Jag är djupt oroad

Visst kan man förlora mot AIK med 0 - 3.
Det har många lag gjort genom åren.
Men på det sätt som det såg ut idag kan jag inte bli annat än djupt oroad. Tre mål inom loppet av 27 minuter och alla målen är sprungna ur ett taffligt försvarsspel, ni vet ett sådant som uppstår när allt är i obalans. När allt är på väg att kantra och när tankarna och handlingarna inte alls harmonierar.
 
Hammarby av idag är ett lag som är väldigt långt ifrån ett lag där tryggheten och stabiliteten är de två starkaste ledorden. Har man dessa två byggstenar med sig brukar det mesta lösa sig när man passerar mittlinjen för att ägna sig åt det offensiva delarna av spelet fotboll. Dessvärre är det just nu inte särskilt mycket som löser sig. Att gå in på individuell kritik här och nu är totalt meningslöst, ingen blir vare sig starkare eller bättre av det och jag vill tro att spelarna själva är tillräckligt insiktsfulla för att begripa att situationen är att betrakta som väldigt allvarlig. Det som stärker mig i den tron är på det sätt som Arnar Smarason agerade när han pratade med CMores Camilla Nordlund efter matchen. Islänningen gjorde inget för att dölja att det just nu ser väldigt illa ut och att mycket av det man pratat om att göra förblir ogjort. Väldigt befriande att han inte ramlade in i bortförklaringsfällan, 10 insläppta mål på tre matcher är skräp alldeles oavsett vad som sägs.
 
Jag brukar säga glöm och gå vidare.
Kan stämma även nu, men jag tror att glömdelen på ett eller annat sätt måste bearbetas.
Hur får den mentale coachen Anders Friberg sätta tänderna i, men att bara glömma tror jag är en strutstaktik. Lär man sig inget av att släppa in 10 mål på tre matcher är man nog dessvärre bortom all räddning.
 
Till sist undrar jag hur Nanne Bergstrand mår och vad han tänkte när ett antal supportar närmade sig bänken mot slutet av matchen och med all önskvärd tydlighet visade sin aversion mot honom. För hur det än är, och hur mycket man än investerar som supporter; det är bara fotboll och dem du ger dig på är människor med allt vad det innebär. Precis som du. Glöm aldrig det.
 
"Jag går med månen över bron, mellan vaka och sömn"
Nånting måste gå sönder - Plura Jonsson
 

Sova. Varför det?

Mellan 00:07 och 06:22 pockade vår vackra svarta juvel på uppmärksamheten sex gånger för att få bege sig ut i södernatten och se till att det mindre lämpliga hon hade ätit under gårdagen nogsamt kom ut. Alltså var vi ute ungefär en gång i timmen. E tog två vändor, jag övriga fyra. Det mest intressanta dessa fyra gånger var att ta del av hur kvarteren med små nyanser skiftade karaktär för varje gång.
 
På min första tur 01:15 var det förstås fortfarande lite mörkt.
Men det hindrade inte att det förekom riggning för fotografering vid exakt den plats som den vackra svarta juvelen hade sett som sin. Vad att göra? Knalla vidare. Och vidare. Och vidare. Till slut var hon nöjd och innan vi var hemma hade vi mött ett par glada och aningen berusade människor. En och annan bortamatch var det också. I parken mitt emot vårt hus, Stigbergsparken, var det ganska högljutt, men det ingår i den parkens image.
 
02:45 var det dags igen.
Bråttom som fan. Himlen började ljusna, människorna var färre men en och annan taxi gled förbi, och från Stigbergsparken hade inget förändrats. Dessutom pågick det i grannhuset en efterfest som lät trevlig. Snabbt in för att förhoppningsvis få sova ostört till 07:30.
 
Men nej.
04:33 formligen stapplade jag ut med en pigg vacker svart juvel och nu var det ljust på himlen med en sol som jobbade sig uppåt. Tidningsbudet morsade på oss men den vackra svarta juvelen var måttlig road. I stället var det buskarna utanför en port på Åsögatan som lockade, och innan vi nådde vår port igen noterade jag att männen i Stigbergsparken ännu inte hade somnat och ljudnivån från efterfesten i grannhuset vittnade om att det var glatt och bekymmerslöst. Nu då, nu blir det väl ändå orubbad sömn till 07:30.
 
