0 Läs mer >>
Såhär skrev jag igår;
 
PSG - Barcelona är kvällens andra match.
Det låter intressant på förhand men jag får inte riktigt upp pulsen.
Messi, Neymar, Suarez och Cavani till trots.
Kanske visar det sig i efterhand att jag valde fel match, men då får det vara så.
 
Det var absolut inget fel på Benfica - Dortmund, tvärtom.
Men när jag såg sammandraget av PSG:s fantastiska tillintetgörande av Barcelona samt lyssnade på Niva, Kåmark och Wenström förstod jag att jag valt "fel" match. Nåväl, det är att betrakta som ett I-landsproblem. Att Barcelona ska kunna vända det här finns liksom inte och även om jag vet att det är alldeles för tidigt ser jag PSG som en rejäl outsider till att vara det ena av finallagen. Minns var ni läste det först, alldeles oavsett hur rätt eller fel jag var på det.
 
Till sist: Victor Nilsson Lindelöf gjorde än en gång en fin match för Benfica och när bildproducenten zoomade in Ryan Giggs på läktaren spann min hjärna iväg även om jag vet att Giggs lämnat Manchester United. Tiden får utvisa om hans närvaro på läktaren hade något att göra med VNL eller inte.
 
"Uppe i parken slår Sofia fem, det ljusnar över träden, det ljusnar över taken, vad ska det tjäna till att sitta här trött men vaken?"
Så mycket äldre - Ulf Lundell
 
 
 
 
 

Inget felval, men...

0 Läs mer >>
De som tillhör den växande gruppen "Mot Den Moderna Fotbollen" lär göra annat ikväll än att följa de två första åttondelarna i CL. Även om jag till stor del kan förstå tänket med "MDMF" är jag inte riktigt där än när det handlar om CL. Jag erkänner gärna att jag är löjligt förtjust i den turneringen, även om den har tappat kvalitetsmässigt de senaste åren. I alla fall i gruppspelet.
 
Ikväll väljer jag Benfica - Dortmund och förväntar mig en rejäl offensiv från hemmalaget eftersom de är mer än medvetna om vad de kan bli utsatta för i returen på Westfalenstadion (vägrar kalla den magnifika arenan för något annat. Se där; det bor lite "MDMF" i mig!) den 8 mars.
 
PSG - Barcelona är kvällens andra match.
Det låter intressant på förhand men jag får inte riktigt upp pulsen.
Messi, Neymar, Suarez och Cavani till trots.
Kanske visar det sig i efterhand att jag valde fel match, men då får det vara så.
 
Hade tre intressanta fotbollsupplevelser i Tyskland i helgen.
 
1) Mainz - Augsburg 2 - 0. Det var aldrig något snack om var de tre poängen skulle hamna. Mainz spelade ett bra anfallsspel och de kändes väldigt trygga som lag. Fick upp ögonen för hemmalagets colombianske forward Jhon Cordoba, han låg bakom båda målen och var hela tiden en krökt nagel i ögat på Augsburgförsvaret. Gillade också atmosfären inne på Opel Arena.
 
2) Leipzig - Hamburg 0 - 3. En skräll, men inte det minsta orättvist. Hamburg var mycket starka på fasta situationer och disciplinerade som fan efter sina två snabba mål i mitten av den första halvleken. Emil Forsberg bäst i Leipzig men han var ganska ensam om att ha en offensiv idé värd namnet. Albin Ekdal kom in för gästerna på tilläggstid och hann förstås inte göra något avtryck.
 
3) Wolfsburg - Hoffenheim 2 - 1. Underläge efter första halvlek för Wolfsburg och under pausvilan var tränaren Valerie Ismaël inte nådig i sin kritik, i alla fall om man får tro vad han sade på presskonferensen efter matchen. Under alla omständigheter hjälpte det eftersom laget presterade en helt annan fotboll under de avslutande 45 minuterna och lyckades också vända. Dock, utan Diego Benaglios fina målvaktsspel hade Hoffenheim fått med sig en poäng. I den här matchen kom också helgens finaste vänsterträff, den kommer en dryg minut in i det här klippet: http://www.fullmatchesandshows.com/2017/02/12/wolfsburg-vs-hoffenheim-highlights/
 
"Jag kastar pil i min kuvös"
Mannen i den vita hatten (16 år senare) - Jocke Berg
 
 
 
 
 
 

Jag är inte riktig...

