0 Läs mer >>
Som jag skrev sent i söndags; skit samma hur det ser ut bara vi vinner.
 
Vi vann och det såg bra ut under stundom. Första kvarten och de sista 10 minuterna var lite krampaktiga av olika skäl, men där emellan tycker jag att Sverige gjorde en bra insats. Det skapades chanser och hölls tätt bakåt så pass rejält att Sydkorea inte hade ett enda avslut på mål. Andreas Granqvist var precis den ledarfigur som ett lag så väl behöver, Pontus Jansson ersatte V N L alldeles utmärkt och på mitten var det bara Emil Forsberg som inte kom upp i normal nivå. Att Marcus Berg brände ett osannolikt bra läge och att Ola Toivonen kändes seg är inget som leder till att någon av dem hamnar på bänken på lördag. Jag tror att Janne Andersson eventuella huvudbry ligger i om han ska starta med Pontus Jansson i stället för V N L. Och egentligen är det nog ingen större issue för Janne, V N L lär starta. Det är han och "Granen" som har skapat det stabila mittförsvaret, det har betydelse. Dock, det känns skönt att veta att Pontus Jansson kan gå in och ersätta på ett fulländat sätt.
 
Hur läget är i Tyskland kan vi bara gissa oss till. De är inte vana att förlora och därmed hamna under press, men när de väl hamnar i det läget har de över tid varit mästerliga på att prestera. Det ryktas om dålig stämning i den tyska truppen, precis som det brukar när det för ovanlighetens skull kärvar för "die mannschaft". Allt annat än riktigt besvärlig resa för Sverige i Sotji känns märkligt. Dock, Sverige kan gå ut till de 90 minuterna och vara betydligt mer avslappnade än Tyskland, vilket förstås är en fördel. Att sedan en jämförelse spelare för spelare talar för Tyskland med rejäl marginal är en helt annan sak. Det är just det som gör fotbollen så stor; inget är givet hur givet det än ser ut på förhand. Jag bänkar mig med Per på lördag och den nerv som alltid finns i min kropp vid den här typen av match kommer givetvis att göra sig påmind, men jag tror också att ett visst mått av lugn infinner sig. Tänk vad tre poäng i en öppningsmatch kan betyda. 
 
 
 
 

Mellan två matcher

0 Läs mer >>
Fem gånger 0-1.
Två helskrällar.
En halv.
Ett hattrick av den unike CR7.
Fransk kramp men vinst.
Starten av detta VM har varit sevärd.
Sju av 11 matcher har jag sett minst en halvlek av. För övrigt oerhört bra TV-produktioner.
Portugal - Spanien en galet bra match där inget var givet.
Tysklands förlust idag var minst sagt oväntad.
Mexikos försvarsspel och kontringar var sevärda.
Islands försvarsspel måste få cred. Snacka om laget före jaget. Vackert mitt i det lite fula.
Att Schweiz skulle kunna rubba Brasilien, fanns det verkligen?
VAR, livrädd att det ska ta över men än så länge är det på rimliga nivåer.
Serbien verkar ha något som kan räcka längre än vad åtminstone jag trodde.
Kolarovs frispark idag. Ett av skälen till min kärlek till världens viktigaste oviktighet.
I morgon är den viktiga matchen mot Sydkorea ännu viktigare för Granqvist & hans kamrater.
Av den enkla anledningen att Tyskland föll.
Väntad startelva för Sverige.
Skit samma hur det ser ut bara vi vinner.
Lite tråkigt att skriva så, men eftersom det aldrig delas ut skönhetspoäng är det ändå relevant.
1-0 på tilläggstid funkar fint.
Även om det råkar vara ett snöpligt självmål efter en felaktigt dömd hörna.
I morgon går också England och Belgien in.
Är det Belgiens tur att, som blott trettonde land, ta sig till final? Potential och material finns.
England då? Kvartsfinal finns inom räckhåll. Längre sträcker jag mig inte.  
 

17,19 % av VM har avk...

0 Läs mer >>
64 matcher väntar på oss i det som är det absolut största idrottsvärlden kan erbjuda.
 
Förberedelserna är avklarade, träningsmatcher och detaljnötning likaså. Att blicka bakåt är ingen idé, nu är det framåt som gäller. Kampen för att skrapa ihop de poäng som krävs, fyra kan räcka, för att ta sig vidare till åttondelsfinal. 270 minuter står till lagens förfogande. Låter mycket. Är lite. Klichén om en bra start är aldrig viktigare än i ett gruppspel.
 
