0 Läs mer >>
"Alla tror väl på Gud" sade han från den översta laven i bastun på gymmet. Hans polare hakade på och påstod sig vara rysk-ortodox i sitt troende. De tittade på mig och undrade hur jag hade det med tron, och jag tänkte; nu ska de få vänta innan jag svarar. Den rysk-ortodoxe var aningen ivrig att få veta, och för att inte skapa dålig stämning i den välgörande bastuvärmen svarade jag att Gud inte finns för mig.
 
Det blev tyst ett kort ögonblick innan den förste "talaren" sa; alla har en tro på något större än oss själva, så även du min vän. Jag är ledsen, kanske är jag det där undantaget som bekräftar regeln blev min replik. Då började de två nästan prata i mun på varandra om hur omöjligt det var att inte att ha en tro. Jag lät dem hållas men vägrade ge dem mer kött på benen angående varför jag inte tror på Gud eller något eventuellt större. Det var ganska tydligt att det störde dessa två, men där och då var det bara roligt och än en gång kunde jag inte låta bli att fascineras över hur känslig en gudstro är för vissa människor.
 
Jag säger inte att det inte vore bra att ibland ha en tro på något, men jag resonerar som så att det är jag själv som måste ta ansvar för mina handlingar, för mina önskningar och för mitt sätt att hantera livet och människorna omkring mig. Jag kan inte agera på något annat sätt, och eftersom den där som de kallar Gud inte alltid har uppfört sig som han borde är det extremt lätt att välja bort idén om att något större ska vägleda mig genom livet.
 
"När helst du vill är ditt liv ditt, men bara här och nu"
Connemara - Ulf Lundell
 
 

Gud så känsligt det k...

0 Läs mer >>
Innan jag blir för påverkad av vad andra skriver, däribland Olof Lundh som lär ska ha levererat i vanlig ordning, vill jag ger er mina tankar om FIFA:s vansinne att gå från 32 till 48 lag i VM från och med år 2026.
 
Egentligen har det ingen betydelse i vilket väderstreck jag väljer att börja, allt landar ändå i pengar pengar pengar och åter pengar. Alla som rör sig i sfären "Mot den moderna fotbollen" får verkligen vatten på sin kvarn en dag som denna. Jag har varken tillräckligt med kunskaper eller fakta när det handlar om de monetära delarna av detta vansinnesbeslut men det är ju ändå väldigt uppenbart att det här aldrig hade skett om det inte i grund och botten handlade om dessa eviga pengar. Jag släpper kulorna och tar mig mycket hellre an det sportsliga.
 
VM i fotboll.
Det blir inte större.
I cirka en månads tid har världen sina blickar riktade mot arrangörslandet och dess städer, de deltagande länderna, spelarna, domarna och publiken. En enorm mediebevakning ser till att det bjuds på högkvalitativa produktioner rakt igenom. 32 länder är hanterbart och kvalitén är bra, med vissa undantag. Hur det kommer att bli med 48 lag vågar jag inte ens tänka på. Det finns ju faktiskt en stor tjusning i att det är lite halvsvårt att ta sig till ett VM, för mig borgar det också för att turneringen blir bättre än om du i princip kunnat ställa ut skorna och kvalificera dig. Och hur blir det med 16 grupper där bara trean i varje grupp får bege sig hem. Jag vill inte måla fan på väggen men i min värld finns det en enorm risk för ett rävspel som luktar illa eftersom det udda antalet gör att det i den tredje och sista gruppspelsmatchen går att spela på tidigare resultat på ett helt annat sätt än med fyra lag och där den sista omgången spelas samtidigt.
 
Kontentan av mitt resonemang är att risken för lägre kvalité på matcherna än vad vi är vana vid är gigantiskt stor och absolut inget som fotbollen tjänar på. Tvärtom.
 
