8 Läs mer >>

Nils Signar Adrian Burman.

 

Så hette min morfar och han var född under fattiga och svåra omständigheter i januari 1911. Slagnäs i Norrbottens inland alldeles på gränsen till Västerbotten var platsen. Familjen stor. Svälten lurade runt husknuten och tidigt i livet fick min morfar klart för sig att det är bara med hårt jobb som du överlever. I hans fall var det hårda jobbet ofta förknippat med att slita ut kroppen redan innan den ens hade växt färdigt.

 

Under de omständigheterna, där det också ska läggas till att han blev moderlös innan han ens hade börjat skolan, är det, i alla fall ur mitt perspektiv, lätt att begripa att han i unga år engagerade sig politiskt. Hans främsta drivkraft i det politiska värvet var att minska klyftorna mellan de som satt på makt och pengar kontra de som inte gjorde det. Följaktligen blev han rödare än röd och i början av sextiotalet satt han under ett antal år i kommunfullmäktige i Arjeplog för VPK. Morfar var nog egentligen ännu rödare än så men var smart nog att inse att om han skulle få göra sin röst hörd i det politiska landskapet var han tvungen att ta ett minimalt kliv åt höger.

 

Åren gick och morfar var känd för att ha svårbräckta argument, vass tunga och att aldrig ge sig. Han var så pass stridbar att han blev ombedd av VPK:s styrelse i Arjeplog att ta en paus från det politiska arbetet mitt under en mandatperiod. Morfar tog illa vid sig och när de efter ett halvår bad honom komma tillbaka var det först efter ett par samtal, samt det faktum att mormor lirkade med honom, som han sa ja, jag kommer och hjälper er. Ödmjukhet var inte riktigt hans grej i alla lägen.

 

Morfars politiska engagemang fick förstås till följd att han diskuterade med barn och barnbarn, med barnens makar och barnbarnens flickvänner. Han försäkrade sig att åtminstone barnbarnen röstade rätt. När det var dags för mig första gången, 1979, hade vi ett långt samtal om det politiska livet och det politiska spelet. Morfar ville helt enkelt checka av att jag röstade rätt. Tre år senare var han lika angelägen om att höra att mitt politiska hjärta fortfarande låg till vänster. Nöjd och glad över svaret dröjde det tre år till innan frågan kom igen. Den gången, 1985, sa han att nu skulle han aldrig mer fråga mig. Nu visste han helt säkert och han var glad över att jag inte påverkats av att ha bott i Stockholm i fem år. Även om min morfar hade bra pejl på mycket var han också ganska fördomsfull. I den mindre smickrande egenskapen fanns bland annat det faktum att han inte riktigt litade på att Stockholm var den bästa miljön att bo i för att behålla ett rött tänk. Jag tror att min morfar hade kunnat acceptera att jag var en knarkande homosexuell mördare som försörjde mig som rånare så länge jag inte fick för mig att ge ett borgerligt alternativ min röst.

 

Morfar dog 1988 och att han slipper uppleva dagens politiska landskap är jag glad för. Det hade inte varit bra för hans hälsa, vare sig den fysiska eller mentala. Å andra sidan hade det varit intressant att höra hans litanior om SD och det faktum att Socialdemokraterna inte vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det sistnämnda var ett ständigt återkommande ämne när han var som mest i gasen; ”visst fan är Sossarna störst, men om de bara hade haft förstånd att ta hjälp av VPK hade allt sett ännu bättre ut”. Ord och inga visor.

 

Tack morfar för alla härliga samtal vi hann avverka genom åren, och när Sverige går till val den 9 september är du med mig mer än någonsin.

Morfar är med mig när...

0 Läs mer >>
För två veckor sedan träffade jag en mycket vass rekryteringskonsult. Vass i så motto att hon hade ett frågebatteri som skilde sig markant från andra rekryteringskonsulters frågor. Eftersom jag själv älskar att fråga och att försöka hitta vinklar gick jag igång direkt och blev mer än inspirerad att svara.
 
Av alla bra frågor hon ställde fastnade jag väldigt mycket för denna: vad har du svårast för i det dagliga livet?
Ibland när jag svarar snabbt är jag för snabb, då måste jag be att få börja om. Den här gången behövde jag inte det, och eftersom jag har tänkt på både frågan och svaret ett antal gånger sedan vi sågs vet jag att jag svarade rätt; ytlighet.
 
Jag är 57 år.
Jag har inte tid med ytlighet.
Jag vill att människor och mötena med dem ska vara på riktigt.
Allt annat kan vara.
Det finns ingen mening med ytlighet.
Det leder mig ingenstans.
När jag var yngre hade jag gärna många ytligt bekanta i min telefonbok.
Nu är det exakt tvärtom.
De som finns i min telefon är sådana som jag verkligen vill ha där.
 
I stället för www tycker jag att vvv känns väsentligare.
Våga Vårda Vänskap.
Gör vi det blir det enklare att hålla ytligheten på behörigt avstånd.
 
