2 Läs mer >>
Armand Duplantis.
Wow liksom!
Och han gör det på klassisk mark.
Det blir en dimension till på en fantastisk bedrift.
6,05.
Galet högt.
Armand Duplantis.
Coolt namn.
Som en bonus menar jag.
 
Om fyra veckor är det val och jag är rädd för resultatet.
Som det ser ut nu är var femte svensk beredd att rösta på SD.
Det innebär 70 platser i riksdagen.
Orkar inte tänka längre än så, vet bara att vi bör vara riktigt oroliga.
Till dem som av någon anledning överväger att ge SD en röst; gör det inte.
Ingen, absolut ingen, mår bra av att SD får någon form av makt.
 
Kul att Premier League är igång.
Har sett fyra matcher i den första omgången.
Liverpool imponerar mest.
Arsenal har problem.
Özil får stå som exempel, han är långt från den han en gång var.
M.C. starka som tusan.
Pogba riktigt bra i fredags.
Mest nyfiken är jag på om Tottenham kan lyfta ytterligare den här säsongen.
Trupp finns, men inte vinnartraditionen.
Senast Tottenham vann ligan var 1961.
Samma år som jag föddes.
Way back, way back.
 
När jag skrev fotboll i ett mer officiellt forum än bloggens var jag lojal.
Nu behöver jag inte vara det.
Och egentligen borde jag skita i det, vi är som vi är.
Men, Viasat måste säga tack och adjö till Henrik Strömblad.
Hans ordflöde är helt onödigt.
Vi vet att du kan Henrik, du behöver inte prata ihjäl oss.
Lyssna på Viasatkollegan Anders Bjuhr och SVT:s David Fjäll.
De vågar vara tysta.
Tyvärr har den bäste i den genren, Petter Barrling, lagt mikrofonen på hyllan.
Han hade modet att vänta in i det längsta med att prata.
 
AIK tunga som fan i Allsvenskan.
1-0 idag igen.
Den tredje vinsten med 1-0 på de fyra senaste matcherna.
Det brukar sluta med guld när allt ska räknas ihop.
Elfsborgs fria fall är anmärkningsvärt.
Blir Jimmy Thelin kvar året ut?
Tveksamt.

På tal om fritt fall: IFK Göteborg.
Den klubben är bara ett namn just nu.
Inget annat.
 
Boktips: "Blå" - Maja Lunde.
Läskigt aktuell om klimathotet.
Bladvändarbok som mixar nu och sen så att håret reser sig på armarna.
 
En chef följer du för att du måste, en ledare för att du vill.
Hösten kommer att bli en enda stor jobbjakt för mig.
Om jag hade varit från Bristol hade jag sagt: "I´ve had it".
Detaljer släpper jag.
Det finns ingen anledning att såga offentligt.
 
Såg Mamma Mia del två i torsdags.
Trevligt för stunden förstås, och vilka låtar B & B har gjort.
Ett par stycken som jag tillfälligt hade glömt poppade upp från minnenas aveny.
Läckert att "försvunna" låtar med över 40 år på nacken fortfarande sitter där de ska.
Ett bra exempel på det är "I´ve been waiting for you".
Har sjungit på den till och från hela helgen.
 
Till sist en teaser.
Inom kort kommer det ett inlägg om supporterskap.
Tjatar om det titt som tätt.
Oftast med olika infallsvinklar.
Den som publiceras inom kort är en mix av tidigare skrivet.
Jag får det liksom inte ur systemet.
Hur mycket jag än försöker.
Håll utkik!
 
"Kom tillbaka i november efter Rio, Rom och Rotterdam"
Flickan i en Cole Porter - sång / Per Gessle.

Stort och smått och m...

0 Läs mer >>
Den här historien passar väldigt bra med tanke på att de är Pridefestival i Stockholm den här veckan och att det just idag lördag är dags för den årliga paraden.
 
-------
 

1982 - 1983 gjorde jag lumpen i Boden. På den pluton som jag tillhörde fanns det en liten blond kille från Kiruna, Antero. Han var dessvärre utrustad med ett väldigt tråkigt sätt, en typisk mobbare helt enkelt. När någon inte tyckte eller tänkte som denne Antero sa han alltid; är du bög? Eller för att verkligen understryka det han ville få fram; du är bög.

 

Hans attityd och sätt fick till följd att han inte fick särskilt många vänner på plutonen. Jag hade hela tiden en känsla av att han var en mycket olycklig människa, men att hans machoattityd förbjöd honom att visa andra känslor än de tuffa och hårda och att ensam är stark var hans motto.

 

Åren 2000 – 2004 bodde jag på Tobaksspinnargatan vid Hornstull i Stockholm. En eftermiddag i början av augusti 2002 knöt jag på mig mina joggingskor för en löptur längs Årstaviken. Vid den här tidpunkten var det Pridefestival i Tantolunden och när jag i lugnt tempo joggade ner mot den intagande viken såg jag en figur som jag inte hade sett sedan sommaren 1983, Antero. Och inte nog med att jag såg honom, han gick med rak rygg hand i hand med en annan man.

 

Min första reaktion var att jag inte hade sett rätt, att det måste vara någon annan. Men det var det inte, det var Antero. Mannen som använde bög som det värsta tänkbara av alla existerande skällsord gick där tillsynes lycklig hand i hand med en annan man på väg ner till festivalområdet.

 

Jag fortsatte min löptur och än idag minns jag att jag tänkte slutet gott allting gott.

 

Lumpen hade det fina med sig att jag där fick en vän för livet, Anders Dahlgren. Och nästan varje gång vi ses undrar vi hur det har gått för Antero efter Pridefestivalen 2002. Förhoppningsvis är han lycklig, och lika förhoppningsvis har hans mod att våga komma ut som homosexuell också gjort honom mjukare i kanterna. Världen 2018 behöver fler mjuka än hårda, och eftersom Antero inte var hård på riktigt tror jag att det finns gott hopp för honom.