Fler än jag kommer att ytterst nogsamt följa nästa steg som FIFA tar, och nästa, och nästa och så vidare. Det finns säkert en väldigt väl uttänkt plan, och säkert en lika väl uttänkt plan B, men att låta ett VM pågå i sju veckor, som är den första utfästelsen, är i alla fall i min värld inget annat än helt bortom förståndet. Oavsett om VM från och med 2026 spelas på sommarhalvåret eller vinterhalvåret. På sommaren vill även välbetalda fotbollsspelare ha ledigt och umgås med vänner och familj, och på vintern kommer inte ligorna runt om i Europa och övriga världen att jubla över ett megalångt uppehåll.
 
Till sist; vilket enskilt land mäktar med att arrangera ett VM i fotboll för 48 länder med allt vad det innebär? Eller, ska frågan i stället ställas såhär; vilket land förutom Kina har pengar att göra det?
 
"En ynklig rad av fotspår, en okänd kontinent".
Columbus - Jocke Berg

Vansinne på högsta ni...

0 Läs mer >>
 
Vilken bild jag hittade.
Två stora favoriter i den stora fotbollsvärlden.
Över alla tider.
Och alltid.
Egentligen skulle årets första inlägg kunna bli årets enda.
Det finns knappt något att lägga till.
Inte ens ett låtcitat
 
 
 

Wow liksom!

2 Läs mer >>

2016 sjunger på sista versen när detta publiceras. Det landade på 22 kategorier med en mix som jag hoppas ska tilltala mina trogna bloggläsare. Ta hand om er och kämpa för att 2017 ska bli ett fint år.

 

Årets läsupplevelse: ”Jag heter inte Miriam” – Majgull Axelsson. Vet att jag har sagt det förut men det tål att upprepas; vissa skriver böcker, andra är författare. Majgull Axelssons sätt att förhålla sig till alfabetets 28 bokstäver är i en klass för sig. En stark runner up till ”Jag heter inte Miriam” är den franska ”Det vi inte visste var lycka” – Agnes Ledig. Tårarna brände under ögonlocken vid ett flertal tillfällen.

 

Årets drygaste: Henke Larsson. Hans sätt att hantera mediesituationer är rejält tragiskt att tvingas ta del av. Han tittar inte på den som intervjuar honom, är konstant sur, allmänt avig och sarkasmironispydigheten finns där hela tiden. Om dessutom reportern har mage att vara kvinna förstärks hela hans trista attityd. Kom igen Henke, du kan bättre.

 

Årets juvel: Freja. Alla år!

På väg till Kerstin och Per i Hammarby Sjöstad. Förväntan i luften!
 
 

Årets sommarpratare: Författaren Stina Stoor. Hennes 90 minuter var en ljuvlig blandning av skrönor från förr och nu och med ett musikval som föll mig i smaken. Dock, rent generellt var 2016 ett ganska svagt sommarpratarår. Länken, dessvärre utan Stinas eminenta musikval, till programmet: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/756904?programid=2071

 

Årets mest fasansfulla: Självklart är läget i Syrien det absolut värsta, men att Donald Trump segrade i det amerikanska valet gör mig fullständigt iskall. Risken är mer än överhängande att världen inte blir en bättre plats med en sådan som Trump vid rodret för ett så mäktigt land som USA trots allt är.

 

Årets resa: Fotbollsresa i Tyskland, Amsterdam ett par dagar och solen i Cadiz till trots är Italien alltid Italien och septemberdagarna i Cinque Terre var minnesvärda på många sätt. Stort tack till Jonas och Marie som var med E och mig på denna resa fylld av god mat, gott vin, mycket skratt, bra snack och frånsett ett par galna skyfall hade vi vädret på vår sida.

Manarola. En av de vackra byarna i Cinque Terre.
 
 

Årets bästa fotbollsnyhet: Tveklöst den när Erik Hamrén offentliggjorde att han skulle lämna landslaget efter EM. Jag var glad i flera dagar efteråt.

 

Årets scenhändelse: Mammas nya kille på Södra Teatern. Deras föreställning ”Ett kunskapslyft” nådde lika höga höjder, om inte högre, som tidigare års uppsättningar. Kombinationen av total galenskap, fyndighet, humor, men också en påtaglig svärta i texterna samt en koreografi som går utanpå det mesta gör att jag utan minsta tvekan skulle kunna se den här föreställningen ett antal gånger. När det känns så vet du att det är bra.