0 Läs mer >>
En gång i tiden var utbudet av fotboll på TV begränsat till en Tipsextramatch varje lördag under säsong. Inte sällan från en lerig plan med en kick-and-run-mentalitet i spelet där just farten och den ursinniga kampen var det viktigaste. Men jag älskade det. Jag menar, det var vad som fanns. Om man inte räknar in finalen i Europacupen och eftersända landskamper med Sverige som det ena laget. Att komma dragandes med att mycket har hänt sedan jag var barn är en gigantisk underdrift.
 
Numera ser du inte skogen för alla träd.
Utbudet av TV-sända matcher är, om du är villig att betala en slant, fullständigt sanslöst stort.
Inför en snittvecka gör jag upp en bruttolista på sju-åtta matcher och skalar ner den till tre-fyra.
Tre-fyra matcher, ofta av hög kvalité, är precis lagom för att det inte ska bli slentriantittande.
Ni vet, då när det underhållande inte längre är underhållande utan snarare en transportsträcka.
Det jag njuter mest av är, hur konstigt det än kan låta, matcher där Hammarby, Roma och Tottenham INTE är med.
Då är jag bara en lycklig åskådare från en skön plats i soffan.
Den jobbiga nervositeten får någon annan ta hand om.
Jag försöker bara fördjupa mig i spelet, hitta detaljer och nya favoritspelare att följa framgent.
 
Ikväll är det Roma - Fiorentina.
Helt säkert blir det sevärt, men nervpåslaget finns där och då tappar jag en del av helheten.
Dock, jag skulle aldrig komma på tanken att välja bort Roma på grund av de nerver som ankommer mig.
Det är bara att jobba sig igenom det hela och helt frankt konstatera att det inte var bättre förr.
Bara väldigt annorlunda.
 
"Ditt handslag var fast, din blick vilsen och vek"
Lit de parade - Ulf Lundell

Numera skymmer sko...

7 Läs mer >>
Abgar Barsom, Adde Malmberg, Alexander Östlund, Amadaiya Rennie, Anders Bitén, Anders Friberg, Anders Linderoth, Andreas Andersson, Andreas Bild, Andreas Dahl, Andreas Isaksson, Ante Covic, Antti Pohja, Babis Stefanidis, Benjamin Kibebe, Billy Berntsson, Björn Runström, Björn Sundberg, Bo Hansson, Carlos Banda, Christer Fursth, Christoffer Carlsson, Claes Hellgren, Daniel Andersson (MFF & Bari), Daniel Andersson (AIK & Helsingborg), Daniel Theorin, Daniel Tjernström, Dime Jankulowski, Erik Edman, Erik Figueroa, Fredrik Ohlsson, Fredrik Torsteinbö, Fredrik Winsnes, Glenn Hysén, Henrik Appelqvist, Isac Lidberg, Jan Lundqvist, Jan Majlard, Johan Andersson, Johan Elmander, Johan Persson, Johannes Hopf, Jonas Andersson, Jonas Karlson, Jonas Stark, Karl - Oskar Fjörtoft, Karl Corneliusson, Kennedy Bakircioglu, Kjell Bergqvist, Kjell Jonevret, Kurre Hamrin, Lars Lagerbäck, Lasse Granqvist, Luke Casserly, Magnus Pehrson, Marie Göranzon, Marko Mihajlovic, Martin Åslund, Mats Jingblad, Mats Olsson, Mats Rubarth, Mattias Adelstam, Max von Schlebrügge, Michael Brundin, Michael Timisela, Mikael Andersson, Mikael Danielsson, Mikael Hellström, Mikael Hjelmberg, Mikael Rynell, Mille Olsson, Nanne Bergstrand, Niclas Alexandersson, Niklas Skoog, Niklas Strömstedt, Olle Nordin, Pablo Piñones Arce, Peppe Mazzella, Per Olsson, Peter Berggren, Peter Fröjdfeldt, Peter Holm, Peter Markstedt, Petter Andersson, Ronnie Hellström, Sanny Åslund, Sebastian Castro Tello, Sharbel Touma, Slavik Jevtushenko, Staffan Hellstrand, Stefan Batan, Stefan Rehn, Stuart Baxter, Suleyman Sleyman, Sven - Göran Eriksson, Sören Cratz, Sören Åkeby, Thom Åhlund, Thomas Hanzon, Thomas Nordahl, Tim Markström, Torbjörn Nilsson, Trym Bergman, Uno Palmström, Vadim Jevtushenko, Yksel Osmanvski och Yvonne Werner.
 
