0 Läs mer >>
21 dagar återstår av 2018.
Sakta men säkert börjar min årskrönika ta form.
Till dig som varit med tidigare kommer det att kännas bekant.
Cirka 20 kateogrier.
Högt och lågt.
Lite bilder.
Ytterst personligt.
Håll utkik.
Publiceras 31.12.12:34.

Nedräkningen har börj...

0 Läs mer >>
Fotboll på plats i Tyskland är, i stort sett alltid, synonymt med en härlig upplevelse.
Helgen som var utgjorde inget undantag.
Snarare tvärtom.
 
Lördag i München tillsammans med 75 000 andra i en mäktig arena som gjord för fotboll. För första gången på flera år leder inte Bayern München serien och det kändes tydligt när man försökte sig på att försvara en tvåmålsledning med mindre än en kvart kvar.
 
Då hände allt.
Fortuna Düsseldorf stod för motståndet på flera plan och när 2-3 kom i minut 77, efter det att domaren behövt VAR för att avgöra om det var offside eller inte, var det uppenbart att ett visst mått av oro infann sig hos hemmalaget. På tilläggstid lyckades dessutom Lewandowski med konststycket att två meter från mållinjen skjuta högt över. När mindre än 30 sekunder kvar uppstod obeslutsamhet mellan Robben och Martinez i ett utsatt läge mitt på planen varpå Düsseldorfs forward Dodi Lukebakio kontrade in sitt tredje mål för dagen. 
Avspark.
Slut. 
Ridå ner för hemmalaget.
 
När jag efter matchen stod i den överfulla tunnelbanevagnen på väg tillbaka in till stan blev jag än en gång sådär löjligt lycklig över att fotbollens vägar korsats med mina. En större konstform finns inte, ej heller något mer oregisserbart.    
 
Söndag morgon vidare i nordvästlig riktning mot Freiburg.
Staden är liten och puttrigt trevlig med en air av studentliv och välbestånd i en mix som jag gärna fördjupat mig i, men tiden var inte riktigt på min sida den här gången.
 
Schwarzwald - Stadion är av det gamla snittet och också den i Bundesliga med lägst publikkapacitet; 24 000. Utsålt även här och matchen mot Werder Bremen blev oerhört intensiv och sevärd. Två offensiva lag ställdes mot två aningen skakiga mittförsvar, men med bra målvaktsspel från båda burväktarna; Schwolow i Freiburg och Pavlenka i Werder Bremen stannade det vid 1-1. Extra kul att se Ludwig Augustinsson vara så fundamental för sitt lag. Nästan alla uppspel gick via honom och han slog inte bort många passningar på 90 + 4. Defensivt var han stabil och som en kröning av den fina insatsen ordnade han på tilläggstid en poäng åt sitt lag efter ett distinkt vänsterskott från nära håll.
 
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att återge mitt korta samtal med en trevlig servitör på Schlappen flera timmar efter det att matchen var slut. Schlappen är för övrigt en krog väl värd ett besök för dig som ska har planer på att spendera tid i Freiburg. Allt började med att han himlade med ögonen åt ett stort gäng högljudda Werder Bremensupportrar.
 
Jag: Hur tröttsamt är det här?
Han: Jag älskar fotboll men jag fattar inte hatet mot andra lag.
J: Är det vanligt att man skrålar och sjunger flera timmar efter match?
H: För vanligt. Jag undrar om fotboll är det enda som finns i deras huvuden. 
J: Kanske är det så och då är det sorgligt.
H: Verkligen. Om de är kvar om en timme slår jag mig ner hos dem och kollar vad de anser om miljöproblemen, svälten i tredje världen och EU.
J:  Låter som en bra plan.
H: Följer du med?
J: Nej, jag är för dålig på tyska. Men jag kan vara ditt moraliska stöd.
H: Eller så struntar vi i det och konstaterar att vi är olika och att vi får försöka stå ut.

Kort summering av en ...

0 Läs mer >>
Det är inte bara en gång det här året som jag har tjatat om laget före jaget och i min enfald trodde jag att det skulle bli 2019 innan jag skrev om det nästa gång. Men nej. Jag bara måste. De startelvor som Janne Andersson ställt på benen mot Turkiet och Ryssland har väldigt tydligt visat att det starka och vägvinnande viet från VM har fortsatt. Man spelar för varandra. Man tar ansvar. Det syns att det är kul att tillhöra det svenska fotbollslandslaget. Spelidén man förhåller sig till bygger på tio utespelare. Inte en.
 
