2 Läs mer >>
Förra veckan fick jag frågan om jag ville skriva krönikor på Marcus Birros hjärteprojekt Calcio Amore. Givetvis var det svårt att tacka nej till en sådan förfrågan. Alltså tackade jag ja. Nedan hittar du länken till debutkrönikan och min tanke är att jag med (o)jämna mellanrum ska bidra. Kul att vara med i ett forum som enbart handlar om den italienska fotbollen med allt vad det innebär.
 
Följ mig gärna.
Sprid gärna.
 
https://calcioamore.se/kronikor/

Premiär på Calcio Amo...

2 Läs mer >>
Såhär i Stockholm Open-tider dyker ett härligt minne upp.
 
Hösten 1999 lyckades min kompis Johan och jag med konststycket att få en strötid på Kungliga Tennishallen samtidigt som turneringen pågick. Vi insåg ju att chansen var mer än stor att världsstjärnor skulle träna på banorna intill oss. Så blev det.
 
På banan till vänster om mig stod den dåvarande världselvan, britten, Tim Henman. Just den här dagen hade han sydafrikanen Wayne Ferreira som träningspartner. Det jag minns mest från den timmen var att Johan och jag spelade oväntat bra, det hade varit lätt att få multipla gummiarmar med tanke på var vi befann oss. Men visst var det mer än tydligt att det Henman och Ferreira ägnade sig åt var något helt annat än det Johan och jag gjorde.
 
Precis innan vår timme var till ända klev Henman och Ferreira av sin bana. Henman stannade till och gav oss ett värmande beröm. Vi tackade ödmjukt och väldigt förvånat, men sa också att om vi skulle jämföra oss med honom och Wayne var vi ganska bleka. Då kontrade Tim Henman på sitt mest artiga engelska maner och sa: "Ni ska inte jämföra, det här är vårt jobb. Ni spelade bra på er nivå, det är det som räknas". Ord som jag fortfarande bär med mig trots att det har gått 19 år.
 
Till sist ett boktips, extra passande i tider av Stockholm Open: "När vi var bäst". En underhållande och mycket välskriven bok av Ulf Roosvald och Mats Holm. Förutom att de på ett fyndigt och intressant sätt synliggör det svenska tennisundret har de fått våra tre största; Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Edberg att öppet och ärligt berätta om sina respektive karriärer. Jag är sen på det eftersom boken kom redan 2015, men den är tidlös nog för att med fördel kunna läsas långt in i framtiden.

När jag mötte Tim Hen...

0 Läs mer >>
Av en räcka anledningar har det varit radioskugga på andiamo.blogg.se under ett stort antal dagar. Tiden springer. Tiden räcker inte till. Idétorka har också hemsökt dessa domäner. Det händer saker hela tiden, det är inte det som skaver. Inte det som felas. Det är snarare det faktum att det ibland blir tomt. Totalt tomt.
 
Göran Tunström berättade ett par år innan sin alltför tidiga död att han helt plötsligt inte förstod sig på bokstäverna i alfabetet. Jag menar inte att jag är där, det är snarare så att det i det brus som råder blir allt svårare att göra sin röst hörd. Att funderingarna går i banor som blir defensiva i stället för tvärtom. Nej, det här kan jag inte skriva om. Det här är inte viktigt. Det här är redan gjort. Egentligen är det bara att skita i dessa tankar. Ordagrant är det bara jag som skrivit just det jag skriver, att sedan andemeningen har fått sitt lystmäte och sin betydelse av 31 andra saknar betydelse.
 
Tidigare idag såg jag den briljanta filmen "Den unga Astrid" och med jämna mellanrum läser en berättarröst upp brev och spelar kassettband som barn i alla åldrar skickade till Astrid Lindgren. Av alla kloka tankar som dessa barn förmedlade fanns det en som fastnade alldeles extra mycket. Det är en flicka som säger att hon vet att hon stavar dåligt och att det ofta blir fel, men att hon aldrig är så glad och lycklig som när hon skriver. Den känslan är jag den första att be om att få kopiera. Exakt så är det; när jag skriver och flytet har vänligheten att infinna sig försvinner allt vad tveksamheter och negationer heter. Jag blir en friare själ och en lättare människa när jag skriver, egentligen helt oavsett vad det handlar om. Den känslan och insikten önskar jag att alla barn, oavsett ålder och färdighet, får känna. Med rätt lärare vid rodret finns goda möjligheter att min önskan förverkligas.
 
Till sist gånger sju i fotbollens tecken.
 
1) Idag pratade Victor Nilsson Lindelöf och Robin Olsen med den svenska pressen. Hur kunde det bli en så megaaffär av det hela? Det borde inte vara någon överraskning för dem att nyfikenheten kring deras insatser i respektive klubblag är stor. Och i min värld är det absolut smartast att svara. Särskilt eftersom ingen av dem har varit så usla som vissa låtit göra gällande. Det vore rent av avväpnande om VNL kunde ge en liten hint om läget i Manchester United. Är han tillräckligt smart kan han berätta mycket utan att det för den sakens skull blir negativa rubriker för lagkamraterna.  
 
2) I Tyskland går för ovanlighetens skull inte Bayern München som tåget. Direkt pratas det om kris och ryktena om att Zidane ska ta över är i rullning. Kan inte riktigt se Zidane i det laget. Å andra sidan har han en sådan status att det förmodligen skulle lösa sig tämligen gnisselfritt.
 
3) Kennedys ölmottagning. Äh, den är uttjatad
 
4) Kul att Kristoffer Olsson kom med i landslaget. Han har varit enormt bra i AIK efter VM-uppehållet. Internationell i sin spelstil och om inget mirakulöst av negativ karaktär inträffar är Kristoffer Olsson definitivt rätt karaktär för ett framtida landslag att bygga spelet kring.
 
5) Juventus klubblednings hållning till Ronaldos våldtäktsaffär är märklig. Så pass märkligt att det verkar osannolikt att de fattat vidden av det inträffade.
 
6) Patrik Westberg, CMores eminente kommentator visade prov på rak rygg i kombination med värme när han intervjuade Poya Asbaghi och Patrick Winqvist efter ångestmatchen på Ullevi i lördags. Westberg var inte rädd för att ställa de jobbiga frågorna, men han gjorde det hela tiden med en enorm empati för de båda tränarnas utsatta läge. Det hade varit lätt att fega ur åt eller annat håll, men Patrik Westberg lyckades med det lilla konststycket att hitta en ton som träffade rätt. Extra imponerande eftersom det var i direktsändning.
 
7) Med rötterna 127 kilometer från Piteå skulle jag bli mer än glad om deras damlag lyckas med bedriften att vinna Allsvenskan. De har alla möjligheter och tummar hålls hårt.
 
"Jag gick därifrån, tog en drink i en bar, såg dem komma par om par. Strax efter 12 var jag trött på allt och ville gå. Jag kände hennes hand runt min arm, hon sa nå; vill du stanna här, jag har min bil, vi åkte uppåt kusten satt tysta fler mil, sen sa hon skyll på stjärnorna, skyll inte på mig"
 
Skyll på stjärnorna - Ulf Lundell

Det händer att det ta...