Se där, 107 personer som jag har suttit öga mot öga för en intervju i fotbollens namn. De fetmarkerade har jag dessutom haft äran att intervjua minst två gånger. 106 av dem har jag tyckt om att samtala med. Vem den "felande länken" är lämnar vi därhän. Men vill man gissa är det förstås fritt fram, och om någon levererar rätt svar lovar jag att bekräfta det. Intervjuerna har gjorts för bland annat Svensk Fotboll, FotbollGuiden, Hammarby i en rad skepnader, ett antal numera insomnade hemsidor och min förra blogg Fotbollslivet.
 
Dock, var sak har sin tid och jag tror inte att det blir några fler intervjuer för mig, om det nu inte blir så att jag drar igång en podd. Tanken på en podd snurrar ganska friskt för närvarande. Även om, och kanske just därför, jag är van att jobba själv med mitt fotbollsskrivande skulle jag gärna ha en podd ihop med någon som brinner för fotboll som jag gör och som dessutom inte har några som helst bekymmer att nörda ner sig totalt om så krävs. Vi får se vart allt tar vägen. Kanske stannar allt vid en fundering. Kanske gör jag något av poddtankarna. Håll utkik är mitt bästa tips.
 
"Jag kände hennes hand runt min arm, hon sa nå; vill du stanna här? Jag har en bil, vi åkte uppåt kusten, satt tysta flera mil"
Skyll på stjärnorna - Ulf Lundell
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Öga mot öga

0 Läs mer >>
Egentligen spelar det ingen som helst roll.
Alexander Isak hade kunnat välja Real Madrid, Milan, Liverpool eller PSG.
Det hade varit superintressant alldeles oavsett.
Men när jag igår fick veta att han valt Dortmund log jag.
Av flera skäl.
En läckrare fotbollsupplevelse som åskådare har i alla fall inte jag upplevt.
Och att ens försöka förstå känslan av att spela inför "den gula väggen" låter sig inte göras.
Alexander Isaks chans att få spela redan i vår är större i Dortmund än i Real Madrid.
Även om jag tror att han har tålamod vill ingen fotbollsspelare vänta.
Utåt kan man kanske ge sken av att det är okej, att min tid kommer.
Hur det egentligen känns, längst där inne i, är en helt annan sak. 
I Alexander Isak bor det så mycket bra fotbollsspelare att jag ryser.
Flera gånger per år säger jag; "det här blir spännande att följa".
Varje gång menar jag det.
Den här gången extra mycket.
Vi är bara i början av något som har en chans att bli stort och bra.
Riktigt stort och riktigt bra.
 
"Allt jag ville göra och gjorde glatt"
Natt - Ulf Lundell
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Alexander Isaks kl...

3 Läs mer >>
"Alla tror väl på Gud" sade han från den översta laven i bastun på gymmet. Hans polare hakade på och påstod sig vara rysk-ortodox i sitt troende. De tittade på mig och undrade hur jag hade det med tron, och jag tänkte; nu ska de få vänta innan jag svarar. Den rysk-ortodoxe var aningen ivrig att få veta, och för att inte skapa dålig stämning i den välgörande bastuvärmen svarade jag att Gud inte finns för mig.
 
Det blev tyst ett kort ögonblick innan den förste "talaren" sa; alla har en tro på något större än oss själva, så även du min vän. Jag är ledsen, kanske är jag det där undantaget som bekräftar regeln blev min replik. Då började de två nästan prata i mun på varandra om hur omöjligt det var att inte att ha en tro. Jag lät dem hållas men vägrade ge dem mer kött på benen angående varför jag inte tror på Gud eller något eventuellt större. Det var ganska tydligt att det störde dessa två, men där och då var det bara roligt och än en gång kunde jag inte låta bli att fascineras över hur känslig en gudstro är för vissa människor.
 