Ryssland  - Saudiarabien inleder.
I förhand låter som en tam historia, i alla fall om man jämför med Brasilien - Kroatien som inledde VM för fyra år sedan. Men ingen blir gladare än jag om premiärlagen visar mig att de kan bjuda på attraktiv fotboll och ge detta VM en flygande start.
 
Är med i två VM-tips och jag har en managerelva på Aftonbladet.
 
Det ena tipset är ett traditionellt med resultat i samtliga 48 gruppmatcher.
Det andra kan liknas vid en positiv kärnkraftverkskonstruktion. Har blivit 21:a, av knappt 200, som bäst i de fem tidigare mästerskapen som jag har deltagit i.
 
Managerelvan ser ut som följer i ett 3-4-3 system.
 
                                                           
                                                           Sommer
 
                                    Koulibaly           Hummels           Granqvist        
 
                  Willian                  Özil                  Isco                  Iniesta
 
                                    Hernandez           Mane           Müller
 
 
Avslutningsvis: igår kväll var jag på Mosebacketerrassen och tittade på det skotska bandet Glasvegas. Riktigt bra. Hey ho, let´s go, föredömligt kort; som en fotbollsmatch, och sedan gick jag hem genom mina söderkvarter. Under spelningen for det en tanke genom huvudet som jag inom kort ska lansera. En tanke om rockstjärnor kontra fotbollsditon.
 
"Right now I'm too young to know how in the future it will affect me when you go"
Daddy´s gone -  James Allen
 
          
 
 
 

Nu kör vi!

0 Läs mer >>
Oerhört intressant hur ens hjärna och ryggmärg agerar.
Har ikväll lusläst i stort sett hela Expressens VM-bibel.
Alltså borde allt jag känner och tänker handla om VM.
Nej nej, absolut inte.
Det handlar snarare om att sy ihop smarta resor.
 
Givetvis har jag inte koll på samtliga VM-spelares klubbhemvist.
Men när jag vartefter fått mer på fötterna börjar hjärnan köra.
Shit, kan jag sy ihop den här resan med de nyvunna kunskaperna?
Klart jag kan.
Vad coolt det vore att se Argentinas Ansaldi i Ajaxtröjan.
Eller varför inte Zvikovic i Benfica.
För att inte tala om att återvända till Borussia Park och se när Yann Sommer spikar igen.
Skulle kunna fortsätta till VM-premiären på torsdag, men stannar här.
 
VM ska bli skitkul.
Rakt av.
Men jag inser att jag egentligen jagar spelare, lag och arenor.
Det bor en rastlös själ i mig.
En själ som under uppväxten var långt bort från allt vad resor heter, men som nu agerar.
 
Finns det något mål med denna "jakt"?
Egentligen inte.
Dock, att kunna gå från i nuläget 46 besökta arenor till 75 vore grymt.
För att inte tala om att nå 150 lag VS de 106 jag har idag.
Det kan gå.
Jag vill att det ska gå, men jag vill inte betrakta det som viktigt.
Bara kul.
 
På torsdag börjar VM.
Återkommer.
 
"Jag ser den singlande snön dölja spåren där jag går"
Farväl Jupiter - Lars Winnerbäck
 

På torsdag börjar VM,...

0 Läs mer >>

Den här övningen har jag gjort en gång för länge sedan och några av namnen kommer med även den här gången. Det går liksom inte att förbise vissa spelare även om det var länge sedan de var aktiva. Memory lane slår till ibland och då är det bara att kapitulera. Övningen går ut på att jag plockar ut min favoritspelare, alternativt den första jag tänker på, för varje tröjnummer från 1 till 18.

 

(1) Gianluigi Buffon. Vilken personlighet. Vilken målvakt. Vilket tomrum det kommer att bli när han inte längre sjunger nationalsången högst eller kramar om en otröstlig motståndare, för att inte tala om de avgörande räddningar som blivit en del av hans signum.

