Laget före jaget

EM 2012 och 2016 hade Sverige en storstjärna som allt kretsade kring. Som bekant var de turneringarna inte särskilt framgångsrika. Erik Hamrén litade fullständigt på att Z skulle lösa allt och övriga spelare i truppen blev mer eller mindre andraplansfigurer. Splittringen i gruppen anades 2012 och var än mer uppenbar 2016, då när Z var lagkapten utan att vara det.  

Efter EM 2016 blev vi av med Erik Hamrén och in klev Janne Andersson. Z hade tackat för sig och Janne Andersson gjorde som han brukade; byggde lag. Laget har alltid varit Janne Anderssons ledstjärna, och när Z inte längre var en blågul del blev det naturligare och enklare för de spelare som varit med tillräckligt länge för att vara med om lagsönderfallet att se på landslaget som något man gärna tillhörde och var en stolt del av.
 
Igår kom belöningen.
3-0 mot Mexiko, med emfas.
Janne Anderssons bygge höll, och mer därtill. Sveriges första 20 minuter var galet bra. Det vanns närkamper, det skapades chanser, det visades den dos av mod som krävs för att få vara med och skriva historia. Sverige behöll tron på avancemang även om chanserna inte omsattes i mål. Den tron har större chans att bli verklighet när den uppenbart tydliga devisen är laget före jaget. Alldeles oavsett hur det ser ut på planen med allt vad det innebär.  
 
Nu väntar Schweiz och med gårdagens insats i färskt minne känns det helt naturligt att våga tro på en kvartsfinal. Sträcker mig dit så länge och njuter över att få uppleva den resa som Sverige har gjort från den dag Erik Hamrén och Z lämnade över till Janne Andersson och de spelare som skulle kunna vara alla ordböckers synonym av laget före jaget.

Blixtkrönikor aktar jag mig för

Inom fotbollsjournalistiken finns begreppet blixtkrönika; i korta ordalag går det ut på att vara klar med sin text så snabbt som möjligt efter slutsignalen. Beundrar de som kan agera med den hastigheten och leverera en läsvärd krönika. Har själv försökt, både på min förra blogg och i det nuvarande forumet. Toksvårt av flera skäl, särskilt när något av de lag du har nära ditt hjärta har varit inblandade. Då är förmodligen adrenalinpåslaget högt och det försvårar definitivt om ambitionen är att försöka vara objektiv. Å andra sidan behöver man inte alltid vara det, men lika mycket å andra sidan blir jag irriterad när fotbollsskribenter agerar hejaklacksledare.  
 
I lördags var det aldrig aktuellt med blixtkrönika alldeles oavsett resultat. Och med facit i hand är jag väldigt nöjd med att mina åsikter och funderingar kommer nu. Det blev en episk match även om upplösningen är bland det bittraste någonsin. Men ska vi vara riktigt ärliga kunde det ha varit 2-0 till Tyskland redan efter en kvart och att det ju längre matchen led var en enda stor kamp mot klockan. Skulle tiden vara på vår sida? Sista 10 minuterna kändes det som att jag tittade på klockan var tolfte sekund, och till slut började jag känna; ta mig fan, det här kommer att hålla, vi kommer att ta en poäng mot de regerande världsmästarna. Sådana tankar är farliga. Sådana tankar är att be om bekymmer.
 
Med 80 sekunder kvar bestämmer sig John Guidetti för att gå på avslut, ett avslut som blir lamt. Minst sagt. Felbeslut modell gigantiskt. Han hade kunnat spela inåt bakåt till Emil Forsberg, han hade kunnat jogga lite försiktigt med bollen ner mot hörnflaggan, han hade kunnat söka inkast och tagit god tid på sig för att hämta bollen och sedermera kasta bollen till en omarkerad lagkamrat. John Guidetti hade kunnat välja 53 andra alternativ än det han valde. Alla hade varit bättre och resten är historia. Att Jimmy Durmaz drar på sig en onödig frispark, att det skulle ha varit en spelare till i muren är givetvis irriterande, men det mest irriterande är trots allt att John Guidetti inte visade mer rutin än vad han gjorde.
 