Jag säger inte att det inte vore bra att ibland ha en tro på något, men jag resonerar som så att det är jag själv som måste ta ansvar för mina handlingar, för mina önskningar och för mitt sätt att hantera livet och människorna omkring mig. Jag kan inte agera på något annat sätt, och eftersom den där som de kallar Gud inte alltid har uppfört sig som han borde är det extremt lätt att välja bort idén om att något större ska vägleda mig genom livet.
 
"När helst du vill är ditt liv ditt, men bara här och nu"
Connemara - Ulf Lundell
 
 

Gud så känsligt de...

0 Läs mer >>
Innan jag blir för påverkad av vad andra skriver, däribland Olof Lundh som lär ska ha levererat i vanlig ordning, vill jag ger er mina tankar om FIFA:s vansinne att gå från 32 till 48 lag i VM från och med år 2026.
 
Egentligen har det ingen betydelse i vilket väderstreck jag väljer att börja, allt landar ändå i pengar pengar pengar och åter pengar. Alla som rör sig i sfären "Mot den moderna fotbollen" får verkligen vatten på sin kvarn en dag som denna. Jag har varken tillräckligt med kunskaper eller fakta när det handlar om de monetära delarna av detta vansinnesbeslut men det är ju ändå väldigt uppenbart att det här aldrig hade skett om det inte i grund och botten handlade om dessa eviga pengar. Jag släpper kulorna och tar mig mycket hellre an det sportsliga.
 
VM i fotboll.
Det blir inte större.
I cirka en månads tid har världen sina blickar riktade mot arrangörslandet och dess städer, de deltagande länderna, spelarna, domarna och publiken. En enorm mediebevakning ser till att det bjuds på högkvalitativa produktioner rakt igenom. 32 länder är hanterbart och kvalitén är bra, med vissa undantag. Hur det kommer att bli med 48 lag vågar jag inte ens tänka på. Det finns ju faktiskt en stor tjusning i att det är lite halvsvårt att ta sig till ett VM, för mig borgar det också för att turneringen blir bättre än om du i princip kunnat ställa ut skorna och kvalificera dig. Och hur blir det med 16 grupper där bara trean i varje grupp får bege sig hem. Jag vill inte måla fan på väggen men i min värld finns det en enorm risk för ett rävspel som luktar illa eftersom det udda antalet gör att det i den tredje och sista gruppspelsmatchen går att spela på tidigare resultat på ett helt annat sätt än med fyra lag och där den sista omgången spelas samtidigt.
 
Kontentan av mitt resonemang är att risken för lägre kvalité på matcherna än vad vi är vana vid är gigantiskt stor och absolut inget som fotbollen tjänar på. Tvärtom.
 
Fler än jag kommer att ytterst nogsamt följa nästa steg som FIFA tar, och nästa, och nästa och så vidare. Det finns säkert en väldigt väl uttänkt plan, och säkert en lika väl uttänkt plan B, men att låta ett VM pågå i sju veckor, som är den första utfästelsen, är i alla fall i min värld inget annat än helt bortom förståndet. Oavsett om VM från och med 2026 spelas på sommarhalvåret eller vinterhalvåret. På sommaren vill även välbetalda fotbollsspelare ha ledigt och umgås med vänner och familj, och på vintern kommer inte ligorna runt om i Europa och övriga världen att jubla över ett megalångt uppehåll.
 
Till sist; vilket enskilt land mäktar med att arrangera ett VM i fotboll för 48 länder med allt vad det innebär? Eller, ska frågan i stället ställas såhär; vilket land förutom Kina har pengar att göra det?
 
"En ynklig rad av fotspår, en okänd kontinent".
Columbus - Jocke Berg

Vansinne på högsta...

0 Läs mer >>
 
Vilken bild jag hittade.
Två stora favoriter i den stora fotbollsvärlden.
Över alla tider.
Och alltid.
Egentligen skulle årets första inlägg kunna bli årets enda.
Det finns knappt något att lägga till.
Inte ens ett låtcitat
 
 
 

Wow liksom!

2 Läs mer >>

2016 sjunger på sista versen när detta publiceras. Det landade på 22 kategorier med en mix som jag hoppas ska tilltala mina trogna bloggläsare. Ta hand om er och kämpa för att 2017 ska bli ett fint år.