Exemplen är många och det är uppenbart att det är det kollektiva tänket som genomsyrar allt och därför är det mer än välförtjänt att det också ger resultat. Många små detaljer värmer och det som värmer allra mest är att Victor Nilsson Lindelöf verkligen bevisat att han har tagit stora kliv det senaste halvåret. Igår var han briljant inte bara defensivt, han gick även framåt i banan på ett sätt som fick mina tankar att vandra bakåt i tiden till Franco Baresi. Älskar spelskickliga mittbackar som har modet att ta för sig i det offensiva spelet.
 
Och att Kristoffer Olsson i sin första tävlingslandskamp visade stora prov på det som genomsyrat hans allsvenska säsong var fint att se; trygg med boll, spelar gärna med få tillslag och hans fina blick för spelet gör också lagkamraterna bättre. Han är bara i början av sin landslagskarriär och det blir spännande att följa honom framgent. Hans internationella spelstil kommer att hjälpa honom att ta de kliv han behöver för att ta sig riktigt långt.
 
Till sist; Janne Andersson skulle kunna bilda skola hur man agerar i en intervjusituation alldeles oavsett vad det handlar om. Han värderar inte frågorna, han svarar på dem. Ängslighet och att måla in sig i ett hörn ligger inte för Janne Andersson, det får andra ägna sig åt. Stilbildande som sagt.

Tankarna gick till Fr...

0 Läs mer >>
Om någon hade frågat mig innan Allsvenskan startade om jag skulle vara nöjd med en fjärdeplats för Hammarby hade jag sagt ja alla dagar i veckan. Lätt.
 
Nu däremot är jag väldigt besviken.
Vi är ett ynka litet mål från att knipa den åtråvärda tredjeplatsen.
Det målet hade kunnat göras igår.
Eller mot Kalmar eller Elfsborg.
När hade varit skit samma.
Målen uteblev och en tabell ljuger aldrig.
 
Nåväl, besvikelsen kommer att blekna bort inom kort. Men det är sjukt irriterande att vi hade allt i egna händer hela tiden men att vi dessvärre inte orkade hela vägen.
 
Det oskrivna blad som heter 2019 känns väldigt spännande. Vilka kommer ledarteamet med Jesper Jansson i spetsen att förstärka truppen med? Pengar finns, varumärket är starkt och det har nosats på en placering som hade räckt till spel i Europa. Alltså känns det som att det finns goda möjligheter för Hammarby att sikta lite högre i förstärkningsivern. 
 
Grattis till AIK.
Värdiga mästare.
Fint av Henok Goitom att ta med sig Nisse Johansson när bucklan skulle lyftas.
 
"See the west wind move like a lover so upon the fields of barley."
Fields of gold - Sting

Ett ynka litet mål

0 Läs mer >>
Mycket har skrivits och sagts om Kennedy Bakircioglu de sista dagarna.
Fullt rimligt med tanke på den karriär han har haft.
Och framför allt fullt rimligt med tanke på den personlighet Kennedy är.
 
Vi har sprungit på varandra ett stort antal gånger genom åren och vid tre tillfällen har jag haft den stora äran att sitta mitt emot honom vid intervjuer för Bajenland och för Supportrarnas Matchprogram. Frågorna och svaren har förstås haft fotbollsfokus. Svaren har varit både intressanta, väntade och oväntade. Dock, det jag minns mest är den värme och vänlighet som alltid uppstod runt Kennedys person.
 
Exemplen är många och de tre som toppar säger väldigt mycket om honom.

Första gången vi skulle ses var i augusti 2002. 30 minuter innan utsatt tid på Årsta ringde Kennedy och undrade om jag var på väg och om jag ville att han skulle fixa en kaffe som vi kunde ta ute i det vackra vädret. Av alla jag har intervjuat genom åren är han den enda som ringt för att stämma av, för att visa att han är redo och att han ser fram emot att mötas.
 
Episod två utspelar sig också på Årsta 2002.
Jag skulle intervjua Christer Fursth som denna blåsiga septemberlördag hade med sig sin dotter Frida. När Christer och jag satte oss ner för att riva av intervjun var det helt naturligt för Kennedy att ta sig an Frida och umgås med henne tills pappa var klar. Det var fint att se och det gick inte att ta miste på hans förtjusning över att spendera tid med en liten individ.
 
