0 Läs mer >>
Fotboll på plats i Tyskland är, i stort sett alltid, synonymt med en härlig upplevelse.
Helgen som var utgjorde inget undantag.
Snarare tvärtom.
 
Lördag i München tillsammans med 75 000 andra i en mäktig arena som gjord för fotboll. För första gången på flera år leder inte Bayern München serien och det kändes tydligt när man försökte sig på att försvara en tvåmålsledning med mindre än en kvart kvar.
 
Då hände allt.
Fortuna Düsseldorf stod för motståndet på flera plan och när 2-3 kom i minut 77, efter det att domaren behövt VAR för att avgöra om det var offside eller inte, var det uppenbart att ett visst mått av oro infann sig hos hemmalaget. På tilläggstid lyckades dessutom Lewandowski med konststycket att två meter från mållinjen skjuta högt över. När mindre än 30 sekunder kvar uppstod obeslutsamhet mellan Robben och Martinez i ett utsatt läge mitt på planen varpå Düsseldorfs forward Dodi Lukebakio kontrade in sitt tredje mål för dagen. 
Avspark.
Slut. 
Ridå ner för hemmalaget.
 
När jag efter matchen stod i den överfulla tunnelbanevagnen på väg tillbaka in till stan blev jag än en gång sådär löjligt lycklig över att fotbollens vägar korsats med mina. En större konstform finns inte, ej heller något mer oregisserbart.    
 
Söndag morgon vidare i nordvästlig riktning mot Freiburg.
Staden är liten och puttrigt trevlig med en air av studentliv och välbestånd i en mix som jag gärna fördjupat mig i, men tiden var inte riktigt på min sida den här gången.
 
Schwarzwald - Stadion är av det gamla snittet och också den i Bundesliga med lägst publikkapacitet; 24 000. Utsålt även här och matchen mot Werder Bremen blev oerhört intensiv och sevärd. Två offensiva lag ställdes mot två aningen skakiga mittförsvar, men med bra målvaktsspel från båda burväktarna; Schwolow i Freiburg och Pavlenka i Werder Bremen stannade det vid 1-1. Extra kul att se Ludwig Augustinsson vara så fundamental för sitt lag. Nästan alla uppspel gick via honom och han slog inte bort många passningar på 90 + 4. Defensivt var han stabil och som en kröning av den fina insatsen ordnade han på tilläggstid en poäng åt sitt lag efter ett distinkt vänsterskott från nära håll.
 
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att återge mitt korta samtal med en trevlig servitör på Schlappen flera timmar efter det att matchen var slut. Schlappen är för övrigt en krog väl värd ett besök för dig som ska har planer på att spendera tid i Freiburg. Allt började med att han himlade med ögonen åt ett stort gäng högljudda Werder Bremensupportrar.
 
Jag: Hur tröttsamt är det här?
Han: Jag älskar fotboll men jag fattar inte hatet mot andra lag.
J: Är det vanligt att man skrålar och sjunger flera timmar efter match?
H: För vanligt. Jag undrar om fotboll är det enda som finns i deras huvuden. 
J: Kanske är det så och då är det sorgligt.
H: Verkligen. Om de är kvar om en timme slår jag mig ner hos dem och kollar vad de anser om miljöproblemen, svälten i tredje världen och EU.
J:  Låter som en bra plan.
H: Följer du med?
J: Nej, jag är för dålig på tyska. Men jag kan vara ditt moraliska stöd.
H: Eller så struntar vi i det och konstaterar att vi är olika och att vi får försöka stå ut.

Kort summering av en ...

0 Läs mer >>
Det är inte bara en gång det här året som jag har tjatat om laget före jaget och i min enfald trodde jag att det skulle bli 2019 innan jag skrev om det nästa gång. Men nej. Jag bara måste. De startelvor som Janne Andersson ställt på benen mot Turkiet och Ryssland har väldigt tydligt visat att det starka och vägvinnande viet från VM har fortsatt. Man spelar för varandra. Man tar ansvar. Det syns att det är kul att tillhöra det svenska fotbollslandslaget. Spelidén man förhåller sig till bygger på tio utespelare. Inte en.
 
Exemplen är många och det är uppenbart att det är det kollektiva tänket som genomsyrar allt och därför är det mer än välförtjänt att det också ger resultat. Många små detaljer värmer och det som värmer allra mest är att Victor Nilsson Lindelöf verkligen bevisat att han har tagit stora kliv det senaste halvåret. Igår var han briljant inte bara defensivt, han gick även framåt i banan på ett sätt som fick mina tankar att vandra bakåt i tiden till Franco Baresi. Älskar spelskickliga mittbackar som har modet att ta för sig i det offensiva spelet.
 
Och att Kristoffer Olsson i sin första tävlingslandskamp visade stora prov på det som genomsyrat hans allsvenska säsong var fint att se; trygg med boll, spelar gärna med få tillslag och hans fina blick för spelet gör också lagkamraterna bättre. Han är bara i början av sin landslagskarriär och det blir spännande att följa honom framgent. Hans internationella spelstil kommer att hjälpa honom att ta de kliv han behöver för att ta sig riktigt långt.
 
Till sist; Janne Andersson skulle kunna bilda skola hur man agerar i en intervjusituation alldeles oavsett vad det handlar om. Han värderar inte frågorna, han svarar på dem. Ängslighet och att måla in sig i ett hörn ligger inte för Janne Andersson, det får andra ägna sig åt. Stilbildande som sagt.

