0 Läs mer >>
Väldigt ofta funderar jag på varför jag älskar fotboll i så många dimensioner som jag gör. Vad det bottnar i mer än att det är världens mest viktiga oviktiga sak och ibland så sällsamt vacker att den faktiskt kan jämställas med en konstform vilken som helst.
 
Ibland faller frågan bort och bleknar, men varje gång jag läser Offside eller lyssnar på den podd som nyss nämnda tidnings chefredaktörer Anders Bengtsson och Johan Orrenius har så vet jag varför. Det kan låta enkelt att man vet varför, men så enkelt är det inte alltid. Verkligen inte. Men när jag med full kraft åker in i ett nytt nummer av Offside blir jag sådär lycklig som man bara blev när man var barn och fyllde år eller när det var jul. Allt tvivel är borta; jag är helt med på varför 3 - 5 - 2 kan vara ett bättre system än  4 - 4 - 2, och jag får en ökad förståelse varför en till synes lovande karriär fastnar i en taggtrådsliknande tillvaro när allt såg ut att vara en enda ljuvlig walk in the park.
 
Jag kan också identifiera mig med nördigheten när Anders och Johan i podden plockar fram detaljer, namedroppar, fnissar nöjt över att ha koll på riktigt smala delar av en bred idrott och finner en ofiltrerad glädje över att ha tillåtit sig att bli drabbade av 2 x 45, de är 11 vi är 11, var det verkligen offside när X rullade in 2-1, och hur ska vi göra med tävlingshetsen i unga år? Och så vidare tills fan löser av oss.
 
Vet att jag har skrivit det förut, men det är värt att upprepa; jag är så fantastiskt glad att fotbollens och mina vägar en gång korsades och att de aldrig har släppt greppet om varandra.
 
"I ran till I thought my chest would explode"
Downbound train - Bruce Springsteen

En kärlek som aldrig ...

2 Läs mer >>
Kanske skulle jag ha nöjt mig med att läsa alla andras hyllningar till Totti och hoppat över att skriva en egen. Men det låter sig liksom inte göras. Denne ikon som jag följt i så många år och som jag alltid har hållit väldigt högt, trots en del mindre smarta manövrar, men å andra sidan visar det bara på mänsklighet; att känslorna skenar iväg innan hjärnan är påkopplad.
 
I gårdagens match hemma på ett absolut fullsatt Stadio Olimpico fick han hoppa i matchminut 52 och 40 minuter senare avgjorde Perotti för Roma, och därmed fick sannsagan ett lyckligt slut. Även om det allra mest fantastiska slutet förstås hade varit att Totti själv stått för det avgörande målet, men det hade å andra sidan kanske varit snudd på för mycket.
 
När domaren blåste av försvann Totti ner i Olimpicos katakomber samtidigt som hans lagkamrater firade att man blivit tvåa i Serie A och därmed tagit en direktplats i höstens CL. Efter drygt 10 minuter dök Totti upp igen, ackompanjerad av fru och barn och tillsammans började de ett ärevarv som i alla fall jag aldrig har sett maken till. 
 
 Bildresultat för Totti
 
Det var vackert, värdigt och helt utan inslag av trams. Det var bara en helt rättmätig hyllning till en fotbollsspelare som tillhört samma klubb hela sitt liv och som gjort 25 raka säsonger i A-laget. En spelare som är synonym med den eviga staden Rom. Att få den ikonstatus som Totti har haft, och för alltid kommer att ha, är få förunnat och nu återstår det bara att se hur klubben Roma tar hand om #10. Vi lär bli varse ganska snart. Till dess: stort tack för allt "Il puppone"!

Grazie #10!

2 Läs mer >>
Tänk dig en jobbannons där företaget söker en person med lång erfarenhet men som ändå inte får vara en dag äldre än 23 år. Den ekvationen går aldrig ihop. Byt sedan ut jobbannonsen mot en verklighet i ett fotbollslag. Där vill man att spelaren ska vara erfaren, något du aldrig kan bli utan speltid. Alldeles oavsett ålder. Av den anledningen är jag så oerhört glad för att Hammarbys tränare Jakob Michelsen vågar satsa på två riktigt unga spelare; Marcus Degerlund och Leo Bengtsson, båda födda 1998. Michelsen ger dem förtroende och därmed skaffar de sig den erfarenhet som alla alltid gapar efter. 
 
Två detaljer är extra intressanta med Degerlund och Bengtsson; de hade vänsterkanten mot Malmö FF i onsdags. Extra intressant med tanke på att MFF på sin högerkant hade en av allsvenskans absolut bästa spelare i form av Magnus Wolf Eikrem. Den andra detaljen handlar om att Degerlund egentligen är mittback men att Michelsen ändå valde att sätta honom som vänsterback trots att den mer rutinerade, och ofta spelandes vänsterback, Stefan Batan fanns att tillgå. Vad Stefan Batan tyckte och tänkte kan vi bara gissa oss till, men det är en helt annan historia. 
 
Släpper matchfixningshärvan för stunden men lovar att återkomma.
Dock, hatten av för AIK-spelaren som hade modet att berätta.
 
"Jag är rädd att jag står kvar på samma punkt utan nåt som jag behöver"
Ett slags liv - Lars Winnerbäck
 

Erfarenhet och rutin ...