 

Årets läsupplevelse: ”Jag heter inte Miriam” – Majgull Axelsson. Vet att jag har sagt det förut men det tål att upprepas; vissa skriver böcker, andra är författare. Majgull Axelssons sätt att förhålla sig till alfabetets 28 bokstäver är i en klass för sig. En stark runner up till ”Jag heter inte Miriam” är den franska ”Det vi inte visste var lycka” – Agnes Ledig. Tårarna brände under ögonlocken vid ett flertal tillfällen.

 

Årets drygaste: Henke Larsson. Hans sätt att hantera mediesituationer är rejält tragiskt att tvingas ta del av. Han tittar inte på den som intervjuar honom, är konstant sur, allmänt avig och sarkasmironispydigheten finns där hela tiden. Om dessutom reportern har mage att vara kvinna förstärks hela hans trista attityd. Kom igen Henke, du kan bättre.

 

Årets juvel: Freja. Alla år!

På väg till Kerstin och Per i Hammarby Sjöstad. Förväntan i luften!
 
 

Årets sommarpratare: Författaren Stina Stoor. Hennes 90 minuter var en ljuvlig blandning av skrönor från förr och nu och med ett musikval som föll mig i smaken. Dock, rent generellt var 2016 ett ganska svagt sommarpratarår. Länken, dessvärre utan Stinas eminenta musikval, till programmet: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/756904?programid=2071

 

Årets mest fasansfulla: Självklart är läget i Syrien det absolut värsta, men att Donald Trump segrade i det amerikanska valet gör mig fullständigt iskall. Risken är mer än överhängande att världen inte blir en bättre plats med en sådan som Trump vid rodret för ett så mäktigt land som USA trots allt är.

 

Årets resa: Fotbollsresa i Tyskland, Amsterdam ett par dagar och solen i Cadiz till trots är Italien alltid Italien och septemberdagarna i Cinque Terre var minnesvärda på många sätt. Stort tack till Jonas och Marie som var med E och mig på denna resa fylld av god mat, gott vin, mycket skratt, bra snack och frånsett ett par galna skyfall hade vi vädret på vår sida.

Manarola. En av de vackra byarna i Cinque Terre.
 
 

Årets bästa fotbollsnyhet: Tveklöst den när Erik Hamrén offentliggjorde att han skulle lämna landslaget efter EM. Jag var glad i flera dagar efteråt.

 

Årets scenhändelse: Mammas nya kille på Södra Teatern. Deras föreställning ”Ett kunskapslyft” nådde lika höga höjder, om inte högre, som tidigare års uppsättningar. Kombinationen av total galenskap, fyndighet, humor, men också en påtaglig svärta i texterna samt en koreografi som går utanpå det mesta gör att jag utan minsta tvekan skulle kunna se den här föreställningen ett antal gånger. När det känns så vet du att det är bra.

 

Årets tack för oss, del 1: Zlatan Ibrahimovic, Andreas Isaksson och Kim Källström. Tack för allt!

 

Årets podd: Sporthuset med Lasse Granqvist och Tommy Åström som ett riktigt vasst dubbelpar. Stort och smått avhandlas, det blickas tillbaka och det reflekteras på ett ypperligt sätt. Dessutom har Lasse och Tommy alltid intressanta gäster som gör att risken för tomgång är minimal. Här hittar ni denna poddpärla; http://www.cmore.se/podcast

 

Årets EM: Den svenska insatsen var allt annat än bra och till sist stod Portugal där som Europamästare. Däremellan hade vi tjusats av Islands viljefotboll och inställningen som sade att allt var möjligt. Lasse Lagerbäck fick lite upprättelse för alla som var trötta på honom under hans sista år som svensk förbundskapten. Det var han värd.

 

Årets tack för oss, del 2: Kent. Nu återstår det bara att se om de verkligen lägger av eller om de gör en Lundell.

 

Årets museum Sverige: Fotografiska. Vilken succé det har blivit! Hela huset andas självförtroende och nivån på utställningarna är mycket hög. I år njöt jag allra mest av Anton Corbijns ”1-2-3-4”. 

Tung trio som Corbijn fångat väldigt fint.
 

 

Årets märkligaste: Kent Ekeroth. Han har judiskt påbrå på sin mammas sida och människor från den släkten dog i Auschwitz. Hur jag än tänker och vrider och vänder och försöker är det fullständigt obegripligt att han har sin politiska hemvist där han har den. Det går inte ihop. Aldrig någonsin.

