0 Läs mer >>
Av en räcka anledningar har det varit radioskugga på andiamo.blogg.se under ett stort antal dagar. Tiden springer. Tiden räcker inte till. Idétorka har också hemsökt dessa domäner. Det händer saker hela tiden, det är inte det som skaver. Inte det som felas. Det är snarare det faktum att det ibland blir tomt. Totalt tomt.
 
Göran Tunström berättade ett par år innan sin alltför tidiga död att han helt plötsligt inte förstod sig på bokstäverna i alfabetet. Jag menar inte att jag är där, det är snarare så att det i det brus som råder blir allt svårare att göra sin röst hörd. Att funderingarna går i banor som blir defensiva i stället för tvärtom. Nej, det här kan jag inte skriva om. Det här är inte viktigt. Det här är redan gjort. Egentligen är det bara att skita i dessa tankar. Ordagrant är det bara jag som skrivit just det jag skriver, att sedan andemeningen har fått sitt lystmäte och sin betydelse av 31 andra saknar betydelse.
 
Tidigare idag såg jag den briljanta filmen "Den unga Astrid" och med jämna mellanrum läser en berättarröst upp brev och spelar kassettband som barn i alla åldrar skickade till Astrid Lindgren. Av alla kloka tankar som dessa barn förmedlade fanns det en som fastnade alldeles extra mycket. Det är en flicka som säger att hon vet att hon stavar dåligt och att det ofta blir fel, men att hon aldrig är så glad och lycklig som när hon skriver. Den känslan är jag den första att be om att få kopiera. Exakt så är det; när jag skriver och flytet har vänligheten att infinna sig försvinner allt vad tveksamheter och negationer heter. Jag blir en friare själ och en lättare människa när jag skriver, egentligen helt oavsett vad det handlar om. Den känslan och insikten önskar jag att alla barn, oavsett ålder och färdighet, får känna. Med rätt lärare vid rodret finns goda möjligheter att min önskan förverkligas.
 
Till sist gånger sju i fotbollens tecken.
 
1) Idag pratade Victor Nilsson Lindelöf och Robin Olsen med den svenska pressen. Hur kunde det bli en så megaaffär av det hela? Det borde inte vara någon överraskning för dem att nyfikenheten kring deras insatser i respektive klubblag är stor. Och i min värld är det absolut smartast att svara. Särskilt eftersom ingen av dem har varit så usla som vissa låtit göra gällande. Det vore rent av avväpnande om VNL kunde ge en liten hint om läget i Manchester United. Är han tillräckligt smart kan han berätta mycket utan att det för den sakens skull blir negativa rubriker för lagkamraterna.  
 
2) I Tyskland går för ovanlighetens skull inte Bayern München som tåget. Direkt pratas det om kris och ryktena om att Zidane ska ta över är i rullning. Kan inte riktigt se Zidane i det laget. Å andra sidan har han en sådan status att det förmodligen skulle lösa sig tämligen gnisselfritt.
 
3) Kennedys ölmottagning. Äh, den är uttjatad
 
4) Kul att Kristoffer Olsson kom med i landslaget. Han har varit enormt bra i AIK efter VM-uppehållet. Internationell i sin spelstil och om inget mirakulöst av negativ karaktär inträffar är Kristoffer Olsson definitivt rätt karaktär för ett framtida landslag att bygga spelet kring.
 
5) Juventus klubblednings hållning till Ronaldos våldtäktsaffär är märklig. Så pass märkligt att det verkar osannolikt att de fattat vidden av det inträffade.
 
6) Patrik Westberg, CMores eminente kommentator visade prov på rak rygg i kombination med värme när han intervjuade Poya Asbaghi och Patrick Winqvist efter ångestmatchen på Ullevi i lördags. Westberg var inte rädd för att ställa de jobbiga frågorna, men han gjorde det hela tiden med en enorm empati för de båda tränarnas utsatta läge. Det hade varit lätt att fega ur åt eller annat håll, men Patrik Westberg lyckades med det lilla konststycket att hitta en ton som träffade rätt. Extra imponerande eftersom det var i direktsändning.
 
7) Med rötterna 127 kilometer från Piteå skulle jag bli mer än glad om deras damlag lyckas med bedriften att vinna Allsvenskan. De har alla möjligheter och tummar hålls hårt.
 
"Jag gick därifrån, tog en drink i en bar, såg dem komma par om par. Strax efter 12 var jag trött på allt och ville gå. Jag kände hennes hand runt min arm, hon sa nå; vill du stanna här, jag har min bil, vi åkte uppåt kusten satt tysta fler mil, sen sa hon skyll på stjärnorna, skyll inte på mig"
 
Skyll på stjärnorna - Ulf Lundell

Det händer att det ta...

0 Läs mer >>
Har så fruktansvärt svårt för dåliga förlorare att jag varje gång det sker i min närhet, omedelbar eller en liten bit ifrån, blir matt och svag.
 
I söndags hade Jiloan Hamad inte riktigt förmågan att tänka klart och sunt när han pratade med journalisterna efter förlusten mot AIK på Friends Arena. Jag kan absolut förstå Hamads frustration efter den smärtsamma förlusten. En förlust som inte bara handlade om tre tappade poäng i guldracet, det var också ett derby med allt vad det innebär. Men likväl; som lagkapten och därmed också en förgrundsfigur måste du vara smart när krutröken skingrats och journalisterna letar och längtar efter citat som säljer. När han dessutom väldigt tvärsäkert påstår att domaren Stefan Johannesson alltid är emot Hammarby blir jag både ledsen och förbannad. Extra ledsen och förbannad eftersom jag önskar att en spelare i det lag som jag har närmast hjärtat ska agera stort även i motgångens bittra stund, samt att det också är ganska osmart att hänga ut någon på det sätt som Hamad faktiskt gjorde. 
 
Hoppas att någon i Hammarbys ledarteam tar ett snack med Jiloan Hamad om hur man bör uppföra sig efter en förlust. Kanske hoppas jag för mycket, men vi får aldrig glömma att Hamad och hans kamrater i A-laget är stora förebilder för pojk- och flickspelarna i Hammarby. Ett faktum som inte nog kan påpekas. Barn gör som du gör, inte som du säger.
 
"Jag stör mig på ett ljud som inte hörs"
Faller - Lars Winnerbäck
 
 

Dåliga förlorare går ...

