En kärlek som aldrig sinar

Väldigt ofta funderar jag på varför jag älskar fotboll i så många dimensioner som jag gör. Vad det bottnar i mer än att det är världens mest viktiga oviktiga sak och ibland så sällsamt vacker att den faktiskt kan jämställas med en konstform vilken som helst.
 
Ibland faller frågan bort och bleknar, men varje gång jag läser Offside eller lyssnar på den podd som nyss nämnda tidnings chefredaktörer Anders Bengtsson och Johan Orrenius har så vet jag varför. Det kan låta enkelt att man vet varför, men så enkelt är det inte alltid. Verkligen inte. Men när jag med full kraft åker in i ett nytt nummer av Offside blir jag sådär lycklig som man bara blev när man var barn och fyllde år eller när det var jul. Allt tvivel är borta; jag är helt med på varför 3 - 5 - 2 kan vara ett bättre system än  4 - 4 - 2, och jag får en ökad förståelse varför en till synes lovande karriär fastnar i en taggtrådsliknande tillvaro när allt såg ut att vara en enda ljuvlig walk in the park.
 
Jag kan också identifiera mig med nördigheten när Anders och Johan i podden plockar fram detaljer, namedroppar, fnissar nöjt över att ha koll på riktigt smala delar av en bred idrott och finner en ofiltrerad glädje över att ha tillåtit sig att bli drabbade av 2 x 45, de är 11 vi är 11, var det verkligen offside när X rullade in 2-1, och hur ska vi göra med tävlingshetsen i unga år? Och så vidare tills fan löser av oss.
 
Vet att jag har skrivit det förut, men det är värt att upprepa; jag är så fantastiskt glad att fotbollens och mina vägar en gång korsades och att de aldrig har släppt greppet om varandra.
 
"I ran till I thought my chest would explode"
Downbound train - Bruce Springsteen

Kommentera här: