3 Läs mer >>
1) Livet är orättvist. Det är ingen nyhet. Tvärtom. Precis som många andra människor har jag konstaterat det väldigt många gånger, och för det mesta också kunnat hantera det. Dock, de gånger jag är ute och springer och möter någon i rullstol blir livets orättvisa väldigt svår att ta. Det hände senast igår. Skönt löpväder. Det flöt på bra och när jag hade cirka en kilometer kvar mötte jag en kvinna som satt i rullstol och som dessutom bara hade ett ben. Jag försökte mig på ett leende, hon log tillbaka och det var egentligen inget mer med det. Inte mer än att livet är fruktansvärt orättvist och att min tacksamhet över att kunna röra mig fritt knappt visste några gränser.
 
2) Även om jag på något väldigt tveksamt sätt kan förstå att det lockar att ta på sig sandaler när vårvärmen anländer förstår jag absolut inte hur man ens kan få för sig att bära strumpor till detta skodon. Begriper det ungefär lika lite som att så många verkar ha oöverstigliga problem med att säga tack. Eller varför inte att någon ens överväger att rösta på SD.  
 
3) Ikväll besöker jag Guldfågeln Arena i Kalmar för första gången. Ska titta på Kalmar FF mot Östersund FK med en kund och det jag undrar mest över är förstås hur ÖFK:s spelare reagerar på det som hände deras ordförande Daniel Kindberg igår. Förmodligen är det inte helt lätt att bara koncentrera sig på matchen, särskilt inte med tanke på hur nära han verkar vara laget och därmed spelarna. Vad som kommer ut av detta och hur mycket ÖFK är inblandat visar sig, men onekligen är det många fotbollsjournalister som under lång tid varit något på spåren. Som det heter; ingen rök utan eld.
 
"Jag har varit i templet där månglarna står, dom sa allt är till salu, jag sa kom älskling vi går"
Mareld - Lars Winnerbäck 

Tre korta reflektione...

0 Läs mer >>
Hur ska Roma mäkta med att göra 3-0 hemma på Olimpico på tisdag? Nej, det har jag dessvärre inget svar på, men jag lovar att jag aldrig i hela mitt liv kommer att vara gladare över att ha fel än om Roma skulle lyckas.
 
De raderna kommer från mitt inlägg i torsdags.
Och ja, jag har aldrig varit gladare över att ha fel.
Det omöjliga blev möjligt.
En stor del av fotbollens väsen finns nerkokat i Romas bedrift.
Från sekund ett till den allra sista skälvande sekunden trodde man.
Ville man.
Kunde man.
Och lyckades man.
Att det kan skapas magi på Olimpico vet jag, men gårdagen tar klivet förbi magi.
De Rossi och Manolas fick bli målskyttar i rätt bur den här kvällen.
Rättvist.
Och aldrig har De Rossi varit mer väsentlig för Roma än igår.
Han var precis den lagkapten du behöver när mirakel ska utföras.
Älskar sådant.
Älskar när det lyser beslutsamhet men också smarthet och ansvarstagande.
De Rossi förkroppsligar Roma på nästan samma sätt som Totti gjorde.
Det gills och det skapar legendstatus.
Vackert och värdigt och nu ser vi fram emot semifinal.
Smaka på det; Roma i semifinal i CL.
För mig smakar det som en pasta med riven tryffel och ett glas Barolo från 2001.
 
 

Mille grazie Roma

0 Läs mer >>
Att den italienska fotbollen har halkat efter de övriga tre stora länderna i Europa är ingen nyhet, men någonstans hade jag ändå trott att Juventus skulle kunna hålla jämnare steg med Real Madrid än vad man gjorde, samt att det kanske skulle ha stannat vid två måls differens mellan Roma och Barcelona.
 
Börjar denna korta funderingsresa på ett regnigt Allianz Stadium i Turin.
Real Madrid är starka när det vankas CL, det är en gammal sanning och i tisdags var det inget undantag. De mönstrade exakt samma startelva som i finalen mot just Juventus i våras och det sprudlade om Zidanes spelare. Den kollektiva insatsen är häpnadsväckande samstämmig och när man dessutom förfogar över en spelare som Ronaldo får man en dimension till i det som spelet går ut på; att göra mål. Hans andra mål är ett sådant som alla drömmer om att göra, men ytterst få klarar av att utföra på det magnifika sätt som Ronaldo gjorde. Superlativen är slut men Ronaldos bicycleta tillhör de mål som för evigt har en plats i de odödligas skara.
 
