0 Läs mer >>

Såhär tänker jag, rätt eller fel.

Äh, det finns inget rätt eller fel.

Bara olika sätt att angripa det som angripas ska.

 

Med fyra matcher kvar av ett VM som innehållit väldigt mycket av väldig mycket väljer jag att göra min sammanfattning redan nu. Vilket känns helt rätt alldeles oavsett vad semifinaler, bronsmatch och final har att erbjuda.

 

Av de hittills spelade 60 matcherna har jag följt 38, i alla fall minst en halvlek. Merparten av drabbningarna har setts från sekund ett till den sekund där domaren fann det för gott att blåsa matchens sista signal.

 

Nej, jag tänker inte börja med Sverige.

Det kommer i slutet.

Jag spar det mest glädjande till sist.

Här skulle jag önska att jag hade en mätmanick som redovisade hur många av er som noggrant tar er igenom hela texten jämfört med er som går den rakaste vägen ner till den svenska delen för att sedan fort som ögat stänga ner min blogg och ägna er åt annat.

 

Ryssland – Saudiarabien 5 – 0.

Hur bra var Ryssland egentligen? Vet att jag tänkte att Saudiarabien inte skulle tillhöra övre halvan av Allsvenskan. VM hade under alla omständigheter fått en rivstart. Hemmanationen frälste folket och Putin var glad.

 

Portugal - Spanien 3 - 3.

VM:s bästa match tillsammans med Brasilien – Belgien i kvartsfinalen. Cristiano Ronaldos frispark i underläge 2-3 med endast ett par minuter kvar var ett sådant där ögonblick när allt runt omkring oss stannar upp och vi vet instinktivt att vi nyss har varit med om något riktigt stort.

 

Nej, jag tänker givetvis inte rabbla match för match, men VM fick onekligen en rivstart i och med dessa två matcher.

 

När Tyskland klev in mot Mexiko var jag fylld av förväntningar över ett landslag som jag kommit att tycka mer och mer om för varje turnering sedan deras hemma-VM 2006. Ett landslag med många individuellt briljanta fotbollsspelare, men också ett lagbygge modell mästerligt. Nämnas bör att jag i ett av de tre VM-tips jag deltar i var helt övertygad om att Tyskland som första nation sedan Brasilien 1962 skulle försvara sitt guld från 2014. Skapligt snett på det. Tyskland stod inte att känna igen samtidigt som Mexiko imponerade med ett vasst kontringsspel. Välförtjänt seger med 1 – 0 och i Berlin, Köln, Mainz och München mullrade det högt på tidningsredaktionerna och katastrofrubrikerna staplades på varandra.

 

Frankrike trögt, omständligt, initiativlöst i början men nu är man framme där ganska många trodde att de skulle vara. Mastodonttung semifinal mot Belgien samma dag som detta inlägg publiceras och av många frågor som ska besvaras är mina två största den om det blir en fortsättningsodyssé för Kylian Mbappé eller om det blir den ljuvlige Kevin de Bruyne som dikterar villkoren. De Bruyne har i finalspelet visat varför Pep Guardiola håller hårt i honom i Manchester City. Kanske överdriver jag en aning, det är lätt att fastna i nuet, fråga Alexander Axén, men jag ser ganska många likheter mellan De Bruyne och Zinedine Zidane; oftast rättvända med boll, bekväma med båda fötterna, spelar fram och avslutar med samma enkelhet, enorm blick för spelet. Där har ni ett par likheter. Att sedan Zidane var mer majestätisk tack vare sin storlek är en sidodetalj. Mbappé då? Framtiden är ljus. Här och nu verkar det inte finnas något som stoppar honom från att bli en anfallsspelare som världen kommer att följa och beundra i minst 15 år till. Lyckliga oss!

 

Island upprepade inte framgången från EM i Frankrike 2016. För mig var det inte särskilt förvånande. Det Island gjorde för två somrar sedan var rejält över förväntan och det passade dem alldeles utmärkt att slå ur underläge. Den här gången kunde man inte göra det på samma sätt även om man hamnat i en riktigt tuff grupp. Övriga länder var beredda på att Island var bra och därför blev man också sist i gruppen. All heder dock till att man hela tiden krigade och trodde på ännu ett mirakel.

 

Släpper gruppgreppet och tar mig i stället vidare till skrällar av allehanda sort. Har följt VM mer eller mindre slaviskt sedan 1974 och vid varje mästerskap har det överraskats. Så även den här gången.

 

Plus: Sverige, Ryssland, England och Japan. Kort om de tre sistnämndas VM.

 

Ryssland har inte rosat marknaden de senaste 10 åren och farhågorna fanns att hemmanationen inte ens skulle ta sig vidare från gruppen, men en bra lottning och en bra start tog dem hela vägen till kvartsfinalstraffar mot Kroatien. Kanske har Ryssland något stort på gång, den här framgången är i alla fall ett steg i rätt riktning och framtiden får utvisa om VM-framgången på hemmaplan bara vara en engångsföreteelse eller inte.

 

England är alltid med i förhandssnacket, i alla fall på de brittiska öarna, men har sedan semifinalen i VM 1990 inte levt upp till det fotbollsnamn man är. Förrän nu. De har ett lag utan egentliga storstjärnor, de är snarare en samling bra spelare som likt Sverige agerar som ett lag och som fått ihop allt när det som bäst behövts. Som Tottenhamanhängare är det förstås extra intressant att följa Harry Kane, Dele Alli och Kieran Trippier. Alla tre har varit riktigt bra hittills. Allis smarthet vid hans mål mot Sverige var ingen nyhet, han har vid flera tillfällen i Tottenhamtröjan visat att han vet exakt hur han ska röra sig och tänka innanför straffområdet.

 

Japan till sist. De är snubblande nära att få till en förlängning mot Belgien i åttondelen, men orutinen lyste igenom och Belgien kontrade in segermålet med ett fåtal sekunder kvar. Fram till dess hade Japan bjudit på en sevärd fotboll, låt vara att man spelade fegt när man insåg att Fairplay-regeln var på väg att hjälpa dem vidare, fylld av fart och tro på sin egen kapacitet. För varje VM Japan är med har man tagit kliv. Kvartsfinal nästa gång?

 

Minus: Tyskland, Argentina, Spanien och Polen. Samma upplägg här.