0 Läs mer >>
Jag undrar hur John Guidetti hade det med sömnen natten mot idag. Han ska givetvis inte lastas för att passningen från högerkanten under tilläggstidens sista skälvande sekunder levererades en aning bakom honom, men jag kan tycka att han borde ha kunnat få ordning på fötterna. Tröttheten till trots. Ordning på fötterna och han hade varit odödlig i den västra delen av Spanien som heter Vigo. Jamen, allvarligt talat, vilken skräll det hade varit om Celta hade lyckats vända ett till synes hopplöst underläge. Älskar att de verkligen gav sig själva chansen och hur nära det faktiskt var kunde skönjas i lättnaden i Mourinhos ansikte när den rumänske domaren Hategan fann för gott av blåsa av bataljen på Old Trafford. Den detaljen är fantastisk och värd ett eget inlägg; lättnad i stället för glädje efter en vinst eller ett avancemang.
 
Nu blir det en final på Friends Arena den 24 maj mellan två lag som varit en del av den europeiska toppfotbollen, låt vara under olika epoker, i många år. Det enda tråkiga med finalparet är att Zlatan Ibrahimovic missar matchen på grund av sin korsbandsskada. Han kommer givetvis att tituleras EL-vinnare om Manchester United går hela vägen, men det är en helt annan sak att ta en titel som aktiv på planen jämfört med att sitta vid sidan om med knät i ett paket modell stort. Nåväl, som den titeljägare Zlatan Ibrahimovic klarar han förmodligen av att glädjas ändå.
 
"Hon sa: du vet ändå hur det är, vill du leva så lev".
Skyll på stjärnorna - Ulf Lundell
 
 
 
 

Så nära, men ändå så ...

0 Läs mer >>
Som väntat kunde vare sig Monaco eller Atletico Madrid göra något åt respektive underläge. Därmed får vi en CL -final utöver det vanliga. Det finns så många matcher i matchen, så många detaljer att hålla reda på att jag blir alldeles lycklig bara vid tanken. Två giganter. Två lag som kan betraktas som mer än kompletta. Och därmed också väldigt sevärda. Jag har redan nu bestämt mig för att spela in finalen så att jag kan se den i efterhand gång efter gång efter gång om jag så vill. Förväntningarna på matchen är mer än stora och då är det skönt att kunna gå tillbaka och studera det man eventuellt missade när intensiteten och spänningen tog över.
 
Den italienska delen av mitt hjärta kommer att pulsera på ett sätt som det var länge sedan jag upplevde. Visst, om det hade varit Roma som försvarat de italienska färgerna hade det varit ytterligare kraft i hjärtslagen, men den upprättelse det skulle innebära om Juventus går hela vägen betyder så mycket för så många. Alltså blir italiens sak vår, oavsett klubbtillhörighet. Tycker att vännen Henriks sms-kommentar i förrgår är en  utmärkt konklusion på känsloläget; "jag investerar hårt i den här finalen".
 
"Jag såg ett dreglande lejon stå på toppen och sa; jag ger bara folket vad folket vill ha"
Mareld - Lars Winnerbäck
 
 
 

En final att längta t...

0 Läs mer >>
För ett antal år sedan hade jag en liten fundering, väldigt liten till och med, på att försöka låta bli att jämföra. Att låta saker, personer, händelser, låtar, känslor, böcker, filmer, städer, länder, hotell, fotbollsspelare, artister etcetera etcetera få vara det de var. Min lilla fundering höll inte speciellt länge och det är bara att inse det är så vi människor fungerar. Rätt eller fel? Vem är jag att bedöma det? Det hade dock varit väldigt intressant att försöka ge fan i allt vad jämförelser heter.
 
"One" med U2 är en fler oceaner bättre låt än Tomas Ledins "Sensuella Isabella" och Sergio Ramos är ungefär en halv miljard gånger bättre som mittback än vad Richard Magyar är. "One" kontra "Sensuella Isabella" är tycke och smak, medan Ramos vs Magyar är fakta alla veckans dagar oavsett väderstreck och vem som är din favoritförfattare.
 
Den stora frågan är varför vi jämför så mycket och så gärna som vi gör. De omedvetna jämförelserna är ju på ett eget plan, dit når vi inte riktigt, det sker utan att vi aktivt funderar på det. Medan de medvetna är precis just det; ytterst medvetna och därmed försätter oss i situationer där vi måste ta ställning. Om jag ska köpa en ny cykel faller det sig ganska naturligt att jämföra, allt för att känna mig så nöjd som möjligt med det valda efter det att jämförelsen är klar. Inga konstigheter, bara logiskt. Medan däremot jämförelsen på vilken restaurang du har ätit den godaste Spagetti Vongolen är mera godtycklig. Där spelar helt andra saker in än när du ska köpa en ny cykel.
 
Kanske var det inledande styckets tanke en alldeles för grannlaga uppgift att ta sig an, särskilt med tanke på hur världen ser ut och på hur vi människor fungerar.
 
På tal om grannlaga uppgift(er); Monacos och Atletico Madrids.
Hur ska något av lagen kunna vända sina underlägen?
Även om vi har lärt oss att fotboll är möjligheternas sport finns det gränser.
Eller?
 
"We hurt each other, then we do it again"
One - U2
 
 

Jämfört med vad?

0 Läs mer >>
Han som klipper mig heter Robert och förutom att han är en bra frisör och en väldigt vänlig själ håller han stenhårt på Real Madrid. Varje gång jag hamnar i stolen hos honom pratar vi förstås en hel del fotboll. Så även i lördags. Då var det CL för hela slanten och när jag frågade om hans funderingar inför kvällens semifinal mot Atletico Madrid fick jag ett svar som gjorde mig oerhört glad; "Hur mycket jag än håller på Real Madrid vill jag att Juventus ska vinna hela turneringen. Det är Buffon värd". Den typen av storsinta supportar existerar inte alltför ofta och när jag möts av det tänket som Robert visade mig känner jag att det finns hopp. I alla fall tills motsats bevisas nästa gång. 
 
"We passed upon the stair, spoke of was and when"
The man who sold the world - David Bowie
 

Det är vackert när hj...