0 Läs mer >>
En efter en kommer det sju man starka bandet in på Debaser Strands scen. Instrument efter instrument går igång. Det byggs upp för en stilenlig entré. Det dröjer lite, helt medvetet, vi i publiken klappar i takt (nåja) och till slut glider han in; Moneybrother. Eller om du hellre vill Anders Wendin.
 
Den mannen är som gjord för att stå på scen. Han är fullständigt självklar och naturlig i hela sin personlighet. Det är hans vardagsrum, hans kök, hans läsfåtölj. Moneybrother kanske inte sjunger vackrast av alla, men det är fullständigt skitsamma. Sättet han tar sig an sina låtar, hur han har oss i publiken i ett fast grepp och hur han levererar ett mellansnack som bara det är värt hela entrépengen är inget annat än oerhört professionellt. När han dessutom har ett band som är tight som ett Epoxylim är det bara att konstatera; Moneybrother är högt på rankingstegen bland svenska artister och grupper när det handlar om att kliva in på en scen och ge publiken en upplevelse att bära med sig för en tid framåt.
 
Vännen Patric och jag diskuterade en gång på ett ytterst utopiskt sätt vilken roll man helst skulle ta; en internationell rockstjärnas, typ Bono eller en fotbollsspelares, typ Zidane. För Patric var valet enkelt; musiken. Precis lika enkelt var det för mig; fotbollen. Ju längre tid det har gått sedan vår diskussion har jag blivit mer och mer benägen att sälla mig till Patrics linje. Och när Moneybrother igår kväll tog loss mikrofonen från stativet fylldes musikkontot på. Jag menar; längst fram på scen, alla är där för mig, och jag vet det. Hey ho, let´s go!
 
"Är det din önskan så är det min lag, du vet jag släpper allt och flyger ner idag"
Dom vet ingenting om oss - Moneybrother

Moneybrother live är ...

0 Läs mer >>
Huvudet är fullt av funderingar efter gårdagens derby på Nya Söderstadion.
Ska jag börja med det sportsliga, eller med den totala idiotin att kasta en brinnande bengal mot en läktare full av barnfamiljer med grön-vita hjärtan, eller det faktum att vissa Hammarbysupportrar gör mig, och har gjort under en längre tid, väldigt fundersam?
 
(1) Bengalincidenten.
 
Han som kastade den, minst, 800 grader varma bengalen är tydligen identifierad. Vilket förstås är alldeles utmärkt. Hur tänkte han? Tänkte han alls? Vad ville han uppnå? Konsekvenstänkandet av sin handling kan han aldrig ha varit i närheten av att ens snudda vid. I grund och botten är jag ingen förespråkare för att hårda straff är den enda vägen att gå, men mord och mordförsök ska givetvis bestraffas. Av all tänkbar straffpåföljd vill jag att bengalkastaren nekas tillträde till varenda idrottsarena under en lång räcka av år. Vad har han för rätt gå på match igen efter det han utsatte dessa människor för? Ingen alls. Slutorden i detta textsjok av tråkigheter landar i att det inte finns någon annan väg att gå än att totalförbjuda allt vad pyroteknik heter på de allsvenska arenorna. Och det pronto.
 
(2) Supporterskap.
 
Supporterskap är intressant eftersom det kan se väldigt olika ut.
När jag går på Nya Söderstadion för att stötta Hammarby försöker jag göra det med så nykter fotbollsblick som möjligt. Jag anser mig klara av det mer än bra och mycket av det bottnar i att jag förstår mig på spelet fotboll. Jag blir inte hemmablind och jag tappar inte fattningen när det går emot. När domaren blåser frispark för dem vi möter är det oftast frispark, precis lika ofta som när han blåser frispark för oss. En tröjdragning ger ett gult kort, helt oavsett vem som drar i tröjan. Fördelsregeln gäller oavsett tröjfärg och 30 centimeter offside är alltid offside. Och så vidare till fan löser av mig.
 
Igår hamnade jag på en sektion som kallas Aktiv Kurva. Sittplatserna är ståplatser, vilket är ganska härligt på sitt sätt, merparten av de som fanns på denna sektion var män i åldern 20 - 50 år. Ölen flödade som alltid när det är söndagsmatch, man peppade varandra, man var förväntansfull och rivaliteten med Djurgården var väldigt tydlig och central. Egentligen är det so far so good, men vartefter Hammarby underpresterar tappas det fattningar till höger och vänster. Språkbruket ska vi inte prata om och den stöttning av laget som borde finnas fanns i långa stunder inte. Domaren, Mohammed Al-Hakim, stod givetvis inte högt i kurs eftersom alla frisparkar inte gick Hammarbys väg. Listan kan göras mycket längre men jag stannar här. Dock, jag kan inte låta bli att fundera på vad det är som sker i dessa mäns huvuden när det är match. Ett tag igår tänkte jag att jag efter matchen skulle gå fram till två av dem jag hörde allra mest och be om ett kvartssamtal i intervjuform. Släppte den tanken tämligen snabbt eftersom jag inte var helt trygg med hur det skulle tas emot. Särskilt med tanke på resultatet.
 
Under alla omständigheter är det tre frågor jag undrar mest över;
*) Vilken nivå av fotbollsförståelse anser de sig själva ha?
*) Skäms de någon gång över sitt beteende?  
*) Är det relevant att lägga ner så mycket energi på att hata motståndarna?
 
När det gäller den sista frågan tänker jag att det är smartare att låtsas som att de inte finns, inte prata om vad de gör, inte med ord nämna dem i en enda ynka liten ramsa, och så vidare. För mig är det ett energidränage modell stort att bry sig om vad kombattanterna har för sig. Släpp det och fokusera på att vi ska ta tre poäng; älska, sjung, stötta, men hoppa över hatdelen.
 
(3) Hammarbys insats.
 
Djurgården får Hammarby exakt dit de vill och inte ens när Rodic med drygt 25 minuter kvar gör 1 - 2 känns det som att Hammarby ska kunna få med sig något annat än noll poäng denna känslomässigt märkliga söndag på Nya Söderstadion. Guldtåget har inte gått, men onekligen är utgångsläget rejält försämrat. Det återstår 30 poäng att spela om och mycket kan hända, men onekligen var den här förlusten ett rejält hack i kurvan. Jag skulle vilja se om matchen för att försöka hitta fler orsaker till gårdagens förlust, göra den analys som jag oftast klarar av direkt efter slutsignalen. Nu känns det mest som att bengalskiten och människorna runt omkring mig fick mig aningen ur balans och min analys inte räckte längre än till att Djurgården under stora delar av matchen hade full koll och en till synes starkare vilja.  

Gårdagen var dryg på ...