 

Årets tack för oss, del 1: Zlatan Ibrahimovic, Andreas Isaksson och Kim Källström. Tack för allt!

 

Årets podd: Sporthuset med Lasse Granqvist och Tommy Åström som ett riktigt vasst dubbelpar. Stort och smått avhandlas, det blickas tillbaka och det reflekteras på ett ypperligt sätt. Dessutom har Lasse och Tommy alltid intressanta gäster som gör att risken för tomgång är minimal. Här hittar ni denna poddpärla; http://www.cmore.se/podcast

 

Årets EM: Den svenska insatsen var allt annat än bra och till sist stod Portugal där som Europamästare. Däremellan hade vi tjusats av Islands viljefotboll och inställningen som sade att allt var möjligt. Lasse Lagerbäck fick lite upprättelse för alla som var trötta på honom under hans sista år som svensk förbundskapten. Det var han värd.

 

Årets tack för oss, del 2: Kent. Nu återstår det bara att se om de verkligen lägger av eller om de gör en Lundell.

 

Årets museum Sverige: Fotografiska. Vilken succé det har blivit! Hela huset andas självförtroende och nivån på utställningarna är mycket hög. I år njöt jag allra mest av Anton Corbijns ”1-2-3-4”. 

Tung trio som Corbijn fångat väldigt fint.
 

 

Årets märkligaste: Kent Ekeroth. Han har judiskt påbrå på sin mammas sida och människor från den släkten dog i Auschwitz. Hur jag än tänker och vrider och vänder och försöker är det fullständigt obegripligt att han har sin politiska hemvist där han har den. Det går inte ihop. Aldrig någonsin.

 

Årets mål: Dimitri Payets matchavgörande mål i EM-premiären mot Rumänien. Det gjordes säkert snyggare mål under 2016 men det är något med hela den situationen; klockan har passerat 88 minuter och Frankrike har bara 1-1 mot Rumänien i öppningsmatchen. Besvikelsen är på väg att lägga sig som en blöt filt över en nation där sorgen och rädslan varit påtaglig efter terrorattacken den 13 november 2015. Då kliver Payet in i handlingarna, och som han gör det! https://www.youtube.com/watch?v=zBh3jytouwI

 

Årets film: ”Bland män och får”. En mycket vackert filmad isländsk historia om två bröder som kommit på kant med varandra men som i filmens slutrutor försonas på ett sätt som är aningen annorlunda, men också mycket minnesvärt.

 

Årets intervju: En knapp timme på Victoria med Petter Andersson där fokus låg på att komma tillbaka. Att det sedan inte blir någon comeback för Petter är en helt annan sak, men det var länge sedan jag känt mig så nöjd med en intervju. Det blev också ett perfekt avslut för mig som skribent i Supportrarnas Matchprogram. 

 

Årets pristagare: Bob Dylan. Äntligen!

 

Årets museum övriga världen: Van Gogh i Amsterdam. Jag förlorar mig fullständigt varje gång jag kliver in där. Vincents målningar får mig att förstå varför konst har blivit allt viktigare för mig för varje år som går.

Det är bara att kapitulera och vara glad för det han åstadkom.
 

 

Årets studioankare: Ola Wenström. Han rattar sändningarna från CL och PL på ett fenomenalt sätt. Avslappnad och koncentrerad i samma andetag och han låter alltid övriga medverkande prata till punkt. Bara en sån sak.

 

Årets otack är världens lön: Allan Kuhn. Han tog Malmö FF till allsvenskt guld. Det räckte inte. 17 dagar efter guldet blev han ersatt av Magnus Pehrson. Svårslaget.

 

Årets fotbollscitat: Hasse Backe i Offside från i höstas. 

 På pricken! 
 
"En gång var jag utklädd till mig själv"

Evangeline - Ulf Lundell 

Tack 2016! Välkommen ...