Juventus då?
De är vana vid ett tempo från Serie A och när man ställs mot ett lag som Real Madrid är det väldigt tydligt att det tempot är avsevärt lägre. Alltså blir man tvåa i många situationer och den där extra sekunden de så väl behöver när det vankas målchans finns inte där. Att Juventus ska kunna vända detta i Madrid nästa onsdag känns snudd på utopiskt, men jag blir inte förvånad om man ger sig själv en rejäl chans och vill visa att man har ett namn och en historia att försvara.
 
Självklart skulle Roma förlora i Barcelona.
De raderna svider att skriva, men jag är väldigt mycket en realistisk människa. Tycker ändå att Roma gör en bra match i långa stycken. Försvarar sig klokt även om det förstås sliter hårt både fysiskt och mental. Man skapar en del, men slarvar också i passningsspelet på ett sätt som gör att man sätter sig i svåra lägen i stället för att med bollinnehavets hjälp ta sig fram i banan.
 
Två självmål har man definitivt inte råd med, men båda uppkommer på grund av stress. De Rossi vet att han har Messi precis bakom sig och Manolas börjar bli trött och har ingen riktig koll på kroppen. Övriga baklängesmål får tillskrivas att Barcelona är ett par klasser bättre och att det också ger utdelning.
 
Hur ska Roma mäkta med att göra 3-0 hemma på Olimpico på tisdag? Nej, det har jag dessvärre inget svar på, men jag lovar att jag aldrig i hela mitt liv kommer att vara gladare över att ha fel än om Roma skulle lyckas. Under alla omständigheter tycker jag att de ska vara stolta med att ha gått till kvartsfinal i CL för första gången på 10 år. Det finns mycket att jobba med framgent, men jag tror att både Roma och Juventus, samt kanske även Napoli, har möjligheter att även i framtiden sätta den italienska klubbfotbollen på kartan på näst intill på samma sätt som det sett ut historiskt.
 
"Något som inte var IKEA, något som inte hade lösningen i kanten"
Söndermarken - Lars Winnerbäck
 
 
 

Spanien 7 Italien 1

8 Läs mer >>
Det känns som att det är svårare än någonsin att formera en allsvensk tabell. Förutsättningarna ser ut på ett sätt nu och kommer att se ut på ett helt annat efter VM och inför det sommarfönster som stängs i slutet av augusti. Nåväl, att Allsvenskan äntligen börjar är bara härligt och inspirerande. Och för oss med lagsympatier finns det förstås också ett stort mått av nervositet insprängt.
 
Håll till godo och kontra gärna!
 
 1) Malmö FF
 2) AIK
 3) Djurgården IF
 4) BK Häcken
 5) Östersund FK
 6) IFK Norrköping
 7) Hammarby IF
 8) IF Elfsborg
 9) IFK Göteborg
10) Örebro SK
11) Kalmar FF
12) IK Sirius
13) Trelleborg FF
----------------------
14) Dalkurd FF
----------------------
15) Gif Sundsvall
16) BP

Allsvensk tabell 2018

0 Läs mer >>
Det ska sägas med en gång; jag ska verkligen vara nöjd med de resor jag har gjort i fotbollens namn. Resor där jag har prickat av arenor och lag med någon sorts systematism. Men som den strävande människa jag är känns det ibland som att jag inte har gjort så mycket och att jag absolut inte kommer att hinna beta av min bruttolista innan jag dör. Dock, en bruttolista är en bruttolista och man får ta den för vad den är. Och när jag går igenom var jag har varit och vilka lag jag har sett ska jag definitivt vara nöjd. Särskilt när jag tittar på vilka 16 lag som kommer att spela kvartsfinal i CL och EL i början av april.
 
Följande lag har jag sett på hemmaplan: Roma, Juventus, Barcelona, Real Madrid, Liverpool, Manchester City, Sevilla, Atletico Madrid, Sporting Lissabon, Lazio, Leipzig och Marseille. Bayern München och Arsenal har jag sett på bortaplan. De enda två lagen som jag ännu inte har sett på plats är CSKA Moskva och Salzburg. Objektivt sett ska jag verkligen vara nöjd, jag ska bara stänga igen och kämpa vidare för att fylla på listan med lag och arenor.
 
