0 Läs mer >>
Tidigare idag följde jag El Clasico och utan att ge mig in på några djupare analyser var det inte den bästa drabbningen jag har sett mellan dessa två giganter. Den var snarare ganska tam. Dock, och det är essensen med detta inlägg; jag är svag för spelare som Luka Modric och Andres Iniesta. Ni vet de där som gör skillnad, de där som ser öppningar och möjligheter när ingen annan gör det. Mittfältsstrateger kan man också kalla dem. Spelare som både får boll och vill ha boll och som aldrig verkar vara stressade av situationen, ställningen i matchen och att en hel värld tittar och har åsikter. Det verkar snarare som att de funkar som bäst när det gäller som mest.
 
Mitt i den andra halvleken började jag fundera över vilka spelare som jag genom åren har beundrat mest och kom ganska snabbt fram till att det är de centrala mittfältarna, alternativt dem som haft en skapligt fri roll mellan mittfält och anfall. Spelare som agerar både framspelare och avslutare, och som dessutom är fotbollssmarta nog att förstå vikten av att hantera även det defensiva spelet när så krävs.
 
Maradona, Zinedine Zidane, Xavi, Roberto Baggio och Rui Costa får agera exempel över dåtida spelare som jag än idag blir lycklig av att tänka på. Alla fem hade den där underbara förmågan att på ett eller annat sätt avgöra matcher. Maradona, Zidane och Baggio var pålitliga målskyttar medan Xavi och Rui Costa oftare spelade fram till mål än gjorde dem. Gemensamt för alla fem var att deras förstatouch, teknik och osvikliga blick för spelet gav dem de värdefulla extrasekunder som gjorde skillnad.
 
Under kvällen har jag fortsatt att fundera på det faktum att jag är svagast för den här typen av spelare. Visst, det är läckert med tokoffensiva ytterbackar, med straffområdesmålskyttar, med huvudstarka mittbackar och med målvakter som växer till giganter i kritiska lägen. Men, när jag tänker på, i första hand, Maradona, Zidane och Xavi blir jag lycklig och förstår exakt varför, och hur mycket, jag älskar världens mest meningslösa viktighet med den kraft och passion som jag gör.
 
"Jag var tjugo år gammal, hon var en evighet"
Little Wille John - Peter LeMarc

Förmågan att göra ski...

2 Läs mer >>
Titt som tätt händer det något som gör att du säger; man upphör aldrig att förvånas. Och så är det verkligen. Hur klichéartat det än kan låta. I gårdagens DN läste jag om SD:s ärkenöt Kent Ekeroth. Där stod det att han har judiskt påbrå på moderns sida och att släktingar har dött i Auschwitz.
 
Det har gått mer än ett dygn sedan jag läste det och jag har tänkt på det minst 10 gånger sedan dess. Och jag förstår fortfarande ingenting. Absolut ingenting. Kent Ekeroth har ett ursprung som, åtminstone i min värld, omöjliggör att han skulle ha sympatier med SD. Hur kunde det gå så här fel? Förmodligen finns det inga enkla svar och lika förmodligen kommer aldrig den fråga att ställas till Kent Ekeroth. Men om den skulle göra det, är jag mer än övertygad om att hans svar skulle göra oss ännu mer frågande och förvånade. Vilket på ett sätt vore märkligt eftersom så många av de talesmän som torgför SD:s åsikter häver ur sig fler och värre dumheter än något annat partis representanter ens är i närheten av att göra.
 
Om jag, vilket jag verkligen hoppas att jag slipper, skulle hamna öga mot öga med Kent Ekeroth skulle jag så ödmjukt jag bara mäktade med be honom förklara hur hans tankegångar går. Judiskt påbrå + SD = omöjligt. Även för en ärkenöt som Kent Ekeroth
 
"Jag går förbi samma man varje dag, han är 300 mil hemifrån, jag vet inget om honom men han säger det mesta om mig "
Sysselmannen - Lars Winnerbäck
 

En av årets mest obeg...

2 Läs mer >>
I den alldeles eminenta podden Sporthuset med Lasse Granqvist och Tommy Åström som fasta punkter i tillvaron förekommer det en stående programpunkt vid namn "Kärleksbombning". För ett par veckor sedan hade Jens Fjellström den inspirerande uppgiften att kärleksbomba Alvik Basket. Något han förstås gjorde med den äran. För min del började filmen gå 32 år bakåt i tiden när Jens närmade sig slutet på sin bombning.
 