 

Slutet gott, allting ...

0 Läs mer >>
Jamen satans djävla teknik att stöka när jag hade sådant flow och var i storform och skulle berätta om nog, väl och faktiskt.
 
Spara i utkastfunktionen funkade inte alls och allt var borta.
Nog och väl och faktiskt.
Tveksamt tveksamt tveksamt upphöjt i tre.
Dessutom hade jag en liten litania på gång om egenklien och skillnaden mellan tack vare och på grund av. Sär skriv nin gar skulle också dyka upp och ta sin beskärda del av hur vårt språk åker berg-och-dalbana i full fart utan vare sig säkerhetsföreskrifter eller förbudsskyltar.
 
Slutknorren hade jag inte skrivit när tekniken svek mig, därför ramlar den in här och nu och alldeles färsk och oredigerad.
 
Av allt känslosamt och vackert jag har hört i år vinner uttrycket "sorgen är kärlekens pris".
Outsägligt vackert och sant.
Varje dag snurrar den formuleringen i huvudet.
Har egentligen ingen rimlig förklaring till varför den bosatt sig som den gjort.
Men ett vet jag, om jag någon gång för mig att skriva en låt ska de fyra orden med.
Det är ett löfte.
 

Teknikfientligheten ö...

0 Läs mer >>
Äntligen har det hänt; en svensk spelare har skrivit på för Roma.
Som jag har längtat och väntat på just den dagen. (Sorry Chippen)
Igår var det dags och nu är säsongen 2018-19 ännu mer intressant.
 
Robin Olsen är en skicklig målvakt som gjorde ett mycket bra VM och därmed också stärkte sitt namn som han sakta men säkert byggt upp de senaste åren. Roma får en målvakt med de kvaliteter som behövs på allra högsta nivå; reaktionssnabb, säker med fötterna, bra fysik, ett stabilt psyke samt utrustad med ett bra fotbollsöga.
 
Jag är ganska säker på att Robin Olsen kommer att klara sig alldeles utmärkt i sin nya klubb och även om det inte är att likna vid en parkpromenad att få möjligheten att spela i huvudstadens huvudlag finns det få städer i världen där du blir mer älskad än i Rom när du lyckas. Det här har Robin Olsen redan fått sig itutat ett antal gånger och jag ser fram emot den dag när han också får uppleva det på plats i den evigaste av städer. 
 
Om drygt tre veckor är det seriepremiär i Italien och ytterligare ett par veckor senare drar CL igång. Jag flyttar härmed min längtan från att en svensk spelare ska skriva på för Roma till en längtan över att få se Robin Olsen gå in på Olimpico till tonerna av "Roma Roma Roma". 
 
Till sist ett par kloka, och till viss del igenkänningsbara, ord från författaren Elin Olofsson som i sitt Sommar i P1 förkunnade följande: "Det sägs vara klassresenärens kännetecken, det här med att blixtsnabbt läsa av sociala koder och oskrivna regler. Notera vad som ses som fint och fult och anpassa sig. Jag vet inte om jag kan räknas som klassresenär direkt för min bana är ju så krokig".
 

Avanti Robin Olsen!

0 Läs mer >>

Såhär tänker jag, rätt eller fel.

Äh, det finns inget rätt eller fel.

Bara olika sätt att angripa det som angripas ska.

 

Med fyra matcher kvar av ett VM som innehållit väldigt mycket av väldig mycket väljer jag att göra min sammanfattning redan nu. Vilket känns helt rätt alldeles oavsett vad semifinaler, bronsmatch och final har att erbjuda.

 

Av de hittills spelade 60 matcherna har jag följt 38, i alla fall minst en halvlek. Merparten av drabbningarna har setts från sekund ett till den sekund där domaren fann det för gott att blåsa matchens sista signal.

 

Nej, jag tänker inte börja med Sverige.

Det kommer i slutet.

Jag spar det mest glädjande till sist.

Här skulle jag önska att jag hade en mätmanick som redovisade hur många av er som noggrant tar er igenom hela texten jämfört med er som går den rakaste vägen ner till den svenska delen för att sedan fort som ögat stänga ner min blogg och ägna er åt annat.

 

Ryssland – Saudiarabien 5 – 0.

Hur bra var Ryssland egentligen? Vet att jag tänkte att Saudiarabien inte skulle tillhöra övre halvan av Allsvenskan. VM hade under alla omständigheter fått en rivstart. Hemmanationen frälste folket och Putin var glad.

 

Portugal - Spanien 3 - 3.

VM:s bästa match tillsammans med Brasilien – Belgien i kvartsfinalen. Cristiano Ronaldos frispark i underläge 2-3 med endast ett par minuter kvar var ett sådant där ögonblick när allt runt omkring oss stannar upp och vi vet instinktivt att vi nyss har varit med om något riktigt stort.

 

Nej, jag tänker givetvis inte rabbla match för match, men VM fick onekligen en rivstart i och med dessa två matcher.

 

När Tyskland klev in mot Mexiko var jag fylld av förväntningar över ett landslag som jag kommit att tycka mer och mer om för varje turnering sedan deras hemma-VM 2006. Ett landslag med många individuellt briljanta fotbollsspelare, men också ett lagbygge modell mästerligt. Nämnas bör att jag i ett av de tre VM-tips jag deltar i var helt övertygad om att Tyskland som första nation sedan Brasilien 1962 skulle försvara sitt guld från 2014. Skapligt snett på det. Tyskland stod inte att känna igen samtidigt som Mexiko imponerade med ett vasst kontringsspel. Välförtjänt seger med 1 – 0 och i Berlin, Köln, Mainz och München mullrade det högt på tidningsredaktionerna och katastrofrubrikerna staplades på varandra.