 

(2) Cafu. Älskade att ha honom i Roma under de år det varade. Hans hjärta för laget, löpstyrka och en till synes aldrig sinande ork i kombination med en bra passningsfot bidrog till att högerkanten var hans under en lång tid. 2002 fick han som lagkapten äran att lyfta VM-pokalen när Brasilien vann finalen mot Tyskland. Välförtjänt på något sätt.

 

(3) Paolo Maldini. Helt given. En ikon som aldrig lämnade Milan och som hade en status bland lagkamrater, motståndare och domare som ytterst få. Kunde spela både vänsterback och mittback, med hög kvalité i agerandet alldeles oavsett plats. Att han dessutom var lagkapten i Milan under ett stort antal år är fullständigt logiskt. Maldini var den där naturliga ledaren som fick med sig kamraterna utan att behöva måla med den breda penseln.

 

(4) Javier Zanetti. Alltid bra. Aldrig dålig. Om du Googlar på en synonym för ordet jämnhet kommer förmodligen Javiers Zanettis namn upp som första förslag. Fysisk och löpstark och det var mycket tydligt att laget före jaget var hans ledord. Dessutom har han gjort ett av VM-historiens vackraste mål. Googla på Zanetti mål VM 1998 får du se.

 

(5) Zinedine Zidane. Nummer fem bar den elegante fransmannen under åren i Real Madrid. Zidane hade som jag ser det allt som en kreativ offensiv spelare ska ha, och eftersom han dessutom verkade befinna sig i en alldeles egen tidsrymd var han under stundom fullständigt briljant både som framspelare och avslutare. En av tidernas allra största.

 

(6) Franco Baresi. Vilken sköning till mittback. Majestätisk trots att han inte var särskilt stor. Bra passningsfot, bra driv i steget när han tog sig framåt i banan, samt innehavare av en enorm förmåga att styra backlinjen rätt och få det svåra försvarsarbetet att se enkelt ut.

 

(7) Jair. Min första idol. Mål i varje match i VM 1970, det första VM jag har riktiga minnen från. Älskade att Jair gick ner på knä och gjorde korstecken efter varje mål. Som jag övade korsteckengesten på gräsmattan på Domängatan 2 i Arvidsjaur. Ateisten i mig hade inte vaknat då vid nio års ålder.

 

(8) Steven Gerrard. Kanske mest för att han personifierar ett lag och en stads drömmar med kontinuiteten som mellannamn. Lagkapten i tidiga år och en spelare som varje tränare bygger ett lag kring. Tillslaget på bollen, hårt arbetande och en rejäl portion taktisk smarthet är det som sticker ut mest. Som bonus måste hans frisparksskytte nämnas. När Liverpool fick en frispark fem till tio meter utanför straffområdet var det att likställa med en rejäl målchans eftersom Gerrards förmåga att alltid träffa mål stressade motståndarna rejält.

 

(9) Ronaldo. Den riktige. Nian har burits, och bärs, av många bra spelare men när Ronaldos karriär stod i zenit var han en forward med en repertoar som få varit i närheten av. Det kändes rättvist att han fick bli stor matchhjälte i VM-finalen 2002 med tanke på att han floppade totalt i finalen mot Frankrike fyra år tidigare. När det gäller Ronaldos storhet händer det att jag ”Youtubar” honom bara för att inte glömma bort hans magi.

 

(10) Diego Maradona. Mytomspunnet tröjnummer där vinnaren trots hård konkurrens är given. Maradona är den absolut bäste som klivit in på en fotbollsplan. Briljant teknik, lika  mästerlig avslutare som framspelare och med en speluppfattning som ingen annan. Maradona bar fram Argentina till guld 1986 och till final 1990. Han var Argentina i de mästerskapen. Och den status han åtnjöt, och fortfarande åtnjuter, i Neapel kan närmast liknas vid ett helgons. Lite bisarrt med tanke på att Maradonas liv utanför fotbollen inte alltid bar helgonstämpel.

 

(11) Tomas Brolin. VM 1994. Det känns nästan som att det räcker som förklaring till varför jag har valt honom, men lite lull lull får alltid plats. Internationell i sin spelstil och med ett fantastiskt fotbollsöga. Älskar spelare som har det. Brolin var framspelare och avslutare i samma person, och som ni märker i min genomgång är det egenskaper jag värdesätter högt.  Tomas Brolin är en av de allra största som har tagit på sig en svensk landslagströja.