Arenor som står på tur: Old Trafford, St James' Park, Stamford Bridge, Wembley, Johan Cruyff Arena, Estadio da Luz, Estadio Dragao, San Mames och Alianz Arena. Följande lag prioriteras av en eller annan anledning: Ajax, Benfica, Porto, Newcastle, Swansea, Fulham, Saint Etienne, Palermo och Real Betis.
 
Om bloggen finns kvar i höst hoppas jag kunna förmedla att några arenor och lag är förpassade från bruttolistan till verklighetslistan.
 
Sverige - Chile på lördag.
Mest nyfiken är jag på hur mycket speltid Ken Sema får och vilken målvakt Janne Andersson väljer. Det sistnämnda kanske inte har så stor betydelse eftersom Robin Olsen lär var frisk och fräsch när VM börjar, men ändå. När det gäller Sema visade han under Östersunds EL-äventyr att han verkligen är internationell i sin spelstil, vilket förstås är precis vad Sverige vad behöver för att inte bara vara ett starkt lag defensivt.
 
"Ge mig nånting mot rastlösheten, vad som helst"
Vem som helst blues - Lars Winnerbäck
 
  

Lag och arenor i Euro...

0 Läs mer >>
Ikväll är det med skräckblandad förtjusning jag sätter mig i soffan för att följa Romas försök att ta sig till kvartsfinal i CL. Kvällar som den här är det mer ångest än glädje att ha sympatier för ett lag. Det är en fullständig omöjlighet att sätta sig ner, slappna av och bara njuta av en sevärd match. Det är för mycket känslor. Det står för mycket på spel. För Roma räcker det med 1 - 0. Låter ju bra. Dock, Roma är inte Juventus när det gäller att spela på resultat. Det finns inte i den klubbens DNA.
 
På förhand kan det vara lätt att tänka att Roma ska klara av Sjachtar Donetsk i ett dubbelmöte. Roma är ett tyngre namn och har ett annat anseende för den bredare fotbollspubliken, men Sjachtar Donetsk är ett bra lag. Ett lag som har ett omställningsspel av högsta klass, vilket gör dem farliga när motståndarna pressar och lämnar ytor bakåt. Den detaljen oroar mig mest ikväll. Roma måste göra ett mål och hålla tätt. Alltså finns det en stor risk att aptitliga luckor öppnas för Sjachtar Donetsk och att avgrunden öppnar sig för Roma.
 
Roma har inte gjort något resultat värt namnet i CL sedan 2008 då man gick till kvartsfinal mot Manchester United. Skulle det bli kvartsfinal den här säsongen känns det som att man har tagit ett lite kliv uppåt framåt i den europeiska hierarkin, men blir det respass ikväll står Roma fortfarande kvar på perrongen med minst lika många frågetecken att räta ut som innan första gruppspelsmatchen i höstas.
 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
 
(*) Che fai sospira kommer från den fantastiska sången som spelas på Olimpico när Roma spelar.
Fritt översatt: vad ska du göra? Det känns ytterst relevant inför ikväll.
 
 
 

Che fai sospira (*)

2 Läs mer >>
#1
 
Aningen smärtsamt men sant, bloggandet är inte längre en lika naturlig del av livet som när jag med stor frenesi och en till synes aldrig sinande energi drev Fotbollslivet. Varför? Inget säkrare svar än att det enda säkra är att allt förändras. Såväl mina vanor, som läsarnas. Att följa bloggar har tappat mark de senaste åren, jag behöver inte gå längre än till mig själv för att inse att det verkligen förhåller sig så. Andra sociala medier är betydligt hetare och snabbare. Om jag ska lägga ner Andiamo? Nej, i alla fall inte än, men jag har det under övervägande. Hur det än är vill jag uppdatera oftare och ha en större publik. Svårare än så är det inte. Och när inget av de två målen till fullo uppfylls faller det sig ganska naturligt att hela alltet går ner i en puls där det riktiga livet saktar tynar bort.
 