Den tredje och avslutande delen handlar om hur han vid min senaste intervju, vill inte skriva sista, pratade länge och gärna om tillslaget på bollen. Kan tyckas nördigt, men eftersom det dels var intervjuns fokus och dessutom något som var av yttersta vikt för honom var det naturligt. Det jag minns mest är hur han bad om att få låna min högra fot och på den illustrera exakt var han ville ha bollträffen vid en frispark respektive en straffspark. Den handlingen beskriver Kennedy på ett bra sätt tycker jag; att alltid låta hjärtat vara med i allt du gör.
 
En match kvar för såväl Kennedy som för laget.
För mig får han gärna hänga dit en frispark som innebär att tredjeplatsen säkras.
Det vore så vackert, så värdigt, och så nära ett sagoslut man kan komma.
 
Tack Kennedy för allt du har gjort för Hammarby och jag hoppas verkligen att du på ett eller annat sätt fortsätter att vara involverad i det som är Hammarby Fotboll. Allt annat vore märkligt och stort slöseri med en människa som andra människor mår bra av att ha i sin närhet. 

Tack för våra möten K...

0 Läs mer >>
Vi har alla våra uttryck som vi har en stor faiblesse för.
Ett av mina är "Det är inte svårare än såhär".
Det dyker upp så fort jag njuter av en upplevelse.
 
* En textrad av Ulf Lundell, Lars Winnerbäck eller Bob Dylan.
* För att inte tala om alla de gånger jag har fastnat framför en tavla av Vincent van Gogh.
* Och när den där perfekta djupledsbollen når sin mottagare i e x a k t rätt ögonblick då ackompanjerar jag "Det är inte svårare än såhär" med ett skratt sprunget ur hjärtat. 
* Rockpopband som river av en låt på 2,12 och får med allt. Ljuvligt.
* Den italienska matlagningen där man inte krånglar till det; tagliolini med olivolja och rikligt med riven tryffel.
* Suzanne Reuters tajming i replikleveransögonblicket.
 
Listan kan göras lång, men det räcker såhär.
Och det läckraste är att det är exakt så svårt som jag säger att det inte är.
Det är bara så att vissa har det, andra inte.
 

Från svårt till enkel...

2 Läs mer >>
Förra veckan fick jag frågan om jag ville skriva krönikor på Marcus Birros hjärteprojekt Calcio Amore. Givetvis var det svårt att tacka nej till en sådan förfrågan. Alltså tackade jag ja. Nedan hittar du länken till debutkrönikan och min tanke är att jag med (o)jämna mellanrum ska bidra. Kul att vara med i ett forum som enbart handlar om den italienska fotbollen med allt vad det innebär.
 
Följ mig gärna.
Sprid gärna.
 
https://calcioamore.se/kronikor/

Premiär på Calcio Amo...

2 Läs mer >>
Såhär i Stockholm Open-tider dyker ett härligt minne upp.
 
Hösten 1999 lyckades min kompis Johan och jag med konststycket att få en strötid på Kungliga Tennishallen samtidigt som turneringen pågick. Vi insåg ju att chansen var mer än stor att världsstjärnor skulle träna på banorna intill oss. Så blev det.
 
På banan till vänster om mig stod den dåvarande världselvan, britten, Tim Henman. Just den här dagen hade han sydafrikanen Wayne Ferreira som träningspartner. Det jag minns mest från den timmen var att Johan och jag spelade oväntat bra, det hade varit lätt att få multipla gummiarmar med tanke på var vi befann oss. Men visst var det mer än tydligt att det Henman och Ferreira ägnade sig åt var något helt annat än det Johan och jag gjorde.
 
Precis innan vår timme var till ända klev Henman och Ferreira av sin bana. Henman stannade till och gav oss ett värmande beröm. Vi tackade ödmjukt och väldigt förvånat, men sa också att om vi skulle jämföra oss med honom och Wayne var vi ganska bleka. Då kontrade Tim Henman på sitt mest artiga engelska maner och sa: "Ni ska inte jämföra, det här är vårt jobb. Ni spelade bra på er nivå, det är det som räknas". Ord som jag fortfarande bär med mig trots att det har gått 19 år.
 
Till sist ett boktips, extra passande i tider av Stockholm Open: "När vi var bäst". En underhållande och mycket välskriven bok av Ulf Roosvald och Mats Holm. Förutom att de på ett fyndigt och intressant sätt synliggör det svenska tennisundret har de fått våra tre största; Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Edberg att öppet och ärligt berätta om sina respektive karriärer. Jag är sen på det eftersom boken kom redan 2015, men den är tidlös nog för att med fördel kunna läsas långt in i framtiden.