 

(12) Kazimierz Deyna. 1974 var det första VM där jag inte missade en TV-sänd match och där dök han upp; mannen med det coola namnet och en frisyr som såhär i efternamn närmast kan betraktas som tidstypisk. Deyna var en kreativ innermittfältare och en naturlig centralgestalt för Polen som knep en bronsmedalj det året.

 

(13) Thomas Müller. Här kunde det lika gärna ha blivit en landsman med samma efternamn, men den yngre Müller är en som jag alltid följer lite extra och som jag dessutom har bättre koll på än den äldre. För att undvika eventuell förvirring bör det nämnas att 13 är hans tröjnummer i det tyska landslaget. Müller ser inte ut som en fotbollsspelare, han rör sig inte alltid som en, han känns mer som en soft snubbe som man tar med sig när det är dags att gå till kvarterspuben och snacka över en öl eller två. Men skenet bedrar; Thomas Müller är en forward som tack vare en bra blick för var han ska befinna sig i boxen äger förmågan att avgöra viktiga matcher och han är definitivt en av Löws nycklar för att försvara VM-guldet.

 

(14) Johan Cruyff. Få nummer är så förknippad med EN spelare som nummer 14. Cruyff var komplett i sin roll som spelmotor i Ajax och i det nederländska landslaget. Efter spelarkarriären var det ganska givet att han skulle ta sig an rollen som tränare. Kontroversiell med ett nytänk som den gamla stammen tränare inte alltid hade vare sig lust eller förmåga att ta till sig. Cruyff var en legend redan när han levde, ett epitet som det krävs en hel del för att uppnå.

 

(15) Lilian Thuram. 15 var hans nummer i det franska landslaget och för mig var han den där spelaren som ett lag så väl behöver. Intelligent, både på och utanför planen, och med en värdighet som få. Hans meritlista är fantastisk med både VM-guld och EM-guld men också ett antal titlar med Juventus. Han gjorde bara två mål för ”Les Blues” på 142 landskamper, men han valde sannerligen rätt tillfälle; semifinalen mot Kroatien i VM på hemmaplan 1998. Efter karriären startade han en stiftelse mot rasism och är sedan 2017 hedersdoktor vid Stockholms Universitet. Hela agerandet är vackert och värdigt på något sätt.

 

(16) Daniele De Rossi. Näst efter Francesco Totti Romas störste ikon i modern tid. Enorm arbetskapacitet, en naturlig ledare i allt han gör och med en vinnarskalle utöver det vanliga blir det naturligt att bygga ett lag runt D D R. Hans insats mot Barcelona i årets upplaga av Champions League när Roma mirakelvände är bland det mest imponerade jag har sett på en fotbollsarena på väldigt länge. Att Roma ser till att behålla honom när han väljer att sluta som spelare tar jag mer eller mindre för givet.

 

(17) Henrik Larsson. Aningen långsökt kanske men under sin korta sejour i Manchester United bar han tröja 17. Nummer 7, som egentligen var Henkes nummer, var redan upptaget av en viss Cristiano Ronaldo. Aningen svårt att propsa på att be portugisen om ett byte. Henkes tid i United är en liten parentes i en stor karriär, men att bli handplockad av Sir Alex Ferguson i ett läge när klubben hade det aningen bekymmersamt är stort. Mycket stort.

 

(18) Jürgen Klinsmann. Jag hade lite svårt att frammana vem som skulle bli min tröja 18, men helt plötsligt var han bara där; Jürgen Klinsmann. Under 13 säsonger representerade han fem klubbar i fyra ligor. Klubbarna fick vad man hade betalat för; mål. Snittet per match på dessa 13 säsonger landar på 0,44. Visst, det är inte på samma nivå som Messi eller Ronaldo x 2, men ändå att betrakta som fullt godkänt. Efter den egna karriären har Klinsmann varit förbundskapten för både Tyskland och USA och han påminner en hel del om Roberto Mancini i sitt agerande. Både som spelare och när det handlar om att ta sig an tränaryrket på bästa sätt.