Nåväl, det är släppt nu. Det är ny match på onsdag. En match som känns väldigt öppen. Vågar Mexiko spela på samma sätt som mot Tyskland? Förmodligen inte, särskilt inte med tanke på att oavgjort räcker för dem, men att medvetet spela för ett kryss tror jag inte på. I en fotbollsspelares DNA går man för seger. Inget annat. Hur mycket sitter tysklandsmatchen kvar i de svenska kropparna och deras själar? Förmodligen ingenting. Spelarna vet att 1-0 är fullt tillräckligt och att de har en jättechans att skriva in sig i historieböckerna. Jag vill se ett modigt Sverige där defensiven sitter och där Emil Forsbergs hela register lyser klart. Till sist, med 80 sekunder kvar, kliver Jimmy Durmaz fram och avgör.  

Mellan två matcher

Som jag skrev sent i söndags; skit samma hur det ser ut bara vi vinner.
 
Vi vann och det såg bra ut under stundom. Första kvarten och de sista 10 minuterna var lite krampaktiga av olika skäl, men där emellan tycker jag att Sverige gjorde en bra insats. Det skapades chanser och hölls tätt bakåt så pass rejält att Sydkorea inte hade ett enda avslut på mål. Andreas Granqvist var precis den ledarfigur som ett lag så väl behöver, Pontus Jansson ersatte V N L alldeles utmärkt och på mitten var det bara Emil Forsberg som inte kom upp i normal nivå. Att Marcus Berg brände ett osannolikt bra läge och att Ola Toivonen kändes seg är inget som leder till att någon av dem hamnar på bänken på lördag. Jag tror att Janne Andersson eventuella huvudbry ligger i om han ska starta med Pontus Jansson i stället för V N L. Och egentligen är det nog ingen större issue för Janne, V N L lär starta. Det är han och "Granen" som har skapat det stabila mittförsvaret, det har betydelse. Dock, det känns skönt att veta att Pontus Jansson kan gå in och ersätta på ett fulländat sätt.
 
Hur läget är i Tyskland kan vi bara gissa oss till. De är inte vana att förlora och därmed hamna under press, men när de väl hamnar i det läget har de över tid varit mästerliga på att prestera. Det ryktas om dålig stämning i den tyska truppen, precis som det brukar när det för ovanlighetens skull kärvar för "die mannschaft". Allt annat än riktigt besvärlig resa för Sverige i Sotji känns märkligt. Dock, Sverige kan gå ut till de 90 minuterna och vara betydligt mer avslappnade än Tyskland, vilket förstås är en fördel. Att sedan en jämförelse spelare för spelare talar för Tyskland med rejäl marginal är en helt annan sak. Det är just det som gör fotbollen så stor; inget är givet hur givet det än ser ut på förhand. Jag bänkar mig med Per på lördag och den nerv som alltid finns i min kropp vid den här typen av match kommer givetvis att göra sig påmind, men jag tror också att ett visst mått av lugn infinner sig. Tänk vad tre poäng i en öppningsmatch kan betyda. 
 
 
 
 

17,19 % av VM har avklarats

Fem gånger 0-1.
Två helskrällar.
En halv.
Ett hattrick av den unike CR7.
Fransk kramp men vinst.
Starten av detta VM har varit sevärd.
Sju av 11 matcher har jag sett minst en halvlek av. För övrigt oerhört bra TV-produktioner.
Portugal - Spanien en galet bra match där inget var givet.
Tysklands förlust idag var minst sagt oväntad.
Mexikos försvarsspel och kontringar var sevärda.
Islands försvarsspel måste få cred. Snacka om laget före jaget. Vackert mitt i det lite fula.
Att Schweiz skulle kunna rubba Brasilien, fanns det verkligen?
VAR, livrädd att det ska ta över men än så länge är det på rimliga nivåer.
Serbien verkar ha något som kan räcka längre än vad åtminstone jag trodde.
Kolarovs frispark idag. Ett av skälen till min kärlek till världens viktigaste oviktighet.
I morgon är den viktiga matchen mot Sydkorea ännu viktigare för Granqvist & hans kamrater.
Av den enkla anledningen att Tyskland föll.
Väntad startelva för Sverige.
Skit samma hur det ser ut bara vi vinner.
Lite tråkigt att skriva så, men eftersom det aldrig delas ut skönhetspoäng är det ändå relevant.
1-0 på tilläggstid funkar fint.
Även om det råkar vara ett snöpligt självmål efter en felaktigt dömd hörna.
I morgon går också England och Belgien in.
Är det Belgiens tur att, som blott trettonde land, ta sig till final? Potential och material finns.
England då? Kvartsfinal finns inom räckhåll. Längre sträcker jag mig inte.