 

Att Tyskland skulle förlora mot Sydkorea och därmed bli sist i gruppen fanns inte. Inte alls. Sådant kan hända andra lag, men inte Tyskland. Nu blev det så och jag är väldigt nyfiken på hur Jogi Löw, om han nu verkligen får fortsätta, tar tag i bitarna vid nästa landslagssamling. Den nesan det här innebär för tysk fotboll är snudd på obegriplig, men också en väckarklocka om att allt är föränderligt. Så även ”Die mannschafts” framgångsvåg.

 

Argentina är landslagsfotbollens största gåta alla kategorier. Så många stjärnspelare i alla lagdelar men ändå fattas det så mycket. Lionel Messi är en skugga av det han tjusat oss med i Barcelona år efter år. Och när en sådan storstjärna inte levererar och dessutom har ett riktigt risigt kroppsspråk när det går emot är det ganska naturligt att övriga spelare också fallerar. Det ryktades om inre stridigheter och att förbundskapten Jorge Sampaoli hade tappat omklädningsrummet redan efter matchen mot Island. Under sådana förutsättningar går det inte att nå framgång. Den stora frågan är om Messis sista chans att vinna VM försvann när Argentina försvann mot Frankrike. Mycket talar dessvärre för det.

 

Spanien började bra och såg stabila ut. Vet att jag efter matchen mot Portugal såg dem som minst semifinalist. Oj vad fel jag fick. Trögt mot Iran, men vinst. Lika trögt mot Marocko, bara oavgjort men vidare ändå. Åttondelsfinalen mot Ryssland måste vara det sämsta ett spanskt landslag presterat på väldigt länge, och någonstans var det lite rätt åt dem att deras försiktighet under andra halvlek och i förlängningen också blev deras fall. Vet egentligen inte var det största felet låg. De har till synes allt, men jag fick känslan av att man var lite bekväm och att man saknade tilltro till att våga spela ett djupledsspel när kortpassningsspelet verkligen inte vann någon mark. Spanien blev till sist lättlästa för Ryssland och resten är historia.

 

Polen såg jag aningen för lite av för att ha en bestämd uppfattning om, men av det jag såg fick jag en känsla av att laget var obalanserat och att man likt Sverige under åren med Z förlitade sig alldeles för mycket på Robert Lewandowski. Och när han inte gör ett enda mål på de tre matcherna blir Polen av förklarliga skäl ganska handlingsförlamade. Jag hade trott på dem som en av tänkbara skrällar, men oj vad fel jag hade på den punkten.

 

VAR har varit bra.

Ett par dagar in i turneringen var jag rädd att det skulle skena iväg med VAR-konferenser. Tack och lov blev det inte så och jag upplever att domarna och VAR-representanterna ganska snabbt hittade en nivå för att på bästa sätt använda detta hjälpmedel. Alla vill ha flyt i spelet och ju mindre domarna behöver konsultera VAR-rummet desto bättre. Om VAR i framtiden ska användas i alla matcher och i alla ligor är en annan fråga, och jag är själv inte säker på vad jag tycker.

 

Vackraste mål: Omöjligt att välja ett. Jag tar fem. Utan inbördes ordning. Ronaldos frispark mot Spanien är given. Så även Jesse Lingards mål mot Panama där han letar sig inåt i banan och curlar upp bollen i målvaktens vänstra kryss. Jag älskar yttersidor och därför kommer Ricardo Quaresmas mot Iran med på listan. Luka Modric tekniska fulländning kom till sin rätt när han från halvdistans förmörkade Argentinas kväll ytterligare genom ett distinkt lågt skott i Willy Caballeros vänstra hörn. Messis mål mot Nigeria måste också med. I flykten får han två rörelser att bli en samtidigt som han ökar farten. Det borde inte gå, men sekunderna senare har han iskallt placerat bollen längs marken utom räckhåll för Nigerias målvakt Francis Uzoho. Googla begreppet teknisk briljans och jag lovar att det målet har översta placeringen.

 

Bäst i varje lagdel: Ännu en toksvår uppgift, men spontant här och nu och en aning färgad ser den ut som följer.

 

Målvakt: Thibaut Courtois - Belgien. Vilket finalspel han har gjort. Matchavgörande både mot Japan och Brasilien. Skulle älska att vara mittback framför honom. Runner up: Jordan Pickford – England. Eller vad säger du Marcus Berg?

 

Försvarare: Victor Nilsson Lindelöf – Sverige. I princip 360 felfria minuter. Så klok, så smart, så mycket mittback som ett lag alltid behöver. V N L har ökat sitt värde dessa veckor och det känns helt i sin ordning. Uruguays Diego Godin nafsar V N L i hasorna om platsen, men eftersom det är okej att vara lite färgad håller V N L undan för den briljante uruguayanen.

 

Mittfältare: Luka Modric – Kroatien. En favoritspelare som har precis allt du behöver i den positionen som han så naturligt ser ut att göra till sin. Komplett och med ljuvlig självförtroende leder han Kroatien på bästa tänkbara sätt. De Bruyne eller N'Golo Kanté närmast att snuva Modric på förstaplatsen.

 

Forward: Antoine Griezmann – Frankrike. Förutom ett par betydelsefulla mål är han viktig för den spelidé som genomsyrar Frankrike. Griezmann är smart i sitt defensiva spel och har ett fotbollsöga som sträcker sig längre än de flestas. Romelo Lukaku och Mbappé främsta utmanare till Griezmann.

 

SVT eller TV4? Oerhört jämnt.

Kan inte bestämma mig.

Borde släppa det.

Dock, när Lasse Granqvist är med lyfter hela sändningen. Oavsett om han kommenterar eller är studioankare. Jonas Eriksson blev SVT:s studiolyft på samma sätt som David Fjälls hittade nya nivåer som kommentator. Kanske vinner TV4 trots allt för att man är en liten smula jämnare än kollegorna på SVT. Be mig inte förklara mer än så.

 

Mest tröttsamt. Del 1: Neymars filmningar. Så dumt, så tråkigt, så onödigt. Extra dumt, tråkigt och onödigt eftersom Neymar tvivelsutan är en av världens absolut bästa fotbollsspelare och av den anledningen verkligen inte behöver bete sig som en pajas. Det blir svårt att på riktigt tycka om en sådan person.

Mest saknad: Gianluigi Buffon. Inte bara för hans briljanta målvaktsspel och fina personlighet, utan även för att ingen under detta VM har varit i närheten av att sjunga nationalsången på det sätt som Buffon skämde bort oss med.