"Sen tog dom allt dom kunde och lämnade dig kvar, vid en fläckig duk och ett sprucket glas"
Aldrig så ensam - Ulf Lundell
 
 

Väck med ytligheten

2 Läs mer >>
Vissa tankar och idéer försvinner aldrig.
 
Hösten 1996 började E och jag att skissa på att bo i Italien för ett halvår. Hon skulle se till att någon tog hand om hennes bokhandel och jag skulle ta tjänstledigt från mitt jobb som säljare på Posten. Vi hade en plan på att Florens skulle bli vår bas och hittade också en lägenhet i kvarteren intill Basilica di Santa Croce. Florens var en perfekt bas av flera skäl, där ett av de starkaste var att många av lagen i Serie A den säsongen fanns inom bekvämt tågavstånd.
 
Tanken med att bo i Italien för ett halvår var, förutom det givna att lära sig språket så pass att man inte till fullo kände sig som den gäst man var, att jag skulle skriva en bok om fotbollens betydelse i detta remarkabla land. Dels i form av intervjuer med lokalbefolkningen vart vi än hamnade, men jag skulle också försöka ta mig till klubbarna med allt vad innebar. Av olika anledningar kom vi inte iväg men tanken och idéen på att genomföra detta projekt har aldrig riktigt lämnat mig. 
 
I helgen när Serie A rullade igång igen kände jag den där ljuvliga lyckokänslan som jag alltid gör när det är dags för den vackraste av ligor att ta sin början. Det hade inte gått särskilt många minuter av första halvlek i den sena lördagsmatchen mellan Lazio - Napoli förrän tankarna och planerna från 1996 gjorde sig påminda. Jag blev glad när jag tänkte på det men släppte det så smått vartefter matchen fortskred.
 
I söndags följde jag förstås Torino - Roma och gladdes över tre fina poäng och att Robin Olsen gjorde en stabil debut i mitt lag. Betydelsen av en bra start kan inte nog värderas och därför släpper jag det. Vad jag däremot inte kan släppa är att tankarna från lördagkvällen kom tillbaka.
 
Ju mer jag funderar på det desto säkrare blir jag; boken om fotbollens betydelse i Italien ska skrivas. Av mig. Exakt när vet jag inte, men det ska bli av. Utan att veta helt säkert är jag hyfsat övertygad om att jag får med mig E på äventyret, och med henne som följeslagare och vass fotograf får allt en dimension till. Drömmar och idéer är till för att förverkligas och med tanke på hur länge den här har bott i mig vore det att betrakta som ett litet misslyckande om allt stannar vid en dröm.
 
Till sist måste Marcus Birro med på ett hörn. Hans innerliga och kärleksfulla podd Calcio Amore har definitivt bidragit till att jag ska ta tag i boktanken. Tack Marcus!
 
"Din kappa var blå och din sjal dolde ögon som log"
Rialto - Ulf Lundell  

Tanken på en bok om i...

2 Läs mer >>
Armand Duplantis.
Wow liksom!
Och han gör det på klassisk mark.
Det blir en dimension till på en fantastisk bedrift.
6,05.
Galet högt.
Armand Duplantis.
Coolt namn.
Som en bonus menar jag.
 
Om fyra veckor är det val och jag är rädd för resultatet.
Som det ser ut nu är var femte svensk beredd att rösta på SD.
Det innebär 70 platser i riksdagen.
Orkar inte tänka längre än så, vet bara att vi bör vara riktigt oroliga.
Till dem som av någon anledning överväger att ge SD en röst; gör det inte.
Ingen, absolut ingen, mår bra av att SD får någon form av makt.
 
Kul att Premier League är igång.
Har sett fyra matcher i den första omgången.
Liverpool imponerar mest.
Arsenal har problem.
Özil får stå som exempel, han är långt från den han en gång var.
M.C. starka som tusan.
Pogba riktigt bra i fredags.
Mest nyfiken är jag på om Tottenham kan lyfta ytterligare den här säsongen.
Trupp finns, men inte vinnartraditionen.
Senast Tottenham vann ligan var 1961.
Samma år som jag föddes.
Way back, way back.
 
När jag skrev fotboll i ett mer officiellt forum än bloggens var jag lojal.
Nu behöver jag inte vara det.
Och egentligen borde jag skita i det, vi är som vi är.
Men, Viasat måste säga tack och adjö till Henrik Strömblad.
Hans ordflöde är helt onödigt.
Vi vet att du kan Henrik, du behöver inte prata ihjäl oss.
Lyssna på Viasatkollegan Anders Bjuhr och SVT:s David Fjäll.
De vågar vara tysta.
Tyvärr har den bäste i den genren, Petter Barrling, lagt mikrofonen på hyllan.
Han hade modet att vänta in i det längsta med att prata.
 
AIK tunga som fan i Allsvenskan.
1-0 idag igen.
Den tredje vinsten med 1-0 på de fyra senaste matcherna.
Det brukar sluta med guld när allt ska räknas ihop.
Elfsborgs fria fall är anmärkningsvärt.
Blir Jimmy Thelin kvar året ut?
Tveksamt.