 

Frankrike trögt, omständligt, initiativlöst i början men nu är man framme där ganska många trodde att de skulle vara. Mastodonttung semifinal mot Belgien samma dag som detta inlägg publiceras och av många frågor som ska besvaras är mina två största den om det blir en fortsättningsodyssé för Kylian Mbappé eller om det blir den ljuvlige Kevin de Bruyne som dikterar villkoren. De Bruyne har i finalspelet visat varför Pep Guardiola håller hårt i honom i Manchester City. Kanske överdriver jag en aning, det är lätt att fastna i nuet, fråga Alexander Axén, men jag ser ganska många likheter mellan De Bruyne och Zinedine Zidane; oftast rättvända med boll, bekväma med båda fötterna, spelar fram och avslutar med samma enkelhet, enorm blick för spelet. Där har ni ett par likheter. Att sedan Zidane var mer majestätisk tack vare sin storlek är en sidodetalj. Mbappé då? Framtiden är ljus. Här och nu verkar det inte finnas något som stoppar honom från att bli en anfallsspelare som världen kommer att följa och beundra i minst 15 år till. Lyckliga oss!

 

Island upprepade inte framgången från EM i Frankrike 2016. För mig var det inte särskilt förvånande. Det Island gjorde för två somrar sedan var rejält över förväntan och det passade dem alldeles utmärkt att slå ur underläge. Den här gången kunde man inte göra det på samma sätt även om man hamnat i en riktigt tuff grupp. Övriga länder var beredda på att Island var bra och därför blev man också sist i gruppen. All heder dock till att man hela tiden krigade och trodde på ännu ett mirakel.

 

Släpper gruppgreppet och tar mig i stället vidare till skrällar av allehanda sort. Har följt VM mer eller mindre slaviskt sedan 1974 och vid varje mästerskap har det överraskats. Så även den här gången.

 

Plus: Sverige, Ryssland, England och Japan. Kort om de tre sistnämndas VM.

 

Ryssland har inte rosat marknaden de senaste 10 åren och farhågorna fanns att hemmanationen inte ens skulle ta sig vidare från gruppen, men en bra lottning och en bra start tog dem hela vägen till kvartsfinalstraffar mot Kroatien. Kanske har Ryssland något stort på gång, den här framgången är i alla fall ett steg i rätt riktning och framtiden får utvisa om VM-framgången på hemmaplan bara vara en engångsföreteelse eller inte.

 

England är alltid med i förhandssnacket, i alla fall på de brittiska öarna, men har sedan semifinalen i VM 1990 inte levt upp till det fotbollsnamn man är. Förrän nu. De har ett lag utan egentliga storstjärnor, de är snarare en samling bra spelare som likt Sverige agerar som ett lag och som fått ihop allt när det som bäst behövts. Som Tottenhamanhängare är det förstås extra intressant att följa Harry Kane, Dele Alli och Kieran Trippier. Alla tre har varit riktigt bra hittills. Allis smarthet vid hans mål mot Sverige var ingen nyhet, han har vid flera tillfällen i Tottenhamtröjan visat att han vet exakt hur han ska röra sig och tänka innanför straffområdet.

 

Japan till sist. De är snubblande nära att få till en förlängning mot Belgien i åttondelen, men orutinen lyste igenom och Belgien kontrade in segermålet med ett fåtal sekunder kvar. Fram till dess hade Japan bjudit på en sevärd fotboll, låt vara att man spelade fegt när man insåg att Fairplay-regeln var på väg att hjälpa dem vidare, fylld av fart och tro på sin egen kapacitet. För varje VM Japan är med har man tagit kliv. Kvartsfinal nästa gång?

 

Minus: Tyskland, Argentina, Spanien och Polen. Samma upplägg här.

 

Att Tyskland skulle förlora mot Sydkorea och därmed bli sist i gruppen fanns inte. Inte alls. Sådant kan hända andra lag, men inte Tyskland. Nu blev det så och jag är väldigt nyfiken på hur Jogi Löw, om han nu verkligen får fortsätta, tar tag i bitarna vid nästa landslagssamling. Den nesan det här innebär för tysk fotboll är snudd på obegriplig, men också en väckarklocka om att allt är föränderligt. Så även ”Die mannschafts” framgångsvåg.

 

Argentina är landslagsfotbollens största gåta alla kategorier. Så många stjärnspelare i alla lagdelar men ändå fattas det så mycket. Lionel Messi är en skugga av det han tjusat oss med i Barcelona år efter år. Och när en sådan storstjärna inte levererar och dessutom har ett riktigt risigt kroppsspråk när det går emot är det ganska naturligt att övriga spelare också fallerar. Det ryktades om inre stridigheter och att förbundskapten Jorge Sampaoli hade tappat omklädningsrummet redan efter matchen mot Island. Under sådana förutsättningar går det inte att nå framgång. Den stora frågan är om Messis sista chans att vinna VM försvann när Argentina försvann mot Frankrike. Mycket talar dessvärre för det.

 

Spanien började bra och såg stabila ut. Vet att jag efter matchen mot Portugal såg dem som minst semifinalist. Oj vad fel jag fick. Trögt mot Iran, men vinst. Lika trögt mot Marocko, bara oavgjort men vidare ändå. Åttondelsfinalen mot Ryssland måste vara det sämsta ett spanskt landslag presterat på väldigt länge, och någonstans var det lite rätt åt dem att deras försiktighet under andra halvlek och i förlängningen också blev deras fall. Vet egentligen inte var det största felet låg. De har till synes allt, men jag fick känslan av att man var lite bekväm och att man saknade tilltro till att våga spela ett djupledsspel när kortpassningsspelet verkligen inte vann någon mark. Spanien blev till sist lättlästa för Ryssland och resten är historia.