#2
 
E och jag hade vår årliga fest i lördags. Trevligt som alltid. Glad för våra vänner. En samling härliga individer, både väldigt lika och väldigt olika. Helt enkelt den mix som behövs för att livet ska bli rikare. Hade ett oerhört viktigt samtal med Sofie, för övrigt den vän jag har haft längst i livet eftersom våra vägar korsades redan när vi gick på lekis för 51 år sedan. Svindlande, men sant. Vårt samtal ledde mig in på nya banor gällande mitt sätt att hantera en situation på jobbet som jag fram till i lördags varit grymt frustrerad över. Innerst inne har jag vetat allt det som Sofie så klokt och bra lade fram, men det var som att jag behövde höra det från någon som jag inte träffar oftare än ungefär en gång i kvartalet. Pusselbitarna passade helt plötsligt och klumpen i magen var ett minne blott.
 
#3
 
Det är på något sätt helt oundvikligt att inte tänka på fotboll när jag sitter på ett tåg till Malmö. Med 26 dagar kvar till den allsvenska premiären har jag förstås börjat fundera på vad vi har att väntas oss just det här året. Försvarar Malmö FF sitt guld? Kommer AIK att för första gången på väldigt länge starta bra och därmed på allvar utmana? Var står Östersund? Vad betyder det för Djurgården att Kim Källström och Magnus Eriksson har lämnat? Är IFK Göteborg bara ett historiskt storlag? Blir Dalkurd ett nytt AFC? Frågorna är som alltid många och givetvis funderar jag mest på hur Hammarbys säsong kommer att bli. Väljer att inte spekulera utifrån de träningsmatcher och de tre cupmatcher som varit. Ibland är det bättre att bara tiga, lida och vänta. I vanlig ordning kommer jag att presentera en tabell senaste lördag den 31 mars och jag ser som alltid fram emot kontringar från hugade.
 
"Det är vad jag gör, det är vad jag kan" 
Isabella - Ulf Lundell

Tre delar på ett tåg ...

0 Läs mer >>

Roma Roma Roma. Så sjunger man på Olimpico. Men jag suckar Roma Roma Roma. Det är så tydligt att den italienska fotbollen inte är tempostarkast i Europa och då blir man också straffad på det sätt som Roma blev igår. En bra första halvlek följdes av en andra där Sjachtar lade in en växel till och sprang sönder Roma. Och med ett antal timmars distans till slutsignalen är jag ganska säker på att Roma är tacksamma över att allt stannade vid 1 - 2 och att returen den 13 mars fortfarande lever.

 

Mitt italienska hjärta suckar trött när jag än en gång ser att de italienska lagen dessvärre inte har anpassat sig mer till hur det ser ut i övriga Europa. Fler exempel än Roma finns; Juventus orkade inte med Tottenham av samma skäl som Roma igår, och att Leipzig kunde besegra Napoli i Neapel med 3 - 1 är ännu ett bevis på att fart vinner. Jag försvarar egentligen inte farten, men inser att om du vill bli framgångsrik i det europeiska spelet måste du tänka om. Annars står du kvar på perrongen och undrar vad som egentligen hände.

 

"Mi fido di te anche se ancora so che non lo sai"

Che bene mi fai - Laura Pausini

 

 

 

Tungt för de italiens...

0 Läs mer >>
Alldeles oavsett lagtillhörighet, alldeles oavsett om man anser att det har "gullats" för mycket, alldeles oavsett väldigt många andra anledningar; ikväll håller vi på Östersund FK. Bara så. Släpp allt annat tänk och bara gläds åt den resa de har gjort. Tänk dig själv, du tar dig från i princip ingenstans uppåt i seriesystemet så långt du kan. Du vinner den inhemska cupen och tack vare det får du chansen att kvala till gruppspel i Europa League. Du lyckas med det så till den grad att du tar dig från gruppen till en sextondelsfinal. Där väntar Arsenal. Knäppt är vad det är. Och väldigt roligt.
 
"Du jag vet ett ställe som dom gömt men sen glömt kvar"
Sönder Boulevard - Thåström
 
 

599 tecken om ÖFK

0 Läs mer >>
Hade det här varit för 30 år sedan hade jag verkligen varit laddad för att ta mig an vinter-OS. Planerat, ringat in, spekulerat, kort sagt haft stenkoll. Här och nu är det långt ifrån så. Visst, jag kommer att titta lite men urvalsförfarandet kommer att vara noggrant på ett sätt som för 30 år sedan inte var aktuellt för fem öre. Då skulle allt ses.  
 