 

Allsvensk fägring: Saman Ghoddos. Hoppade in i Irans tre gruppmatcher med en total speltid på 29 minuter. Ghoddos fick med sig den frispark som ledde till vinst mot Marocko, rörde inte bollen mot Spanien och var skapligt delaktig när Iran jagade det 1-1 mot Portugal som hade räckt för avancemang. Ghoddos hade ögonen på sig redan under Östersunds äventyr i Europa League och de ögonen har blivit fler inför transferfönstret, även om den stora succén uteblev.

 

Kanté måste få några egna rader. Hans betydelse för balansen i det franska laget kan inte nog värderas. Fy för den lede att ha honom emot sig, han vinner boll, han springer mer än de flesta, han täcker ytor, han vinner boll, han springer ännu mer och hittar förmodligen ett par ytor till att lägga beslag på. I match efter match efter match. Och inte nog med det, han slår knappt bort en passning och han tar inte heller alltid den enklaste vägen. Bara den för laget smartaste. Kante är en spelare som varje tränare drömmer om att skriva in i startelvan, särskilt de tränare vars lag är extremt offensiva.

 

Stark look alike: Gareth Southgate och Stuart Baxter.

 

Mest tröttsamt. Del 2: De målvakter som försöker psyka straffskytten. Tro på dig själv i stället så ska du se att dina chanser ökar. De flesta straffläggare är inne i bubblan och låter sig inte påverkas. I alla fall inte i negativ riktning.

 

Coolast: Ivan Rakitic. När en del andra så fort som möjligt vill bli av med den straff de har tagit på sig att lägga gör Rakitic tvärtom. Han har en procedur där han tar lång tid på sig och där han ser alldeles lugn och orubblig ut. Hjälte både mot Danmark och Ryssland. Båda straffarna satt i samma maska och jag är fullständigt övertygad om att han vid en eventuell straffläggning i någon av de två matcher som återstår kommer att agera likadant. Mästerligt. Inget annat.

 

Funderar en hel del på vad som kommer att hända på transfermarknaden från och med nästa måndag och fram till stängning den 31 augusti. Mästerskap har alltid samma inverkan på klubbar och dess ägare; honom ska vi ha. Till varje pris. Ibland blir det bra när man hugger en VM-succé, och ibland inte. Mest nyfiken är jag på att se hur mycket de svenska spelarna har höjt sitt värde och vad de har för möjligheter till ett klubbyte i rätt riktning. Ola Toivonen kan ha åren emot sig men han är definitivt värd något mer än att nöta bänk i Toulouse. Och en sådan som Mikael Lustig kan absolut avsluta sin karriär i en bättre liga än den skotska. Han har de kvaliteter som krävs för att ta en plats i ett bra lag i Premier League. Viktor Claesson lär lämna Krasnodar, allt annat vore märkligt. Visst, pengarna är galet stora i Ryssland, men för hans fortsatta utveckling vore det smartast att säga tack för den här tiden och sätta sig på ett plan till låt oss säga Bremen eller Amsterdam.

 

En spaning till innan jag halkar in på Andreas Granqvist, Albin Ekdal, Sebastian Larsson & Co. Den spaningen handlar om att de fasta situationerna blir alltmer avgörande. Intressant av flera skäl, bland annat det faktum att väldigt många lag har så tydliga tankar med en frispark från i princip varje del av offensiv planhalva. Om det inte är ett tillräckligt bra läge för en skicklig skytt att gå direkt på mål har man flera inövade alternativ att ta till för att såra motståndaren. Det är också tydligt att de lag som har en stark defensiv också är de vaknaste när farliga frisparkssituationer uppstår. Logiskt absolut, men här handlar det mest om koncentration och noggrannhet. Godin och hans vapendragare José Maria Giménez har varit det mittbackspar som i match efter match visat vad just noggrannhet och koncentration betyder. Uruguay släppte endast in tre mål på fem matcher, varav ett var en rejäl målvaktstavla av Fernando Muslera. Kort om hörnorna, där är allt mer statiskt och jag upplever att det mesta handlar om att försvarande lag försöker lista ut var gränsen går för vad domaren tycker är okej i brottnings- och tröjdragningsväg.

 

Dagen efter segern mot Mexiko skrev jag om laget före jaget. Den devisen har verkligen varit ett vackert signum för det svenska landslagets VM denna nådens sommar 2018. Laget före jaget fortsatte mot Schweiz och England. Laget före jaget är vad jag önskar att varenda ungdomstränare från Gällivare till Simrishamn trummar in i sina flickor och pojkar. Att allt annat är sekundärt. Laget före jaget är det enda som håller i längden.

 

Fem matcher blev det för Sverige.

Tre segrar och två förluster.

6-4 i mål.

Granen”, Robin Olsen och Ludwig Augustinsson spelade samtliga minuter.

Marcus Rohdén, Filip Helander, Karl – Johan Johnsson och Kristoffer Nordfeldt inte en enda. Ett lag som vill bli framgångsrikt måste likt Sverige i år, och även  1994, ha en trupp där det inte blir en enda sur min för att man blir kvar på bänken match efter match. Laget före jaget än en gång.

 

Laget före jaget är förstås grunden till att man tar den där extra löpningen fast varenda muskel skriker nej, att man hela tiden manar på varandra på ett konstruktivt sätt, att man alltid stöttar när något skiter sig. Sverige visade i samtliga matcher att man spelar för varandra, alldeles oavsett vilka som stod på den andra planhalvan. Mot England kom man inte upp i den nivå som man hoppats på och som det absolut finns potential för. Kanske blev det för stort att helt plötsligt bara vara en vinst från att veta att man skulle göra upp om medaljerna. England var inte särskilt bra innan de tog ledningen. Visst, de hade koll på Sverige i det defensiva spelet men verkade ganska ointresserade av att agera i framåtskridande rörelse. Nåväl, jag ska inte fastna i hur det hade kunnat bli eftersom det blev något annat.

 

Janne Andersson är precis det varje lag med laget före jaget behöver. Det finns så mycket i hans ledarskapet som spiller över till varenda lagmedlem utan att han egentligen inte gör något annat än att bara vara sig själv. Janne Andersson är jordnära och på riktigt, och med tanke på hur vår värld ser ut är det exakt det som behövs. Utgår stenhårt från att Håkan Sjöstrand och personerna i hans närhet på Svenska Fotbollsförbundet ser till att förlänga Janne Anderssons kontrakt så fort det bara är möjligt. Att han ska ha en rejäl löneförhöjning behöver jag inte ens nämna.