Basket var hett i Sverige slutet av 70-talet och i början av 80-talet.
Våren 1984 spelades det en finalserie mellan de två giganterna; Solna och Alvik. Serien gick till en femte och avgörande match i ett sprängfyllt Solnahallen. På den tiden var jag tillsammans med en tjej som spelade basket i BK Söders farmarlag. Vi lyckades få biljetter till samtliga fem matcher och det var intensiva, galet spännande matcher rakt igenom. Det blev en matchserie som bara eskalerade och lyckan var extra stor när vi kom över biljetter även till den sista bataljen.
 
Matchen blev oerhört jämn och som jag minns det kändes det aldrig som att något av lagen egentligen hade ett tydligt grepp. Det var två poängsledning hit och enpoängsledning dit. Sakta men säkert började vi gå ner mot de sista 30 sekunderna. Vid det här laget kokar det i hallen och att kalla stämningen elektrisk är en rejält tilltagen underdrift. Med 23 sekunder kvar tar Alvik timeout. Då händer det. Det som jag aldrig kommer att glömma, inte heller att förstå; mannen bredvid mig reser sig upp och säger tack för idag! Sekunden senare banar han sig fram mot utgången och beger sig ut från detta furiösa drama.
 
Hur tänkte han?
Var han rädd för att hans hjärta skulle stanna?
Hade hans parkeringstid gått ut?
Ville han uppleva slutet på Sportradion?
Var tvättstugan bokad?
 
Nåväl, och under alla omständigheter, det är det märkligaste jag har varit med om på en idrottsläktare alla kategorier. Mer än svårslaget skulle jag vilja kalla detta "rekord". Att Thomas Nordgren avgjorde allt till Solnas fördel med mindre än tre sekunder kvar förtjänar en egen historia vid ett annat tillfälle.
 
"Hyr ett rum av en vänlig dam, vandrar gatorna i timmar, äter frukost på altan"
Över gränsen - Lars Winnerbäck

Så kan man också göra

0 Läs mer >>
Så kom den då; bekräftelsen att Nanne Bergstrand lämnar Hammarby.

Snacket började redan förra hösten och eskalerade under våren när Hammarby gick en kräftgång modell gigantisk. Efter förlusten i derbyt mot AIK den 24 juli var krisen total. Då ändrade Nanne spelsätt och poängen började ramla in på kontot. Helt plötsligt gick snacket om att Nanne nog skulle fullfölja sitt kontrakt och bli kvar även 2017. Nu blir det inte så, Hammarby vill ha in en ny röst och ny energi i klubben. Inte mycket att säga något om.
 
Vem tar över det här aningen knepiga jobbet?
Spontant säger jag Peter Gerhardsson, men det kanske är ett alldeles för enkelt svar även om jag tror att Peter skulle passa perfekt i Hammarby. Av fler än ett skäl. Om inte Sirius gått upp i Allsvenskan hade den genomsympatiske Kim Bergstrand fått min röst, men nu tror jag att det ska mycket till om han lämnar laget när de äntligen har tagit klivet in i finrummet.
 
Som grönvit känns det både naturligt och rätt att rikta ett stort tack till Nanne Bergstrand som såg till att Hammarby lämnade den saltgruva som heter Superettan och tog klubben tillbaka till den högsta serien. Att sedan återkomsten varit allt annat än en walk in the park, ja där det rent av har haltat betänkligt under långa perioder, är just nu fullständigt skit samma. Hammarby spelar allsvensk fotboll även nästa år och det är utan tvekan det absolut viktigaste.
 
"Jag går på en väg, jag kommer inte längre, jag och mitt hjärta står stilla i regnet"
Som om du var här - Plura Jonsson
  
 
 
   

Tack för den här tide...

