne. Kreativ, teknisk, kvick, modig, framspelare och avslutare i samma person. Vi kommer aldrig att få veta om Insigne hade förändrat matchbilden, men för varje gång Venturas sista byte passerat genom mitt huvud har jag skickat honom en tacksamhetens tanke. Utan den coachmissen finns det stor risk för att Gli Azzurri  hade tagit planet till Ryssland och inte vi.
 
"I bilen på väg genom natten, och det är lång väg hem"
Lång väg hem - Lars Winnerbäck

Årets coachmiss?

2 Läs mer >>
Tänker vidare på Sveriges avancemang till VM och ju mer jag funderar desto säkrare blir jag på att Zlatan Ibrahimovic inte ska med nästa sommar. Janne Andersson har skapat ett lag som också agerar som ett lag. Ett lag som tar ansvar, som visar en vi-mentalitet utöver det vanliga och inte förlitar sig på att en person ska lösa uppgiften. Visst, en hel Zlatan i form är en spelare av absolut högsta internationella snitt men han har aldrig gjort sig känd som att vilja vara en som till 100 % anammar det som gäller i laget.
 
Nu kanske det inte behöver bli något dilemma för Janne Andersson eftersom Zlatan har sagt nej tack till landslaget, men ponera att han öppnar dörren för att spela ett sista VM. Vad gör Janne Andersson då? Många skulle säkert säga att han begår tjänstefel om han inte frågar Zlatan, men jag tror att han gör klokast i att låta bli. Allt för att vara så säker som möjligt på att det lagbygge han har skapat inte ska raseras för att Zlatan kliver in i gruppen och därmed rubbar maktbalansen.

Zlatans vara eller icke vara kommer med största sannolikhet att vara en följetong ända till den dag han eller Janne Andersson meddelar att det inte blir något VM för den, trots allt, störste svenske fotbollsspelaren genom tiderna.
 
"Hon kör sin röda MG genom vildhavre och vallmo, och det dammar som om fälten brann"
Danielas hus - Ulf Lundell
 
 

Det lär bli en föl...

0 Läs mer >>
Efter en bragd som den igår på San Siro skulle jag kunna börja i vilken ände som helst men allt landar ändå i en LAGinsats modell fullständigt sanslöst jättestor. 0 - 0 mot Italien på bortaplan, en nation som av hävd tar sig till mästerskap efter mästerskap, klarar man inte av om man inte är ett lag. Från den storspelande Robin Olsen i målet till Marcus Rohdén som siste inhoppare. Det jobbades kollektivt på ett sätt som vi inte alltid visade upp under den störstes tid i landslaget, då skulle han ordna allt. Kanske inte alltid det tunga defensiva jobbet, men ni förstår vad jag menar. Nu är man ett lag i dess vackraste bemärkelse och platsen bland de 32 nationer som gör upp om VM-pokalen nästa år känns på fler än ett sätt rättvis.
 
Janne Andersson och hans hårt arbetande stab har nu sju månader på sig att vara så förberedda som möjligt och eftersom Janne inte drömmer, han arbetar, vilar jag tryggt i att inget kommer att vara lämnat åt slumpen när det är dags. Den 1 december lottas det vilka tre länder som bildar grupp med Sverige. Här och nu önskar jag inget. jag funderar inte ens på det men lovar att återkomma senast den 2 december.
 
Till sist; hur mycket laginsats jag än pratar om klarar jag inte av att gå förbi den svenske lagkaptenen Andreas Granqvists 190 minuter mot Italien. Hans mittbacksspel var i stort sett fulländat. Det hjärtat, det modet, den koncentrationen, det rejält rejäla i alla man mot man-situationer, det ansvarsfulla gentemot övriga lagkamrater, den ryggrad som varje lag behöver när det blåser snålt och ett baklängesmål inte är längre bort än en markeringsmiss på en hörna. Där var Andreas Granqvist både i fredags och igår, och fan vet om inte de här två matcherna ger honom Guldbollen på Fotbollsgalan nu på måndag. Han är mer än värd att bli den förste försvarsspelaren sedan 2003 när Olof Mellberg fick det. Största hotet är förstås Emil Forsberg, men sett till de två rysarna vi nyss upplevt hoppas jag innerligt att Andreas Granqvist blir den som drar det längsta strået.
 
"Jag visste inte ens att dom känslorna fanns, men nu kräver jag att dom känns hela tiden, för vem som helst" 
Vem som helst blues - Lars Winnerbäck
 

0 - 0 funkade mins...