0 Läs mer >>
Vet att jag är sen på det, men jag var tvungen att låta det sjunka in ordentligt; Linus Wahlqvist reaktion efter den missade straffen mot England för en knapp vecka sedan. När han i intervjun direkt efter matchen inte verkade särskilt bedrövad eller ens verkar bry sig över den klent slagna straffen blev jag riktigt irriterad. Visst, det är ingen idé att älta och gräma sig, men lite besvikelse och självrannsakan hade jag uppskattat. Dagarna har gått och jag står kvar vid samma känsla som i fredags; Linus Wahlqvist var alldeles för oberörd över sin miss. Jag har pratat med många om det, läst allt jag har kommit över och reaktionerna är förstås blandade. Och lika förstås finns det inget facit, bara reaktioner. Hoppas att Linus Wahlqvist lärt sig läxan nästa gång han lägger upp bollen på straffpunkten. Läxan om att vara mer bestämd när den högra foten träffar bollen. Utfallet av straffen borde styra reaktionen, men med Linus Wahlqvist kan man inte vara helt säker. Fortsättning lär följa.
 
"Du är stor, vill bli större, men förr var du minst, då när vintern aldrig ville bli vår"
Taxi - Ulf Lundell
 
 

Det finns inget facit

2 Läs mer >>
Följer Patrick Ekwall på Twitter och under gårdagen skrev han följande: "Och jag tänker på Erik Hamrén. Alla dessa rykten om tränare som ska sparkas, tränare till nya jobb. Och hans namn nämns inte ens. Någonstans".
 
För mig är det inte det minsta märkligt. Vem vill ha en tränare som är otydlig, inte har en plan B, har alldeles för ömma tår i kombination med stort ego samt sist men inte minst har svårt att hantera media? Det enkla svaret är ingen. Erik Hamrén kan förstås fotboll, vad som nu är att kunna fotboll, men den där spretigheten och avsaknaden av tydlighet gör att åtminstone jag inte har ett dugg svårt att förstå att hans tjänster inte efterfrågas. Erik Hamrén kommer givetvis att få nya tränaruppdrag, men jag tror att det kan dröja och att den klubben har en strategi och ett tänk som gör att hans personlighet inte exponeras till 100 %.
Kommer osökt in på Janne Andersson. Där pratar vi tydlighet. Överallt. Han skulle kunna vara sinnebilden för en bra pedagog alldeles oavsett vad som ska förmedlas. Det är en ren fröjd att lyssna på honom och han är så väl värd det fina första år han har haft som förbundskapten.
 
"Trött på Olssons skor och Kvarnen, trött om natten, trött på dan"
Över gränsen - Lars Winnerbäck
 
 

Inte det minsta förvå...

0 Läs mer >>
Inga jämförelser i övrigt men jag vet också hur det känns att göra mål från halva plan när målvakten har spenderbyxorna på. Låt vara att det var på en sjumannaplan på korpnivå, men när Ola Toivonen gjorde sitt fantastiska mål mot Frankrike i fredags började filmen rulla och snart var alla minnen på plats.
 
Korpseriens division två i Vallentuna våren 1985.
Match mot IFK Ekeby. Vi ledde med 3-2 och med mindre än två minuter kvar jagade de kvitteringsmålet frenetiskt. Jag var aldrig någon defensiv gigant och därför var det ingen slump att jag var den enda i vårt lag med en någorlunda offensiv position när vi blev tillbakapressade. Deras målvakt spelade långt ut och vid en rensning från oss skulle han skicka tillbaka bollen mot vårt straffområde men fick rejäl felträff och bollen kom rullande mot mig som stod och lurpassade vid mittlinjen. Jag var trött och insåg att chansen att springa ifrån deras målvakt var sämre än att försöka sätta den direkt, och eftersom en av mina (få) styrkor var det rena tillsaget på bollen var beslutet enkelt. Och om jag skulle råka missa hade dyrbar tid gått för dem. Jag fick en perfekt träff med bra höjd och även om målvakten sprang för allt vad han var värd hade han inte en chans att hinna ikapp bollen. Mål! 4-2. Direkt efter avspark blåste domaren av. Minns att jag tänkte att jag borde ställa skorna på mittlinjen och sluta spela fotboll där och då. Så blev det inte, men det hade onekligen varit ett episkt slut.
 
Ett par veckor senare kom en man fram till mig i kön på ICA i Vallentuna Centrum.
Det var IFK Ekebys målvakt som kände igen mig och hans ord om att det faktiskt var helt okej att släppa in ett mål som mitt värmde oerhört mycket. Även idag, efter 32 år, värmer hans ord och det är väl så idrotten ska vara; sportslig och generös även i motgångens stund.
 
"Törsten drog mig hit som ett djur om natten, solen står i väster den brinner över sjön som en silvertråd i en sprucken söm"
Nånting måste gå sönder - Plura Jonsson
 
 
 
 
 
 
 
 

Ola Toivonen och jag

2 Läs mer >>
Det är viktigt att redan i första meningen fastslå följande; jag har många fel och brister och mitt sätt att vara och agera är långt ifrån felfritt alla gånger. Dessutom gillar jag olika. Olika är bra.  
 