 

Till sist sju punkter om den svenska insatsen.

Högt och lågt.

 

Mest överraskande: Visst visste jag att Viktor Claesson var bra men inte såhär bra. Han tog kliv efter kliv för varje match som gick och hade en internationell touch i det han företog sig.

 

Största besvikelse: Att Emil Forsberg inte kom upp på högre nivå. Det finns mer att hämta än vad han visade. Målet mot Schweiz dock en klassiker för dess betydelse.

 

Läckraste manövern: När V N L i matchen mot Mexiko puttar bort en arg Sebastian Larsson från en domare som redan har gett Larsson en varning och inte verkar vara speciellt långt från att ge honom ett till. Det agerandet berättar ganska mycket om vem V N L är.

 

Vår kung: ”Granen”. Vem annars? Hans hjärta och vilja gör mig glad in i varenda por. En ledargestalt som i varenda handling personifierar laget före jaget. Det riktigt känns hur de andra vet att vad som än händer finns han där. Dessutom klev han fram som en straffläggare av rang i lägen där matcherna fortfarande stod 0 – 0 och allt var ovisst. 

 

Mest laddad: Martin Olsson när han med åtta minuter kvar av ordinarie speltid kom in i åttondelsfinalen mot Schweiz. Jag var livrädd för att han skulle dra på sig ett gult kort det första han gjorde. Underbart att se den glöden och att han ville in och tillföra laget energi och vilja. Var hamnar han i höst? På tal om svenska spelare där det kan vara läge att röra på sig.

 

Starkaste ögonblicket: Lämnar händelserna på planen och förflyttar hjärtat och hjärnan till Jimmy Durmaz kärnfulla tal dagen efter matchen mot Tyskland. Det hat och hot som Durmaz blev utsatt för på sociala medier är bara fullständigt åt helvete och sättet han, och förstås även hela truppen, hanterade det på förtjänar allt upptänkligt beröm och var också ett tydligt bevis på att laget före jaget alltid gäller.

 

Extra glädjande: Sverige ägnar sig i princip inte åt filmande. Försöker dra mig till minnes någon episod där vi tydligt filmade men hittar ingen. En och annan liten förstärkning kan ha slunkit emellan, men det grova skådespeleriet finns inte i laget före jaget.

 

That´s all folks.

Fyra matcher kvar.

Njut.

Studera.

Lägg på minnet.

VM i fotboll är det största som finns.

Alltid.

Även utan svenskt deltagande.

Vem jag unnar ett VM-guld allra mest av de 92 spelare som finns kvar?

Harry Kane.

Lätt.

Dels för att han spelar i Tottenham.

Men också för att han verkar vara en vettig man och människa.

Han skulle utan tvekan kunna passa in där man tänker laget före jaget.

 

 

 

 

Mitt VM med fyra matc...

0 Läs mer >>
Lämnar det faktum att vi om cirka 19 timmar vet om Sverige spelar kvartsfinal i denna upplaga av världens absolut läckraste idrottsevenemang, eller inte. I stället lägger jag allt fokus på hur galet det kan arta sig och vara i den viktigaste företeelsen av alla oviktigta.
 
2 - 0 till Japan en liten bit in i andra halvlek.
Ingen gigantiskt ledning mot ett så pass bra lag som Belgien.
Men ändå.
De kan ju faktiskt klara av det.
Eller?
1-2, snöpligt. Vertonghen med 21 kvar.
2-2, Fellaini efter en galet kvickfotad aktion av Hazard. 16 kvar.
Vi närmar oss förlängning trots allt.
Japan orutin lyser igenom och Belgien kan kontra.
Resten är historia och rutinen vann än en gång.
Chadli belgisk hjälte och för alltid inskriven i böckerna.

Fotboll går inte att tröttna på.
Belgien 3 Japan 2 är ett bevis på det.
Mentalt viktig vinst och mentalt tyngande förlust.
 
Allt som rör fotboll har ett väsen runt om sig som ingen annan idrott ens kommer i närheten av. Joho då, säger de som vill obstruera mitt resonemang. Nehej du, viskar jag. Betänk följande; du har en yta på cirka 7240 kvm, 22 spelare, ingen sarg att luta dig mot, triljoner av möjligheter och omöjligheter, taktiska drag av allehanda kvalité och så vidare hur länge som helst. Men, när du kokar ner alltihop landar det ändå i att den elva som för stunden har den vassaste mixen av laget före jaget, samt en eller två spelare i detta kollektiv som både vågar och kan sticka ut, oftast drar det längsta strået.
 
Ikväll; Japan i all ära, men sett över 90 + 5 och de individuella färdigheterna är Belgien det bättre laget. Att det just ikväll höll på att sluta med japansk vinst är något jag lovar att skriva om vid ett annat tillfälle.    

Fotbollens magi

0 Läs mer >>
EM 2012 och 2016 hade Sverige en storstjärna som allt kretsade kring. Som bekant var de turneringarna inte särskilt framgångsrika. Erik Hamrén litade fullständigt på att Z skulle lösa allt och övriga spelare i truppen blev mer eller mindre andraplansfigurer. Splittringen i gruppen anades 2012 och var än mer uppenbar 2016, då när Z var lagkapten utan att vara det.  

Efter EM 2016 blev vi av med Erik Hamrén och in klev Janne Andersson. Z hade tackat för sig och Janne Andersson gjorde som han brukade; byggde lag. Laget har alltid varit Janne Anderssons ledstjärna, och när Z inte längre var en blågul del blev det naturligare och enklare för de spelare som varit med tillräckligt länge för att vara med om lagsönderfallet att se på landslaget som något man gärna tillhörde och var en stolt del av.
 
Igår kom belöningen.
3-0 mot Mexiko, med emfas.
Janne Anderssons bygge höll, och mer därtill. Sveriges första 20 minuter var galet bra. Det vanns närkamper, det skapades chanser, det visades den dos av mod som krävs för att få vara med och skriva historia. Sverige behöll tron på avancemang även om chanserna inte omsattes i mål. Den tron har större chans att bli verklighet när den uppenbart tydliga devisen är laget före jaget. Alldeles oavsett hur det ser ut på planen med allt vad det innebär.  
 
Nu väntar Schweiz och med gårdagens insats i färskt minne känns det helt naturligt att våga tro på en kvartsfinal. Sträcker mig dit så länge och njuter över att få uppleva den resa som Sverige har gjort från den dag Erik Hamrén och Z lämnade över till Janne Andersson och de spelare som skulle kunna vara alla ordböckers synonym av laget före jaget.