 

Årets mål: Dimitri Payets matchavgörande mål i EM-premiären mot Rumänien. Det gjordes säkert snyggare mål under 2016 men det är något med hela den situationen; klockan har passerat 88 minuter och Frankrike har bara 1-1 mot Rumänien i öppningsmatchen. Besvikelsen är på väg att lägga sig som en blöt filt över en nation där sorgen och rädslan varit påtaglig efter terrorattacken den 13 november 2015. Då kliver Payet in i handlingarna, och som han gör det! https://www.youtube.com/watch?v=zBh3jytouwI

 

Årets film: ”Bland män och får”. En mycket vackert filmad isländsk historia om två bröder som kommit på kant med varandra men som i filmens slutrutor försonas på ett sätt som är aningen annorlunda, men också mycket minnesvärt.

 

Årets intervju: En knapp timme på Victoria med Petter Andersson där fokus låg på att komma tillbaka. Att det sedan inte blir någon comeback för Petter är en helt annan sak, men det var länge sedan jag känt mig så nöjd med en intervju. Det blev också ett perfekt avslut för mig som skribent i Supportrarnas Matchprogram. 

 

Årets pristagare: Bob Dylan. Äntligen!

 

Årets museum övriga världen: Van Gogh i Amsterdam. Jag förlorar mig fullständigt varje gång jag kliver in där. Vincents målningar får mig att förstå varför konst har blivit allt viktigare för mig för varje år som går.

Det är bara att kapitulera och vara glad för det han åstadkom.
 

 

Årets studioankare: Ola Wenström. Han rattar sändningarna från CL och PL på ett fenomenalt sätt. Avslappnad och koncentrerad i samma andetag och han låter alltid övriga medverkande prata till punkt. Bara en sån sak.

 

Årets otack är världens lön: Allan Kuhn. Han tog Malmö FF till allsvenskt guld. Det räckte inte. 17 dagar efter guldet blev han ersatt av Magnus Pehrson. Svårslaget.

 

Årets fotbollscitat: Hasse Backe i Offside från i höstas. 

 På pricken! 
 
"En gång var jag utklädd till mig själv"

Evangeline - Ulf Lundell 

Tack 2016! Välkomm...

0 Läs mer >>
Excel är ett fantastiskt verktyg för en människa som jag.
Ni vet en sådan som älskar ordning och reda, som katalogiserar och sytematiserar.
Det började med att jag skapade ett Excelark där jag skrev in alla internationella fotbollsmatcher som jag har sett live och med det följde förstås en uppdelning av lag landsvis. Allt byggdes sedan på med arenor och spelare jag sett under dessa matcher. Spelare dock med en viss, och halvt ologisk, selektivitet. Efter det har det byggts på med lag jag vill se och arenor som jag vill besöka. Och då är vi bara inne på fotbollssidan. Den här halvt skruvade idén om att katalogisera livet har fortsatt med film på bio, lästa böcker, resor, vin, rockkonserter, sommarpratare med mera med mera med mera. Samt förstås önskelistor inom fotbollsvärlden och på resehimlen
 
En störning, alternativt tvångshandling, skulle man kanske kunna kalla det, men för mig är det snarare ett sätt att skapa trygghet i tillvaron. Minns att jag som liten kille ville ha exakt samma ordning på leksaksbilarna i mitt lilla röda garage när jag skulle lägga mig på kvällen. Var det av någon outgrundlig anledning oordning fanns det ingen annan utväg än att skapa ordning för att kunna somna lugnt och fint.
 
Jag finner lycka i att gå in i dessa Excelark och förlora mig i minnen, framför allt när det gäller fotboll och resor. Det enda som kan göra mig en aning ledsen i ögat är att Diego Maradonas namn inte finns med bland fotbollsspelare som jag har sett live. Mycket annat går att åtgärda, men av lätt insedda skäl är det svårt att göra något åt spelare som lagt skorna på den berömda hyllan. Att jag beslutade mig för att stanna i Sverige när VM gick i Italien 1990 är ett av de mest märkliga beslut jag har tagit, och hur jag än vrider och vänder på det har jag inget vettigt svar på varför det blev så. Att prata i termer av om är meningslöst, men som många av er vet bar Maradona fram Argentina till final det året och sättet han gjorde det på bar en mästares signum. Det hade jag velat se. På plats.
 