 

Polen såg jag aningen för lite av för att ha en bestämd uppfattning om, men av det jag såg fick jag en känsla av att laget var obalanserat och att man likt Sverige under åren med Z förlitade sig alldeles för mycket på Robert Lewandowski. Och när han inte gör ett enda mål på de tre matcherna blir Polen av förklarliga skäl ganska handlingsförlamade. Jag hade trott på dem som en av tänkbara skrällar, men oj vad fel jag hade på den punkten.

 

VAR har varit bra.

Ett par dagar in i turneringen var jag rädd att det skulle skena iväg med VAR-konferenser. Tack och lov blev det inte så och jag upplever att domarna och VAR-representanterna ganska snabbt hittade en nivå för att på bästa sätt använda detta hjälpmedel. Alla vill ha flyt i spelet och ju mindre domarna behöver konsultera VAR-rummet desto bättre. Om VAR i framtiden ska användas i alla matcher och i alla ligor är en annan fråga, och jag är själv inte säker på vad jag tycker.

 

Vackraste mål: Omöjligt att välja ett. Jag tar fem. Utan inbördes ordning. Ronaldos frispark mot Spanien är given. Så även Jesse Lingards mål mot Panama där han letar sig inåt i banan och curlar upp bollen i målvaktens vänstra kryss. Jag älskar yttersidor och därför kommer Ricardo Quaresmas mot Iran med på listan. Luka Modric tekniska fulländning kom till sin rätt när han från halvdistans förmörkade Argentinas kväll ytterligare genom ett distinkt lågt skott i Willy Caballeros vänstra hörn. Messis mål mot Nigeria måste också med. I flykten får han två rörelser att bli en samtidigt som han ökar farten. Det borde inte gå, men sekunderna senare har han iskallt placerat bollen längs marken utom räckhåll för Nigerias målvakt Francis Uzoho. Googla begreppet teknisk briljans och jag lovar att det målet har översta placeringen.

 

Bäst i varje lagdel: Ännu en toksvår uppgift, men spontant här och nu och en aning färgad ser den ut som följer.

 

Målvakt: Thibaut Courtois - Belgien. Vilket finalspel han har gjort. Matchavgörande både mot Japan och Brasilien. Skulle älska att vara mittback framför honom. Runner up: Jordan Pickford – England. Eller vad säger du Marcus Berg?

 

Försvarare: Victor Nilsson Lindelöf – Sverige. I princip 360 felfria minuter. Så klok, så smart, så mycket mittback som ett lag alltid behöver. V N L har ökat sitt värde dessa veckor och det känns helt i sin ordning. Uruguays Diego Godin nafsar V N L i hasorna om platsen, men eftersom det är okej att vara lite färgad håller V N L undan för den briljante uruguayanen.

 

Mittfältare: Luka Modric – Kroatien. En favoritspelare som har precis allt du behöver i den positionen som han så naturligt ser ut att göra till sin. Komplett och med ljuvlig självförtroende leder han Kroatien på bästa tänkbara sätt. De Bruyne eller N'Golo Kanté närmast att snuva Modric på förstaplatsen.

 

Forward: Antoine Griezmann – Frankrike. Förutom ett par betydelsefulla mål är han viktig för den spelidé som genomsyrar Frankrike. Griezmann är smart i sitt defensiva spel och har ett fotbollsöga som sträcker sig längre än de flestas. Romelo Lukaku och Mbappé främsta utmanare till Griezmann.

 

SVT eller TV4? Oerhört jämnt.

Kan inte bestämma mig.

Borde släppa det.

Dock, när Lasse Granqvist är med lyfter hela sändningen. Oavsett om han kommenterar eller är studioankare. Jonas Eriksson blev SVT:s studiolyft på samma sätt som David Fjälls hittade nya nivåer som kommentator. Kanske vinner TV4 trots allt för att man är en liten smula jämnare än kollegorna på SVT. Be mig inte förklara mer än så.

 

Mest tröttsamt. Del 1: Neymars filmningar. Så dumt, så tråkigt, så onödigt. Extra dumt, tråkigt och onödigt eftersom Neymar tvivelsutan är en av världens absolut bästa fotbollsspelare och av den anledningen verkligen inte behöver bete sig som en pajas. Det blir svårt att på riktigt tycka om en sådan person.

Mest saknad: Gianluigi Buffon. Inte bara för hans briljanta målvaktsspel och fina personlighet, utan även för att ingen under detta VM har varit i närheten av att sjunga nationalsången på det sätt som Buffon skämde bort oss med.

 

Allsvensk fägring: Saman Ghoddos. Hoppade in i Irans tre gruppmatcher med en total speltid på 29 minuter. Ghoddos fick med sig den frispark som ledde till vinst mot Marocko, rörde inte bollen mot Spanien och var skapligt delaktig när Iran jagade det 1-1 mot Portugal som hade räckt för avancemang. Ghoddos hade ögonen på sig redan under Östersunds äventyr i Europa League och de ögonen har blivit fler inför transferfönstret, även om den stora succén uteblev.

 

Kanté måste få några egna rader. Hans betydelse för balansen i det franska laget kan inte nog värderas. Fy för den lede att ha honom emot sig, han vinner boll, han springer mer än de flesta, han täcker ytor, han vinner boll, han springer ännu mer och hittar förmodligen ett par ytor till att lägga beslag på. I match efter match efter match. Och inte nog med det, han slår knappt bort en passning och han tar inte heller alltid den enklaste vägen. Bara den för laget smartaste. Kante är en spelare som varje tränare drömmer om att skriva in i startelvan, särskilt de tränare vars lag är extremt offensiva.

