0 Läs mer >>
EM 2012 och 2016 hade Sverige en storstjärna som allt kretsade kring. Som bekant var de turneringarna inte särskilt framgångsrika. Erik Hamrén litade fullständigt på att Z skulle lösa allt och övriga spelare i truppen blev mer eller mindre andraplansfigurer. Splittringen i gruppen anades 2012 och var än mer uppenbar 2016, då när Z var lagkapten utan att vara det.  

Efter EM 2016 blev vi av med Erik Hamrén och in klev Janne Andersson. Z hade tackat för sig och Janne Andersson gjorde som han brukade; byggde lag. Laget har alltid varit Janne Anderssons ledstjärna, och när Z inte längre var en blågul del blev det naturligare och enklare för de spelare som varit med tillräckligt länge för att vara med om lagsönderfallet att se på landslaget som något man gärna tillhörde och var en stolt del av.
 
Igår kom belöningen.
3-0 mot Mexiko, med emfas.
Janne Anderssons bygge höll, och mer därtill. Sveriges första 20 minuter var galet bra. Det vanns närkamper, det skapades chanser, det visades den dos av mod som krävs för att få vara med och skriva historia. Sverige behöll tron på avancemang även om chanserna inte omsattes i mål. Den tron har större chans att bli verklighet när den uppenbart tydliga devisen är laget före jaget. Alldeles oavsett hur det ser ut på planen med allt vad det innebär.  
 
Nu väntar Schweiz och med gårdagens insats i färskt minne känns det helt naturligt att våga tro på en kvartsfinal. Sträcker mig dit så länge och njuter över att få uppleva den resa som Sverige har gjort från den dag Erik Hamrén och Z lämnade över till Janne Andersson och de spelare som skulle kunna vara alla ordböckers synonym av laget före jaget.

Laget före jaget

0 Läs mer >>
Inom fotbollsjournalistiken finns begreppet blixtkrönika; i korta ordalag går det ut på att vara klar med sin text så snabbt som möjligt efter slutsignalen. Beundrar de som kan agera med den hastigheten och leverera en läsvärd krönika. Har själv försökt, både på min förra blogg och i det nuvarande forumet. Toksvårt av flera skäl, särskilt när något av de lag du har nära ditt hjärta har varit inblandade. Då är förmodligen adrenalinpåslaget högt och det försvårar definitivt om ambitionen är att försöka vara objektiv. Å andra sidan behöver man inte alltid vara det, men lika mycket å andra sidan blir jag irriterad när fotbollsskribenter agerar hejaklacksledare.  
 
I lördags var det aldrig aktuellt med blixtkrönika alldeles oavsett resultat. Och med facit i hand är jag väldigt nöjd med att mina åsikter och funderingar kommer nu. Det blev en episk match även om upplösningen är bland det bittraste någonsin. Men ska vi vara riktigt ärliga kunde det ha varit 2-0 till Tyskland redan efter en kvart och att det ju längre matchen led var en enda stor kamp mot klockan. Skulle tiden vara på vår sida? Sista 10 minuterna kändes det som att jag tittade på klockan var tolfte sekund, och till slut började jag känna; ta mig fan, det här kommer att hålla, vi kommer att ta en poäng mot de regerande världsmästarna. Sådana tankar är farliga. Sådana tankar är att be om bekymmer.
 
Med 80 sekunder kvar bestämmer sig John Guidetti för att gå på avslut, ett avslut som blir lamt. Minst sagt. Felbeslut modell gigantiskt. Han hade kunnat spela inåt bakåt till Emil Forsberg, han hade kunnat jogga lite försiktigt med bollen ner mot hörnflaggan, han hade kunnat söka inkast och tagit god tid på sig för att hämta bollen och sedermera kasta bollen till en omarkerad lagkamrat. John Guidetti hade kunnat välja 53 andra alternativ än det han valde. Alla hade varit bättre och resten är historia. Att Jimmy Durmaz drar på sig en onödig frispark, att det skulle ha varit en spelare till i muren är givetvis irriterande, men det mest irriterande är trots allt att John Guidetti inte visade mer rutin än vad han gjorde.
 