2 Läs mer >>
Märkligt det där med att tänka en sak och göra en annan.
Ambitionen med den här bloggen har varit kontinuerlig uppdatering.
Hur har det gått tycker ni?
Frågar ni mig har det gått riktigt uselt.
Det här inlägget är nummer 70 på 26 veckor.
Pinsamt dåligt och jag kan inte lova bättring.
Vet faktiskt inte varför.
Är jag socialamediermätt?
Högst sannolikt, vilket får konsekvenser för min blogg.
Suktar jag efter större publik?
Alltid.
Tänker jag och känner jag mindre än tidigare?
Snarare tvärtom.
Är ämnena färre?
Nej, inte direkt.
Är tidsbristen monumental?
Inte det heller.
Som ni märker finns det inget enkelt svar på min bristande produktivitet.
 
Klurar vidare på om Andiamo lever vidare efter nyår.
Det är precis som med min förra blogg; 50/50.
 
Nu kundturné i Malmö i dagarna två.
Blir bra!
 
"Jag gav mig av i gryningen, ett stilla regn, en hund som vän"
Evangeline - Ulf Lundell

70 / 26 är inte godkä...

0 Läs mer >>
Fem bilder med ett visst mått av vardagsdramatik.
Allt gick bra för missen som ville över Folkungagatan.
Efter den sista bilden gick han till höger och tog övergångsstället.
Tur eller rutinerat?
Vi säger rutinerat, det blir en bättre story på sätt.
 
 
 
 
 
 
 
 "Nu återstår ett öronsus, hon i baren räknar kassan, vakterna går runt och flyttar bord"
Nästan perfekt - Lars Winnerbäck

Bilder i stället för ...

0 Läs mer >>
Genom åren har det hänt att jag har tagit förhastade beslut, och i stället för att erkänna att det blev fel har jag bara kört på. Vägrat backa, vägrat erkänna att det blev fel, trots att jag visste hur fel det var. Backa lika med att vara svag. Oerhört korkat. De beslut jag tar i dag är generellt mycket mer genomtänkta och skulle det visa sig att jag har gjort fel är den tidigare stoltheten och sturskheten försvunnen med utandningsluften.
 
En vecka har gått sedan jag meddelade redaktör Hagström att jag tackar för mig när det gäller Supportrarnas Matchprogram. Har haft de tankarna ganska länge och därför var det inget förhastat beslut. Jag tror också att nyss nämnde redaktör skulle öppna dörren om jag lagom till att allt kickar igång nästa säsong känner att jag vill vara med ett år till. Jag skulle inte ha det minsta problem med att framföra sanningen om hur mycket jag saknar att vara en i laget som gör det bästa matchprogrammet i Sverige. Alla kategorier. Men om jag står fast vid mitt beslut att inte vara med kommer jag med stor stolthet att tänka tillbaka på fem mycket givande år och vid varje match kommer jag gladeligen att betala de 30 kronor som denna fina publikation kostar.
 
Stort tack till alla som jag mött genom åren och som oförtrutet jobbar vidare med Supportrarnas Matchprogram. Ni är alla hjältar i det ordets finaste innebörd.
 
"Det kanske blir en liten omväg men vad spelar sånt för roll"
Aldrig riktigt slut - Lars Winnerbäck
 
 
 
 
 
 
 
 

Det skadar aldrig att...

0 Läs mer >>
Kanske borde jag skriva en rejält lång text om Malmö FF och det allsvenska guldet, men eftersom jag redan i lördags berättade att guldet var deras släpper jag det och nöjer mig med ett stort grattis! Den som tar flest poäng i en serie är bäst. Det går aldrig att prata bort. Nya tag, nya lag och nya insatser 2017. Härmed är Allsvenskan 2016 släppt en gång för alla. I alla fall för mig.
 
Som alltid på hösten går mina tankar till de låttexter där denna årstid får vara med. Lundell är en höstmästare, så även Winnerbäck och Plura. De tre är också de svenska artister som jag lyssnar överlägset mest på. Alldeles oavsett årstid. Är det melankolin hos dessa tre herrar och mig som gör att höststroferna fastnar på det sätt de gör? Kan vara så, mycket talar för att det är så. Just nu går jag runt och småsjunger, oftast i huvudet tack och lov, på tre höststrofer som samtliga har många år på nacken och som jag aldrig kan lyssna mig trött på.
 
"Det är höst i stan, kom med mig ut ikväll, vi är alla höstens barn på en gammal rostig karusell"
En regnmetares sång - Plura Jonsson
 
"De röda löven faller ner på gången där jag går, med min kaos och min jakt efter hållbara svar"
En fri man i stan - Ulf Lundell
 
"Så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer klockan fyra i oktober, strax innan det mörknar, och det luktar från bespisningen av halvhjärtad husmanskost och löven ligger klistrade mot marken"
Söndermarken - Lars Winnerbäck
 

Höststrofer går rakt ...