Tröjnummer

0 Läs mer >>
Låttexter fastnar, brottstycken ur en roman fastnar, så även fantastiska one-liners oavsett genre och härkomst. Vissa rader fastnar så pass mycket att ett förfluget ord alltför ofta får mig att börja sjunga på en låt där just det ordet är med. Min kära fru blir titt som tätt, och dessutom mer än förståeligt, galen på mig när hon tror att jag pratar med henne medan jag i själva verket sjunger. Det är en form av tics och risken är överhängande att jag kommer att ägna mig åt det så länge jag lever.
 
Dagens färska exempel kommer från lunchpromenaden med Freja. Jag överhörde när två män diskuterade filmningar i fotboll och direkt gick min hjärna iväg till när jag var i Liverpool i december förra året. På en av pubarna blev jag tillfrågad av den trevlige bartendern om jag skulle gå på Anfield på kvällen. Mitt svar var ja och eftersom jag vill vara artig tillbaka frågade jag om han skulle dit. Svaret kom snabbt, tydligt och med emfas; "Hell no, i like Formula one and Snooker. Not 22 overpaid movie stars" Det är vad jag kallar briljans i den svåra svar-på-tal-konsten.
 
"Tack för din födelsedag i Cornwall och middagen, och promenaden till Lands End"
 Blues för Bodil Malmsten - Plura Jonsson

Ibland fastnar orden ...

0 Läs mer >>
Lagtillhörighet och supporterskap är intressant och något som jag gärna diskuterar länge och ingående om. Det ryms så oändligt mycket i det; hur vi engagerar oss, hur mycket vi engagerar oss, hur vi hanterar motgång och medgång, hur viktigt det får bli i ens liv. För att ta några exempel.
 
Just nu leder Hammarby Allsvenskan och det är förstås oerhört roligt, men jag kickar inte igång på det som många andra gör. Är det för att jag är van vid att det inte brukar gå såhär bra, och att jag därför håller distans? Tror inte riktigt det, i alla fall inte fullt ut. Tror snarare att min lilla distansering handlar om att jag inte vill låta min hjärna och därmed mitt liv påverkas av hur mitt lag agerar och inte agerar. 
 
Har under de senaste dagarna funderat på om jag har samma tänk när Hammarby ligger tia och kvalplatsen hotar. Svaret på den funderingen är ja, jag tänker likadant. Då blir den enkla analysen att Hammarby inte är tillräckligt viktigt i mitt liv. En insikt som faktiskt inte gör så ont som man kan tro. Det känns snarare ganska skönt att jag inte blir så påverkad som ett par av mina vänner blir när deras lag, eller spelare som de av någon anledning vurmar extra för, har det tuff. Eller ännu värre när domarna står för horribla insatser som blir matchavgörande och motvinden drar in över slätten.
 
Till sist: Janne Anderssons trupp var väntad till 22 delar av 23. Trodde att Ken Sema skulle få en plats, men han har i ärlighetens namn inte varit bra sedan matchen mot Arsenal i EL. Janne Andersson motivering varför Marcus Rohdén fick den plats som många trodde var Semas fanns det ett stort mått av logik i, även om Ken Semas egenskaper sticker ut på ett sätt som kanske kan behövas för att ändra matchbilder. Hoppas att Ken Sema tar motgången på rätt sätt och visar att han är en man för startelvan till hösten.
 
"Det finns en anda i Dublin, men den är farlig för mig"
Mareld - Lars Winnerbäck

Var och en blir salig...

0 Läs mer >>

Hammarbys inledning på Allsvenskan är overkligt underbar, det vankas finaler i EL och CL inom hyggligt kort och efter det kommer det ett VM som på förhand känns som det mest intressanta sedan mästerskapet i Tyskland 2006. Allt detta till trots är mitt huvud fullt av planering inför att bege mig till Tyskland eller England i höst. Att jag skriver Tyskland först är ingen slump, det känns som 70 – 30 i den riktningen.

 

Det är ingen nyhet att jag har en restarm som ständigt skriker efter påfyllning och en lika välkänd sanning är att jag vill pricka av arenor och lag. Och när det dessutom bor en organisatör och logistiker i mig är det fullständigt rimligt att jag går en egen väg genom att börja skissa. Detta utan att årets upplagor av de europeiska ligorna ens är färdigspelade.