0 Läs mer >>
Excel är ett fantastiskt verktyg för en människa som jag.
Ni vet en sådan som älskar ordning och reda, som katalogiserar och sytematiserar.
Det började med att jag skapade ett Excelark där jag skrev in alla internationella fotbollsmatcher som jag har sett live och med det följde förstås en uppdelning av lag landsvis. Allt byggdes sedan på med arenor och spelare jag sett under dessa matcher. Spelare dock med en viss, och halvt ologisk, selektivitet. Efter det har det byggts på med lag jag vill se och arenor som jag vill besöka. Och då är vi bara inne på fotbollssidan. Den här halvt skruvade idén om att katalogisera livet har fortsatt med film på bio, lästa böcker, resor, vin, rockkonserter, sommarpratare med mera med mera med mera. Samt förstås önskelistor inom fotbollsvärlden och på resehimlen
 
En störning, alternativt tvångshandling, skulle man kanske kunna kalla det, men för mig är det snarare ett sätt att skapa trygghet i tillvaron. Minns att jag som liten kille ville ha exakt samma ordning på leksaksbilarna i mitt lilla röda garage när jag skulle lägga mig på kvällen. Var det av någon outgrundlig anledning oordning fanns det ingen annan utväg än att skapa ordning för att kunna somna lugnt och fint.
 
Jag finner lycka i att gå in i dessa Excelark och förlora mig i minnen, framför allt när det gäller fotboll och resor. Det enda som kan göra mig en aning ledsen i ögat är att Diego Maradonas namn inte finns med bland fotbollsspelare som jag har sett live. Mycket annat går att åtgärda, men av lätt insedda skäl är det svårt att göra något åt spelare som lagt skorna på den berömda hyllan. Att jag beslutade mig för att stanna i Sverige när VM gick i Italien 1990 är ett av de mest märkliga beslut jag har tagit, och hur jag än vrider och vänder på det har jag inget vettigt svar på varför det blev så. Att prata i termer av om är meningslöst, men som många av er vet bar Maradona fram Argentina till final det året och sättet han gjorde det på bar en mästares signum. Det hade jag velat se. På plats.
 
"Du, jag kan sjunga psalmer, gläns över sjö och strand, tända ljus och rimma, knäcka nötter, hålla din hand"
God Jul (är det någon hemma) - Ulf Lundell
 
 
 

Trygghet går att hitt...

0 Läs mer >>
Om någon undrar arbetar jag som bäst med att skapa en årskrönika över detta minst sagt märkliga år. Ambitionen är att det ska bli en hejdlös blandning av fullständiga oviktigheter och viktigheter. 20 kategorier plus minus två och de kategorier där jag just nu brottas mest med är årets bok, årets sommarpratare och årets resa. Årets mest fasansfulla och årets märkligaste är redan klara.
 
Håll ut.
Nästa fredag, alltså den 30 december kommer den på en blogg nära dig.
 
Men redan innan julafton kommer jag att uppdatera Andaimo.
Det kommer att handla om fördelen med att katalogisera och dokumentera.
Låter pisstrist, men jag lovar att det finns något bakom det till synes tråkiga.
 
"En dag står vi över februari du och jag"
Åt samma håll - Lars Winnerbäck
 
 

Jobbar för fullt med ...

0 Läs mer >>
Någon i det flöde jag följer på Twitter, kommer inte ihåg vem, skrev att han redan nu längtade enormt mycket efter att Allsvenskan 2017 ska rulla igång. Det handlade främst om de tränarbyten som är gjorda och vad de kommer att innebära. Jag kan inte annat än hålla med honom.
 
Börjar där hjärtat är, och det jag har hört om Jakob Michelsen handlar om att han är vass på att sätta det defensiva spelet i sina lag. Han har till och med fått smeknamnet "Mini - Mourinho" och jag antar det ska ses som ett beröm. Självfallet behöver Hammarby täta till bakåt på det sätt man gjorde när DBW fanns med i startelvan. Nästa år gör han det i IFK Göteborg och någon annan, vem vet jag inte ännu, får gå in och ta den rollen. Dock, Hammarby måste också hitta ett anfallsspel som är mer direkt. Kanske snudd på primitivt, det viktiga är att målen ramlar in på kontot och att det finns en plan B att ta till när det krisar.
 