Laget före jaget

0 Läs mer >>
Inom fotbollsjournalistiken finns begreppet blixtkrönika; i korta ordalag går det ut på att vara klar med sin text så snabbt som möjligt efter slutsignalen. Beundrar de som kan agera med den hastigheten och leverera en läsvärd krönika. Har själv försökt, både på min förra blogg och i det nuvarande forumet. Toksvårt av flera skäl, särskilt när något av de lag du har nära ditt hjärta har varit inblandade. Då är förmodligen adrenalinpåslaget högt och det försvårar definitivt om ambitionen är att försöka vara objektiv. Å andra sidan behöver man inte alltid vara det, men lika mycket å andra sidan blir jag irriterad när fotbollsskribenter agerar hejaklacksledare.  
 
I lördags var det aldrig aktuellt med blixtkrönika alldeles oavsett resultat. Och med facit i hand är jag väldigt nöjd med att mina åsikter och funderingar kommer nu. Det blev en episk match även om upplösningen är bland det bittraste någonsin. Men ska vi vara riktigt ärliga kunde det ha varit 2-0 till Tyskland redan efter en kvart och att det ju längre matchen led var en enda stor kamp mot klockan. Skulle tiden vara på vår sida? Sista 10 minuterna kändes det som att jag tittade på klockan var tolfte sekund, och till slut började jag känna; ta mig fan, det här kommer att hålla, vi kommer att ta en poäng mot de regerande världsmästarna. Sådana tankar är farliga. Sådana tankar är att be om bekymmer.
 
Med 80 sekunder kvar bestämmer sig John Guidetti för att gå på avslut, ett avslut som blir lamt. Minst sagt. Felbeslut modell gigantiskt. Han hade kunnat spela inåt bakåt till Emil Forsberg, han hade kunnat jogga lite försiktigt med bollen ner mot hörnflaggan, han hade kunnat söka inkast och tagit god tid på sig för att hämta bollen och sedermera kasta bollen till en omarkerad lagkamrat. John Guidetti hade kunnat välja 53 andra alternativ än det han valde. Alla hade varit bättre och resten är historia. Att Jimmy Durmaz drar på sig en onödig frispark, att det skulle ha varit en spelare till i muren är givetvis irriterande, men det mest irriterande är trots allt att John Guidetti inte visade mer rutin än vad han gjorde.
 
Nåväl, det är släppt nu. Det är ny match på onsdag. En match som känns väldigt öppen. Vågar Mexiko spela på samma sätt som mot Tyskland? Förmodligen inte, särskilt inte med tanke på att oavgjort räcker för dem, men att medvetet spela för ett kryss tror jag inte på. I en fotbollsspelares DNA går man för seger. Inget annat. Hur mycket sitter tysklandsmatchen kvar i de svenska kropparna och deras själar? Förmodligen ingenting. Spelarna vet att 1-0 är fullt tillräckligt och att de har en jättechans att skriva in sig i historieböckerna. Jag vill se ett modigt Sverige där defensiven sitter och där Emil Forsbergs hela register lyser klart. Till sist, med 80 sekunder kvar, kliver Jimmy Durmaz fram och avgör.  

Blixtkrönikor aktar j...

0 Läs mer >>
Som jag skrev sent i söndags; skit samma hur det ser ut bara vi vinner.
 
Vi vann och det såg bra ut under stundom. Första kvarten och de sista 10 minuterna var lite krampaktiga av olika skäl, men där emellan tycker jag att Sverige gjorde en bra insats. Det skapades chanser och hölls tätt bakåt så pass rejält att Sydkorea inte hade ett enda avslut på mål. Andreas Granqvist var precis den ledarfigur som ett lag så väl behöver, Pontus Jansson ersatte V N L alldeles utmärkt och på mitten var det bara Emil Forsberg som inte kom upp i normal nivå. Att Marcus Berg brände ett osannolikt bra läge och att Ola Toivonen kändes seg är inget som leder till att någon av dem hamnar på bänken på lördag. Jag tror att Janne Andersson eventuella huvudbry ligger i om han ska starta med Pontus Jansson i stället för V N L. Och egentligen är det nog ingen större issue för Janne, V N L lär starta. Det är han och "Granen" som har skapat det stabila mittförsvaret, det har betydelse. Dock, det känns skönt att veta att Pontus Jansson kan gå in och ersätta på ett fulländat sätt.
 
Hur läget är i Tyskland kan vi bara gissa oss till. De är inte vana att förlora och därmed hamna under press, men när de väl hamnar i det läget har de över tid varit mästerliga på att prestera. Det ryktas om dålig stämning i den tyska truppen, precis som det brukar när det för ovanlighetens skull kärvar för "die mannschaft". Allt annat än riktigt besvärlig resa för Sverige i Sotji känns märkligt. Dock, Sverige kan gå ut till de 90 minuterna och vara betydligt mer avslappnade än Tyskland, vilket förstås är en fördel. Att sedan en jämförelse spelare för spelare talar för Tyskland med rejäl marginal är en helt annan sak. Det är just det som gör fotbollen så stor; inget är givet hur givet det än ser ut på förhand. Jag bänkar mig med Per på lördag och den nerv som alltid finns i min kropp vid den här typen av match kommer givetvis att göra sig påmind, men jag tror också att ett visst mått av lugn infinner sig. Tänk vad tre poäng i en öppningsmatch kan betyda. 
 
 
 
 

Mellan två matcher

0 Läs mer >>
Fem gånger 0-1.
Två helskrällar.
En halv.
Ett hattrick av den unike CR7.
Fransk kramp men vinst.
Starten av detta VM har varit sevärd.
Sju av 11 matcher har jag sett minst en halvlek av. För övrigt oerhört bra TV-produktioner.
Portugal - Spanien en galet bra match där inget var givet.
Tysklands förlust idag var minst sagt oväntad.
Mexikos försvarsspel och kontringar var sevärda.
Islands försvarsspel måste få cred. Snacka om laget före jaget. Vackert mitt i det lite fula.
Att Schweiz skulle kunna rubba Brasilien, fanns det verkligen?
VAR, livrädd att det ska ta över men än så länge är det på rimliga nivåer.
Serbien verkar ha något som kan räcka längre än vad åtminstone jag trodde.
Kolarovs frispark idag. Ett av skälen till min kärlek till världens viktigaste oviktighet.
I morgon är den viktiga matchen mot Sydkorea ännu viktigare för Granqvist & hans kamrater.
Av den enkla anledningen att Tyskland föll.
Väntad startelva för Sverige.
Skit samma hur det ser ut bara vi vinner.
Lite tråkigt att skriva så, men eftersom det aldrig delas ut skönhetspoäng är det ändå relevant.
1-0 på tilläggstid funkar fint.
Även om det råkar vara ett snöpligt självmål efter en felaktigt dömd hörna.
I morgon går också England och Belgien in.
Är det Belgiens tur att, som blott trettonde land, ta sig till final? Potential och material finns.
England då? Kvartsfinal finns inom räckhåll. Längre sträcker jag mig inte.  
 