På ett sätt är det tråkigt att jag så totalt har smalnat av i mitt idrottsintresse, å andra sidan är jag ännu mer fascinerad och fokuserad på fotbollen. Kanske kan man med det säga att summan av alla laster är konstant och att allt i slutändan är en prioriteringsfråga.
 
Åttondelsfinaler i CL på tisdag.
I min värld är det större än väldigt mycket.
När dessutom allt inleds med att det lag jag har hållit på längst tid, Tottenham, ska bege sig till Turin för att skapa fina förutsättningar inför returen på Wembley den 7 mars är bästa platsen i soffan hemma på Söder rejält reserverad. Det känns som en fullständigt vidöppen historia, kanske en av de öppnaste åttondelarna i den här upplagan av CL. Ni som följer mig vet att jag inte tippar matcher. Det gäller även den här.
 
"Jag ska riva ner tapeten för att se vad som finns under"
Köpt en bil - Lars Winnerbäck

Det enda säkra är att...

0 Läs mer >>

Galet svårt, men galet roligt.

 

Tillsammans med vännen Henrik har vi fortsatt på listspåret. Den här gången har vi listat de 10 fotbollsspelare, oavsett nivå, som vi av någon anledning håller närmast våra hjärtan.

 

Kriterierna har varit tre.

1) Att man har hållit (håller) på spelaren, oftast lagberoende men inte alltid.

2) Att man beundrar(t) spelaren för dess egenskaper.

3) Att spelaren har haft betydelse för ens eget fotbollsspelande.

 

Min lista är en mix av spelare med stora egon med allt vad det innebär med sådana som på ett eller annat sätt verkar vara bra människor, förstås såvitt det går att bedöma utan att ha träffat dem öga mot öga.

Människor som verkar inse vikten av att faktiskt uppföra sig värdigt alldeles oavsett vad som står på spel. Beundrar dessa spelare enormt mycket.

Bruttolistan bestod av 35 spelare, en lista som givetvis hade kunnat vara fyra gånger så stor men gränsen går ju någonstans. Det blev ganska jämnt mellan utespelarkategorierna med en viss överrepresentation för mittfältare och forwards, något som också kommer att märkas här. Kanske spelar det in att jag själv var mittfältare, ibland forward, med drömmar som vida översteg förmågan. Smärtsamheten till trots gillar jag att fotboll är självsanerande; du kommer inte längre än vad du har kapacitet till.

 

Då så; hey ho let’s go!

 

   10. Zlatan Ibrahimovic. Nej, han kommer inte högre upp än såhär. En fantastisk fotbollsspelare. Tveklöst den bäste vi har fått fram genom alla år, men han når aldrig mitt hjärta vilket övriga utom femman gör på ett mer eller mindre självklart sätt. Kan tyckas aningen märkligt att jag inte har honom högre, men jag har aldrig riktigt sällat mig till Zlatankören. Det finns ett för stort jag i Zlatan Ibrahimovic värld för att jag ska lyfta honom till en pallplats. Tyvärr. På mer än ett sätt.

 

   9. Pär Sundqvist. Som sjuttonåring var han ordinarie i IFK Arvidsjaurs framgångsrika lag i  division fyra. Samtidigt var han tränare för mig som var fyra år yngre. Där föddes mina tankar på att bli minst lika bra som Pär, hybris kan man också kalla det. Oerhört viktig som förebild, hans betydelse för mig som ung fotbollsspelare med ambitioner går inte i ord att beskriva. Som kuriosa kan nämnas att han 1980 spelade med Nyköping BIS i dåvarande Superettan.

 

   8. Francesco Totti. Backar bandet till guldåret 2001. Hans betydelse för Roma var monumental. Totti orkade med den press som uppstod på laget och på dess kapten när romanistas började inse att guldet snart kunde vara deras. Han bar fram sina kamrater när det var som svårast och han verkade snudd på obekymrad. Touchen, blicken, kylan när en målchans oavsett hur dök upp och ett hjärta som aldrig slog för något annan klubb än Roma, det går inte annat än att ta till sig en sådan människa. Det enda tråkiga med honom är att han inte riktigt fattade vilken potential han egentligen hade.

      

   7. Franco Baresi. Pondus är det första ord som dyker upp när jag tänker på Baresi. En mittback med ett spelsinne utöver det vanliga och med en offensiv förmåga som gjorde honom till ett anfallsalternativ när det behövdes. Enorm vinnarinställning och med en pådrivarmentalitet som smittade. Han är mittbackarnas mittback för mig. Ursäkta Beckenbauer, Hummels, ”Bjärred” och Puyol.