BK Häcken har anlitat Micke Stahre.
Allt kan hända men jag är rädd för att hans defensiva tänk kommer att hämma Häcken.
 
Özcan Melkemichel till Djurgården blir inget mellanting.
Det lovar jag.
Endera blir det veritabel succé eller så skiter det sig tämligen omgående.
Han är en spännande figur och har genom åren visat resultat när det krävts.
 
Pelle Olsson till AFC var väldigt oväntat med tanke på den filosofi han har kontra den fotboll som AFC bjudit på i årets upplaga av Superettan. Jag tror att allt handlar om att den unga klubbens ledning vill ha stabilitet och trygghet för att inte ramla ur direkt. Om det är så är Pelle Olsson helt rätt man.
 
Det är ingen överdrift att säga att Magnus Pehrson kommer till ett näst intill dukat bord. Alla förutsättningar finns och det är ingen djärv gissning att Jens Fjellströms ord vägt tungt vid den här rekryteringen. För mig blir det mest intressant att se vilken typ av anfallsspel Magnus Pehrson kommer att vilja se sitt lag spela och var han ska använda Magnus Eikrem för att få ut det mesta av honom. I-landsproblem kan man också kalla det. 
 
Övriga lag, har i skrivande stund, samma tränare som det här året.
Profilstarkt med sådana som Rikard Norling och Alexander Axén.
Kan Graham Potter få ut ännu mer av Östersund?
Hur stor skillnad kommer det att bli för Kim Bergstrand att träna ett allsvenskt lag?
 
Frågorna är många och utan överdrift känns det verkligen som att Allsvenskan 2017 kan bli den absoluta mest intressanta på väldigt länge. U21-avbrottet får bli en tydlig vattendelare som lär mana till eftertanke. 
 
"Törs jag säga att vi har varandra, törs du lägga kinden i min hand"
Snart kommer änglarna att landa - Ulf Lundell
 
 
 

Tränarbonanza inför A...

2 Läs mer >>

Att få följa en människa från dennes första veckor i livet fram till nu när han är tjugofem år och mer än ett helt huvud högre än mig är verkligen en stor ynnest. Personen jag åsyftar heter Magnus och han är min Gudson. Förra veckan bodde han hemma hos oss på Södermalm ett par dagar och det var mer än trevligt att ta del av hur hans liv i London ser ut. Att det mesta har fallit på plats och att han är nöjd med livet. Jag är inte förvånad att det flyter på för honom eftersom han är klok, smart, vaken, ödmjuk, nyfiken och tillräckligt modig för att ta sig an de utmaningar han ställs inför. Men i alla fall och alla superlativer till trots; livet innehåller fallgropar. Så även för en fin Gudson. Även om fallgroparna för närvarande verkar vara igengrävda.

 

När jag pratar med honom slås jag av hur oerhört sunda värderingar han har i många svåra och därmed också viktiga frågor. Dessutom äger Magnus förmågan att sprida lugn och trygghet kring sin person, något som hans omgivning förstås mår väldigt bra av och som gör att han blir en naturlig medelpunkt i många sammanhang utan att han försöker slå knut på sig själv för att bli det.

 

Bara så att vi har spelplanen klar för oss; jag känner inte många tjugofemåringar på det sätt som jag känner Magnus, men det JAG AB-tänk som han skickligt döljer skulle jag önska att fler hade i sin repertoar. Självfallet är inte JAG AB-tänket åldersbundet, ej heller könsbundet på något sätt, men jag blir alltid lika glad när jag ser tydliga tecken på mognad redan i skapligt unga år. Där befinner sig definitivt min fine Gudson Magnus och jag ser verkligen fram emot de nästkommande tjugofem åren.

 

När en båt gick förbi slängde du upp handen”

Nerför floden – Plura Jonsson

Magnus, en Gudson att...