17,19 % av VM har avk...

0 Läs mer >>
64 matcher väntar på oss i det som är det absolut största idrottsvärlden kan erbjuda.
 
Förberedelserna är avklarade, träningsmatcher och detaljnötning likaså. Att blicka bakåt är ingen idé, nu är det framåt som gäller. Kampen för att skrapa ihop de poäng som krävs, fyra kan räcka, för att ta sig vidare till åttondelsfinal. 270 minuter står till lagens förfogande. Låter mycket. Är lite. Klichén om en bra start är aldrig viktigare än i ett gruppspel.
 
Ryssland  - Saudiarabien inleder.
I förhand låter som en tam historia, i alla fall om man jämför med Brasilien - Kroatien som inledde VM för fyra år sedan. Men ingen blir gladare än jag om premiärlagen visar mig att de kan bjuda på attraktiv fotboll och ge detta VM en flygande start.
 
Är med i två VM-tips och jag har en managerelva på Aftonbladet.
 
Det ena tipset är ett traditionellt med resultat i samtliga 48 gruppmatcher.
Det andra kan liknas vid en positiv kärnkraftverkskonstruktion. Har blivit 21:a, av knappt 200, som bäst i de fem tidigare mästerskapen som jag har deltagit i.
 
Managerelvan ser ut som följer i ett 3-4-3 system.
 
                                                           
                                                           Sommer
 
                                    Koulibaly           Hummels           Granqvist        
 
                  Willian                  Özil                  Isco                  Iniesta
 
                                    Hernandez           Mane           Müller
 
 
Avslutningsvis: igår kväll var jag på Mosebacketerrassen och tittade på det skotska bandet Glasvegas. Riktigt bra. Hey ho, let´s go, föredömligt kort; som en fotbollsmatch, och sedan gick jag hem genom mina söderkvarter. Under spelningen for det en tanke genom huvudet som jag inom kort ska lansera. En tanke om rockstjärnor kontra fotbollsditon.
 
"Right now I'm too young to know how in the future it will affect me when you go"
Daddy´s gone -  James Allen
 
          
 
 
 

Nu kör vi!

0 Läs mer >>
Oerhört intressant hur ens hjärna och ryggmärg agerar.
Har ikväll lusläst i stort sett hela Expressens VM-bibel.
Alltså borde allt jag känner och tänker handla om VM.
Nej nej, absolut inte.
Det handlar snarare om att sy ihop smarta resor.
 
Givetvis har jag inte koll på samtliga VM-spelares klubbhemvist.
Men när jag vartefter fått mer på fötterna börjar hjärnan köra.
Shit, kan jag sy ihop den här resan med de nyvunna kunskaperna?
Klart jag kan.
Vad coolt det vore att se Argentinas Ansaldi i Ajaxtröjan.
Eller varför inte Zvikovic i Benfica.
För att inte tala om att återvända till Borussia Park och se när Yann Sommer spikar igen.
Skulle kunna fortsätta till VM-premiären på torsdag, men stannar här.
 
VM ska bli skitkul.
Rakt av.
Men jag inser att jag egentligen jagar spelare, lag och arenor.
Det bor en rastlös själ i mig.
En själ som under uppväxten var långt bort från allt vad resor heter, men som nu agerar.
 
Finns det något mål med denna "jakt"?
Egentligen inte.
Dock, att kunna gå från i nuläget 46 besökta arenor till 75 vore grymt.
För att inte tala om att nå 150 lag VS de 106 jag har idag.
Det kan gå.
Jag vill att det ska gå, men jag vill inte betrakta det som viktigt.
Bara kul.
 
På torsdag börjar VM.
Återkommer.
 
"Jag ser den singlande snön dölja spåren där jag går"
Farväl Jupiter - Lars Winnerbäck
 

På torsdag börjar VM,...

0 Läs mer >>

Den här övningen har jag gjort en gång för länge sedan och några av namnen kommer med även den här gången. Det går liksom inte att förbise vissa spelare även om det var länge sedan de var aktiva. Memory lane slår till ibland och då är det bara att kapitulera. Övningen går ut på att jag plockar ut min favoritspelare, alternativt den första jag tänker på, för varje tröjnummer från 1 till 18.

 

(1) Gianluigi Buffon. Vilken personlighet. Vilken målvakt. Vilket tomrum det kommer att bli när han inte längre sjunger nationalsången högst eller kramar om en otröstlig motståndare, för att inte tala om de avgörande räddningar som blivit en del av hans signum.

 

(2) Cafu. Älskade att ha honom i Roma under de år det varade. Hans hjärta för laget, löpstyrka och en till synes aldrig sinande ork i kombination med en bra passningsfot bidrog till att högerkanten var hans under en lång tid. 2002 fick han som lagkapten äran att lyfta VM-pokalen när Brasilien vann finalen mot Tyskland. Välförtjänt på något sätt.

 

(3) Paolo Maldini. Helt given. En ikon som aldrig lämnade Milan och som hade en status bland lagkamrater, motståndare och domare som ytterst få. Kunde spela både vänsterback och mittback, med hög kvalité i agerandet alldeles oavsett plats. Att han dessutom var lagkapten i Milan under ett stort antal år är fullständigt logiskt. Maldini var den där naturliga ledaren som fick med sig kamraterna utan att behöva måla med den breda penseln.

 

(4) Javier Zanetti. Alltid bra. Aldrig dålig. Om du Googlar på en synonym för ordet jämnhet kommer förmodligen Javiers Zanettis namn upp som första förslag. Fysisk och löpstark och det var mycket tydligt att laget före jaget var hans ledord. Dessutom har han gjort ett av VM-historiens vackraste mål. Googla på Zanetti mål VM 1998 får du se.