8 Läs mer >>

Nils Signar Adrian Burman.

 

Så hette min morfar och han var född under fattiga och svåra omständigheter i januari 1911. Slagnäs i Norrbottens inland alldeles på gränsen till Västerbotten var platsen. Familjen stor. Svälten lurade runt husknuten och tidigt i livet fick min morfar klart för sig att det är bara med hårt jobb som du överlever. I hans fall var det hårda jobbet ofta förknippat med att slita ut kroppen redan innan den ens hade växt färdigt.

 

Under de omständigheterna, där det också ska läggas till att han blev moderlös innan han ens hade börjat skolan, är det, i alla fall ur mitt perspektiv, lätt att begripa att han i unga år engagerade sig politiskt. Hans främsta drivkraft i det politiska värvet var att minska klyftorna mellan de som satt på makt och pengar kontra de som inte gjorde det. Följaktligen blev han rödare än röd och i början av sextiotalet satt han under ett antal år i kommunfullmäktige i Arjeplog för VPK. Morfar var nog egentligen ännu rödare än så men var smart nog att inse att om han skulle få göra sin röst hörd i det politiska landskapet var han tvungen att ta ett minimalt kliv åt höger.

 

Åren gick och morfar var känd för att ha svårbräckta argument, vass tunga och att aldrig ge sig. Han var så pass stridbar att han blev ombedd av VPK:s styrelse i Arjeplog att ta en paus från det politiska arbetet mitt under en mandatperiod. Morfar tog illa vid sig och när de efter ett halvår bad honom komma tillbaka var det först efter ett par samtal, samt det faktum att mormor lirkade med honom, som han sa ja, jag kommer och hjälper er. Ödmjukhet var inte riktigt hans grej i alla lägen.

 

Morfars politiska engagemang fick förstås till följd att han diskuterade med barn och barnbarn, med barnens makar och barnbarnens flickvänner. Han försäkrade sig att åtminstone barnbarnen röstade rätt. När det var dags för mig första gången, 1979, hade vi ett långt samtal om det politiska livet och det politiska spelet. Morfar ville helt enkelt checka av att jag röstade rätt. Tre år senare var han lika angelägen om att höra att mitt politiska hjärta fortfarande låg till vänster. Nöjd och glad över svaret dröjde det tre år till innan frågan kom igen. Den gången, 1985, sa han att nu skulle han aldrig mer fråga mig. Nu visste han helt säkert och han var glad över att jag inte påverkats av att ha bott i Stockholm i fem år. Även om min morfar hade bra pejl på mycket var han också ganska fördomsfull. I den mindre smickrande egenskapen fanns bland annat det faktum att han inte riktigt litade på att Stockholm var den bästa miljön att bo i för att behålla ett rött tänk. Jag tror att min morfar hade kunnat acceptera att jag var en knarkande homosexuell mördare som försörjde mig som rånare så länge jag inte fick för mig att ge ett borgerligt alternativ min röst.

 

Morfar dog 1988 och att han slipper uppleva dagens politiska landskap är jag glad för. Det hade inte varit bra för hans hälsa, vare sig den fysiska eller mentala. Å andra sidan hade det varit intressant att höra hans litanior om SD och det faktum att Socialdemokraterna inte vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det sistnämnda var ett ständigt återkommande ämne när han var som mest i gasen; ”visst fan är Sossarna störst, men om de bara hade haft förstånd att ta hjälp av VPK hade allt sett ännu bättre ut”. Ord och inga visor.

 

Tack morfar för alla härliga samtal vi hann avverka genom åren, och när Sverige går till val den 9 september är du med mig mer än någonsin.

Morfar är med mig när...

0 Läs mer >>
För två veckor sedan träffade jag en mycket vass rekryteringskonsult. Vass i så motto att hon hade ett frågebatteri som skilde sig markant från andra rekryteringskonsulters frågor. Eftersom jag själv älskar att fråga och att försöka hitta vinklar gick jag igång direkt och blev mer än inspirerad att svara.
 
Av alla bra frågor hon ställde fastnade jag väldigt mycket för denna: vad har du svårast för i det dagliga livet?
Ibland när jag svarar snabbt är jag för snabb, då måste jag be att få börja om. Den här gången behövde jag inte det, och eftersom jag har tänkt på både frågan och svaret ett antal gånger sedan vi sågs vet jag att jag svarade rätt; ytlighet.
 
Jag är 57 år.
Jag har inte tid med ytlighet.
Jag vill att människor och mötena med dem ska vara på riktigt.
Allt annat kan vara.
Det finns ingen mening med ytlighet.
Det leder mig ingenstans.
När jag var yngre hade jag gärna många ytligt bekanta i min telefonbok.
Nu är det exakt tvärtom.
De som finns i min telefon är sådana som jag verkligen vill ha där.
 
I stället för www tycker jag att vvv känns väsentligare.
Våga Vårda Vänskap.
Gör vi det blir det enklare att hålla ytligheten på behörigt avstånd.
 
"Sen tog dom allt dom kunde och lämnade dig kvar, vid en fläckig duk och ett sprucket glas"
Aldrig så ensam - Ulf Lundell
 
 

Väck med ytligheten

2 Läs mer >>
Vissa tankar och idéer försvinner aldrig.
 
Hösten 1996 började E och jag att skissa på att bo i Italien för ett halvår. Hon skulle se till att någon tog hand om hennes bokhandel och jag skulle ta tjänstledigt från mitt jobb som säljare på Posten. Vi hade en plan på att Florens skulle bli vår bas och hittade också en lägenhet i kvarteren intill Basilica di Santa Croce. Florens var en perfekt bas av flera skäl, där ett av de starkaste var att många av lagen i Serie A den säsongen fanns inom bekvämt tågavstånd.
 
Tanken med att bo i Italien för ett halvår var, förutom det givna att lära sig språket så pass att man inte till fullo kände sig som den gäst man var, att jag skulle skriva en bok om fotbollens betydelse i detta remarkabla land. Dels i form av intervjuer med lokalbefolkningen vart vi än hamnade, men jag skulle också försöka ta mig till klubbarna med allt vad innebar. Av olika anledningar kom vi inte iväg men tanken och idéen på att genomföra detta projekt har aldrig riktigt lämnat mig. 
 
I helgen när Serie A rullade igång igen kände jag den där ljuvliga lyckokänslan som jag alltid gör när det är dags för den vackraste av ligor att ta sin början. Det hade inte gått särskilt många minuter av första halvlek i den sena lördagsmatchen mellan Lazio - Napoli förrän tankarna och planerna från 1996 gjorde sig påminda. Jag blev glad när jag tänkte på det men släppte det så smått vartefter matchen fortskred.
 
