0 Läs mer >>

Galet svårt, men galet roligt.

 

Tillsammans med vännen Henrik har vi fortsatt på listspåret. Den här gången har vi listat de 10 fotbollsspelare, oavsett nivå, som vi av någon anledning håller närmast våra hjärtan.

 

Kriterierna har varit tre.

1) Att man har hållit (håller) på spelaren, oftast lagberoende men inte alltid.

2) Att man beundrar(t) spelaren för dess egenskaper.

3) Att spelaren har haft betydelse för ens eget fotbollsspelande.

 

Min lista är en mix av spelare med stora egon med allt vad det innebär med sådana som på ett eller annat sätt verkar vara bra människor, förstås såvitt det går att bedöma utan att ha träffat dem öga mot öga.

Människor som verkar inse vikten av att faktiskt uppföra sig värdigt alldeles oavsett vad som står på spel. Beundrar dessa spelare enormt mycket.

Bruttolistan bestod av 35 spelare, en lista som givetvis hade kunnat vara fyra gånger så stor men gränsen går ju någonstans. Det blev ganska jämnt mellan utespelarkategorierna med en viss överrepresentation för mittfältare och forwards, något som också kommer att märkas här. Kanske spelar det in att jag själv var mittfältare, ibland forward, med drömmar som vida översteg förmågan. Smärtsamheten till trots gillar jag att fotboll är självsanerande; du kommer inte längre än vad du har kapacitet till.

 

Då så; hey ho let’s go!

 

   10. Zlatan Ibrahimovic. Nej, han kommer inte högre upp än såhär. En fantastisk fotbollsspelare. Tveklöst den bäste vi har fått fram genom alla år, men han når aldrig mitt hjärta vilket övriga utom femman gör på ett mer eller mindre självklart sätt. Kan tyckas aningen märkligt att jag inte har honom högre, men jag har aldrig riktigt sällat mig till Zlatankören. Det finns ett för stort jag i Zlatan Ibrahimovic värld för att jag ska lyfta honom till en pallplats. Tyvärr. På mer än ett sätt.

 

   9. Pär Sundqvist. Som sjuttonåring var han ordinarie i IFK Arvidsjaurs framgångsrika lag i  division fyra. Samtidigt var han tränare för mig som var fyra år yngre. Där föddes mina tankar på att bli minst lika bra som Pär, hybris kan man också kalla det. Oerhört viktig som förebild, hans betydelse för mig som ung fotbollsspelare med ambitioner går inte i ord att beskriva. Som kuriosa kan nämnas att han 1980 spelade med Nyköping BIS i dåvarande Superettan.

 

   8. Francesco Totti. Backar bandet till guldåret 2001. Hans betydelse för Roma var monumental. Totti orkade med den press som uppstod på laget och på dess kapten när romanistas började inse att guldet snart kunde vara deras. Han bar fram sina kamrater när det var som svårast och han verkade snudd på obekymrad. Touchen, blicken, kylan när en målchans oavsett hur dök upp och ett hjärta som aldrig slog för något annan klubb än Roma, det går inte annat än att ta till sig en sådan människa. Det enda tråkiga med honom är att han inte riktigt fattade vilken potential han egentligen hade.

      

   7. Franco Baresi. Pondus är det första ord som dyker upp när jag tänker på Baresi. En mittback med ett spelsinne utöver det vanliga och med en offensiv förmåga som gjorde honom till ett anfallsalternativ när det behövdes. Enorm vinnarinställning och med en pådrivarmentalitet som smittade. Han är mittbackarnas mittback för mig. Ursäkta Beckenbauer, Hummels, ”Bjärred” och Puyol.

 

   6. Xavi. Jag väljer att börja i änden som handlar om att han alltid, tack vare ett sorts helikopterperspektiv om än i sidled, hade koll på nästa skeende. Det kunde vara allt från om han skulle gå på ett direktpass i djupled eller om han skulle ta fast bollen och tempoväxla helt på egen hand. Oerhört betydelsefull spelare för både Barcelona och Spanien, för mig är Xavi den där fotbollsspelaren som jag själv ville bli.

 

   5. Lionel Messi. Fullständigt formidabel i väldigt många avseenden. Snudd på overklig i sitt sätt att komma till avslut, att hitta en passningsväg ingen annan trodde var möjlig, att hela tiden ha full koll på smartaste lösningen för att det ska resultera i ett mål. Dock, han når mig inte på riktigt. Kan inte svara på varför, men hade han gjort det hade han varit högre upp.