 

Skissandet består för närvarande av att hitta bra hotell till ett överkomligt pris, väga för- och nackdelar i förhållande till tågstationer, sevärdheter, krogar av allehanda slag samt förstås hur jag smartast tar mig till arenorna. Jag går igång totalt på den här typen av uppgift och förlorar tidsuppfattningen tämligen omgående. Undrar just vilka demoner jag håller på avstånd när jag kliver in i den här typen av sinnesstämning? Nåväl, det är egentligen skit samma eftersom jag lever efter devisen att man ska göra det man mår bra av.

 

Det skapas Excelark, det vrids och vänds och jag har till och med börjat kolla vilka flygbolag som har direktflyg till de städer som för närvarande är top of mind. Samt givetvis hur smidigt det är att ta sig med tåg eftersom jag vill få till en helg med minst två, gärna tre, matcher.

 

Lovar att återkomma i ämnet när skisstadiet är passerat och verkligheten så sakteliga har börjat ta över.

 

När det gäller nyss nämnda VM har jag en plan på att försöka uppdatera bloggen ungefär var tredje dag under den dryga månad som turneringen pågår. En mix av korta och längre reflektioner där fokus med största sannolikhet kommer att ligga på Sverige så länge vi är med. Hur det verkligen blir när allt har rullat igång återstår att se, men som jag skrev inledningsvis känns den här upplagan av VM roligare än på länge även om jag förstås gärna sett ett annat värdland än Ryssland.

 

”Man ska inte rymma, men jag menar vad fan, det har gått träbock i tillvarons golv”

Taxi – Ulf Lundell

Älskar att smida plan...

0 Läs mer >>
 
För det första var det ett tag sedan bilderna fick styra och för det andra är huvudet alldeles för fullt av gårdagen på Anfield Road och exakt vad jag ska ha med mig för veckan på Madeira.
 
 
Vackert ljus över västra Södermalm.
 
 
Mina två juveler!

 
Restarmen vaknar när man är på Stora Torget i Malmö.
 
 
 Stigbergsgatan.
 
Stockholms vackraste trappa!

 "Och här vid en vintervik, så vackert att det gör ont"
Lågsäsong - Lars Winnerbäck
 

 

 

Bilder i stället för ...

3 Läs mer >>
1) Livet är orättvist. Det är ingen nyhet. Tvärtom. Precis som många andra människor har jag konstaterat det väldigt många gånger, och för det mesta också kunnat hantera det. Dock, de gånger jag är ute och springer och möter någon i rullstol blir livets orättvisa väldigt svår att ta. Det hände senast igår. Skönt löpväder. Det flöt på bra och när jag hade cirka en kilometer kvar mötte jag en kvinna som satt i rullstol och som dessutom bara hade ett ben. Jag försökte mig på ett leende, hon log tillbaka och det var egentligen inget mer med det. Inte mer än att livet är fruktansvärt orättvist och att min tacksamhet över att kunna röra mig fritt knappt visste några gränser.
 
2) Även om jag på något väldigt tveksamt sätt kan förstå att det lockar att ta på sig sandaler när vårvärmen anländer förstår jag absolut inte hur man ens kan få för sig att bära strumpor till detta skodon. Begriper det ungefär lika lite som att så många verkar ha oöverstigliga problem med att säga tack. Eller varför inte att någon ens överväger att rösta på SD.  
 
3) Ikväll besöker jag Guldfågeln Arena i Kalmar för första gången. Ska titta på Kalmar FF mot Östersund FK med en kund och det jag undrar mest över är förstås hur ÖFK:s spelare reagerar på det som hände deras ordförande Daniel Kindberg igår. Förmodligen är det inte helt lätt att bara koncentrera sig på matchen, särskilt inte med tanke på hur nära han verkar vara laget och därmed spelarna. Vad som kommer ut av detta och hur mycket ÖFK är inblandat visar sig, men onekligen är det många fotbollsjournalister som under lång tid varit något på spåren. Som det heter; ingen rök utan eld.
 
"Jag har varit i templet där månglarna står, dom sa allt är till salu, jag sa kom älskling vi går"
Mareld - Lars Winnerbäck 

Tre korta reflektione...

0 Läs mer >>
Hur ska Roma mäkta med att göra 3-0 hemma på Olimpico på tisdag? Nej, det har jag dessvärre inget svar på, men jag lovar att jag aldrig i hela mitt liv kommer att vara gladare över att ha fel än om Roma skulle lyckas.
 