I söndags följde jag förstås Torino - Roma och gladdes över tre fina poäng och att Robin Olsen gjorde en stabil debut i mitt lag. Betydelsen av en bra start kan inte nog värderas och därför släpper jag det. Vad jag däremot inte kan släppa är att tankarna från lördagkvällen kom tillbaka.
 
Ju mer jag funderar på det desto säkrare blir jag; boken om fotbollens betydelse i Italien ska skrivas. Av mig. Exakt när vet jag inte, men det ska bli av. Utan att veta helt säkert är jag hyfsat övertygad om att jag får med mig E på äventyret, och med henne som följeslagare och vass fotograf får allt en dimension till. Drömmar och idéer är till för att förverkligas och med tanke på hur länge den här har bott i mig vore det att betrakta som ett litet misslyckande om allt stannar vid en dröm.
 
Till sist måste Marcus Birro med på ett hörn. Hans innerliga och kärleksfulla podd Calcio Amore har definitivt bidragit till att jag ska ta tag i boktanken. Tack Marcus!
 
"Din kappa var blå och din sjal dolde ögon som log"
Rialto - Ulf Lundell  

Tanken på en bok om i...

2 Läs mer >>
Armand Duplantis.
Wow liksom!
Och han gör det på klassisk mark.
Det blir en dimension till på en fantastisk bedrift.
6,05.
Galet högt.
Armand Duplantis.
Coolt namn.
Som en bonus menar jag.
 
Om fyra veckor är det val och jag är rädd för resultatet.
Som det ser ut nu är var femte svensk beredd att rösta på SD.
Det innebär 70 platser i riksdagen.
Orkar inte tänka längre än så, vet bara att vi bör vara riktigt oroliga.
Till dem som av någon anledning överväger att ge SD en röst; gör det inte.
Ingen, absolut ingen, mår bra av att SD får någon form av makt.
 
Kul att Premier League är igång.
Har sett fyra matcher i den första omgången.
Liverpool imponerar mest.
Arsenal har problem.
Özil får stå som exempel, han är långt från den han en gång var.
M.C. starka som tusan.
Pogba riktigt bra i fredags.
Mest nyfiken är jag på om Tottenham kan lyfta ytterligare den här säsongen.
Trupp finns, men inte vinnartraditionen.
Senast Tottenham vann ligan var 1961.
Samma år som jag föddes.
Way back, way back.
 
När jag skrev fotboll i ett mer officiellt forum än bloggens var jag lojal.
Nu behöver jag inte vara det.
Och egentligen borde jag skita i det, vi är som vi är.
Men, Viasat måste säga tack och adjö till Henrik Strömblad.
Hans ordflöde är helt onödigt.
Vi vet att du kan Henrik, du behöver inte prata ihjäl oss.
Lyssna på Viasatkollegan Anders Bjuhr och SVT:s David Fjäll.
De vågar vara tysta.
Tyvärr har den bäste i den genren, Petter Barrling, lagt mikrofonen på hyllan.
Han hade modet att vänta in i det längsta med att prata.
 
AIK tunga som fan i Allsvenskan.
1-0 idag igen.
Den tredje vinsten med 1-0 på de fyra senaste matcherna.
Det brukar sluta med guld när allt ska räknas ihop.
Elfsborgs fria fall är anmärkningsvärt.
Blir Jimmy Thelin kvar året ut?
Tveksamt.

På tal om fritt fall: IFK Göteborg.
Den klubben är bara ett namn just nu.
Inget annat.
 
Boktips: "Blå" - Maja Lunde.
Läskigt aktuell om klimathotet.
Bladvändarbok som mixar nu och sen så att håret reser sig på armarna.
 
En chef följer du för att du måste, en ledare för att du vill.
Hösten kommer att bli en enda stor jobbjakt för mig.
Om jag hade varit från Bristol hade jag sagt: "I´ve had it".
Detaljer släpper jag.
Det finns ingen anledning att såga offentligt.
 
Såg Mamma Mia del två i torsdags.
Trevligt för stunden förstås, och vilka låtar B & B har gjort.
Ett par stycken som jag tillfälligt hade glömt poppade upp från minnenas aveny.
Läckert att "försvunna" låtar med över 40 år på nacken fortfarande sitter där de ska.
Ett bra exempel på det är "I´ve been waiting for you".
Har sjungit på den till och från hela helgen.
 
Till sist en teaser.
Inom kort kommer det ett inlägg om supporterskap.
Tjatar om det titt som tätt.
Oftast med olika infallsvinklar.
Den som publiceras inom kort är en mix av tidigare skrivet.
Jag får det liksom inte ur systemet.
Hur mycket jag än försöker.
Håll utkik!
 
"Kom tillbaka i november efter Rio, Rom och Rotterdam"
Flickan i en Cole Porter - sång / Per Gessle.

Stort och smått och m...

0 Läs mer >>
Den här historien passar väldigt bra med tanke på att de är Pridefestival i Stockholm den här veckan och att det just idag lördag är dags för den årliga paraden.
 
-------
 

1982 - 1983 gjorde jag lumpen i Boden. På den pluton som jag tillhörde fanns det en liten blond kille från Kiruna, Antero. Han var dessvärre utrustad med ett väldigt tråkigt sätt, en typisk mobbare helt enkelt. När någon inte tyckte eller tänkte som denne Antero sa han alltid; är du bög? Eller för att verkligen understryka det han ville få fram; du är bög.

 

Hans attityd och sätt fick till följd att han inte fick särskilt många vänner på plutonen. Jag hade hela tiden en känsla av att han var en mycket olycklig människa, men att hans machoattityd förbjöd honom att visa andra känslor än de tuffa och hårda och att ensam är stark var hans motto.

 

Åren 2000 – 2004 bodde jag på Tobaksspinnargatan vid Hornstull i Stockholm. En eftermiddag i början av augusti 2002 knöt jag på mig mina joggingskor för en löptur längs Årstaviken. Vid den här tidpunkten var det Pridefestival i Tantolunden och när jag i lugnt tempo joggade ner mot den intagande viken såg jag en figur som jag inte hade sett sedan sommaren 1983, Antero. Och inte nog med att jag såg honom, han gick med rak rygg hand i hand med en annan man.