0 Läs mer >>
Tidigare idag följde jag El Clasico och utan att ge mig in på några djupare analyser var det inte den bästa drabbningen jag har sett mellan dessa två giganter. Den var snarare ganska tam. Dock, och det är essensen med detta inlägg; jag är svag för spelare som Luka Modric och Andres Iniesta. Ni vet de där som gör skillnad, de där som ser öppningar och möjligheter när ingen annan gör det. Mittfältsstrateger kan man också kalla dem. Spelare som både får boll och vill ha boll och som aldrig verkar vara stressade av situationen, ställningen i matchen och att en hel värld tittar och har åsikter. Det verkar snarare som att de funkar som bäst när det gäller som mest.
 
Mitt i den andra halvleken började jag fundera över vilka spelare som jag genom åren har beundrat mest och kom ganska snabbt fram till att det är de centrala mittfältarna, alternativt dem som haft en skapligt fri roll mellan mittfält och anfall. Spelare som agerar både framspelare och avslutare, och som dessutom är fotbollssmarta nog att förstå vikten av att hantera även det defensiva spelet när så krävs.
 
Maradona, Zinedine Zidane, Xavi, Roberto Baggio och Rui Costa får agera exempel över dåtida spelare som jag än idag blir lycklig av att tänka på. Alla fem hade den där underbara förmågan att på ett eller annat sätt avgöra matcher. Maradona, Zidane och Baggio var pålitliga målskyttar medan Xavi och Rui Costa oftare spelade fram till mål än gjorde dem. Gemensamt för alla fem var att deras förstatouch, teknik och osvikliga blick för spelet gav dem de värdefulla extrasekunder som gjorde skillnad.
 
Under kvällen har jag fortsatt att fundera på det faktum att jag är svagast för den här typen av spelare. Visst, det är läckert med tokoffensiva ytterbackar, med straffområdesmålskyttar, med huvudstarka mittbackar och med målvakter som växer till giganter i kritiska lägen. Men, när jag tänker på, i första hand, Maradona, Zidane och Xavi blir jag lycklig och förstår exakt varför, och hur mycket, jag älskar världens mest meningslösa viktighet med den kraft och passion som jag gör.
 
"Jag var tjugo år gammal, hon var en evighet"
Little Wille John - Peter LeMarc

Förmågan att göra ski...

2 Läs mer >>
Titt som tätt händer det något som gör att du säger; man upphör aldrig att förvånas. Och så är det verkligen. Hur klichéartat det än kan låta. I gårdagens DN läste jag om SD:s ärkenöt Kent Ekeroth. Där stod det att han har judiskt påbrå på moderns sida och att släktingar har dött i Auschwitz.
 
Det har gått mer än ett dygn sedan jag läste det och jag har tänkt på det minst 10 gånger sedan dess. Och jag förstår fortfarande ingenting. Absolut ingenting. Kent Ekeroth har ett ursprung som, åtminstone i min värld, omöjliggör att han skulle ha sympatier med SD. Hur kunde det gå så här fel? Förmodligen finns det inga enkla svar och lika förmodligen kommer aldrig den fråga att ställas till Kent Ekeroth. Men om den skulle göra det, är jag mer än övertygad om att hans svar skulle göra oss ännu mer frågande och förvånade. Vilket på ett sätt vore märkligt eftersom så många av de talesmän som torgför SD:s åsikter häver ur sig fler och värre dumheter än något annat partis representanter ens är i närheten av att göra.
 
Om jag, vilket jag verkligen hoppas att jag slipper, skulle hamna öga mot öga med Kent Ekeroth skulle jag så ödmjukt jag bara mäktade med be honom förklara hur hans tankegångar går. Judiskt påbrå + SD = omöjligt. Även för en ärkenöt som Kent Ekeroth
 
"Jag går förbi samma man varje dag, han är 300 mil hemifrån, jag vet inget om honom men han säger det mesta om mig "
Sysselmannen - Lars Winnerbäck
 

En av årets mest obeg...