De raderna kommer från mitt inlägg i torsdags.
Och ja, jag har aldrig varit gladare över att ha fel.
Det omöjliga blev möjligt.
En stor del av fotbollens väsen finns nerkokat i Romas bedrift.
Från sekund ett till den allra sista skälvande sekunden trodde man.
Ville man.
Kunde man.
Och lyckades man.
Att det kan skapas magi på Olimpico vet jag, men gårdagen tar klivet förbi magi.
De Rossi och Manolas fick bli målskyttar i rätt bur den här kvällen.
Rättvist.
Och aldrig har De Rossi varit mer väsentlig för Roma än igår.
Han var precis den lagkapten du behöver när mirakel ska utföras.
Älskar sådant.
Älskar när det lyser beslutsamhet men också smarthet och ansvarstagande.
De Rossi förkroppsligar Roma på nästan samma sätt som Totti gjorde.
Det gills och det skapar legendstatus.
Vackert och värdigt och nu ser vi fram emot semifinal.
Smaka på det; Roma i semifinal i CL.
För mig smakar det som en pasta med riven tryffel och ett glas Barolo från 2001.
 
 

Mille grazie Roma

0 Läs mer >>
Att den italienska fotbollen har halkat efter de övriga tre stora länderna i Europa är ingen nyhet, men någonstans hade jag ändå trott att Juventus skulle kunna hålla jämnare steg med Real Madrid än vad man gjorde, samt att det kanske skulle ha stannat vid två måls differens mellan Roma och Barcelona.
 
Börjar denna korta funderingsresa på ett regnigt Allianz Stadium i Turin.
Real Madrid är starka när det vankas CL, det är en gammal sanning och i tisdags var det inget undantag. De mönstrade exakt samma startelva som i finalen mot just Juventus i våras och det sprudlade om Zidanes spelare. Den kollektiva insatsen är häpnadsväckande samstämmig och när man dessutom förfogar över en spelare som Ronaldo får man en dimension till i det som spelet går ut på; att göra mål. Hans andra mål är ett sådant som alla drömmer om att göra, men ytterst få klarar av att utföra på det magnifika sätt som Ronaldo gjorde. Superlativen är slut men Ronaldos bicycleta tillhör de mål som för evigt har en plats i de odödligas skara.
 
Juventus då?
De är vana vid ett tempo från Serie A och när man ställs mot ett lag som Real Madrid är det väldigt tydligt att det tempot är avsevärt lägre. Alltså blir man tvåa i många situationer och den där extra sekunden de så väl behöver när det vankas målchans finns inte där. Att Juventus ska kunna vända detta i Madrid nästa onsdag känns snudd på utopiskt, men jag blir inte förvånad om man ger sig själv en rejäl chans och vill visa att man har ett namn och en historia att försvara.
 
Självklart skulle Roma förlora i Barcelona.
De raderna svider att skriva, men jag är väldigt mycket en realistisk människa. Tycker ändå att Roma gör en bra match i långa stycken. Försvarar sig klokt även om det förstås sliter hårt både fysiskt och mental. Man skapar en del, men slarvar också i passningsspelet på ett sätt som gör att man sätter sig i svåra lägen i stället för att med bollinnehavets hjälp ta sig fram i banan.
 
Två självmål har man definitivt inte råd med, men båda uppkommer på grund av stress. De Rossi vet att han har Messi precis bakom sig och Manolas börjar bli trött och har ingen riktig koll på kroppen. Övriga baklängesmål får tillskrivas att Barcelona är ett par klasser bättre och att det också ger utdelning.
 
Hur ska Roma mäkta med att göra 3-0 hemma på Olimpico på tisdag? Nej, det har jag dessvärre inget svar på, men jag lovar att jag aldrig i hela mitt liv kommer att vara gladare över att ha fel än om Roma skulle lyckas. Under alla omständigheter tycker jag att de ska vara stolta med att ha gått till kvartsfinal i CL för första gången på 10 år. Det finns mycket att jobba med framgent, men jag tror att både Roma och Juventus, samt kanske även Napoli, har möjligheter att även i framtiden sätta den italienska klubbfotbollen på kartan på näst intill på samma sätt som det sett ut historiskt.
 
"Något som inte var IKEA, något som inte hade lösningen i kanten"
Söndermarken - Lars Winnerbäck
 
 
 

Spanien 7 Italien 1