0 Läs mer >>
Så är det.
Inlägg 100 sedan starten är här.
För få om jag ser till ambitionsnivån.
Men ändå inte.
Dygnet har bara 24 timmar.
 
Har haft en bra vecka med E på Malta.
Ner i varv.
Sol på näsan.
God mat.
Vänliga människor.
Intressanta miljöer.
Härliga samtal om stort och smått.
 
Hammarby - Gif Sundsvall tidigare idag.
Oerhört besviken.
Det går inte att ge bort en tredjedel av en match.
Förstår faktiskt inte Michelsens taktik i första.
Ville man inte anfalla?
Kunde man inte anfalla?
Har Paulsen verkligen rätt position?
Magyar läskigt begränsad.
För många frågetecken.
Hamad bra förstås, men på tok för ensam.
Dibba sover inte gott i natt efter sina tre klara lägen.
 
El Clasico.
Galen match.
Så många detaljer att försöka bena ut.
Orkar inte nu.
Dock, spelarna på den nivån är av en annan sort.
Messi matchvinnare och hålla-ligan-vid-liv-fixare.
Inte helt oväntat att det var just han som klev fram.
Två bra målvakter.
Älskar sådant.
Tufft att en av dem, Navas, behövde förlora.
 
CL till sist.
Glad för Madridderby i semi.
Vill ha en final med lag från två länder.
Konservativ ibland.
Allra helst vill jag ha Juventus - A.M. i final.
Och allra allra allra helst vill jag se Buffon lyfta pokalen.
Då blir det som för 10 år sedan när Maldini lyften den i Aten. 
Rättvist och vackert.
Då kommer jag att gråta en långsam tår.
 
"Jag ska riva ner tapeten och se vad som finns under"
Köpt en bil - Lars Winnerbäck
 
 

# 100

2 Läs mer >>
Tanken var ju att jag skulle skriva om Allsvenskan efter två omgångar, men det kom annat i vägen. Annat i form av ett fegt och uselt terrordåd i vår stad alldeles utanför min arbetsplats på Drottninggatan 82. Det har gått ett par dagar sedan förödelsen och även om den värsta chocken har lagt sig finns det kvar fragment och minnesbilder som jag inte lär bli av med i första taget. Att det skedde i Stockholm är egentligen inte oväntat, men när det sker ute på gatan nedanför våra lokaler känns det som att det landar innanför kläderna på mig och det är en oerhört oskön känsla. Det kliar, det skaver, det irriterar och det gör mig heligt förbannad. Vem fan har rätt att komma innanför kläderna på mig om jag inte har gett tillåtelse? Ingen är det korta, och enda, svaret på den frågan. Dock, ingen av oss här på kontoret kom till fysisk skada och livet vandrar sakta men säkert vidare, och det är i förlängningen det absolut viktigaste. Livet är skört och allt vi kan göra är att ta hand om varandra och den tid vi har fått oss tilldelade.
 
 

Mitt i epicentrum...

0 Läs mer >>
Jag ser dem nästan varje morgon sittandes på en bänk nere på perrongen på Medborgarplatsens tunnelbanestation. De ser trötta och bekymrade ut. En man och en kvinna i fyrtioårsåldern. De pratar inte med varandra. De äter frukost. De har en termos mellan sig och varsin limpmacka med för mig okänt pålägg. Inget köpekaffe eller köpemacka. Nej, hemgjort. Men varför sitter de där de sitter? Snart går jag fram och frågar, inte för att jag har med det att göra, men jag kan inte låta bli att fundera på deras situation. Vardagen rymmer så många detaljer och händelser som vi lätt missar eftersom vi ofta befinner oss i en bubbla av tankar, tider som ska passas, liv som ska planeras, beslut som ska tas och så vidare. Av den anledningen är jag glad att jag lagt märke till det frukostätande paret. Alldeles oavsett skälet till att de sitter där de sitter.
 
"Då himlen var ljus och full av fågelskrik, han tog in på Foveran Hotel"
Orkney - Ulf Lundell
 
 

Vardagsreflektion på ...

0 Läs mer >>
Det är två olika sätt att se på det och båda fungerar. Men för mig är den kunniga publiken, den som följer spelet in i minsta detalj och som när deras lag går till anfall börjar leva med och sakta men säkert höjer ljudnivån ju närmare motståndarmålet man kommer, att föredra. Den publiken har koll. Den publiken ser detaljerna. Den publiken anar och känner vad som är på gång. Jag säger inte att den publiken bättre hjälper sitt lag än de som kör allehanda, mer eller mindre monotona, ramsor matchen igenom utan att det speglar spelet i sig, men för mig är den så oändligt mycket vackrare och mer besläktad med vad det kollektiv ansträngningarna förhoppningsvis leder till; det förlösande målet som lyfter vardagen. Som ger nytt hopp och som föder en ständig längtan efter nya framgångar.
 
När det gäller Allsvenskan återkommer jag efter nästa omgång.
En omgång är ingen gång, två är en vana.
 
"Det sista jag vill är att båten ska gå och att jag står ensam och stolt kvar vid kajen"
Sysselmannen - Lars Winnerbäck
 
 

Det finns inget rätt ...