Nåväl, det är släppt nu. Det är ny match på onsdag. En match som känns väldigt öppen. Vågar Mexiko spela på samma sätt som mot Tyskland? Förmodligen inte, särskilt inte med tanke på att oavgjort räcker för dem, men att medvetet spela för ett kryss tror jag inte på. I en fotbollsspelares DNA går man för seger. Inget annat. Hur mycket sitter tysklandsmatchen kvar i de svenska kropparna och deras själar? Förmodligen ingenting. Spelarna vet att 1-0 är fullt tillräckligt och att de har en jättechans att skriva in sig i historieböckerna. Jag vill se ett modigt Sverige där defensiven sitter och där Emil Forsbergs hela register lyser klart. Till sist, med 80 sekunder kvar, kliver Jimmy Durmaz fram och avgör.  

Blixtkrönikor aktar j...

0 Läs mer >>
Som jag skrev sent i söndags; skit samma hur det ser ut bara vi vinner.
 
Vi vann och det såg bra ut under stundom. Första kvarten och de sista 10 minuterna var lite krampaktiga av olika skäl, men där emellan tycker jag att Sverige gjorde en bra insats. Det skapades chanser och hölls tätt bakåt så pass rejält att Sydkorea inte hade ett enda avslut på mål. Andreas Granqvist var precis den ledarfigur som ett lag så väl behöver, Pontus Jansson ersatte V N L alldeles utmärkt och på mitten var det bara Emil Forsberg som inte kom upp i normal nivå. Att Marcus Berg brände ett osannolikt bra läge och att Ola Toivonen kändes seg är inget som leder till att någon av dem hamnar på bänken på lördag. Jag tror att Janne Andersson eventuella huvudbry ligger i om han ska starta med Pontus Jansson i stället för V N L. Och egentligen är det nog ingen större issue för Janne, V N L lär starta. Det är han och "Granen" som har skapat det stabila mittförsvaret, det har betydelse. Dock, det känns skönt att veta att Pontus Jansson kan gå in och ersätta på ett fulländat sätt.
 
Hur läget är i Tyskland kan vi bara gissa oss till. De är inte vana att förlora och därmed hamna under press, men när de väl hamnar i det läget har de över tid varit mästerliga på att prestera. Det ryktas om dålig stämning i den tyska truppen, precis som det brukar när det för ovanlighetens skull kärvar för "die mannschaft". Allt annat än riktigt besvärlig resa för Sverige i Sotji känns märkligt. Dock, Sverige kan gå ut till de 90 minuterna och vara betydligt mer avslappnade än Tyskland, vilket förstås är en fördel. Att sedan en jämförelse spelare för spelare talar för Tyskland med rejäl marginal är en helt annan sak. Det är just det som gör fotbollen så stor; inget är givet hur givet det än ser ut på förhand. Jag bänkar mig med Per på lördag och den nerv som alltid finns i min kropp vid den här typen av match kommer givetvis att göra sig påmind, men jag tror också att ett visst mått av lugn infinner sig. Tänk vad tre poäng i en öppningsmatch kan betyda. 
 
 
 
 

Mellan två matcher

0 Läs mer >>
Fem gånger 0-1.
Två helskrällar.
En halv.
Ett hattrick av den unike CR7.
Fransk kramp men vinst.
Starten av detta VM har varit sevärd.
Sju av 11 matcher har jag sett minst en halvlek av. För övrigt oerhört bra TV-produktioner.
Portugal - Spanien en galet bra match där inget var givet.
Tysklands förlust idag var minst sagt oväntad.
Mexikos försvarsspel och kontringar var sevärda.
Islands försvarsspel måste få cred. Snacka om laget före jaget. Vackert mitt i det lite fula.
Att Schweiz skulle kunna rubba Brasilien, fanns det verkligen?
VAR, livrädd att det ska ta över men än så länge är det på rimliga nivåer.
Serbien verkar ha något som kan räcka längre än vad åtminstone jag trodde.
Kolarovs frispark idag. Ett av skälen till min kärlek till världens viktigaste oviktighet.
I morgon är den viktiga matchen mot Sydkorea ännu viktigare för Granqvist & hans kamrater.
Av den enkla anledningen att Tyskland föll.
Väntad startelva för Sverige.
Skit samma hur det ser ut bara vi vinner.
Lite tråkigt att skriva så, men eftersom det aldrig delas ut skönhetspoäng är det ändå relevant.
1-0 på tilläggstid funkar fint.
Även om det råkar vara ett snöpligt självmål efter en felaktigt dömd hörna.
I morgon går också England och Belgien in.
Är det Belgiens tur att, som blott trettonde land, ta sig till final? Potential och material finns.
England då? Kvartsfinal finns inom räckhåll. Längre sträcker jag mig inte.  
 