 

(5) Zinedine Zidane. Nummer fem bar den elegante fransmannen under åren i Real Madrid. Zidane hade som jag ser det allt som en kreativ offensiv spelare ska ha, och eftersom han dessutom verkade befinna sig i en alldeles egen tidsrymd var han under stundom fullständigt briljant både som framspelare och avslutare. En av tidernas allra största.

 

(6) Franco Baresi. Vilken sköning till mittback. Majestätisk trots att han inte var särskilt stor. Bra passningsfot, bra driv i steget när han tog sig framåt i banan, samt innehavare av en enorm förmåga att styra backlinjen rätt och få det svåra försvarsarbetet att se enkelt ut.

 

(7) Jair. Min första idol. Mål i varje match i VM 1970, det första VM jag har riktiga minnen från. Älskade att Jair gick ner på knä och gjorde korstecken efter varje mål. Som jag övade korsteckengesten på gräsmattan på Domängatan 2 i Arvidsjaur. Ateisten i mig hade inte vaknat då vid nio års ålder.

 

(8) Steven Gerrard. Kanske mest för att han personifierar ett lag och en stads drömmar med kontinuiteten som mellannamn. Lagkapten i tidiga år och en spelare som varje tränare bygger ett lag kring. Tillslaget på bollen, hårt arbetande och en rejäl portion taktisk smarthet är det som sticker ut mest. Som bonus måste hans frisparksskytte nämnas. När Liverpool fick en frispark fem till tio meter utanför straffområdet var det att likställa med en rejäl målchans eftersom Gerrards förmåga att alltid träffa mål stressade motståndarna rejält.

 

(9) Ronaldo. Den riktige. Nian har burits, och bärs, av många bra spelare men när Ronaldos karriär stod i zenit var han en forward med en repertoar som få varit i närheten av. Det kändes rättvist att han fick bli stor matchhjälte i VM-finalen 2002 med tanke på att han floppade totalt i finalen mot Frankrike fyra år tidigare. När det gäller Ronaldos storhet händer det att jag ”Youtubar” honom bara för att inte glömma bort hans magi.

 

(10) Diego Maradona. Mytomspunnet tröjnummer där vinnaren trots hård konkurrens är given. Maradona är den absolut bäste som klivit in på en fotbollsplan. Briljant teknik, lika  mästerlig avslutare som framspelare och med en speluppfattning som ingen annan. Maradona bar fram Argentina till guld 1986 och till final 1990. Han var Argentina i de mästerskapen. Och den status han åtnjöt, och fortfarande åtnjuter, i Neapel kan närmast liknas vid ett helgons. Lite bisarrt med tanke på att Maradonas liv utanför fotbollen inte alltid bar helgonstämpel.

 

(11) Tomas Brolin. VM 1994. Det känns nästan som att det räcker som förklaring till varför jag har valt honom, men lite lull lull får alltid plats. Internationell i sin spelstil och med ett fantastiskt fotbollsöga. Älskar spelare som har det. Brolin var framspelare och avslutare i samma person, och som ni märker i min genomgång är det egenskaper jag värdesätter högt.  Tomas Brolin är en av de allra största som har tagit på sig en svensk landslagströja.

 

(12) Kazimierz Deyna. 1974 var det första VM där jag inte missade en TV-sänd match och där dök han upp; mannen med det coola namnet och en frisyr som såhär i efternamn närmast kan betraktas som tidstypisk. Deyna var en kreativ innermittfältare och en naturlig centralgestalt för Polen som knep en bronsmedalj det året.

 

(13) Thomas Müller. Här kunde det lika gärna ha blivit en landsman med samma efternamn, men den yngre Müller är en som jag alltid följer lite extra och som jag dessutom har bättre koll på än den äldre. För att undvika eventuell förvirring bör det nämnas att 13 är hans tröjnummer i det tyska landslaget. Müller ser inte ut som en fotbollsspelare, han rör sig inte alltid som en, han känns mer som en soft snubbe som man tar med sig när det är dags att gå till kvarterspuben och snacka över en öl eller två. Men skenet bedrar; Thomas Müller är en forward som tack vare en bra blick för var han ska befinna sig i boxen äger förmågan att avgöra viktiga matcher och han är definitivt en av Löws nycklar för att försvara VM-guldet.

 

(14) Johan Cruyff. Få nummer är så förknippad med EN spelare som nummer 14. Cruyff var komplett i sin roll som spelmotor i Ajax och i det nederländska landslaget. Efter spelarkarriären var det ganska givet att han skulle ta sig an rollen som tränare. Kontroversiell med ett nytänk som den gamla stammen tränare inte alltid hade vare sig lust eller förmåga att ta till sig. Cruyff var en legend redan när han levde, ett epitet som det krävs en hel del för att uppnå.

 

(15) Lilian Thuram. 15 var hans nummer i det franska landslaget och för mig var han den där spelaren som ett lag så väl behöver. Intelligent, både på och utanför planen, och med en värdighet som få. Hans meritlista är fantastisk med både VM-guld och EM-guld men också ett antal titlar med Juventus. Han gjorde bara två mål för ”Les Blues” på 142 landskamper, men han valde sannerligen rätt tillfälle; semifinalen mot Kroatien i VM på hemmaplan 1998. Efter karriären startade han en stiftelse mot rasism och är sedan 2017 hedersdoktor vid Stockholms Universitet. Hela agerandet är vackert och värdigt på något sätt.

 

(16) Daniele De Rossi. Näst efter Francesco Totti Romas störste ikon i modern tid. Enorm arbetskapacitet, en naturlig ledare i allt han gör och med en vinnarskalle utöver det vanliga blir det naturligt att bygga ett lag runt D D R. Hans insats mot Barcelona i årets upplaga av Champions League när Roma mirakelvände är bland det mest imponerade jag har sett på en fotbollsarena på väldigt länge. Att Roma ser till att behålla honom när han väljer att sluta som spelare tar jag mer eller mindre för givet.

 

(17) Henrik Larsson. Aningen långsökt kanske men under sin korta sejour i Manchester United bar han tröja 17. Nummer 7, som egentligen var Henkes nummer, var redan upptaget av en viss Cristiano Ronaldo. Aningen svårt att propsa på att be portugisen om ett byte. Henkes tid i United är en liten parentes i en stor karriär, men att bli handplockad av Sir Alex Ferguson i ett läge när klubben hade det aningen bekymmersamt är stort. Mycket stort.