På tal om fritt fall: IFK Göteborg.
Den klubben är bara ett namn just nu.
Inget annat.
 
Boktips: "Blå" - Maja Lunde.
Läskigt aktuell om klimathotet.
Bladvändarbok som mixar nu och sen så att håret reser sig på armarna.
 
En chef följer du för att du måste, en ledare för att du vill.
Hösten kommer att bli en enda stor jobbjakt för mig.
Om jag hade varit från Bristol hade jag sagt: "I´ve had it".
Detaljer släpper jag.
Det finns ingen anledning att såga offentligt.
 
Såg Mamma Mia del två i torsdags.
Trevligt för stunden förstås, och vilka låtar B & B har gjort.
Ett par stycken som jag tillfälligt hade glömt poppade upp från minnenas aveny.
Läckert att "försvunna" låtar med över 40 år på nacken fortfarande sitter där de ska.
Ett bra exempel på det är "I´ve been waiting for you".
Har sjungit på den till och från hela helgen.
 
Till sist en teaser.
Inom kort kommer det ett inlägg om supporterskap.
Tjatar om det titt som tätt.
Oftast med olika infallsvinklar.
Den som publiceras inom kort är en mix av tidigare skrivet.
Jag får det liksom inte ur systemet.
Hur mycket jag än försöker.
Håll utkik!
 
"Kom tillbaka i november efter Rio, Rom och Rotterdam"
Flickan i en Cole Porter - sång / Per Gessle.

Stort och smått och m...

0 Läs mer >>
Den här historien passar väldigt bra med tanke på att de är Pridefestival i Stockholm den här veckan och att det just idag lördag är dags för den årliga paraden.
 
-------
 

1982 - 1983 gjorde jag lumpen i Boden. På den pluton som jag tillhörde fanns det en liten blond kille från Kiruna, Antero. Han var dessvärre utrustad med ett väldigt tråkigt sätt, en typisk mobbare helt enkelt. När någon inte tyckte eller tänkte som denne Antero sa han alltid; är du bög? Eller för att verkligen understryka det han ville få fram; du är bög.

 

Hans attityd och sätt fick till följd att han inte fick särskilt många vänner på plutonen. Jag hade hela tiden en känsla av att han var en mycket olycklig människa, men att hans machoattityd förbjöd honom att visa andra känslor än de tuffa och hårda och att ensam är stark var hans motto.

 

Åren 2000 – 2004 bodde jag på Tobaksspinnargatan vid Hornstull i Stockholm. En eftermiddag i början av augusti 2002 knöt jag på mig mina joggingskor för en löptur längs Årstaviken. Vid den här tidpunkten var det Pridefestival i Tantolunden och när jag i lugnt tempo joggade ner mot den intagande viken såg jag en figur som jag inte hade sett sedan sommaren 1983, Antero. Och inte nog med att jag såg honom, han gick med rak rygg hand i hand med en annan man.

 

Min första reaktion var att jag inte hade sett rätt, att det måste vara någon annan. Men det var det inte, det var Antero. Mannen som använde bög som det värsta tänkbara av alla existerande skällsord gick där tillsynes lycklig hand i hand med en annan man på väg ner till festivalområdet.

 

Jag fortsatte min löptur och än idag minns jag att jag tänkte slutet gott allting gott.

 

Lumpen hade det fina med sig att jag där fick en vän för livet, Anders Dahlgren. Och nästan varje gång vi ses undrar vi hur det har gått för Antero efter Pridefestivalen 2002. Förhoppningsvis är han lycklig, och lika förhoppningsvis har hans mod att våga komma ut som homosexuell också gjort honom mjukare i kanterna. Världen 2018 behöver fler mjuka än hårda, och eftersom Antero inte var hård på riktigt tror jag att det finns gott hopp för honom.

 

Slutet gott, allting ...

0 Läs mer >>
Jamen satans djävla teknik att stöka när jag hade sådant flow och var i storform och skulle berätta om nog, väl och faktiskt.
 
Spara i utkastfunktionen funkade inte alls och allt var borta.
Nog och väl och faktiskt.
Tveksamt tveksamt tveksamt upphöjt i tre.
Dessutom hade jag en liten litania på gång om egenklien och skillnaden mellan tack vare och på grund av. Sär skriv nin gar skulle också dyka upp och ta sin beskärda del av hur vårt språk åker berg-och-dalbana i full fart utan vare sig säkerhetsföreskrifter eller förbudsskyltar.
 
Slutknorren hade jag inte skrivit när tekniken svek mig, därför ramlar den in här och nu och alldeles färsk och oredigerad.
 
Av allt känslosamt och vackert jag har hört i år vinner uttrycket "sorgen är kärlekens pris".
Outsägligt vackert och sant.
Varje dag snurrar den formuleringen i huvudet.
Har egentligen ingen rimlig förklaring till varför den bosatt sig som den gjort.
Men ett vet jag, om jag någon gång för mig att skriva en låt ska de fyra orden med.
Det är ett löfte.
 

Teknikfientligheten ö...