0 Läs mer >>
Var, förstås, på plats i måndags på Nya Söderstadion och såg de grönvita ta tre fina poäng mot Elfsborg. Och varje gång jag ser Elfsborg, oavsett om det är på plats eller på TV, startar filmen i mitt huvud från sommaren 2004.
 
På den tiden skrev jag i Hammarbys, numera nerlagda, medlemstidning Hammarbyiten. 2004 var för övrigt året när laget kom sexa i tabellen och tränades av Anders Linderoth. I spelartruppen återfanns bland annat Petter Andersson, Fredrik Stoor, Max von Schlebrügge, Petur Marteinsson, Suleyman Sleyman, Björn Runström och Alexander Östlund. 
 
I ett av numren det här året fick jag i uppdrag av redaktör Hagström att skriva en text om Söderstadion. Hur jag gjorde och vilka som skulle vara med fick jag i stort sett bestämma själv. Hjärnan gick igång och det var med stor glädje jag tog mig an uppgiften. Efter ett par veckor var den sista punkten på plats och jag hade jag fått till en härlig mix av lite historia, lite nutid, snack med en domare, Martin Ingvarsson, som berättade att den mer rutinerade linjedomaren fick äran att ta klacksidan i stället för som brukligt sidan där bänkarna finns, med två motståndarspelare, samt sist men inte minst med en styrelserepresentant för Elfsborgs supporterklubb Guliganerna.
 
Guliganmannen berättade om hur imponerade de var av Hammarbyklacken och att de alltid själva kände sig så små när ställde sig på kortsidesläktaren mot Nynäsvägen. Vi pratade en lång stund även efter det att mina frågor var färdigbesvarade och jag minns än idag hans avslutning; "Vet du Erik, vi sjunger fortfarande Hammarbysånger i bussen på väg hem. Då har det fan i mig gått långt, men det är omöjligt att  inte bli påverkad".
 
Den formen av hjärntvätt är fin tycker jag.
 
"Tro på mig och säg att vi är gamla nog att älska nu, att tåla denna skröplighet, dessa tömda ideal"
Connemara - Ulf Lundell 
 
 

Vissa saker kan du in...

0 Läs mer >>
Följde MFF:s debacle igår kväll och det känns tråkigt att konstatera hur långt ifrån de ljusblå egentligen var. Ett till synes överkomligt motstånd men som det såg ut i andra halvlek var MFF det överkomliga motståndet. Det mest skrämmande är att MFF i princip inte har något eget spel och blev därför ett lättfångat byte. Hur det hade sett ut om Berget gjort 2-0 minuterna innan Vardar kvitterade till 1-1 kommer vi aldrig att få veta.
 
Det som stör mig mest är sättet som MFF vek ner sig på och det kändes som en rejäl underprestation, något som fick mig att undra över vad de kvaliteter man visat i Allsvenskan egentligen är värda. I det korta perspektivet; ännu ett allsvenskt guld när hösten är här. I det längre; betydligt svårare eftersom det inte ens blir spel i EL med allt vad det innebär i fråga om erfarenhet och fina intäkter.
 
Till sist: blev rejält besviken på den skadeglädje som många grönvita visade på Twitter igår när MFF föll. Att inte unna andra framgång är oerhört lågt och ett beteende som aldrig kan försvaras.
 
"Lite mat och ett hem, ett glas vin och en vän, allt annat känns så överdrivet"
Tanken som räknas - Lars Winnerbäck

Ett svidande uttåg fö...

0 Läs mer >>
Lyssnar ikapp årets Sommar i P1. Som alltid väcker det en massa tankar och känslor och jag inser att jag under en lång tid levt med en självvald icketillhörighet när det handlar om släkt och familj i den vidare bemärkelsen.
 
Författaren Ann - Helen Laestadius fick mig nästan att börja gråta när hon i sitt program berättade om sin stora varma släkt och om somrarna i Övre Soppero. För henne var det självklart att återvända till rötterna och de personer som finns där. För mig har det blivit precis tvärtom. Jag drar mig undan mer och mer och vill titta framåt i stället. Vet att det inte behöver vara ett motsatsförhållande mellan då och nu men ibland blir min pensel väldigt svartvit. Det jag brottas mest med för närvarande är om jag ska försöka leda in min hjärna på ett annat, och kanske mer sunt, spår eller bara fortsätta som vanligt. 
 
Aningen deppiga funderingar kanske, men jag är, och har alltid varit, en känslig och grubblande själ som inte känner till något annat sätt att leva på. 
 
"Lay your whisper on my pillow"
It must have been love - Per Gessle

Sommar i P1 väcker kä...

0 Läs mer >>
Det här är egentligen alldeles för svårt att skriva om eftersom det rymmer så mycket känslor som det inte går att sätta ord på, men Freja är mig så kär och så viktig att jag i alla fall vill göra ett försök att med bokstävernas hjälp få till en liten del av allt som finns inom mig.
 
För drygt sex år sedan hämtade E och jag denna juvel till svart jaktlabrador, endast nio veckor gammal och förstås bedårande söt. Vi hade träffat hela valpkullen fyra veckor tidigare men visste inte vem av de sju som var just Freja, även om vi hade våra aningar. I bilen på väg hem den där varma junieftermiddagen med Freja sittandes bredvid mig i baksätet förstod jag att jag för alltid skulle vara fast och förälskad och alldeles enormt känslomässigt bunden till den lilla krabaten full av värme och liv. Men inte exakt hur fast och förälskad och känslomässigt bunden. Det vet jag nu.
 
Två år. Ivrigt väntandes på att tennisbollen ska bli kastad.
 
Freja är en sådan profil att jag ibland häpnar över att en hund kan vara en sådan personlighet med allt vad det innebär i form av stor integritet, selektiv med vilka hon tar till sig och inte, boll- och pinngalen, extremt envis när hon finner det lämpligt, ytterst tydlig med att visa i vilken riktning vi ska gå för att hamna på den där gräsplätten vi kastade boll på en enda gång när hon var liten, och så vidare och så vidare och så vidare. För att inte tala om den totala lojaliteten när jag lagar mat, då är inte Freja längre bort än nödvändigt, hon vet ju att hon alltid blir åtminstone lite belönad.
 
Först in i bilen när vi ska till landet.
 
E och jag har ju en faiblesse för att resa, alltså har vi redan från hösten 2011 försökt se till att noga utvalda vänner har lust att ta sig an Freja när vår reslust har slagit till. Stort tack till Kerstin & Per, Anneli & Patric samt Stella & Pärlan för att Freja alltid är välkommen hos er!
 
Tack fina Freja för sex härliga år och jag hoppas att vi har minst sex år till att göra till våra!
 
"Jag gav mig av i gryningen, ett stilla regn, en hund som vän, jag gick ut mot havet än en gång"
Evangeline - Ulf Lundell

Kärleken till en hund