17,19 % av VM har avk...

0 Läs mer >>
64 matcher väntar på oss i det som är det absolut största idrottsvärlden kan erbjuda.
 
Förberedelserna är avklarade, träningsmatcher och detaljnötning likaså. Att blicka bakåt är ingen idé, nu är det framåt som gäller. Kampen för att skrapa ihop de poäng som krävs, fyra kan räcka, för att ta sig vidare till åttondelsfinal. 270 minuter står till lagens förfogande. Låter mycket. Är lite. Klichén om en bra start är aldrig viktigare än i ett gruppspel.
 
Ryssland  - Saudiarabien inleder.
I förhand låter som en tam historia, i alla fall om man jämför med Brasilien - Kroatien som inledde VM för fyra år sedan. Men ingen blir gladare än jag om premiärlagen visar mig att de kan bjuda på attraktiv fotboll och ge detta VM en flygande start.
 
Är med i två VM-tips och jag har en managerelva på Aftonbladet.
 
Det ena tipset är ett traditionellt med resultat i samtliga 48 gruppmatcher.
Det andra kan liknas vid en positiv kärnkraftverkskonstruktion. Har blivit 21:a, av knappt 200, som bäst i de fem tidigare mästerskapen som jag har deltagit i.
 
Managerelvan ser ut som följer i ett 3-4-3 system.
 
                                                           
                                                           Sommer
 
                                    Koulibaly           Hummels           Granqvist        
 
                  Willian                  Özil                  Isco                  Iniesta
 
                                    Hernandez           Mane           Müller
 
 
Avslutningsvis: igår kväll var jag på Mosebacketerrassen och tittade på det skotska bandet Glasvegas. Riktigt bra. Hey ho, let´s go, föredömligt kort; som en fotbollsmatch, och sedan gick jag hem genom mina söderkvarter. Under spelningen for det en tanke genom huvudet som jag inom kort ska lansera. En tanke om rockstjärnor kontra fotbollsditon.
 
"Right now I'm too young to know how in the future it will affect me when you go"
Daddy´s gone -  James Allen
 
          
 
 
 

Nu kör vi!

0 Läs mer >>
Oerhört intressant hur ens hjärna och ryggmärg agerar.
Har ikväll lusläst i stort sett hela Expressens VM-bibel.
Alltså borde allt jag känner och tänker handla om VM.
Nej nej, absolut inte.
Det handlar snarare om att sy ihop smarta resor.
 
Givetvis har jag inte koll på samtliga VM-spelares klubbhemvist.
Men när jag vartefter fått mer på fötterna börjar hjärnan köra.
Shit, kan jag sy ihop den här resan med de nyvunna kunskaperna?
Klart jag kan.
Vad coolt det vore att se Argentinas Ansaldi i Ajaxtröjan.
Eller varför inte Zvikovic i Benfica.
För att inte tala om att återvända till Borussia Park och se när Yann Sommer spikar igen.
Skulle kunna fortsätta till VM-premiären på torsdag, men stannar här.
 
VM ska bli skitkul.
Rakt av.
Men jag inser att jag egentligen jagar spelare, lag och arenor.
Det bor en rastlös själ i mig.
En själ som under uppväxten var långt bort från allt vad resor heter, men som nu agerar.
 
Finns det något mål med denna "jakt"?
Egentligen inte.
Dock, att kunna gå från i nuläget 46 besökta arenor till 75 vore grymt.
För att inte tala om att nå 150 lag VS de 106 jag har idag.
Det kan gå.
Jag vill att det ska gå, men jag vill inte betrakta det som viktigt.
Bara kul.
 
På torsdag börjar VM.
Återkommer.
 
"Jag ser den singlande snön dölja spåren där jag går"
Farväl Jupiter - Lars Winnerbäck
 

På torsdag börjar VM,...

0 Läs mer >>

Den här övningen har jag gjort en gång för länge sedan och några av namnen kommer med även den här gången. Det går liksom inte att förbise vissa spelare även om det var länge sedan de var aktiva. Memory lane slår till ibland och då är det bara att kapitulera. Övningen går ut på att jag plockar ut min favoritspelare, alternativt den första jag tänker på, för varje tröjnummer från 1 till 18.