När jag mötte Tim Hen...

0 Läs mer >>
Av en räcka anledningar har det varit radioskugga på andiamo.blogg.se under ett stort antal dagar. Tiden springer. Tiden räcker inte till. Idétorka har också hemsökt dessa domäner. Det händer saker hela tiden, det är inte det som skaver. Inte det som felas. Det är snarare det faktum att det ibland blir tomt. Totalt tomt.
 
Göran Tunström berättade ett par år innan sin alltför tidiga död att han helt plötsligt inte förstod sig på bokstäverna i alfabetet. Jag menar inte att jag är där, det är snarare så att det i det brus som råder blir allt svårare att göra sin röst hörd. Att funderingarna går i banor som blir defensiva i stället för tvärtom. Nej, det här kan jag inte skriva om. Det här är inte viktigt. Det här är redan gjort. Egentligen är det bara att skita i dessa tankar. Ordagrant är det bara jag som skrivit just det jag skriver, att sedan andemeningen har fått sitt lystmäte och sin betydelse av 31 andra saknar betydelse.
 
Tidigare idag såg jag den briljanta filmen "Den unga Astrid" och med jämna mellanrum läser en berättarröst upp brev och spelar kassettband som barn i alla åldrar skickade till Astrid Lindgren. Av alla kloka tankar som dessa barn förmedlade fanns det en som fastnade alldeles extra mycket. Det är en flicka som säger att hon vet att hon stavar dåligt och att det ofta blir fel, men att hon aldrig är så glad och lycklig som när hon skriver. Den känslan är jag den första att be om att få kopiera. Exakt så är det; när jag skriver och flytet har vänligheten att infinna sig försvinner allt vad tveksamheter och negationer heter. Jag blir en friare själ och en lättare människa när jag skriver, egentligen helt oavsett vad det handlar om. Den känslan och insikten önskar jag att alla barn, oavsett ålder och färdighet, får känna. Med rätt lärare vid rodret finns goda möjligheter att min önskan förverkligas.
 
Till sist gånger sju i fotbollens tecken.
 
1) Idag pratade Victor Nilsson Lindelöf och Robin Olsen med den svenska pressen. Hur kunde det bli en så megaaffär av det hela? Det borde inte vara någon överraskning för dem att nyfikenheten kring deras insatser i respektive klubblag är stor. Och i min värld är det absolut smartast att svara. Särskilt eftersom ingen av dem har varit så usla som vissa låtit göra gällande. Det vore rent av avväpnande om VNL kunde ge en liten hint om läget i Manchester United. Är han tillräckligt smart kan han berätta mycket utan att det för den sakens skull blir negativa rubriker för lagkamraterna.  
 
2) I Tyskland går för ovanlighetens skull inte Bayern München som tåget. Direkt pratas det om kris och ryktena om att Zidane ska ta över är i rullning. Kan inte riktigt se Zidane i det laget. Å andra sidan har han en sådan status att det förmodligen skulle lösa sig tämligen gnisselfritt.
 
3) Kennedys ölmottagning. Äh, den är uttjatad
 
4) Kul att Kristoffer Olsson kom med i landslaget. Han har varit enormt bra i AIK efter VM-uppehållet. Internationell i sin spelstil och om inget mirakulöst av negativ karaktär inträffar är Kristoffer Olsson definitivt rätt karaktär för ett framtida landslag att bygga spelet kring.
 
5) Juventus klubblednings hållning till Ronaldos våldtäktsaffär är märklig. Så pass märkligt att det verkar osannolikt att de fattat vidden av det inträffade.
 
6) Patrik Westberg, CMores eminente kommentator visade prov på rak rygg i kombination med värme när han intervjuade Poya Asbaghi och Patrick Winqvist efter ångestmatchen på Ullevi i lördags. Westberg var inte rädd för att ställa de jobbiga frågorna, men han gjorde det hela tiden med en enorm empati för de båda tränarnas utsatta läge. Det hade varit lätt att fega ur åt eller annat håll, men Patrik Westberg lyckades med det lilla konststycket att hitta en ton som träffade rätt. Extra imponerande eftersom det var i direktsändning.
 
7) Med rötterna 127 kilometer från Piteå skulle jag bli mer än glad om deras damlag lyckas med bedriften att vinna Allsvenskan. De har alla möjligheter och tummar hålls hårt.
 