2 Läs mer >>
I den alldeles eminenta podden Sporthuset med Lasse Granqvist och Tommy Åström som fasta punkter i tillvaron förekommer det en stående programpunkt vid namn "Kärleksbombning". För ett par veckor sedan hade Jens Fjellström den inspirerande uppgiften att kärleksbomba Alvik Basket. Något han förstås gjorde med den äran. För min del började filmen gå 32 år bakåt i tiden när Jens närmade sig slutet på sin bombning.
 
Basket var hett i Sverige slutet av 70-talet och i början av 80-talet.
Våren 1984 spelades det en finalserie mellan de två giganterna; Solna och Alvik. Serien gick till en femte och avgörande match i ett sprängfyllt Solnahallen. På den tiden var jag tillsammans med en tjej som spelade basket i BK Söders farmarlag. Vi lyckades få biljetter till samtliga fem matcher och det var intensiva, galet spännande matcher rakt igenom. Det blev en matchserie som bara eskalerade och lyckan var extra stor när vi kom över biljetter även till den sista bataljen.
 
Matchen blev oerhört jämn och som jag minns det kändes det aldrig som att något av lagen egentligen hade ett tydligt grepp. Det var två poängsledning hit och enpoängsledning dit. Sakta men säkert började vi gå ner mot de sista 30 sekunderna. Vid det här laget kokar det i hallen och att kalla stämningen elektrisk är en rejält tilltagen underdrift. Med 23 sekunder kvar tar Alvik timeout. Då händer det. Det som jag aldrig kommer att glömma, inte heller att förstå; mannen bredvid mig reser sig upp och säger tack för idag! Sekunden senare banar han sig fram mot utgången och beger sig ut från detta furiösa drama.
 
Hur tänkte han?
Var han rädd för att hans hjärta skulle stanna?
Hade hans parkeringstid gått ut?
Ville han uppleva slutet på Sportradion?
Var tvättstugan bokad?
 
Nåväl, och under alla omständigheter, det är det märkligaste jag har varit med om på en idrottsläktare alla kategorier. Mer än svårslaget skulle jag vilja kalla detta "rekord". Att Thomas Nordgren avgjorde allt till Solnas fördel med mindre än tre sekunder kvar förtjänar en egen historia vid ett annat tillfälle.
 
"Hyr ett rum av en vänlig dam, vandrar gatorna i timmar, äter frukost på altan"
Över gränsen - Lars Winnerbäck

Så kan man också göra

0 Läs mer >>
Så kom den då; bekräftelsen att Nanne Bergstrand lämnar Hammarby.

Snacket började redan förra hösten och eskalerade under våren när Hammarby gick en kräftgång modell gigantisk. Efter förlusten i derbyt mot AIK den 24 juli var krisen total. Då ändrade Nanne spelsätt och poängen började ramla in på kontot. Helt plötsligt gick snacket om att Nanne nog skulle fullfölja sitt kontrakt och bli kvar även 2017. Nu blir det inte så, Hammarby vill ha in en ny röst och ny energi i klubben. Inte mycket att säga något om.
 
Vem tar över det här aningen knepiga jobbet?
Spontant säger jag Peter Gerhardsson, men det kanske är ett alldeles för enkelt svar även om jag tror att Peter skulle passa perfekt i Hammarby. Av fler än ett skäl. Om inte Sirius gått upp i Allsvenskan hade den genomsympatiske Kim Bergstrand fått min röst, men nu tror jag att det ska mycket till om han lämnar laget när de äntligen har tagit klivet in i finrummet.
 
Som grönvit känns det både naturligt och rätt att rikta ett stort tack till Nanne Bergstrand som såg till att Hammarby lämnade den saltgruva som heter Superettan och tog klubben tillbaka till den högsta serien. Att sedan återkomsten varit allt annat än en walk in the park, ja där det rent av har haltat betänkligt under långa perioder, är just nu fullständigt skit samma. Hammarby spelar allsvensk fotboll även nästa år och det är utan tvekan det absolut viktigaste.
 
"Jag går på en väg, jag kommer inte längre, jag och mitt hjärta står stilla i regnet"
Som om du var här - Plura Jonsson
  
 
 
   

Tack för den här tide...