 

Min första reaktion var att jag inte hade sett rätt, att det måste vara någon annan. Men det var det inte, det var Antero. Mannen som använde bög som det värsta tänkbara av alla existerande skällsord gick där tillsynes lycklig hand i hand med en annan man på väg ner till festivalområdet.

 

Jag fortsatte min löptur och än idag minns jag att jag tänkte slutet gott allting gott.

 

Lumpen hade det fina med sig att jag där fick en vän för livet, Anders Dahlgren. Och nästan varje gång vi ses undrar vi hur det har gått för Antero efter Pridefestivalen 2002. Förhoppningsvis är han lycklig, och lika förhoppningsvis har hans mod att våga komma ut som homosexuell också gjort honom mjukare i kanterna. Världen 2018 behöver fler mjuka än hårda, och eftersom Antero inte var hård på riktigt tror jag att det finns gott hopp för honom.

 

Slutet gott, allting ...

0 Läs mer >>
Jamen satans djävla teknik att stöka när jag hade sådant flow och var i storform och skulle berätta om nog, väl och faktiskt.
 
Spara i utkastfunktionen funkade inte alls och allt var borta.
Nog och väl och faktiskt.
Tveksamt tveksamt tveksamt upphöjt i tre.
Dessutom hade jag en liten litania på gång om egenklien och skillnaden mellan tack vare och på grund av. Sär skriv nin gar skulle också dyka upp och ta sin beskärda del av hur vårt språk åker berg-och-dalbana i full fart utan vare sig säkerhetsföreskrifter eller förbudsskyltar.
 
Slutknorren hade jag inte skrivit när tekniken svek mig, därför ramlar den in här och nu och alldeles färsk och oredigerad.
 
Av allt känslosamt och vackert jag har hört i år vinner uttrycket "sorgen är kärlekens pris".
Outsägligt vackert och sant.
Varje dag snurrar den formuleringen i huvudet.
Har egentligen ingen rimlig förklaring till varför den bosatt sig som den gjort.
Men ett vet jag, om jag någon gång för mig att skriva en låt ska de fyra orden med.
Det är ett löfte.
 

Teknikfientligheten ö...

0 Läs mer >>
Äntligen har det hänt; en svensk spelare har skrivit på för Roma.
Som jag har längtat och väntat på just den dagen. (Sorry Chippen)
Igår var det dags och nu är säsongen 2018-19 ännu mer intressant.
 
Robin Olsen är en skicklig målvakt som gjorde ett mycket bra VM och därmed också stärkte sitt namn som han sakta men säkert byggt upp de senaste åren. Roma får en målvakt med de kvaliteter som behövs på allra högsta nivå; reaktionssnabb, säker med fötterna, bra fysik, ett stabilt psyke samt utrustad med ett bra fotbollsöga.
 
Jag är ganska säker på att Robin Olsen kommer att klara sig alldeles utmärkt i sin nya klubb och även om det inte är att likna vid en parkpromenad att få möjligheten att spela i huvudstadens huvudlag finns det få städer i världen där du blir mer älskad än i Rom när du lyckas. Det här har Robin Olsen redan fått sig itutat ett antal gånger och jag ser fram emot den dag när han också får uppleva det på plats i den evigaste av städer. 
 
Om drygt tre veckor är det seriepremiär i Italien och ytterligare ett par veckor senare drar CL igång. Jag flyttar härmed min längtan från att en svensk spelare ska skriva på för Roma till en längtan över att få se Robin Olsen gå in på Olimpico till tonerna av "Roma Roma Roma". 
 
Till sist ett par kloka, och till viss del igenkänningsbara, ord från författaren Elin Olofsson som i sitt Sommar i P1 förkunnade följande: "Det sägs vara klassresenärens kännetecken, det här med att blixtsnabbt läsa av sociala koder och oskrivna regler. Notera vad som ses som fint och fult och anpassa sig. Jag vet inte om jag kan räknas som klassresenär direkt för min bana är ju så krokig".
 

Avanti Robin Olsen!

0 Läs mer >>

Såhär tänker jag, rätt eller fel.

Äh, det finns inget rätt eller fel.

Bara olika sätt att angripa det som angripas ska.

 

Med fyra matcher kvar av ett VM som innehållit väldigt mycket av väldig mycket väljer jag att göra min sammanfattning redan nu. Vilket känns helt rätt alldeles oavsett vad semifinaler, bronsmatch och final har att erbjuda.

 

Av de hittills spelade 60 matcherna har jag följt 38, i alla fall minst en halvlek. Merparten av drabbningarna har setts från sekund ett till den sekund där domaren fann det för gott att blåsa matchens sista signal.

 

Nej, jag tänker inte börja med Sverige.

Det kommer i slutet.

Jag spar det mest glädjande till sist.

Här skulle jag önska att jag hade en mätmanick som redovisade hur många av er som noggrant tar er igenom hela texten jämfört med er som går den rakaste vägen ner till den svenska delen för att sedan fort som ögat stänga ner min blogg och ägna er åt annat.

 

Ryssland – Saudiarabien 5 – 0.

Hur bra var Ryssland egentligen? Vet att jag tänkte att Saudiarabien inte skulle tillhöra övre halvan av Allsvenskan. VM hade under alla omständigheter fått en rivstart. Hemmanationen frälste folket och Putin var glad.

 

Portugal - Spanien 3 - 3.

VM:s bästa match tillsammans med Brasilien – Belgien i kvartsfinalen. Cristiano Ronaldos frispark i underläge 2-3 med endast ett par minuter kvar var ett sådant där ögonblick när allt runt omkring oss stannar upp och vi vet instinktivt att vi nyss har varit med om något riktigt stort.

 

Nej, jag tänker givetvis inte rabbla match för match, men VM fick onekligen en rivstart i och med dessa två matcher.

 

När Tyskland klev in mot Mexiko var jag fylld av förväntningar över ett landslag som jag kommit att tycka mer och mer om för varje turnering sedan deras hemma-VM 2006. Ett landslag med många individuellt briljanta fotbollsspelare, men också ett lagbygge modell mästerligt. Nämnas bör att jag i ett av de tre VM-tips jag deltar i var helt övertygad om att Tyskland som första nation sedan Brasilien 1962 skulle försvara sitt guld från 2014. Skapligt snett på det. Tyskland stod inte att känna igen samtidigt som Mexiko imponerade med ett vasst kontringsspel. Välförtjänt seger med 1 – 0 och i Berlin, Köln, Mainz och München mullrade det högt på tidningsredaktionerna och katastrofrubrikerna staplades på varandra.