"Du, jag kan sjunga psalmer, gläns över sjö och strand, tända ljus och rimma, knäcka nötter, hålla din hand"
God Jul (är det någon hemma) - Ulf Lundell
 
 
 

Trygghet går att h...

0 Läs mer >>
Om någon undrar arbetar jag som bäst med att skapa en årskrönika över detta minst sagt märkliga år. Ambitionen är att det ska bli en hejdlös blandning av fullständiga oviktigheter och viktigheter. 20 kategorier plus minus två och de kategorier där jag just nu brottas mest med är årets bok, årets sommarpratare och årets resa. Årets mest fasansfulla och årets märkligaste är redan klara.
 
Håll ut.
Nästa fredag, alltså den 30 december kommer den på en blogg nära dig.
 
Men redan innan julafton kommer jag att uppdatera Andaimo.
Det kommer att handla om fördelen med att katalogisera och dokumentera.
Låter pisstrist, men jag lovar att det finns något bakom det till synes tråkiga.
 
"En dag står vi över februari du och jag"
Åt samma håll - Lars Winnerbäck
 
 

Jobbar för fullt m...

0 Läs mer >>
Någon i det flöde jag följer på Twitter, kommer inte ihåg vem, skrev att han redan nu längtade enormt mycket efter att Allsvenskan 2017 ska rulla igång. Det handlade främst om de tränarbyten som är gjorda och vad de kommer att innebära. Jag kan inte annat än hålla med honom.
 
Börjar där hjärtat är, och det jag har hört om Jakob Michelsen handlar om att han är vass på att sätta det defensiva spelet i sina lag. Han har till och med fått smeknamnet "Mini - Mourinho" och jag antar det ska ses som ett beröm. Självfallet behöver Hammarby täta till bakåt på det sätt man gjorde när DBW fanns med i startelvan. Nästa år gör han det i IFK Göteborg och någon annan, vem vet jag inte ännu, får gå in och ta den rollen. Dock, Hammarby måste också hitta ett anfallsspel som är mer direkt. Kanske snudd på primitivt, det viktiga är att målen ramlar in på kontot och att det finns en plan B att ta till när det krisar.
 
BK Häcken har anlitat Micke Stahre.
Allt kan hända men jag är rädd för att hans defensiva tänk kommer att hämma Häcken.
 
Özcan Melkemichel till Djurgården blir inget mellanting.
Det lovar jag.
Endera blir det veritabel succé eller så skiter det sig tämligen omgående.
Han är en spännande figur och har genom åren visat resultat när det krävts.
 
Pelle Olsson till AFC var väldigt oväntat med tanke på den filosofi han har kontra den fotboll som AFC bjudit på i årets upplaga av Superettan. Jag tror att allt handlar om att den unga klubbens ledning vill ha stabilitet och trygghet för att inte ramla ur direkt. Om det är så är Pelle Olsson helt rätt man.
 
Det är ingen överdrift att säga att Magnus Pehrson kommer till ett näst intill dukat bord. Alla förutsättningar finns och det är ingen djärv gissning att Jens Fjellströms ord vägt tungt vid den här rekryteringen. För mig blir det mest intressant att se vilken typ av anfallsspel Magnus Pehrson kommer att vilja se sitt lag spela och var han ska använda Magnus Eikrem för att få ut det mesta av honom. I-landsproblem kan man också kalla det. 
 
Övriga lag, har i skrivande stund, samma tränare som det här året.
Profilstarkt med sådana som Rikard Norling och Alexander Axén.
Kan Graham Potter få ut ännu mer av Östersund?
Hur stor skillnad kommer det att bli för Kim Bergstrand att träna ett allsvenskt lag?
 
Frågorna är många och utan överdrift känns det verkligen som att Allsvenskan 2017 kan bli den absoluta mest intressanta på väldigt länge. U21-avbrottet får bli en tydlig vattendelare som lär mana till eftertanke. 
 
"Törs jag säga att vi har varandra, törs du lägga kinden i min hand"
Snart kommer änglarna att landa - Ulf Lundell
 
 
 

Tränarbonanza infö...