 

   6. Xavi. Jag väljer att börja i änden som handlar om att han alltid, tack vare ett sorts helikopterperspektiv om än i sidled, hade koll på nästa skeende. Det kunde vara allt från om han skulle gå på ett direktpass i djupled eller om han skulle ta fast bollen och tempoväxla helt på egen hand. Oerhört betydelsefull spelare för både Barcelona och Spanien, för mig är Xavi den där fotbollsspelaren som jag själv ville bli.

 

   5. Lionel Messi. Fullständigt formidabel i väldigt många avseenden. Snudd på overklig i sitt sätt att komma till avslut, att hitta en passningsväg ingen annan trodde var möjlig, att hela tiden ha full koll på smartaste lösningen för att det ska resultera i ett mål. Dock, han når mig inte på riktigt. Kan inte svara på varför, men hade han gjort det hade han varit högre upp.

 

   4.  Gianluigi Buffon. Förutom att han är en alldeles vidunderligt bra målvakt är det hans personlighet och sätt att vara som gör det största avtrycket. Ta bara hur han sjunger nationalsången, vi pratar passion. Eller hur han hela tiden verkar ha ett leende och ett vänligt ord över till planens övriga aktörer. Och när väldigt många andra i ren besvikelse efter en förlust går rakt in i omklädningsrummet går Buffon runt och gratulerar varenda en i det lag som betvingat hans. I min värld är det värt extra mycket.

 

   3. Paolo Maldini. I väldigt många avseenden påfallande lik nyss nämnde Buffon. Maldini föll jag för väldigt tidigt i hans karriär. Smart som få, alldeles oavsett han spelade vänsterback eller mittback. Komplett och med en personlighet som gjord för att ha en ledarposition fick han alltid med sig sina lagkamrater. Dessutom var det tydligt att även domarna hade ett gott öga till Paolo Maldini. Sparar en historia från mitt första Milanoderby på San Siro till ett annat inlägg på min blogg.

 

   2. Zinedine Zidane. Av allt som imponerar med denne fantastiske fotbollsspelare var det hans förmåga att till synes leva och verka i en egen tidszon som imponerade mest. En halv sekund här, en halv sekund där gör skillnad, och när man dessutom som Zidane var lika bekväm med båda fötterna var den där halva sekunden helt plötsligt en hel sekund. Av de spelare som jag har följt över tid är Zidane,tillsammans med Maldini, den jag har hållit hårdast på och när han skallade sig ut från VM-finalen i Berlin 2006 gjorde det snudd på fysiskt ont, även om det innebar en fördel för det Italien som jag höll på. Knäppt? Absolut. Även om han inte når allra högst upp på listan finns det ingen jag You-tubar oftare. Ingen.

 

   1. Diego Maradona. Det går inte att gå förbi denne osannolike artist. Vilket avtryck han gjorde på en hel liga och på fyra VM i rad, fast av helt olika anledningar. Utan honom hade vare sig Napoli eller Argentina tagit sina titlar. Precis som Zidane verkade han leva i en egen tideräkning, vilket i kombination med en teknik och touch och förmåga att hitta vägar som ingen annan ens kunde drömma gör att han är min givna etta.

        

10 favoritspelare

0 Läs mer >>
Du vet att det kokar rejält i din stackars hjärna när tankarna inom loppet av mindre än 47 sekunder har hoppat mellan Konsums blåvita-sortiment, om det kan vara så att rädslan för att dö och ett stort kontrollbehov hänger ihop, om att det faktiskt bara är drygt nio veckor kvar innan Allsvenskan börjar, om vilken mat som passar till det röda argentinska vinet du bespetsat dig på, om jag tog i för mycket vid en prispresentation tidigare idag, när jag ska klara av att springa milen under 55 minuter igen, vem jag egentligen håller på i årets upplaga av På Spåret, varför jag beundrar Zlatan men inte håller på honom, samt sist men inte minst hur Ulf Lundell orkar fortsätta producera musik.
 
Vila anbefalles.
I alla fall mental vila.
 
"We are one, but we are not the same, we hurt each other, then we do it again"
One - U2
 
 
 

Hit och dit och dit o...