"Jag gick därifrån, tog en drink i en bar, såg dem komma par om par. Strax efter 12 var jag trött på allt och ville gå. Jag kände hennes hand runt min arm, hon sa nå; vill du stanna här, jag har min bil, vi åkte uppåt kusten satt tysta fler mil, sen sa hon skyll på stjärnorna, skyll inte på mig"
 
Skyll på stjärnorna - Ulf Lundell

Det händer att det ta...

0 Läs mer >>
Har så fruktansvärt svårt för dåliga förlorare att jag varje gång det sker i min närhet, omedelbar eller en liten bit ifrån, blir matt och svag.
 
I söndags hade Jiloan Hamad inte riktigt förmågan att tänka klart och sunt när han pratade med journalisterna efter förlusten mot AIK på Friends Arena. Jag kan absolut förstå Hamads frustration efter den smärtsamma förlusten. En förlust som inte bara handlade om tre tappade poäng i guldracet, det var också ett derby med allt vad det innebär. Men likväl; som lagkapten och därmed också en förgrundsfigur måste du vara smart när krutröken skingrats och journalisterna letar och längtar efter citat som säljer. När han dessutom väldigt tvärsäkert påstår att domaren Stefan Johannesson alltid är emot Hammarby blir jag både ledsen och förbannad. Extra ledsen och förbannad eftersom jag önskar att en spelare i det lag som jag har närmast hjärtat ska agera stort även i motgångens bittra stund, samt att det också är ganska osmart att hänga ut någon på det sätt som Hamad faktiskt gjorde. 
 
Hoppas att någon i Hammarbys ledarteam tar ett snack med Jiloan Hamad om hur man bör uppföra sig efter en förlust. Kanske hoppas jag för mycket, men vi får aldrig glömma att Hamad och hans kamrater i A-laget är stora förebilder för pojk- och flickspelarna i Hammarby. Ett faktum som inte nog kan påpekas. Barn gör som du gör, inte som du säger.
 
"Jag stör mig på ett ljud som inte hörs"
Faller - Lars Winnerbäck
 
 

Dåliga förlorare går ...

0 Läs mer >>
En efter en kommer det sju man starka bandet in på Debaser Strands scen. Instrument efter instrument går igång. Det byggs upp för en stilenlig entré. Det dröjer lite, helt medvetet, vi i publiken klappar i takt (nåja) och till slut glider han in; Moneybrother. Eller om du hellre vill Anders Wendin.
 
Den mannen är som gjord för att stå på scen. Han är fullständigt självklar och naturlig i hela sin personlighet. Det är hans vardagsrum, hans kök, hans läsfåtölj. Moneybrother kanske inte sjunger vackrast av alla, men det är fullständigt skitsamma. Sättet han tar sig an sina låtar, hur han har oss i publiken i ett fast grepp och hur han levererar ett mellansnack som bara det är värt hela entrépengen är inget annat än oerhört professionellt. När han dessutom har ett band som är tight som ett Epoxylim är det bara att konstatera; Moneybrother är högt på rankingstegen bland svenska artister och grupper när det handlar om att kliva in på en scen och ge publiken en upplevelse att bära med sig för en tid framåt.
 
Vännen Patric och jag diskuterade en gång på ett ytterst utopiskt sätt vilken roll man helst skulle ta; en internationell rockstjärnas, typ Bono eller en fotbollsspelares, typ Zidane. För Patric var valet enkelt; musiken. Precis lika enkelt var det för mig; fotbollen. Ju längre tid det har gått sedan vår diskussion har jag blivit mer och mer benägen att sälla mig till Patrics linje. Och när Moneybrother igår kväll tog loss mikrofonen från stativet fylldes musikkontot på. Jag menar; längst fram på scen, alla är där för mig, och jag vet det. Hey ho, let´s go!
 
"Är det din önskan så är det min lag, du vet jag släpper allt och flyger ner idag"
Dom vet ingenting om oss - Moneybrother

Moneybrother live är ...

0 Läs mer >>
Huvudet är fullt av funderingar efter gårdagens derby på Nya Söderstadion.
Ska jag börja med det sportsliga, eller med den totala idiotin att kasta en brinnande bengal mot en läktare full av barnfamiljer med grön-vita hjärtan, eller det faktum att vissa Hammarbysupportrar gör mig, och har gjort under en längre tid, väldigt fundersam?
 
(1) Bengalincidenten.
 