 

Frankrike trögt, omständligt, initiativlöst i början men nu är man framme där ganska många trodde att de skulle vara. Mastodonttung semifinal mot Belgien samma dag som detta inlägg publiceras och av många frågor som ska besvaras är mina två största den om det blir en fortsättningsodyssé för Kylian Mbappé eller om det blir den ljuvlige Kevin de Bruyne som dikterar villkoren. De Bruyne har i finalspelet visat varför Pep Guardiola håller hårt i honom i Manchester City. Kanske överdriver jag en aning, det är lätt att fastna i nuet, fråga Alexander Axén, men jag ser ganska många likheter mellan De Bruyne och Zinedine Zidane; oftast rättvända med boll, bekväma med båda fötterna, spelar fram och avslutar med samma enkelhet, enorm blick för spelet. Där har ni ett par likheter. Att sedan Zidane var mer majestätisk tack vare sin storlek är en sidodetalj. Mbappé då? Framtiden är ljus. Här och nu verkar det inte finnas något som stoppar honom från att bli en anfallsspelare som världen kommer att följa och beundra i minst 15 år till. Lyckliga oss!

 

Island upprepade inte framgången från EM i Frankrike 2016. För mig var det inte särskilt förvånande. Det Island gjorde för två somrar sedan var rejält över förväntan och det passade dem alldeles utmärkt att slå ur underläge. Den här gången kunde man inte göra det på samma sätt även om man hamnat i en riktigt tuff grupp. Övriga länder var beredda på att Island var bra och därför blev man också sist i gruppen. All heder dock till att man hela tiden krigade och trodde på ännu ett mirakel.

 

Släpper gruppgreppet och tar mig i stället vidare till skrällar av allehanda sort. Har följt VM mer eller mindre slaviskt sedan 1974 och vid varje mästerskap har det överraskats. Så även den här gången.

 

Plus: Sverige, Ryssland, England och Japan. Kort om de tre sistnämndas VM.

 

Ryssland har inte rosat marknaden de senaste 10 åren och farhågorna fanns att hemmanationen inte ens skulle ta sig vidare från gruppen, men en bra lottning och en bra start tog dem hela vägen till kvartsfinalstraffar mot Kroatien. Kanske har Ryssland något stort på gång, den här framgången är i alla fall ett steg i rätt riktning och framtiden får utvisa om VM-framgången på hemmaplan bara vara en engångsföreteelse eller inte.

 

England är alltid med i förhandssnacket, i alla fall på de brittiska öarna, men har sedan semifinalen i VM 1990 inte levt upp till det fotbollsnamn man är. Förrän nu. De har ett lag utan egentliga storstjärnor, de är snarare en samling bra spelare som likt Sverige agerar som ett lag och som fått ihop allt när det som bäst behövts. Som Tottenhamanhängare är det förstås extra intressant att följa Harry Kane, Dele Alli och Kieran Trippier. Alla tre har varit riktigt bra hittills. Allis smarthet vid hans mål mot Sverige var ingen nyhet, han har vid flera tillfällen i Tottenhamtröjan visat att han vet exakt hur han ska röra sig och tänka innanför straffområdet.

 

Japan till sist. De är snubblande nära att få till en förlängning mot Belgien i åttondelen, men orutinen lyste igenom och Belgien kontrade in segermålet med ett fåtal sekunder kvar. Fram till dess hade Japan bjudit på en sevärd fotboll, låt vara att man spelade fegt när man insåg att Fairplay-regeln var på väg att hjälpa dem vidare, fylld av fart och tro på sin egen kapacitet. För varje VM Japan är med har man tagit kliv. Kvartsfinal nästa gång?

 

Minus: Tyskland, Argentina, Spanien och Polen. Samma upplägg här.

 

Att Tyskland skulle förlora mot Sydkorea och därmed bli sist i gruppen fanns inte. Inte alls. Sådant kan hända andra lag, men inte Tyskland. Nu blev det så och jag är väldigt nyfiken på hur Jogi Löw, om han nu verkligen får fortsätta, tar tag i bitarna vid nästa landslagssamling. Den nesan det här innebär för tysk fotboll är snudd på obegriplig, men också en väckarklocka om att allt är föränderligt. Så även ”Die mannschafts” framgångsvåg.

 

Argentina är landslagsfotbollens största gåta alla kategorier. Så många stjärnspelare i alla lagdelar men ändå fattas det så mycket. Lionel Messi är en skugga av det han tjusat oss med i Barcelona år efter år. Och när en sådan storstjärna inte levererar och dessutom har ett riktigt risigt kroppsspråk när det går emot är det ganska naturligt att övriga spelare också fallerar. Det ryktades om inre stridigheter och att förbundskapten Jorge Sampaoli hade tappat omklädningsrummet redan efter matchen mot Island. Under sådana förutsättningar går det inte att nå framgång. Den stora frågan är om Messis sista chans att vinna VM försvann när Argentina försvann mot Frankrike. Mycket talar dessvärre för det.

 

Spanien började bra och såg stabila ut. Vet att jag efter matchen mot Portugal såg dem som minst semifinalist. Oj vad fel jag fick. Trögt mot Iran, men vinst. Lika trögt mot Marocko, bara oavgjort men vidare ändå. Åttondelsfinalen mot Ryssland måste vara det sämsta ett spanskt landslag presterat på väldigt länge, och någonstans var det lite rätt åt dem att deras försiktighet under andra halvlek och i förlängningen också blev deras fall. Vet egentligen inte var det största felet låg. De har till synes allt, men jag fick känslan av att man var lite bekväm och att man saknade tilltro till att våga spela ett djupledsspel när kortpassningsspelet verkligen inte vann någon mark. Spanien blev till sist lättlästa för Ryssland och resten är historia.

 

Polen såg jag aningen för lite av för att ha en bestämd uppfattning om, men av det jag såg fick jag en känsla av att laget var obalanserat och att man likt Sverige under åren med Z förlitade sig alldeles för mycket på Robert Lewandowski. Och när han inte gör ett enda mål på de tre matcherna blir Polen av förklarliga skäl ganska handlingsförlamade. Jag hade trott på dem som en av tänkbara skrällar, men oj vad fel jag hade på den punkten.

 

VAR har varit bra.

Ett par dagar in i turneringen var jag rädd att det skulle skena iväg med VAR-konferenser. Tack och lov blev det inte så och jag upplever att domarna och VAR-representanterna ganska snabbt hittade en nivå för att på bästa sätt använda detta hjälpmedel. Alla vill ha flyt i spelet och ju mindre domarna behöver konsultera VAR-rummet desto bättre. Om VAR i framtiden ska användas i alla matcher och i alla ligor är en annan fråga, och jag är själv inte säker på vad jag tycker.