2 Läs mer >>
Delar av den här intervjun publicerades i Supportrarnas Matchprogram igår när Hammarby mötte Elfsborg. Det här var mitt sista framträdande i Supportrarnas Matchprogram. Fem roliga år har det varit, men jag känner att jag är klar. Dessutom, jag är svag för fina slut och att få äran att sitta med Petter Andersson och höra honom berätta om sina skadebekymmer och sin längtan efter att få komma tillbaka till Hammarby är snudd på det optimala slutet. Håll till godo.
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 

På transferfönstrets sista dag sommaren 2008 lämnade Petter Andersson Hammarby för att prova lyckan i holländska FC Groningen. Petter fick en flygande start i sin nya klubb men i januari 2009 fick han den första av många knäskador. Möt Petter Andersson och ta del av hans väg tillbaka, både från skadorna, men också till Hammarby.

 

Vi backar bandet till januari 2009. Vad hände då?

Hösten innan hade det gått alldeles fantastiskt bra och jag var framträdande i laget, men i januari åkte jag på min första knäskada och den höll mig borta ända till september samma år. När jag var tillbaka började jag i reservlaget och gjorde mål efter tre minuter och drog av korsbandet efter 12. Det satte spår. Jag tillät mig att bli glad för målet och hade en känsla av att vara tillbaka och efter det var allt ett enda stort mörker. Själva situationen var snudd på löjlig, jag skulle bara sätta ned foten och vända mig och jag kom i precis fel vinkel och vred hela knät. Då visste jag.

 

Är det korsbandet vi pratar om? 

Ja, det var korsbandet men även menisken fick sig en törn. Där försvann min tro och mitt hopp om fotboll. Fotboll var ju allt för mig. Jag stack till Stockholm tidigt, gick knappt ut skolan. Jag skulle bli bäst och tjäna miljarder. Det fanns inte på världskartan att inte spela fotboll. Jag hade sett allt i huvudet redan, jag visste hur det skulle gå. Det har varit det jobbigaste, jag har haft svårt att acceptera min skadebild. Jag har hela tiden trott på att jag kan komma tillbaka, men när man är borta från fotbollen i två år tar det lång tid att hitta formen igen. Rehabiliteringsmässigt var det två år, men fotbollsmässigt längre än så.

 

Vad tänker man när man rehabtränar och vet att lagkamraterna samlas för match inför fulla läktare? 

Jag hamnade ganska snabbt i ett tillstånd där jag blev likgiltig. Jag försökte tänka i ett större perspektiv eftersom jag var ganska säker på att det var slut. Vad skulle jag göra i stället? Börja plugga eller något. Samtidigt tog jag kontakt med en mental tränare i Stockholm som heter Per-Olov Ström, han hjälpte mig mycket och fick mig att se något slags ljus. Jag hade ju två år kvar på kontraktet med FC Groningen som jag inte ville kasta bort.

 

De ville inte ”bli av med dig” och bryta kontraktet med tanke på din situation? 

Nej, de var väldigt förstående och lät mig åka hem till Sverige och köra rehabträningen de gånger jag ville det.

 

Vi flyttar fram bandet till åren i FC Midtjylland, var du hel och fräsch när du kom dit? 

Ja, det var jag. Säsongen innan hade jag spelat i stort sett alla matcher från start i FC Groningen och dessutom tränat bra under sommaren innan.

 

När man åker på den typ av skada som du gjorde, blir man rädd efter det?

Absolut. Det var rädslan jag krigade mot. När jag kom tillbaka första gången fick jag spela från start men gick ofta av tidigt i första halvlek för att jag kände att det högg till, eller för att jag hamnade i situationer där jag inte hade kontroll. I stället blev jag rädd. Det var mycket mentala bitar som jag fick jobba med då. Jag litade på att knät var helt, men jag litade inte på mina motståndare eller medspelare på träningarna. Jag byggde upp ett rörelsemönster som innebar att jag gick in med mitt andra knä i alla situationer. Som tur var lyckades jag jobba bort de spökena.