Till saken.
När jag går på match, oavsett vilka lag som möts, försöker jag att titta på matchen så objektivt som det bara är möjligt. Totalupplevelsen blir större på så sätt. Den enögde åskådaren gör mig så trött, även om en mikroskopiskt liten del av mig kan förstå att ett Moshe Dayanseende uppstår, och jag undrar hur den enögde agerar när han eller hon tittar på en match där man inte har några klubbkänslor? Kommer skriken om att det där var väl för fan ingen varning, trots att spelaren i hans eller hennes lag dragit i motspelarens tröja så att den bäst kan liknas vid en strut? Förmodligen inte. Eller så kommer skriken bara för att man inte har tillräcklig fotbollsförståelse och att domaren alltid är emot. Alldeles oavsett.
 
Fotboll är känslor och så ska det givetvis vara, men åh vad jag skulle bli glad om den där enögde åtminstone ett par gånger per säsong kunde inse att även favoritlagets spelare gör fel och att domaren måste agera därefter. Eller att kunna erkänna när någon i motståndarlaget står för en fin prestation. Att det faktiskt finns ett stort mått av skicklighet även hos någon i en tröja som inte tillhör mitt lag. Kanske är jag naiv, men eftersom jag fortsatt vill tro gott om människan kan jag inte låta bli att förmedla dessa små önskningar.
 
"Vi kunde aldrig slå varann, men vi kunde sälja allt för en sång som brann"
Sammet rost och lust - Staffan Hellstrand

Två ögon ser mer än e...

0 Läs mer >>
Under stundom händer det att innehållet i rubriken hemsöker mina tankebanor. Just den här gången började det när Simon Thern avgjorde för AIK mot Djurgården för ett par veckor sedan. Direkt började jag fundera på Simons pappa Jonas och på att han var en av mina absoluta favoritspelare under sin aktiva tid. Efter den tanken rullade det på med fäder och söner i en enda lång rad: Gunnar och Thomas Nordahl, Ove och Niclas Kindvall, Roy, Patrik och Daniel Andersson, Sanny och Martin Åslund, Anders och Tobias Linderoth, Ronnie och Erland Hellström, Glenn och Tobias Hysén, Henrik och Jordan Larsson, Leif och Emil Forsberg, Fler finns det, men jag stannar här.
 
Egentligen ska det inte jämföras.
När fäderna från förr var som bäst gick fotbollen mycket långsammare.
Däremot var fäder som Hysén, Thern och Larsson med när fotbollen tog stora kliv till det den är idag.
Dessutom spelade inte alltid fadern på samma position som sonen gjorde, eller gör.
Dock, när det gäller far och son Hellström är det svår att inte känna för Erland.
Alltid jämförd, till stor del beroende på att målvaktspositionen är så speciell.
Ronnie var en världsmålvakt på sin tid.
Erland hade svårt att ta en plats i ett allsvenskt lag och hade en hel del skadeproblem.
Tänk dig att hela tiden bli påmind om vem som är din pappa och på hur bra han var.
Sådant krävs det psyke för.
 
Utanför Sveriges gräns är det tveklöst så att det inte alltid kan ha varit roligt att heta Jordi Cruyff.
Say no more.
Det behövs inte.
Verkligen inte.
 
"Och det doftar just som asfalt gör om hösten"
Söndermarken - Lars Winnerbäck

Fäder och söner

0 Läs mer >>
Som alltid inför stora finaler far det runt väldigt många tankar i mitt huvud.
Tankar som inte alltid får fäste i det vi har framför oss, helt enkelt därför att det känns så oerhört svårt att ge sig in i spekulationer. Lagen har sina riktlinjer, sina plan b:s, de har studerat varandra utan och innan och blir oftast inte förvånade över matchbilden. I alla fall inte den första kvarten. Efter den brukar vissa förutsedda skeenden naggas en aning i kanten, spelarna börjar hitta sin egen rytm och även om riktlinjerna fortfarande styr kommer de individuella färdigheterna fram på ett annat sätt. Trygga tränare gapar inte på en spelare som vågar, snarare gapar de på den som inte vågar. Och när vi i morgon ger oss i kast med en CL-final mellan två giganter är det modet som på ett eller annat sätt kommer att fälla avgörandet. Zidane vet mer än de flesta om vad det vill säga att vara modig på planen, Allegri å sin sida har vid ett flertal tillfällen coachat väldigt modigt. Coachkampen är en av många megaintressanta dueller och även om det finns stora kunskaper om motståndarlaget styrkor och svagheter kommer deras skarpa fotbollshjärnor att sättas på stora prov eftersom fotboll, tack lov, inte går att förutse till fullo.
 
Jag kommer att njuta alldeles oavsett.
Jag kommer att hålla mer än stenhårt på Juventus.
Jag kommer att gråta om Buffon får lyfta bucklan.
 
Då vet ni var ni har mig!
 
"Ingen vet att det var jag men vrålet hördes flera mil över nejderna den natten"
Granit och morän - Lars Winnerbäck
 
  

29 timmar och 10 minu...