 

Vackraste mål: Omöjligt att välja ett. Jag tar fem. Utan inbördes ordning. Ronaldos frispark mot Spanien är given. Så även Jesse Lingards mål mot Panama där han letar sig inåt i banan och curlar upp bollen i målvaktens vänstra kryss. Jag älskar yttersidor och därför kommer Ricardo Quaresmas mot Iran med på listan. Luka Modric tekniska fulländning kom till sin rätt när han från halvdistans förmörkade Argentinas kväll ytterligare genom ett distinkt lågt skott i Willy Caballeros vänstra hörn. Messis mål mot Nigeria måste också med. I flykten får han två rörelser att bli en samtidigt som han ökar farten. Det borde inte gå, men sekunderna senare har han iskallt placerat bollen längs marken utom räckhåll för Nigerias målvakt Francis Uzoho. Googla begreppet teknisk briljans och jag lovar att det målet har översta placeringen.

 

Bäst i varje lagdel: Ännu en toksvår uppgift, men spontant här och nu och en aning färgad ser den ut som följer.

 

Målvakt: Thibaut Courtois - Belgien. Vilket finalspel han har gjort. Matchavgörande både mot Japan och Brasilien. Skulle älska att vara mittback framför honom. Runner up: Jordan Pickford – England. Eller vad säger du Marcus Berg?

 

Försvarare: Victor Nilsson Lindelöf – Sverige. I princip 360 felfria minuter. Så klok, så smart, så mycket mittback som ett lag alltid behöver. V N L har ökat sitt värde dessa veckor och det känns helt i sin ordning. Uruguays Diego Godin nafsar V N L i hasorna om platsen, men eftersom det är okej att vara lite färgad håller V N L undan för den briljante uruguayanen.

 

Mittfältare: Luka Modric – Kroatien. En favoritspelare som har precis allt du behöver i den positionen som han så naturligt ser ut att göra till sin. Komplett och med ljuvlig självförtroende leder han Kroatien på bästa tänkbara sätt. De Bruyne eller N'Golo Kanté närmast att snuva Modric på förstaplatsen.

 

Forward: Antoine Griezmann – Frankrike. Förutom ett par betydelsefulla mål är han viktig för den spelidé som genomsyrar Frankrike. Griezmann är smart i sitt defensiva spel och har ett fotbollsöga som sträcker sig längre än de flestas. Romelo Lukaku och Mbappé främsta utmanare till Griezmann.

 

SVT eller TV4? Oerhört jämnt.

Kan inte bestämma mig.

Borde släppa det.

Dock, när Lasse Granqvist är med lyfter hela sändningen. Oavsett om han kommenterar eller är studioankare. Jonas Eriksson blev SVT:s studiolyft på samma sätt som David Fjälls hittade nya nivåer som kommentator. Kanske vinner TV4 trots allt för att man är en liten smula jämnare än kollegorna på SVT. Be mig inte förklara mer än så.

 

Mest tröttsamt. Del 1: Neymars filmningar. Så dumt, så tråkigt, så onödigt. Extra dumt, tråkigt och onödigt eftersom Neymar tvivelsutan är en av världens absolut bästa fotbollsspelare och av den anledningen verkligen inte behöver bete sig som en pajas. Det blir svårt att på riktigt tycka om en sådan person.

Mest saknad: Gianluigi Buffon. Inte bara för hans briljanta målvaktsspel och fina personlighet, utan även för att ingen under detta VM har varit i närheten av att sjunga nationalsången på det sätt som Buffon skämde bort oss med.

 

Allsvensk fägring: Saman Ghoddos. Hoppade in i Irans tre gruppmatcher med en total speltid på 29 minuter. Ghoddos fick med sig den frispark som ledde till vinst mot Marocko, rörde inte bollen mot Spanien och var skapligt delaktig när Iran jagade det 1-1 mot Portugal som hade räckt för avancemang. Ghoddos hade ögonen på sig redan under Östersunds äventyr i Europa League och de ögonen har blivit fler inför transferfönstret, även om den stora succén uteblev.

 

Kanté måste få några egna rader. Hans betydelse för balansen i det franska laget kan inte nog värderas. Fy för den lede att ha honom emot sig, han vinner boll, han springer mer än de flesta, han täcker ytor, han vinner boll, han springer ännu mer och hittar förmodligen ett par ytor till att lägga beslag på. I match efter match efter match. Och inte nog med det, han slår knappt bort en passning och han tar inte heller alltid den enklaste vägen. Bara den för laget smartaste. Kante är en spelare som varje tränare drömmer om att skriva in i startelvan, särskilt de tränare vars lag är extremt offensiva.

 

Stark look alike: Gareth Southgate och Stuart Baxter.

 

Mest tröttsamt. Del 2: De målvakter som försöker psyka straffskytten. Tro på dig själv i stället så ska du se att dina chanser ökar. De flesta straffläggare är inne i bubblan och låter sig inte påverkas. I alla fall inte i negativ riktning.

 

Coolast: Ivan Rakitic. När en del andra så fort som möjligt vill bli av med den straff de har tagit på sig att lägga gör Rakitic tvärtom. Han har en procedur där han tar lång tid på sig och där han ser alldeles lugn och orubblig ut. Hjälte både mot Danmark och Ryssland. Båda straffarna satt i samma maska och jag är fullständigt övertygad om att han vid en eventuell straffläggning i någon av de två matcher som återstår kommer att agera likadant. Mästerligt. Inget annat.

 

Funderar en hel del på vad som kommer att hända på transfermarknaden från och med nästa måndag och fram till stängning den 31 augusti. Mästerskap har alltid samma inverkan på klubbar och dess ägare; honom ska vi ha. Till varje pris. Ibland blir det bra när man hugger en VM-succé, och ibland inte. Mest nyfiken är jag på att se hur mycket de svenska spelarna har höjt sitt värde och vad de har för möjligheter till ett klubbyte i rätt riktning. Ola Toivonen kan ha åren emot sig men han är definitivt värd något mer än att nöta bänk i Toulouse. Och en sådan som Mikael Lustig kan absolut avsluta sin karriär i en bättre liga än den skotska. Han har de kvaliteter som krävs för att ta en plats i ett bra lag i Premier League. Viktor Claesson lär lämna Krasnodar, allt annat vore märkligt. Visst, pengarna är galet stora i Ryssland, men för hans fortsatta utveckling vore det smartast att säga tack för den här tiden och sätta sig på ett plan till låt oss säga Bremen eller Amsterdam.