Han som kastade den, minst, 800 grader varma bengalen är tydligen identifierad. Vilket förstås är alldeles utmärkt. Hur tänkte han? Tänkte han alls? Vad ville han uppnå? Konsekvenstänkandet av sin handling kan han aldrig ha varit i närheten av att ens snudda vid. I grund och botten är jag ingen förespråkare för att hårda straff är den enda vägen att gå, men mord och mordförsök ska givetvis bestraffas. Av all tänkbar straffpåföljd vill jag att bengalkastaren nekas tillträde till varenda idrottsarena under en lång räcka av år. Vad har han för rätt gå på match igen efter det han utsatte dessa människor för? Ingen alls. Slutorden i detta textsjok av tråkigheter landar i att det inte finns någon annan väg att gå än att totalförbjuda allt vad pyroteknik heter på de allsvenska arenorna. Och det pronto.
 
(2) Supporterskap.
 
Supporterskap är intressant eftersom det kan se väldigt olika ut.
När jag går på Nya Söderstadion för att stötta Hammarby försöker jag göra det med så nykter fotbollsblick som möjligt. Jag anser mig klara av det mer än bra och mycket av det bottnar i att jag förstår mig på spelet fotboll. Jag blir inte hemmablind och jag tappar inte fattningen när det går emot. När domaren blåser frispark för dem vi möter är det oftast frispark, precis lika ofta som när han blåser frispark för oss. En tröjdragning ger ett gult kort, helt oavsett vem som drar i tröjan. Fördelsregeln gäller oavsett tröjfärg och 30 centimeter offside är alltid offside. Och så vidare till fan löser av mig.
 
Igår hamnade jag på en sektion som kallas Aktiv Kurva. Sittplatserna är ståplatser, vilket är ganska härligt på sitt sätt, merparten av de som fanns på denna sektion var män i åldern 20 - 50 år. Ölen flödade som alltid när det är söndagsmatch, man peppade varandra, man var förväntansfull och rivaliteten med Djurgården var väldigt tydlig och central. Egentligen är det so far so good, men vartefter Hammarby underpresterar tappas det fattningar till höger och vänster. Språkbruket ska vi inte prata om och den stöttning av laget som borde finnas fanns i långa stunder inte. Domaren, Mohammed Al-Hakim, stod givetvis inte högt i kurs eftersom alla frisparkar inte gick Hammarbys väg. Listan kan göras mycket längre men jag stannar här. Dock, jag kan inte låta bli att fundera på vad det är som sker i dessa mäns huvuden när det är match. Ett tag igår tänkte jag att jag efter matchen skulle gå fram till två av dem jag hörde allra mest och be om ett kvartssamtal i intervjuform. Släppte den tanken tämligen snabbt eftersom jag inte var helt trygg med hur det skulle tas emot. Särskilt med tanke på resultatet.
 
Under alla omständigheter är det tre frågor jag undrar mest över;
*) Vilken nivå av fotbollsförståelse anser de sig själva ha?
*) Skäms de någon gång över sitt beteende?  
*) Är det relevant att lägga ner så mycket energi på att hata motståndarna?
 
När det gäller den sista frågan tänker jag att det är smartare att låtsas som att de inte finns, inte prata om vad de gör, inte med ord nämna dem i en enda ynka liten ramsa, och så vidare. För mig är det ett energidränage modell stort att bry sig om vad kombattanterna har för sig. Släpp det och fokusera på att vi ska ta tre poäng; älska, sjung, stötta, men hoppa över hatdelen.
 
(3) Hammarbys insats.
 
Djurgården får Hammarby exakt dit de vill och inte ens när Rodic med drygt 25 minuter kvar gör 1 - 2 känns det som att Hammarby ska kunna få med sig något annat än noll poäng denna känslomässigt märkliga söndag på Nya Söderstadion. Guldtåget har inte gått, men onekligen är utgångsläget rejält försämrat. Det återstår 30 poäng att spela om och mycket kan hända, men onekligen var den här förlusten ett rejält hack i kurvan. Jag skulle vilja se om matchen för att försöka hitta fler orsaker till gårdagens förlust, göra den analys som jag oftast klarar av direkt efter slutsignalen. Nu känns det mest som att bengalskiten och människorna runt omkring mig fick mig aningen ur balans och min analys inte räckte längre än till att Djurgården under stora delar av matchen hade full koll och en till synes starkare vilja.  

Gårdagen var dryg på ...