Tankarna gick till Fr...

0 Läs mer >>
Om någon hade frågat mig innan Allsvenskan startade om jag skulle vara nöjd med en fjärdeplats för Hammarby hade jag sagt ja alla dagar i veckan. Lätt.
 
Nu däremot är jag väldigt besviken.
Vi är ett ynka litet mål från att knipa den åtråvärda tredjeplatsen.
Det målet hade kunnat göras igår.
Eller mot Kalmar eller Elfsborg.
När hade varit skit samma.
Målen uteblev och en tabell ljuger aldrig.
 
Nåväl, besvikelsen kommer att blekna bort inom kort. Men det är sjukt irriterande att vi hade allt i egna händer hela tiden men att vi dessvärre inte orkade hela vägen.
 
Det oskrivna blad som heter 2019 känns väldigt spännande. Vilka kommer ledarteamet med Jesper Jansson i spetsen att förstärka truppen med? Pengar finns, varumärket är starkt och det har nosats på en placering som hade räckt till spel i Europa. Alltså känns det som att det finns goda möjligheter för Hammarby att sikta lite högre i förstärkningsivern. 
 
Grattis till AIK.
Värdiga mästare.
Fint av Henok Goitom att ta med sig Nisse Johansson när bucklan skulle lyftas.
 
"See the west wind move like a lover so upon the fields of barley."
Fields of gold - Sting

Ett ynka litet mål

0 Läs mer >>
Mycket har skrivits och sagts om Kennedy Bakircioglu de sista dagarna.
Fullt rimligt med tanke på den karriär han har haft.
Och framför allt fullt rimligt med tanke på den personlighet Kennedy är.
 
Vi har sprungit på varandra ett stort antal gånger genom åren och vid tre tillfällen har jag haft den stora äran att sitta mitt emot honom vid intervjuer för Bajenland och för Supportrarnas Matchprogram. Frågorna och svaren har förstås haft fotbollsfokus. Svaren har varit både intressanta, väntade och oväntade. Dock, det jag minns mest är den värme och vänlighet som alltid uppstod runt Kennedys person.
 
Exemplen är många och de tre som toppar säger väldigt mycket om honom.

Första gången vi skulle ses var i augusti 2002. 30 minuter innan utsatt tid på Årsta ringde Kennedy och undrade om jag var på väg och om jag ville att han skulle fixa en kaffe som vi kunde ta ute i det vackra vädret. Av alla jag har intervjuat genom åren är han den enda som ringt för att stämma av, för att visa att han är redo och att han ser fram emot att mötas.
 
Episod två utspelar sig också på Årsta 2002.
Jag skulle intervjua Christer Fursth som denna blåsiga septemberlördag hade med sig sin dotter Frida. När Christer och jag satte oss ner för att riva av intervjun var det helt naturligt för Kennedy att ta sig an Frida och umgås med henne tills pappa var klar. Det var fint att se och det gick inte att ta miste på hans förtjusning över att spendera tid med en liten individ.
 
Den tredje och avslutande delen handlar om hur han vid min senaste intervju, vill inte skriva sista, pratade länge och gärna om tillslaget på bollen. Kan tyckas nördigt, men eftersom det dels var intervjuns fokus och dessutom något som var av yttersta vikt för honom var det naturligt. Det jag minns mest är hur han bad om att få låna min högra fot och på den illustrera exakt var han ville ha bollträffen vid en frispark respektive en straffspark. Den handlingen beskriver Kennedy på ett bra sätt tycker jag; att alltid låta hjärtat vara med i allt du gör.
 
En match kvar för såväl Kennedy som för laget.
För mig får han gärna hänga dit en frispark som innebär att tredjeplatsen säkras.
Det vore så vackert, så värdigt, och så nära ett sagoslut man kan komma.
 
Tack Kennedy för allt du har gjort för Hammarby och jag hoppas verkligen att du på ett eller annat sätt fortsätter att vara involverad i det som är Hammarby Fotboll. Allt annat vore märkligt och stort slöseri med en människa som andra människor mår bra av att ha i sin närhet. 

Tack för våra möten K...

0 Läs mer >>
Vi har alla våra uttryck som vi har en stor faiblesse för.
Ett av mina är "Det är inte svårare än såhär".
Det dyker upp så fort jag njuter av en upplevelse.
 
* En textrad av Ulf Lundell, Lars Winnerbäck eller Bob Dylan.
* För att inte tala om alla de gånger jag har fastnat framför en tavla av Vincent van Gogh.
* Och när den där perfekta djupledsbollen når sin mottagare i e x a k t rätt ögonblick då ackompanjerar jag "Det är inte svårare än såhär" med ett skratt sprunget ur hjärtat. 
* Rockpopband som river av en låt på 2,12 och får med allt. Ljuvligt.
* Den italienska matlagningen där man inte krånglar till det; tagliolini med olivolja och rikligt med riven tryffel.
* Suzanne Reuters tajming i replikleveransögonblicket.
 
Listan kan göras lång, men det räcker såhär.
Och det läckraste är att det är exakt så svårt som jag säger att det inte är.
Det är bara så att vissa har det, andra inte.
 

Från svårt till enkel...