Glöm det tänkte den vackra svarta juvelen.
06:22 var det dags igen. Nu var jag om möjligt ännu tröttare, men jag kände också att skrattet låg på lur. Varför då? Ingen aning. Det var bara så. Nu värmde solen och den här gången hade inte den vackra svarta juvelen speciellt bråttom och innan vi var åter vår port hade jag konstaterat att männen i parken verkade vägra sova och att ett par människor såg klädda ut för att gå till jobbet. 2:an rullade förbi in mot de centrala delarna av stan men den verkade vara ganska tom på människor och min tanke på att sova lite till var på något vis försvunnen. Dagen var ju redan igång, och det med råge.
 
Och till den vackra svarta juvelen framför jag härmed ett kort och koncist krav inför natten som kommer; sov!
 
"Jag gav mig av i gryningen, ett stilla regn, en hund som vän, jag gick ut mot havet än en gång"
Evangeline - Ulf Lundell
 
 
 
 

Dags för lite regeländringar

Fotboll är en konservativ företeelse.
Det är sen gammalt och när det ska ändras regler görs det med försiktighet och noggrannhet. Vilket förstås är klokt. Den senaste tiden har det i olika forum pratats och skrivits om regelförändringsönskemål. Den jag tycker är allra vassast är den som förbjuder tillbakaspel till egen planhalva när man har passerat mittlinjen. Skulle den regeln en vacker dag bli verklighet kommer det att ställa stora krav på spelarnas förmåga att hitta vägar framåt i banan. Jag tror att den regeln skulle kunna bli en succé, men det krävs nog ett antal tankevändor för att hitta rätt sorts "straff" de gånger någon spelar bollen över mittlinjen in på egen planhalva. Det kan givetvis inte bli tal om personliga bestraffningar, men det tål som sagt att tänka ett par varv för att hitta en så optimal lösning som möjligt.
 
I min värld är det helt givet att man ska ta tekniken till hjälp när det gäller om det är mål eller inte, samt att man ska kunna bestraffa filmare i efterhand. Jag vill tro att filmandet drastiskt skulle minska, som det är nu vet spelarna som har skådespelarambitioner att det värsta som kan hända är att de får frisparken emot sig samt kanske ett gult kort. Om det i stället fanns en risk för avstängning i efterhand skulle filmarna tänka efter före. Det är som sagt vad jag vill tro, men säkert är det inte. Stridens hetta och adrenalin går sällan in i det sunda förnuftets skrymslen.
 
Det har också pratats om ett fjärde byte vid en eventuell förlängning.
Bra idé, men en ännu bättre idé är att införa fyra byten även under ordinarie 90 minuter.
Då skulle matchcoachningen verkligen kunna fira triumfer. 
 
"Vi måste akta oss för alla bättre förr, och för leda och tristess"
Elden - Lars Winnerbäck
 
 
 
 

Från talang till mästare

Att jag inte skulle besöka Van Gogh Museum under en vistelse i Amsterdam är ungefär lika otänkbart som att jag inte skulle dricka Guinness när jag är på Irland.
 
Den här gången läste jag på ordentligt vid varje informationsstopp. En sak fastnade extra mycket, så pass mycket att jag tänkt på det varje dag sedan jag var där, Vincent van Gogh hade hunnit bli 27 år när han faktiskt förstod att han hade talang. Han hade genom åren tvivlat så till den milda grad på sin egen duglighet att han var på väg att ge upp sin konstnärsdröm. Vilken förlust det hade varit för oss. Nu blev det i stället så att de 10 år som återstod av hans korta liv blev fullständigt vettlöst produktiva och talangen blommade ut till en mästare.
 
För mig är Vincent van Gogh den störste av alla konstnärer. Många av hans alster ger mig sådana vällustrysningar att jag sugs in i bilden och det känns som om fötterna är fastklistrade mot golvet. En oerhört skön känsla och jag blir glad för att den mentala spärren släppte för honom, men jag blir också glad för att hans bror och svägerska såg till att eftervärlden inte gick miste om denna magnifike konstnär. Till saken hör att Vincent van Gogh bara sålde en enda tavla under sin livstid, något som med facit i hand känns som ett dåligt skämt men för museet i Amsterdam var det förstås guld värt.
 
Till dig som ännu inte varit på Van Gogh Museum i Amsterdam; grattis! Du har något stort att se fram emot.
 
"Den här stan är klädd i kejsarens nya kläder"
Faller - Lars Winnerbäck