 

(1) Gianluigi Buffon. Vilken personlighet. Vilken målvakt. Vilket tomrum det kommer att bli när han inte längre sjunger nationalsången högst eller kramar om en otröstlig motståndare, för att inte tala om de avgörande räddningar som blivit en del av hans signum.

 

(2) Cafu. Älskade att ha honom i Roma under de år det varade. Hans hjärta för laget, löpstyrka och en till synes aldrig sinande ork i kombination med en bra passningsfot bidrog till att högerkanten var hans under en lång tid. 2002 fick han som lagkapten äran att lyfta VM-pokalen när Brasilien vann finalen mot Tyskland. Välförtjänt på något sätt.

 

(3) Paolo Maldini. Helt given. En ikon som aldrig lämnade Milan och som hade en status bland lagkamrater, motståndare och domare som ytterst få. Kunde spela både vänsterback och mittback, med hög kvalité i agerandet alldeles oavsett plats. Att han dessutom var lagkapten i Milan under ett stort antal år är fullständigt logiskt. Maldini var den där naturliga ledaren som fick med sig kamraterna utan att behöva måla med den breda penseln.

 

(4) Javier Zanetti. Alltid bra. Aldrig dålig. Om du Googlar på en synonym för ordet jämnhet kommer förmodligen Javiers Zanettis namn upp som första förslag. Fysisk och löpstark och det var mycket tydligt att laget före jaget var hans ledord. Dessutom har han gjort ett av VM-historiens vackraste mål. Googla på Zanetti mål VM 1998 får du se.

 

(5) Zinedine Zidane. Nummer fem bar den elegante fransmannen under åren i Real Madrid. Zidane hade som jag ser det allt som en kreativ offensiv spelare ska ha, och eftersom han dessutom verkade befinna sig i en alldeles egen tidsrymd var han under stundom fullständigt briljant både som framspelare och avslutare. En av tidernas allra största.

 

(6) Franco Baresi. Vilken sköning till mittback. Majestätisk trots att han inte var särskilt stor. Bra passningsfot, bra driv i steget när han tog sig framåt i banan, samt innehavare av en enorm förmåga att styra backlinjen rätt och få det svåra försvarsarbetet att se enkelt ut.

 

(7) Jair. Min första idol. Mål i varje match i VM 1970, det första VM jag har riktiga minnen från. Älskade att Jair gick ner på knä och gjorde korstecken efter varje mål. Som jag övade korsteckengesten på gräsmattan på Domängatan 2 i Arvidsjaur. Ateisten i mig hade inte vaknat då vid nio års ålder.

 

(8) Steven Gerrard. Kanske mest för att han personifierar ett lag och en stads drömmar med kontinuiteten som mellannamn. Lagkapten i tidiga år och en spelare som varje tränare bygger ett lag kring. Tillslaget på bollen, hårt arbetande och en rejäl portion taktisk smarthet är det som sticker ut mest. Som bonus måste hans frisparksskytte nämnas. När Liverpool fick en frispark fem till tio meter utanför straffområdet var det att likställa med en rejäl målchans eftersom Gerrards förmåga att alltid träffa mål stressade motståndarna rejält.

 

(9) Ronaldo. Den riktige. Nian har burits, och bärs, av många bra spelare men när Ronaldos karriär stod i zenit var han en forward med en repertoar som få varit i närheten av. Det kändes rättvist att han fick bli stor matchhjälte i VM-finalen 2002 med tanke på att han floppade totalt i finalen mot Frankrike fyra år tidigare. När det gäller Ronaldos storhet händer det att jag ”Youtubar” honom bara för att inte glömma bort hans magi.

 

(10) Diego Maradona. Mytomspunnet tröjnummer där vinnaren trots hård konkurrens är given. Maradona är den absolut bäste som klivit in på en fotbollsplan. Briljant teknik, lika  mästerlig avslutare som framspelare och med en speluppfattning som ingen annan. Maradona bar fram Argentina till guld 1986 och till final 1990. Han var Argentina i de mästerskapen. Och den status han åtnjöt, och fortfarande åtnjuter, i Neapel kan närmast liknas vid ett helgons. Lite bisarrt med tanke på att Maradonas liv utanför fotbollen inte alltid bar helgonstämpel.