 

(18) Jürgen Klinsmann. Jag hade lite svårt att frammana vem som skulle bli min tröja 18, men helt plötsligt var han bara där; Jürgen Klinsmann. Under 13 säsonger representerade han fem klubbar i fyra ligor. Klubbarna fick vad man hade betalat för; mål. Snittet per match på dessa 13 säsonger landar på 0,44. Visst, det är inte på samma nivå som Messi eller Ronaldo x 2, men ändå att betrakta som fullt godkänt. Efter den egna karriären har Klinsmann varit förbundskapten för både Tyskland och USA och han påminner en hel del om Roberto Mancini i sitt agerande. Både som spelare och när det handlar om att ta sig an tränaryrket på bästa sätt.

Tröjnummer

0 Läs mer >>
Låttexter fastnar, brottstycken ur en roman fastnar, så även fantastiska one-liners oavsett genre och härkomst. Vissa rader fastnar så pass mycket att ett förfluget ord alltför ofta får mig att börja sjunga på en låt där just det ordet är med. Min kära fru blir titt som tätt, och dessutom mer än förståeligt, galen på mig när hon tror att jag pratar med henne medan jag i själva verket sjunger. Det är en form av tics och risken är överhängande att jag kommer att ägna mig åt det så länge jag lever.
 
Dagens färska exempel kommer från lunchpromenaden med Freja. Jag överhörde när två män diskuterade filmningar i fotboll och direkt gick min hjärna iväg till när jag var i Liverpool i december förra året. På en av pubarna blev jag tillfrågad av den trevlige bartendern om jag skulle gå på Anfield på kvällen. Mitt svar var ja och eftersom jag vill vara artig tillbaka frågade jag om han skulle dit. Svaret kom snabbt, tydligt och med emfas; "Hell no, i like Formula one and Snooker. Not 22 overpaid movie stars" Det är vad jag kallar briljans i den svåra svar-på-tal-konsten.
 
"Tack för din födelsedag i Cornwall och middagen, och promenaden till Lands End"
 Blues för Bodil Malmsten - Plura Jonsson

Ibland fastnar orden ...

0 Läs mer >>
Lagtillhörighet och supporterskap är intressant och något som jag gärna diskuterar länge och ingående om. Det ryms så oändligt mycket i det; hur vi engagerar oss, hur mycket vi engagerar oss, hur vi hanterar motgång och medgång, hur viktigt det får bli i ens liv. För att ta några exempel.
 
Just nu leder Hammarby Allsvenskan och det är förstås oerhört roligt, men jag kickar inte igång på det som många andra gör. Är det för att jag är van vid att det inte brukar gå såhär bra, och att jag därför håller distans? Tror inte riktigt det, i alla fall inte fullt ut. Tror snarare att min lilla distansering handlar om att jag inte vill låta min hjärna och därmed mitt liv påverkas av hur mitt lag agerar och inte agerar. 
 
Har under de senaste dagarna funderat på om jag har samma tänk när Hammarby ligger tia och kvalplatsen hotar. Svaret på den funderingen är ja, jag tänker likadant. Då blir den enkla analysen att Hammarby inte är tillräckligt viktigt i mitt liv. En insikt som faktiskt inte gör så ont som man kan tro. Det känns snarare ganska skönt att jag inte blir så påverkad som ett par av mina vänner blir när deras lag, eller spelare som de av någon anledning vurmar extra för, har det tuff. Eller ännu värre när domarna står för horribla insatser som blir matchavgörande och motvinden drar in över slätten.
 
Till sist: Janne Anderssons trupp var väntad till 22 delar av 23. Trodde att Ken Sema skulle få en plats, men han har i ärlighetens namn inte varit bra sedan matchen mot Arsenal i EL. Janne Andersson motivering varför Marcus Rohdén fick den plats som många trodde var Semas fanns det ett stort mått av logik i, även om Ken Semas egenskaper sticker ut på ett sätt som kanske kan behövas för att ändra matchbilder. Hoppas att Ken Sema tar motgången på rätt sätt och visar att han är en man för startelvan till hösten.
 
"Det finns en anda i Dublin, men den är farlig för mig"
Mareld - Lars Winnerbäck

Var och en blir salig...

0 Läs mer >>

Hammarbys inledning på Allsvenskan är overkligt underbar, det vankas finaler i EL och CL inom hyggligt kort och efter det kommer det ett VM som på förhand känns som det mest intressanta sedan mästerskapet i Tyskland 2006. Allt detta till trots är mitt huvud fullt av planering inför att bege mig till Tyskland eller England i höst. Att jag skriver Tyskland först är ingen slump, det känns som 70 – 30 i den riktningen.

 

Det är ingen nyhet att jag har en restarm som ständigt skriker efter påfyllning och en lika välkänd sanning är att jag vill pricka av arenor och lag. Och när det dessutom bor en organisatör och logistiker i mig är det fullständigt rimligt att jag går en egen väg genom att börja skissa. Detta utan att årets upplagor av de europeiska ligorna ens är färdigspelade.

 

Skissandet består för närvarande av att hitta bra hotell till ett överkomligt pris, väga för- och nackdelar i förhållande till tågstationer, sevärdheter, krogar av allehanda slag samt förstås hur jag smartast tar mig till arenorna. Jag går igång totalt på den här typen av uppgift och förlorar tidsuppfattningen tämligen omgående. Undrar just vilka demoner jag håller på avstånd när jag kliver in i den här typen av sinnesstämning? Nåväl, det är egentligen skit samma eftersom jag lever efter devisen att man ska göra det man mår bra av.

 

Det skapas Excelark, det vrids och vänds och jag har till och med börjat kolla vilka flygbolag som har direktflyg till de städer som för närvarande är top of mind. Samt givetvis hur smidigt det är att ta sig med tåg eftersom jag vill få till en helg med minst två, gärna tre, matcher.

 

Lovar att återkomma i ämnet när skisstadiet är passerat och verkligheten så sakteliga har börjat ta över.

 

När det gäller nyss nämnda VM har jag en plan på att försöka uppdatera bloggen ungefär var tredje dag under den dryga månad som turneringen pågår. En mix av korta och längre reflektioner där fokus med största sannolikhet kommer att ligga på Sverige så länge vi är med. Hur det verkligen blir när allt har rullat igång återstår att se, men som jag skrev inledningsvis känns den här upplagan av VM roligare än på länge även om jag förstås gärna sett ett annat värdland än Ryssland.

 

”Man ska inte rymma, men jag menar vad fan, det har gått träbock i tillvarons golv”

Taxi – Ulf Lundell

Älskar att smida plan...