 

Stark look alike: Gareth Southgate och Stuart Baxter.

 

Mest tröttsamt. Del 2: De målvakter som försöker psyka straffskytten. Tro på dig själv i stället så ska du se att dina chanser ökar. De flesta straffläggare är inne i bubblan och låter sig inte påverkas. I alla fall inte i negativ riktning.

 

Coolast: Ivan Rakitic. När en del andra så fort som möjligt vill bli av med den straff de har tagit på sig att lägga gör Rakitic tvärtom. Han har en procedur där han tar lång tid på sig och där han ser alldeles lugn och orubblig ut. Hjälte både mot Danmark och Ryssland. Båda straffarna satt i samma maska och jag är fullständigt övertygad om att han vid en eventuell straffläggning i någon av de två matcher som återstår kommer att agera likadant. Mästerligt. Inget annat.

 

Funderar en hel del på vad som kommer att hända på transfermarknaden från och med nästa måndag och fram till stängning den 31 augusti. Mästerskap har alltid samma inverkan på klubbar och dess ägare; honom ska vi ha. Till varje pris. Ibland blir det bra när man hugger en VM-succé, och ibland inte. Mest nyfiken är jag på att se hur mycket de svenska spelarna har höjt sitt värde och vad de har för möjligheter till ett klubbyte i rätt riktning. Ola Toivonen kan ha åren emot sig men han är definitivt värd något mer än att nöta bänk i Toulouse. Och en sådan som Mikael Lustig kan absolut avsluta sin karriär i en bättre liga än den skotska. Han har de kvaliteter som krävs för att ta en plats i ett bra lag i Premier League. Viktor Claesson lär lämna Krasnodar, allt annat vore märkligt. Visst, pengarna är galet stora i Ryssland, men för hans fortsatta utveckling vore det smartast att säga tack för den här tiden och sätta sig på ett plan till låt oss säga Bremen eller Amsterdam.

 

En spaning till innan jag halkar in på Andreas Granqvist, Albin Ekdal, Sebastian Larsson & Co. Den spaningen handlar om att de fasta situationerna blir alltmer avgörande. Intressant av flera skäl, bland annat det faktum att väldigt många lag har så tydliga tankar med en frispark från i princip varje del av offensiv planhalva. Om det inte är ett tillräckligt bra läge för en skicklig skytt att gå direkt på mål har man flera inövade alternativ att ta till för att såra motståndaren. Det är också tydligt att de lag som har en stark defensiv också är de vaknaste när farliga frisparkssituationer uppstår. Logiskt absolut, men här handlar det mest om koncentration och noggrannhet. Godin och hans vapendragare José Maria Giménez har varit det mittbackspar som i match efter match visat vad just noggrannhet och koncentration betyder. Uruguay släppte endast in tre mål på fem matcher, varav ett var en rejäl målvaktstavla av Fernando Muslera. Kort om hörnorna, där är allt mer statiskt och jag upplever att det mesta handlar om att försvarande lag försöker lista ut var gränsen går för vad domaren tycker är okej i brottnings- och tröjdragningsväg.

 

Dagen efter segern mot Mexiko skrev jag om laget före jaget. Den devisen har verkligen varit ett vackert signum för det svenska landslagets VM denna nådens sommar 2018. Laget före jaget fortsatte mot Schweiz och England. Laget före jaget är vad jag önskar att varenda ungdomstränare från Gällivare till Simrishamn trummar in i sina flickor och pojkar. Att allt annat är sekundärt. Laget före jaget är det enda som håller i längden.

 

Fem matcher blev det för Sverige.

Tre segrar och två förluster.

6-4 i mål.

Granen”, Robin Olsen och Ludwig Augustinsson spelade samtliga minuter.

Marcus Rohdén, Filip Helander, Karl – Johan Johnsson och Kristoffer Nordfeldt inte en enda. Ett lag som vill bli framgångsrikt måste likt Sverige i år, och även  1994, ha en trupp där det inte blir en enda sur min för att man blir kvar på bänken match efter match. Laget före jaget än en gång.

 

Laget före jaget är förstås grunden till att man tar den där extra löpningen fast varenda muskel skriker nej, att man hela tiden manar på varandra på ett konstruktivt sätt, att man alltid stöttar när något skiter sig. Sverige visade i samtliga matcher att man spelar för varandra, alldeles oavsett vilka som stod på den andra planhalvan. Mot England kom man inte upp i den nivå som man hoppats på och som det absolut finns potential för. Kanske blev det för stort att helt plötsligt bara vara en vinst från att veta att man skulle göra upp om medaljerna. England var inte särskilt bra innan de tog ledningen. Visst, de hade koll på Sverige i det defensiva spelet men verkade ganska ointresserade av att agera i framåtskridande rörelse. Nåväl, jag ska inte fastna i hur det hade kunnat bli eftersom det blev något annat.

 

Janne Andersson är precis det varje lag med laget före jaget behöver. Det finns så mycket i hans ledarskapet som spiller över till varenda lagmedlem utan att han egentligen inte gör något annat än att bara vara sig själv. Janne Andersson är jordnära och på riktigt, och med tanke på hur vår värld ser ut är det exakt det som behövs. Utgår stenhårt från att Håkan Sjöstrand och personerna i hans närhet på Svenska Fotbollsförbundet ser till att förlänga Janne Anderssons kontrakt så fort det bara är möjligt. Att han ska ha en rejäl löneförhöjning behöver jag inte ens nämna.

 

Till sist sju punkter om den svenska insatsen.

Högt och lågt.

 

Mest överraskande: Visst visste jag att Viktor Claesson var bra men inte såhär bra. Han tog kliv efter kliv för varje match som gick och hade en internationell touch i det han företog sig.