 

(11) Tomas Brolin. VM 1994. Det känns nästan som att det räcker som förklaring till varför jag har valt honom, men lite lull lull får alltid plats. Internationell i sin spelstil och med ett fantastiskt fotbollsöga. Älskar spelare som har det. Brolin var framspelare och avslutare i samma person, och som ni märker i min genomgång är det egenskaper jag värdesätter högt.  Tomas Brolin är en av de allra största som har tagit på sig en svensk landslagströja.

 

(12) Kazimierz Deyna. 1974 var det första VM där jag inte missade en TV-sänd match och där dök han upp; mannen med det coola namnet och en frisyr som såhär i efternamn närmast kan betraktas som tidstypisk. Deyna var en kreativ innermittfältare och en naturlig centralgestalt för Polen som knep en bronsmedalj det året.

 

(13) Thomas Müller. Här kunde det lika gärna ha blivit en landsman med samma efternamn, men den yngre Müller är en som jag alltid följer lite extra och som jag dessutom har bättre koll på än den äldre. För att undvika eventuell förvirring bör det nämnas att 13 är hans tröjnummer i det tyska landslaget. Müller ser inte ut som en fotbollsspelare, han rör sig inte alltid som en, han känns mer som en soft snubbe som man tar med sig när det är dags att gå till kvarterspuben och snacka över en öl eller två. Men skenet bedrar; Thomas Müller är en forward som tack vare en bra blick för var han ska befinna sig i boxen äger förmågan att avgöra viktiga matcher och han är definitivt en av Löws nycklar för att försvara VM-guldet.

 

(14) Johan Cruyff. Få nummer är så förknippad med EN spelare som nummer 14. Cruyff var komplett i sin roll som spelmotor i Ajax och i det nederländska landslaget. Efter spelarkarriären var det ganska givet att han skulle ta sig an rollen som tränare. Kontroversiell med ett nytänk som den gamla stammen tränare inte alltid hade vare sig lust eller förmåga att ta till sig. Cruyff var en legend redan när han levde, ett epitet som det krävs en hel del för att uppnå.

 

(15) Lilian Thuram. 15 var hans nummer i det franska landslaget och för mig var han den där spelaren som ett lag så väl behöver. Intelligent, både på och utanför planen, och med en värdighet som få. Hans meritlista är fantastisk med både VM-guld och EM-guld men också ett antal titlar med Juventus. Han gjorde bara två mål för ”Les Blues” på 142 landskamper, men han valde sannerligen rätt tillfälle; semifinalen mot Kroatien i VM på hemmaplan 1998. Efter karriären startade han en stiftelse mot rasism och är sedan 2017 hedersdoktor vid Stockholms Universitet. Hela agerandet är vackert och värdigt på något sätt.

 

(16) Daniele De Rossi. Näst efter Francesco Totti Romas störste ikon i modern tid. Enorm arbetskapacitet, en naturlig ledare i allt han gör och med en vinnarskalle utöver det vanliga blir det naturligt att bygga ett lag runt D D R. Hans insats mot Barcelona i årets upplaga av Champions League när Roma mirakelvände är bland det mest imponerade jag har sett på en fotbollsarena på väldigt länge. Att Roma ser till att behålla honom när han väljer att sluta som spelare tar jag mer eller mindre för givet.

 

(17) Henrik Larsson. Aningen långsökt kanske men under sin korta sejour i Manchester United bar han tröja 17. Nummer 7, som egentligen var Henkes nummer, var redan upptaget av en viss Cristiano Ronaldo. Aningen svårt att propsa på att be portugisen om ett byte. Henkes tid i United är en liten parentes i en stor karriär, men att bli handplockad av Sir Alex Ferguson i ett läge när klubben hade det aningen bekymmersamt är stort. Mycket stort.

 

(18) Jürgen Klinsmann. Jag hade lite svårt att frammana vem som skulle bli min tröja 18, men helt plötsligt var han bara där; Jürgen Klinsmann. Under 13 säsonger representerade han fem klubbar i fyra ligor. Klubbarna fick vad man hade betalat för; mål. Snittet per match på dessa 13 säsonger landar på 0,44. Visst, det är inte på samma nivå som Messi eller Ronaldo x 2, men ändå att betrakta som fullt godkänt. Efter den egna karriären har Klinsmann varit förbundskapten för både Tyskland och USA och han påminner en hel del om Roberto Mancini i sitt agerande. Både som spelare och när det handlar om att ta sig an tränaryrket på bästa sätt.

Tröjnummer