 

Hur var tiden i FC Midtjylland?

Det blev fyra år där med start 2012, något som inte var tanken, men eftersom min sambo Ida och jag blev föräldrar för första gången och ville ha en fast punkt i livet blev vi kvar. Jag fick en bra tid där och tänkte att jag skulle spela bra och ta mig vidare. Det gick nästan hela vägen. Kanske hade jag mitt livs bästa säsong i karriären, den första i Danmark. Allt flöt, jag gjorde mål och spelade fram till mål, det var kul.

 

När kom nästa skadeuppehåll? 

Under den andra säsongen. Jag var i grym form, men i den andra seriematchen, mot FCK, gick jag av efter 50 minuter för att jag tyckte att det gjorde lite ont, och under en träning inför nästa match skadade jag menisken. Det blev operation och sex veckors frånvaro. Den hösten blev sönderryckt för mig och under en av träningarna i januari försökte jag få tag i en lite för kvick spelare för mig, Pione Sisto numera i Celta Vigo, och när jag inte riktigt hängde med knäckte menisken till igen. Efter det höll det i stort sett ett år, och då var den menisken borta. Jag har faktiskt en helt ny menisk, tagen från en död människa.

 

Kan den meniskskadan ha uppkommit på grund av att du tidigare skyddade ditt vänstra knä? 

Det är jag helt övertygad om. Den har fått ta mycket belastning.

 

När spelade du fotboll senast? 

September 2015 i den första gruppspelsmatchen i Europa League mot Legia Warszawa, jag gick av efter första halvlek.

 

Det var inte det här du såg när du gjorde upp bilderna när du var yngre, och det är väldigt lätt att känna för dig.

Det behöver man inte göra, men hade vi suttit ner för fyra fem år sedan hade jag inte ens kunnat prata om det. Det har varit ett trauma, en mental resa där det har skapats en inre stress eftersom jag har haft svårt att acceptera situationen, men jag har alltid kommit tillbaka. Jag har jobbat ikapp något som har tagits ifrån mig, men jag börjar se mig själv på ett annat sätt. Det är ganska befriande eftersom jag börjar sätta ett värde på vad jag har gjort och vad jag har lärt mig. De inre dialogerna har varit nyttiga och jag har lärt känna mig själv på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag har ett stort intresse för att i framtiden kunna hjälpa andra med den mentala biten och har också långt gångna planer på att arbeta med det när jag slutar som spelare.

 

Hur länge har det först dialog med Hammarby? 

Det har ju bytts ut lite folk i Hammarby, men förra sommaren kom det ett par lösa förfrågningar. Då var det inte aktuellt, då ville jag ut och spela i Europa med FC Midtjylland. Men den här sommaren var det dags, även om det förstås inte var meningen att jag skulle vara i skadat skick, men det är bara att blicka framåt och jag är tacksam för att jag får möjligheten.

 

Vilken typ av träning kan du ägna dig åt just nu?

Mycket styrka, mycket knäkontroll och andra måsteövningar. Jag har också så smått kommit igång med löpningen men det gör ont runt knät, i själva strukturen, vilket inte är konstigt eftersom jag inte har sprungit på över ett år. Kroppen måste vänja sig helt enkelt. Jag försöker att inte tänka på hur mycket jag längtar efter att umgås med bollen, men jag vet att jag inte kan det just nu och har blivit duktig på att vara realist. Det finns förstås bilder i huvudet på hur det kommer att bli när jag är redo för spel.

 

Är det realistiskt att tro att du är aktuell för spel när Allsvenskan startar 2017?

 Jag får ta allt i etapper, men det borde funka. Det är det här jag ska göra nu och eftersom det är mitt sista spelaruppdrag ska det göras ordentligt. Jag är mentalt förberedd och det känns väldigt kul att vara tillbaka. Det var verkligen inget självklart. Längs med vägen har ju tankarna gått att allt kunde vara över, men jag lovar att när jag står på planen med Hammarbytröjan på mig ska jag utstråla energi som räcker till för alla. Både för laget och för fansen på läktarna.

 
"Jag har väl knappast lärt mig nåt sen sist, nej inte jag"
Hugger  i sten - Lars Winnerbäck
 

Intervju med Petter A...