 

Största besvikelse: Att Emil Forsberg inte kom upp på högre nivå. Det finns mer att hämta än vad han visade. Målet mot Schweiz dock en klassiker för dess betydelse.

 

Läckraste manövern: När V N L i matchen mot Mexiko puttar bort en arg Sebastian Larsson från en domare som redan har gett Larsson en varning och inte verkar vara speciellt långt från att ge honom ett till. Det agerandet berättar ganska mycket om vem V N L är.

 

Vår kung: ”Granen”. Vem annars? Hans hjärta och vilja gör mig glad in i varenda por. En ledargestalt som i varenda handling personifierar laget före jaget. Det riktigt känns hur de andra vet att vad som än händer finns han där. Dessutom klev han fram som en straffläggare av rang i lägen där matcherna fortfarande stod 0 – 0 och allt var ovisst. 

 

Mest laddad: Martin Olsson när han med åtta minuter kvar av ordinarie speltid kom in i åttondelsfinalen mot Schweiz. Jag var livrädd för att han skulle dra på sig ett gult kort det första han gjorde. Underbart att se den glöden och att han ville in och tillföra laget energi och vilja. Var hamnar han i höst? På tal om svenska spelare där det kan vara läge att röra på sig.

 

Starkaste ögonblicket: Lämnar händelserna på planen och förflyttar hjärtat och hjärnan till Jimmy Durmaz kärnfulla tal dagen efter matchen mot Tyskland. Det hat och hot som Durmaz blev utsatt för på sociala medier är bara fullständigt åt helvete och sättet han, och förstås även hela truppen, hanterade det på förtjänar allt upptänkligt beröm och var också ett tydligt bevis på att laget före jaget alltid gäller.

 

Extra glädjande: Sverige ägnar sig i princip inte åt filmande. Försöker dra mig till minnes någon episod där vi tydligt filmade men hittar ingen. En och annan liten förstärkning kan ha slunkit emellan, men det grova skådespeleriet finns inte i laget före jaget.

 

That´s all folks.

Fyra matcher kvar.

Njut.

Studera.

Lägg på minnet.

VM i fotboll är det största som finns.

Alltid.

Även utan svenskt deltagande.

Vem jag unnar ett VM-guld allra mest av de 92 spelare som finns kvar?

Harry Kane.

Lätt.

Dels för att han spelar i Tottenham.

Men också för att han verkar vara en vettig man och människa.

Han skulle utan tvekan kunna passa in där man tänker laget före jaget.

 

 

 

 

Mitt VM med fyra matc...

0 Läs mer >>
Lämnar det faktum att vi om cirka 19 timmar vet om Sverige spelar kvartsfinal i denna upplaga av världens absolut läckraste idrottsevenemang, eller inte. I stället lägger jag allt fokus på hur galet det kan arta sig och vara i den viktigaste företeelsen av alla oviktigta.
 
2 - 0 till Japan en liten bit in i andra halvlek.
Ingen gigantiskt ledning mot ett så pass bra lag som Belgien.
Men ändå.
De kan ju faktiskt klara av det.
Eller?
1-2, snöpligt. Vertonghen med 21 kvar.
2-2, Fellaini efter en galet kvickfotad aktion av Hazard. 16 kvar.
Vi närmar oss förlängning trots allt.
Japan orutin lyser igenom och Belgien kan kontra.
Resten är historia och rutinen vann än en gång.
Chadli belgisk hjälte och för alltid inskriven i böckerna.

Fotboll går inte att tröttna på.
Belgien 3 Japan 2 är ett bevis på det.
Mentalt viktig vinst och mentalt tyngande förlust.
 
Allt som rör fotboll har ett väsen runt om sig som ingen annan idrott ens kommer i närheten av. Joho då, säger de som vill obstruera mitt resonemang. Nehej du, viskar jag. Betänk följande; du har en yta på cirka 7240 kvm, 22 spelare, ingen sarg att luta dig mot, triljoner av möjligheter och omöjligheter, taktiska drag av allehanda kvalité och så vidare hur länge som helst. Men, när du kokar ner alltihop landar det ändå i att den elva som för stunden har den vassaste mixen av laget före jaget, samt en eller två spelare i detta kollektiv som både vågar och kan sticka ut, oftast drar det längsta strået.
 
Ikväll; Japan i all ära, men sett över 90 + 5 och de individuella färdigheterna är Belgien det bättre laget. Att det just ikväll höll på att sluta med japansk vinst är något jag lovar att skriva om vid ett annat tillfälle.    

Fotbollens magi

0 Läs mer >>
EM 2012 och 2016 hade Sverige en storstjärna som allt kretsade kring. Som bekant var de turneringarna inte särskilt framgångsrika. Erik Hamrén litade fullständigt på att Z skulle lösa allt och övriga spelare i truppen blev mer eller mindre andraplansfigurer. Splittringen i gruppen anades 2012 och var än mer uppenbar 2016, då när Z var lagkapten utan att vara det.  

Efter EM 2016 blev vi av med Erik Hamrén och in klev Janne Andersson. Z hade tackat för sig och Janne Andersson gjorde som han brukade; byggde lag. Laget har alltid varit Janne Anderssons ledstjärna, och när Z inte längre var en blågul del blev det naturligare och enklare för de spelare som varit med tillräckligt länge för att vara med om lagsönderfallet att se på landslaget som något man gärna tillhörde och var en stolt del av.
 
Igår kom belöningen.
3-0 mot Mexiko, med emfas.
Janne Anderssons bygge höll, och mer därtill. Sveriges första 20 minuter var galet bra. Det vanns närkamper, det skapades chanser, det visades den dos av mod som krävs för att få vara med och skriva historia. Sverige behöll tron på avancemang även om chanserna inte omsattes i mål. Den tron har större chans att bli verklighet när den uppenbart tydliga devisen är laget före jaget. Alldeles oavsett hur det ser ut på planen med allt vad det innebär.  
 