 

En spaning till innan jag halkar in på Andreas Granqvist, Albin Ekdal, Sebastian Larsson & Co. Den spaningen handlar om att de fasta situationerna blir alltmer avgörande. Intressant av flera skäl, bland annat det faktum att väldigt många lag har så tydliga tankar med en frispark från i princip varje del av offensiv planhalva. Om det inte är ett tillräckligt bra läge för en skicklig skytt att gå direkt på mål har man flera inövade alternativ att ta till för att såra motståndaren. Det är också tydligt att de lag som har en stark defensiv också är de vaknaste när farliga frisparkssituationer uppstår. Logiskt absolut, men här handlar det mest om koncentration och noggrannhet. Godin och hans vapendragare José Maria Giménez har varit det mittbackspar som i match efter match visat vad just noggrannhet och koncentration betyder. Uruguay släppte endast in tre mål på fem matcher, varav ett var en rejäl målvaktstavla av Fernando Muslera. Kort om hörnorna, där är allt mer statiskt och jag upplever att det mesta handlar om att försvarande lag försöker lista ut var gränsen går för vad domaren tycker är okej i brottnings- och tröjdragningsväg.

 

Dagen efter segern mot Mexiko skrev jag om laget före jaget. Den devisen har verkligen varit ett vackert signum för det svenska landslagets VM denna nådens sommar 2018. Laget före jaget fortsatte mot Schweiz och England. Laget före jaget är vad jag önskar att varenda ungdomstränare från Gällivare till Simrishamn trummar in i sina flickor och pojkar. Att allt annat är sekundärt. Laget före jaget är det enda som håller i längden.

 

Fem matcher blev det för Sverige.

Tre segrar och två förluster.

6-4 i mål.

Granen”, Robin Olsen och Ludwig Augustinsson spelade samtliga minuter.

Marcus Rohdén, Filip Helander, Karl – Johan Johnsson och Kristoffer Nordfeldt inte en enda. Ett lag som vill bli framgångsrikt måste likt Sverige i år, och även  1994, ha en trupp där det inte blir en enda sur min för att man blir kvar på bänken match efter match. Laget före jaget än en gång.

 

Laget före jaget är förstås grunden till att man tar den där extra löpningen fast varenda muskel skriker nej, att man hela tiden manar på varandra på ett konstruktivt sätt, att man alltid stöttar när något skiter sig. Sverige visade i samtliga matcher att man spelar för varandra, alldeles oavsett vilka som stod på den andra planhalvan. Mot England kom man inte upp i den nivå som man hoppats på och som det absolut finns potential för. Kanske blev det för stort att helt plötsligt bara vara en vinst från att veta att man skulle göra upp om medaljerna. England var inte särskilt bra innan de tog ledningen. Visst, de hade koll på Sverige i det defensiva spelet men verkade ganska ointresserade av att agera i framåtskridande rörelse. Nåväl, jag ska inte fastna i hur det hade kunnat bli eftersom det blev något annat.

 

Janne Andersson är precis det varje lag med laget före jaget behöver. Det finns så mycket i hans ledarskapet som spiller över till varenda lagmedlem utan att han egentligen inte gör något annat än att bara vara sig själv. Janne Andersson är jordnära och på riktigt, och med tanke på hur vår värld ser ut är det exakt det som behövs. Utgår stenhårt från att Håkan Sjöstrand och personerna i hans närhet på Svenska Fotbollsförbundet ser till att förlänga Janne Anderssons kontrakt så fort det bara är möjligt. Att han ska ha en rejäl löneförhöjning behöver jag inte ens nämna.

 

Till sist sju punkter om den svenska insatsen.

Högt och lågt.

 

Mest överraskande: Visst visste jag att Viktor Claesson var bra men inte såhär bra. Han tog kliv efter kliv för varje match som gick och hade en internationell touch i det han företog sig.

 

Största besvikelse: Att Emil Forsberg inte kom upp på högre nivå. Det finns mer att hämta än vad han visade. Målet mot Schweiz dock en klassiker för dess betydelse.

 

Läckraste manövern: När V N L i matchen mot Mexiko puttar bort en arg Sebastian Larsson från en domare som redan har gett Larsson en varning och inte verkar vara speciellt långt från att ge honom ett till. Det agerandet berättar ganska mycket om vem V N L är.

 

Vår kung: ”Granen”. Vem annars? Hans hjärta och vilja gör mig glad in i varenda por. En ledargestalt som i varenda handling personifierar laget före jaget. Det riktigt känns hur de andra vet att vad som än händer finns han där. Dessutom klev han fram som en straffläggare av rang i lägen där matcherna fortfarande stod 0 – 0 och allt var ovisst. 

 

Mest laddad: Martin Olsson när han med åtta minuter kvar av ordinarie speltid kom in i åttondelsfinalen mot Schweiz. Jag var livrädd för att han skulle dra på sig ett gult kort det första han gjorde. Underbart att se den glöden och att han ville in och tillföra laget energi och vilja. Var hamnar han i höst? På tal om svenska spelare där det kan vara läge att röra på sig.

 

Starkaste ögonblicket: Lämnar händelserna på planen och förflyttar hjärtat och hjärnan till Jimmy Durmaz kärnfulla tal dagen efter matchen mot Tyskland. Det hat och hot som Durmaz blev utsatt för på sociala medier är bara fullständigt åt helvete och sättet han, och förstås även hela truppen, hanterade det på förtjänar allt upptänkligt beröm och var också ett tydligt bevis på att laget före jaget alltid gäller.

 

Extra glädjande: Sverige ägnar sig i princip inte åt filmande. Försöker dra mig till minnes någon episod där vi tydligt filmade men hittar ingen. En och annan liten förstärkning kan ha slunkit emellan, men det grova skådespeleriet finns inte i laget före jaget.

 

That´s all folks.

Fyra matcher kvar.

Njut.

Studera.

Lägg på minnet.

VM i fotboll är det största som finns.

Alltid.

Även utan svenskt deltagande.

Vem jag unnar ett VM-guld allra mest av de 92 spelare som finns kvar?

Harry Kane.

Lätt.

Dels för att han spelar i Tottenham.

Men också för att han verkar vara en vettig man och människa.

Han skulle utan tvekan kunna passa in där man tänker laget före jaget.

 

 

 

 

Mitt VM med fyra matc...