0 Läs mer >>
Om ett par timmar tar, märk väl ordvalet tar, Malmö FF ännu ett stort kliv mot det allsvenska guldet. Visst, de kan få frossa och kramp och bli allmänt stirriga inför det faktum att deras utgångsläge är fantastiskt. Och visst, Östersund kan njuta av att gå in på Swedbank Stadion och bara spela fotboll för att det är kul. Och visst igen, i fotboll kan allt hända och händer, men Malmö FF är ett lag som just nu känns oerhört svårslagna. De har tappat spelare i form av Kjartansson, de har Christiansen på skadelistan och Rosenberg är sliten och spelar inte 90 minuter i match efter match. Ställda inför detta faktum har Malmö FF tagit fyra raka starka segrar och visar med stor pondus vilket lag som är Sveriges bästa, och i eftermiddag tar de sin femte raka seger och ser till att greppet om Lennart Johanssons pokal blir ännu fastare.
 
"Om livet är älven som löper så bred, då är du och jag drivved"
Drivved - Peter LeMarc
 
 

Inget rubbar Malmö FF

0 Läs mer >>
Det blev fotboll framför tv:n igår och även om jag givetvis gärna varit på plats för att må gott över Hammarbys härliga derbyvinst är jag ändå glad att jag inte var där. Allt detta för att det finns människor som så uppenbarligen har problem modell monumentala.
 
Vart tar det här vägen?
Vem bär ansvaret när stök uppstår?
Vem bär ansvaret så att det inte uppstår igen? 
Vad bottnar det i?
 
Ständigt dessa frågor som åtminstone jag inte har något svar på. I alla fall inga hållbara. Dock, när det gäller vad det bottnar i vägrar jag tro att det handlar om att man blir så besviken för att ens lag inte motsvarar de förväntningar man har på dem att topplocket åker all världens väg. Så viktigt är inte något lags resultat, men det är bra att gömma sig bakom. Och skulle det vara så att det verkligen verkligen verkligen handlar om mitt lags resultat tycker jag innerligt synd om dessa människor. Då har man fastnat på ruta ett och möjligheten att ta sig vidare känns begränsad.
 
Hade tänkt skriva om helt andra saker från Nya Söderstadion, men som så många gånger förr när stök uppstår tar stöket överhanden. Vilket förstås är helt åt helvete, men samtidigt svårt att blunda för. 
 
Tre korta till sist.
 
1) Liverpool - M.U. var den sämsta PL - matchen jag har sett på väldigt länge, i alla fall sett till vilka lag som ställdes mot varandra. Mourinho ville nå 0 - 0 och lyckades. Liverpool fick aldrig igång sitt vanligtvis fina och effektiva passningsspel vilket utmynnade i ett enda stort ingenting.  
 
2) Zlatan ser loj och ointresserad ut för närvarande. Givetvis är det för tidigt att hissa varningsflagg, men jag blir inte förvånad om hans tid i Manchester blir kortare än den som står i kontraktet.
 
3) CL ikväll. Kommer att följa Leverkusen - Tottenham. Kan bli sevärt och får Eriksen & Co med sig en poäng hem till de norra delarna av London är jag mer än nöjd.
 
"Hon bodde på fel sida älven, i en nedlagd mjölkbutik, jag var hennes unge älskare från Stallbackas bilfabrik"
Little Willie John - Peter LeMarc
 

Så trött på dessa feg...

0 Läs mer >>
Jag läser mycket, så mycket jag bara hinner.
Det mesta är av intresse även om jag har mina favoritgenrer.
Dock, riktigt djupsinnig och översmal poesi når mig inte.
Det blir för skitnödigt på något sätt.
För elitistiskt.
Det passar inte mig.
Därför känns det extra bra att årets Nobelpris i litteratur går till Bob Dylan.
Hans låttexter är som livet och berör starkt och innerligt alldeles oavsett ämne och innehåll.
Bob Dylan är stor, det går inte att blunda för, och en dag som denna är han en gigant.
För att fira ska jag inom kort spela samtliga Bob Dylanskivor som finns i min samling.
I årsordning förstås, och eftersom jag har 18 stycken lär det ta ett tag.
Men vem har bråttom?
Inte jag.
I alla fall inte en dag som denna.
 
"Do you love me, or are you just extending goodwill"?
Is your love in vain - Bob Dylan

Grattis Bob Dylan!