Nu väntar Schweiz och med gårdagens insats i färskt minne känns det helt naturligt att våga tro på en kvartsfinal. Sträcker mig dit så länge och njuter över att få uppleva den resa som Sverige har gjort från den dag Erik Hamrén och Z lämnade över till Janne Andersson och de spelare som skulle kunna vara alla ordböckers synonym av laget före jaget.

Laget före jaget

0 Läs mer >>
Inom fotbollsjournalistiken finns begreppet blixtkrönika; i korta ordalag går det ut på att vara klar med sin text så snabbt som möjligt efter slutsignalen. Beundrar de som kan agera med den hastigheten och leverera en läsvärd krönika. Har själv försökt, både på min förra blogg och i det nuvarande forumet. Toksvårt av flera skäl, särskilt när något av de lag du har nära ditt hjärta har varit inblandade. Då är förmodligen adrenalinpåslaget högt och det försvårar definitivt om ambitionen är att försöka vara objektiv. Å andra sidan behöver man inte alltid vara det, men lika mycket å andra sidan blir jag irriterad när fotbollsskribenter agerar hejaklacksledare.  
 
I lördags var det aldrig aktuellt med blixtkrönika alldeles oavsett resultat. Och med facit i hand är jag väldigt nöjd med att mina åsikter och funderingar kommer nu. Det blev en episk match även om upplösningen är bland det bittraste någonsin. Men ska vi vara riktigt ärliga kunde det ha varit 2-0 till Tyskland redan efter en kvart och att det ju längre matchen led var en enda stor kamp mot klockan. Skulle tiden vara på vår sida? Sista 10 minuterna kändes det som att jag tittade på klockan var tolfte sekund, och till slut började jag känna; ta mig fan, det här kommer att hålla, vi kommer att ta en poäng mot de regerande världsmästarna. Sådana tankar är farliga. Sådana tankar är att be om bekymmer.
 
Med 80 sekunder kvar bestämmer sig John Guidetti för att gå på avslut, ett avslut som blir lamt. Minst sagt. Felbeslut modell gigantiskt. Han hade kunnat spela inåt bakåt till Emil Forsberg, han hade kunnat jogga lite försiktigt med bollen ner mot hörnflaggan, han hade kunnat söka inkast och tagit god tid på sig för att hämta bollen och sedermera kasta bollen till en omarkerad lagkamrat. John Guidetti hade kunnat välja 53 andra alternativ än det han valde. Alla hade varit bättre och resten är historia. Att Jimmy Durmaz drar på sig en onödig frispark, att det skulle ha varit en spelare till i muren är givetvis irriterande, men det mest irriterande är trots allt att John Guidetti inte visade mer rutin än vad han gjorde.
 
Nåväl, det är släppt nu. Det är ny match på onsdag. En match som känns väldigt öppen. Vågar Mexiko spela på samma sätt som mot Tyskland? Förmodligen inte, särskilt inte med tanke på att oavgjort räcker för dem, men att medvetet spela för ett kryss tror jag inte på. I en fotbollsspelares DNA går man för seger. Inget annat. Hur mycket sitter tysklandsmatchen kvar i de svenska kropparna och deras själar? Förmodligen ingenting. Spelarna vet att 1-0 är fullt tillräckligt och att de har en jättechans att skriva in sig i historieböckerna. Jag vill se ett modigt Sverige där defensiven sitter och där Emil Forsbergs hela register lyser klart. Till sist, med 80 sekunder kvar, kliver Jimmy Durmaz fram och avgör.  

Blixtkrönikor aktar j...

0 Läs mer >>
Som jag skrev sent i söndags; skit samma hur det ser ut bara vi vinner.
 
Vi vann och det såg bra ut under stundom. Första kvarten och de sista 10 minuterna var lite krampaktiga av olika skäl, men där emellan tycker jag att Sverige gjorde en bra insats. Det skapades chanser och hölls tätt bakåt så pass rejält att Sydkorea inte hade ett enda avslut på mål. Andreas Granqvist var precis den ledarfigur som ett lag så väl behöver, Pontus Jansson ersatte V N L alldeles utmärkt och på mitten var det bara Emil Forsberg som inte kom upp i normal nivå. Att Marcus Berg brände ett osannolikt bra läge och att Ola Toivonen kändes seg är inget som leder till att någon av dem hamnar på bänken på lördag. Jag tror att Janne Andersson eventuella huvudbry ligger i om han ska starta med Pontus Jansson i stället för V N L. Och egentligen är det nog ingen större issue för Janne, V N L lär starta. Det är han och "Granen" som har skapat det stabila mittförsvaret, det har betydelse. Dock, det känns skönt att veta att Pontus Jansson kan gå in och ersätta på ett fulländat sätt.
 
Hur läget är i Tyskland kan vi bara gissa oss till. De är inte vana att förlora och därmed hamna under press, men när de väl hamnar i det läget har de över tid varit mästerliga på att prestera. Det ryktas om dålig stämning i den tyska truppen, precis som det brukar när det för ovanlighetens skull kärvar för "die mannschaft". Allt annat än riktigt besvärlig resa för Sverige i Sotji känns märkligt. Dock, Sverige kan gå ut till de 90 minuterna och vara betydligt mer avslappnade än Tyskland, vilket förstås är en fördel. Att sedan en jämförelse spelare för spelare talar för Tyskland med rejäl marginal är en helt annan sak. Det är just det som gör fotbollen så stor; inget är givet hur givet det än ser ut på förhand. Jag bänkar mig med Per på lördag och den nerv som alltid finns i min kropp vid den här typen av match kommer givetvis att göra sig påmind, men jag tror också att ett visst mått av lugn infinner sig. Tänk vad tre poäng i en öppningsmatch kan betyda. 
 