 

   4.  Gianluigi Buffon. Förutom att han är en alldeles vidunderligt bra målvakt är det hans personlighet och sätt att vara som gör det största avtrycket. Ta bara hur han sjunger nationalsången, vi pratar passion. Eller hur han hela tiden verkar ha ett leende och ett vänligt ord över till planens övriga aktörer. Och när väldigt många andra i ren besvikelse efter en förlust går rakt in i omklädningsrummet går Buffon runt och gratulerar varenda en i det lag som betvingat hans. I min värld är det värt extra mycket.

 

   3. Paolo Maldini. I väldigt många avseenden påfallande lik nyss nämnde Buffon. Maldini föll jag för väldigt tidigt i hans karriär. Smart som få, alldeles oavsett han spelade vänsterback eller mittback. Komplett och med en personlighet som gjord för att ha en ledarposition fick han alltid med sig sina lagkamrater. Dessutom var det tydligt att även domarna hade ett gott öga till Paolo Maldini. Sparar en historia från mitt första Milanoderby på San Siro till ett annat inlägg på min blogg.

 

   2. Zinedine Zidane. Av allt som imponerar med denne fantastiske fotbollsspelare var det hans förmåga att till synes leva och verka i en egen tidszon som imponerade mest. En halv sekund här, en halv sekund där gör skillnad, och när man dessutom som Zidane var lika bekväm med båda fötterna var den där halva sekunden helt plötsligt en hel sekund. Av de spelare som jag har följt över tid är Zidane,tillsammans med Maldini, den jag har hållit hårdast på och när han skallade sig ut från VM-finalen i Berlin 2006 gjorde det snudd på fysiskt ont, även om det innebar en fördel för det Italien som jag höll på. Knäppt? Absolut. Även om han inte når allra högst upp på listan finns det ingen jag You-tubar oftare. Ingen.

 

   1. Diego Maradona. Det går inte att gå förbi denne osannolike artist. Vilket avtryck han gjorde på en hel liga och på fyra VM i rad, fast av helt olika anledningar. Utan honom hade vare sig Napoli eller Argentina tagit sina titlar. Precis som Zidane verkade han leva i en egen tideräkning, vilket i kombination med en teknik och touch och förmåga att hitta vägar som ingen annan ens kunde drömma gör att han är min givna etta.

        

10 favoritspelare

0 Läs mer >>
Du vet att det kokar rejält i din stackars hjärna när tankarna inom loppet av mindre än 47 sekunder har hoppat mellan Konsums blåvita-sortiment, om det kan vara så att rädslan för att dö och ett stort kontrollbehov hänger ihop, om att det faktiskt bara är drygt nio veckor kvar innan Allsvenskan börjar, om vilken mat som passar till det röda argentinska vinet du bespetsat dig på, om jag tog i för mycket vid en prispresentation tidigare idag, när jag ska klara av att springa milen under 55 minuter igen, vem jag egentligen håller på i årets upplaga av På Spåret, varför jag beundrar Zlatan men inte håller på honom, samt sist men inte minst hur Ulf Lundell orkar fortsätta producera musik.
 
Vila anbefalles.
I alla fall mental vila.
 
"We are one, but we are not the same, we hurt each other, then we do it again"
One - U2
 
 
 

Hit och dit och dit o...

0 Läs mer >>
Jag älskar listor av alla de slag.
En av mina kvinnliga vänner, Maria, säger att det är typiskt manligt.
Det är det säkert, men det gör inget.
Listor är läckert.
 
Igår kväll föreslog vännen Henrik att vi skulle presentera varsin idrottens-10-i-topp-lista.
Gick givetvis igång på den idéen och idag innan lunch var uppgiften löst.
Min kommer nedan, med motiveringar (i alla fall på nio av idrotterna).
Om Henrik vill publicera sin i kommentatorsfältet vet jag inte, men hans motiveringar var mer än läsvärda. 
 
Håll till godo.
 
  1. Fotboll
  2. Tennis
  3. Friidrott (Löpgrenarna)
  4. Basket
  5. Handboll
  6. Ishockey
  7. Längdåkning
  8. Bordtennis
  9. Störtlopp
  10. Curling

 

Fotboll löjligt ohotad som etta. Motivering helt överflödig.

Tennis högt upp tack vare att jag spelat en hel del själv.

Löpgrenarna fascinerar enormt. Alldeles oavsett smart taktiklöpning eller om man bara går ut och kör.

Basket är gravt underskattat. Speluppbyggnaden på den begränsade ytan och den inneboende dramatiken!