 
 
 

Mellan två matcher

0 Läs mer >>
Fem gånger 0-1.
Två helskrällar.
En halv.
Ett hattrick av den unike CR7.
Fransk kramp men vinst.
Starten av detta VM har varit sevärd.
Sju av 11 matcher har jag sett minst en halvlek av. För övrigt oerhört bra TV-produktioner.
Portugal - Spanien en galet bra match där inget var givet.
Tysklands förlust idag var minst sagt oväntad.
Mexikos försvarsspel och kontringar var sevärda.
Islands försvarsspel måste få cred. Snacka om laget före jaget. Vackert mitt i det lite fula.
Att Schweiz skulle kunna rubba Brasilien, fanns det verkligen?
VAR, livrädd att det ska ta över men än så länge är det på rimliga nivåer.
Serbien verkar ha något som kan räcka längre än vad åtminstone jag trodde.
Kolarovs frispark idag. Ett av skälen till min kärlek till världens viktigaste oviktighet.
I morgon är den viktiga matchen mot Sydkorea ännu viktigare för Granqvist & hans kamrater.
Av den enkla anledningen att Tyskland föll.
Väntad startelva för Sverige.
Skit samma hur det ser ut bara vi vinner.
Lite tråkigt att skriva så, men eftersom det aldrig delas ut skönhetspoäng är det ändå relevant.
1-0 på tilläggstid funkar fint.
Även om det råkar vara ett snöpligt självmål efter en felaktigt dömd hörna.
I morgon går också England och Belgien in.
Är det Belgiens tur att, som blott trettonde land, ta sig till final? Potential och material finns.
England då? Kvartsfinal finns inom räckhåll. Längre sträcker jag mig inte.  
 

17,19 % av VM har avk...

0 Läs mer >>
64 matcher väntar på oss i det som är det absolut största idrottsvärlden kan erbjuda.
 
Förberedelserna är avklarade, träningsmatcher och detaljnötning likaså. Att blicka bakåt är ingen idé, nu är det framåt som gäller. Kampen för att skrapa ihop de poäng som krävs, fyra kan räcka, för att ta sig vidare till åttondelsfinal. 270 minuter står till lagens förfogande. Låter mycket. Är lite. Klichén om en bra start är aldrig viktigare än i ett gruppspel.
 
Ryssland  - Saudiarabien inleder.
I förhand låter som en tam historia, i alla fall om man jämför med Brasilien - Kroatien som inledde VM för fyra år sedan. Men ingen blir gladare än jag om premiärlagen visar mig att de kan bjuda på attraktiv fotboll och ge detta VM en flygande start.
 
Är med i två VM-tips och jag har en managerelva på Aftonbladet.
 
Det ena tipset är ett traditionellt med resultat i samtliga 48 gruppmatcher.
Det andra kan liknas vid en positiv kärnkraftverkskonstruktion. Har blivit 21:a, av knappt 200, som bäst i de fem tidigare mästerskapen som jag har deltagit i.
 
Managerelvan ser ut som följer i ett 3-4-3 system.
 
                                                           
                                                           Sommer
 
                                    Koulibaly           Hummels           Granqvist        
 
                  Willian                  Özil                  Isco                  Iniesta
 
                                    Hernandez           Mane           Müller
 
 
Avslutningsvis: igår kväll var jag på Mosebacketerrassen och tittade på det skotska bandet Glasvegas. Riktigt bra. Hey ho, let´s go, föredömligt kort; som en fotbollsmatch, och sedan gick jag hem genom mina söderkvarter. Under spelningen for det en tanke genom huvudet som jag inom kort ska lansera. En tanke om rockstjärnor kontra fotbollsditon.
 
"Right now I'm too young to know how in the future it will affect me when you go"
Daddy´s gone -  James Allen
 
          
 
 
 

Nu kör vi!

0 Läs mer >>
Oerhört intressant hur ens hjärna och ryggmärg agerar.
Har ikväll lusläst i stort sett hela Expressens VM-bibel.
Alltså borde allt jag känner och tänker handla om VM.
Nej nej, absolut inte.
Det handlar snarare om att sy ihop smarta resor.
 
Givetvis har jag inte koll på samtliga VM-spelares klubbhemvist.
Men när jag vartefter fått mer på fötterna börjar hjärnan köra.
Shit, kan jag sy ihop den här resan med de nyvunna kunskaperna?
Klart jag kan.
Vad coolt det vore att se Argentinas Ansaldi i Ajaxtröjan.
Eller varför inte Zvikovic i Benfica.
För att inte tala om att återvända till Borussia Park och se när Yann Sommer spikar igen.
Skulle kunna fortsätta till VM-premiären på torsdag, men stannar här.
 
VM ska bli skitkul.
Rakt av.
Men jag inser att jag egentligen jagar spelare, lag och arenor.
Det bor en rastlös själ i mig.
En själ som under uppväxten var långt bort från allt vad resor heter, men som nu agerar.
 
Finns det något mål med denna "jakt"?
Egentligen inte.
Dock, att kunna gå från i nuläget 46 besökta arenor till 75 vore grymt.
För att inte tala om att nå 150 lag VS de 106 jag har idag.
Det kan gå.
Jag vill att det ska gå, men jag vill inte betrakta det som viktigt.
Bara kul.
 
På torsdag börjar VM.
Återkommer.
 
"Jag ser den singlande snön dölja spåren där jag går"
Farväl Jupiter - Lars Winnerbäck
 

På torsdag börjar VM,...