Handboll är en härlig TV - sport, dessutom är spelarnas fair-play-tänk fint att ta del av.

Ishockey älskade jag som ung, nu känner jag oftast inget förrän matcherna verkligen gäller något.

Längdåkning hade varit högre upp om Wassberg & Co fortfarande varit aktiva. Sorry Johan Olsson & Co.

Bordtennis hade också haft en högre placering om listan gjorts för 20 år sedan. Dock; J-O Waldner lever än.

Störtlopp kanske aningen märkligt, men den pulsen jag får när man ser att det går läskigt fort är läcker.

Curling är den enda sporten som går in på listan tack vare sin enorma TV-mässighet.

 

"Som sidor i en bok skildes vi åt, var och en gick sin väg, allting var ett lån"

Alice - Plura Jonsson

 

Idrottens 10-i-topp-l...

0 Läs mer >>
I en tid när vi pratar mycket om respekt och kränkningar och där vi i många fall är ute på aningen tunn is i vad begreppen egentligen innebär flög mina tankar tidigare idag cirka 40 år bakåt i tiden. Då när ordet respekt mer handlade om att vara rädd för någon, oftast lärare eller andra vuxna som på ett eller annat sätt använde sig av den formen av att hålla koll på den yngre generationen. Men tack och lov fanns det en motpol, och det var honom jag tänkte på när Freja och jag tog en uppfriskande promenad på Gärdet; Jan - Olof Wedin,. 
 
Jan - Olof Wedin var min lärare i Historia och Geografi när jag gick på högstadiet i Arvidsjaur. Jan - Olof Wedin var före sin tid eftersom han visade oss elever en enorm respekt genom att alltid handhälsa oss välkomna till lektionen. Han såg oss. Han tilltalade oss individuellt. Han hade ett ord över. Han hade koll på ett underbart sätt. Behöver jag säga att det alltid var lugnt, trivsamt och ambitiöst på hans lektioner? Nej, trodde nästan det. Det var ju givet, ingen ville krascha en lektion för Jan - Olof Wedin, han hade ju sett oss när vi klev in i sal B5 på Fridhemsskolan för en genomgång av floderna i USA. Det var värt mer än allt och än idag är jag ödmjukt tacksam över att våra vägar korsades.
 
"I hela mitt liv har jag litat på min tur men det här kan jag aldrig ta mig ur"
999 - Jocke Berg
 
 
 
 

Minnesbanken plockade...

0 Läs mer >>
Jacob Michelsen fick ett år i Hammarby och det mest märkliga är att allt prat under 2017 handlade om långsiktighet. Att 2017 var det år när man skulle bygga för framtiden och där avstampet mot de högre tabellplaceringarna skulle inledas i år. Förändring ingår i livet. Så även i den bistra fotbollsvärlden, men ibland blir jag väldigt trött på att långsiktighet och tålamod i slutändan bara är ord. 
 
Har ingen aning om hur risig relationen mellan sportchefen Jesper Jansson och Jacob Michelsen egentligen har varit, och är, men det känns som att det har gnisslat rejält och att Jesper Jansson redan från början hade en annan agenda för vem som skulle leda laget 2018. Styrelsens ansvar då? Stort förstås, men eftersom Jesper jobbar på uppdrag av dem så håller sig ledamöterna förmodligen väldigt gärna i bakgrunden och hoppas på det bästa; att ingen ska börja nagelfara deras agerande.
 
Vem tar över efter Jacob Michelsen?
Som bekant har det ryktats om Alexander Axén, och hur många AIK-tatueringar han än har skulle jag gärna se honom vid sidlinjen, men dessvärre tror jag inte att den karismatiske Axén kliver på det här tåget. Han är alldeles för medveten om de motsättningar som finns mellan de tre stora 08-lagen, och även om han inte verkar vara typen som är rädd för lite blåsväder utmanar han nog inte ödet. Att träna Örebro SK och GAIS som AIK:are är en sak, att träna Hammarby eller Djurgården en helt annan. Tränarskrået i svensk elitfotboll är inte jättestort och ingen av de etablerade lediga känns jättespännande, men vem det än blir som tar på sig ansvaret har han inget att förlora. Särskilt inte med tanke på att Jesper Jansson har skaffat den trupp han vill ha och förmodligen kommer att ingjuta stort mod i den som skriver på kontraktet för ett av allsvenskans mest uppmärksammade tränaruppdrag. På gott. Och på ont.
 
"Det var inget särskilt med honom, han var som vem som helst"
Vem som helst blues - Lars Winnerbäck
 
 

Cirkus Hammarby