Vilken arena blir #50? Del 2.
Resan mot 50 arenor går vidare.
Det här inlägget är väldigt Italieninspirerat eftersom jag, oftast av fotbollsmässiga skäl, hängde en del i ländernas land under perioden 1999 - 2003.
11) Renato Dall'ara - Bologna. I oktober 1999 var det dags att kliva in på en arena som jag alltid hade varit nyfiken på, tack för det Uno Kryss Due. Bologna tog emot Verona och i ösrgenet med en ickefungerande regnponcho bevittnade Andreas och jag en mållös match där behållningen var att Klas Ingesson var så fundamental för Bologna. Däremot hade Kennet Andersson en dag på jobbet där han ska vara glad att han inte fick betalt efter prestation.
12) Ennio Tardini - Parma. Seriepremiär 2000. Stora förväntningar från min sida eftersom det här var året när jag på allvar bevakade Serie A för Svensk Fotboll och för sajten italienskfotboll.com. Båda plattformarna numera nerlagda, men det är en annan historia. Parma mötte Fiorentina i en sevärd match som slutade 2-2. Triumfmarschen ur Aida spelades när spelarna kom in för match och det var såväl känslosamt som vackert. Nämnas bör att i Parma spelade såväl Buffon som Thuram och Cannavaro och i Firoentina föll mina ögon, som så ofta, på Rui Costa. En favoritspelare som kunde, och borde, ha fått mer uppmärksamhet.
13) San Paolo - Neapel. Diego Armando Maradonas gamla borg. Slitet, ruffigt, allmänt oskönt. Fast ändå inte. November 2000 och en mållös historia mellan Napoli och Atalanta. Inga profiler i något av lagen och en tam match. Dock, att ha bänkat sig där D A M ägde världen värmer fortfarande. Att jag blev hotad av svartabörsförsäljare när jag ville köpa biljetten på rätt sätt är såhär med 19 års distans till händelsen mer ett roligt minne, även om det där och då var riktigt läskigt.
14) Mario Rigamonti - Brescia. Maj 2001 och vi fortsätter på den mållösa vägen. Brescia - Bologna möttes. Tokvarmt. Lågt tempo. Gammal sliten arena i stort behov av uppfräschning. Behållningen var Robert Baggio. Milde himmel vilken teknik, vilken touch, vilken blick för spelet. Och satan vad det ibland var synd om honom, då när han var alldels för bra för sina lagkamrater.
15) Artemi Franchi - Florens. November 2001, än en gång ösregn och allmänt risiga yttre förhållanden. Hade verkligen längtat efter att få ta del av den magi som kan uppstå när Fiorentina bjuder fansen på vacker fotboll, inget sådant den här gången när Torino med en blek Yksel Osmanovski stod för motståndet. Mest minnesvärt är att Kurre Hamrin hade fixat biljetter och att vi tog ett glas vin på hans svärsons bar efter matchen. Minns att jag ringde till min pappa sent den kvällen och att hans enda kommentar till att hans son umgåtts med legenden Kurre Hamrin var: "du glömde att bjuda in mig".
16) Stadio Delle Alpi - Turin. Tidigt på säsongen 2002-03 var det dags för Delle Alpi. En besvikelse. Ett rymdskepp som landat långt från stan, och långt från planen satt man också. En arena för allt annat än fotboll. Dock, Juventus och Parma bjöd Patric och mig och knappt 40 000 till på en bra match. En match där Del Piero vann mitt hjärta för alltid genom att inte ta emot en hörna på tilläggstid i uddamålsunderläge. Att han sedan i anfallet efter fick bli poängräddare för "La vecchia signora" var förstås helt rimligt.
17) Santiago Bernabeu - Madrid. En arena som än idag ligger på min fem-i-topp. Här pratar vi världsklass. Branta läktare, tätt och atmosfärrikt. Var där med Anders oktober 2002 och såg Zidane vara sådär löjligt bra som han kunde vara. Tror inte han satte ner foten fel en enda gång och att få specialstudera denna eleganta gigant var ett minne för livet. Real Madrid ägde matchen men Villarreal lyckades få med sig 1-1. Den här matchen går in i kategorin orättvisa resultat, men det är ju en del av charmen med världens viktigaste oviktighet.
Vi hade alldeles utmärkta platser snett upp till vänster från R:et i Real.
18) Olympiastadion - Barcelona. Espanyol hade ingenstans att ta vägen när deras Estadio Sarri skulle rivas. Alltså hyrde man in sig på arenan där OS hölls 1992. Långt ifrån perfekt men funktionellt och ett skapligt substitut, löparbanorna till trots. Januari 2003 med E som fint sällskap bjöd Espanyol upp till dans och besegrade Deportivo La Coruna med 3-1. Den här matchen blev startskottet för en vänding för de blåvitrandiga och de klarade sig kvar med skaplig marginal när tabellen summerades i maj.
19) Estadio José Alvalade - Lissabon. När E och jag besökte denna oerhört läckra och på alla sätt trivsamma arena i november 2003 hade det bara spelats en handfull matcher där och det var väldigt tydligt att man trimmade in organisationen inför det EM som Portugal arrangerade året efter. Matchen mellan Sporting Lissabon och Rio Ave slutade 1-1 och var en uppvisning i disciplinerat försvarsspel från Rio Ave och en målmedveten offensiv från hemmalaget. Kvällen var ljum och vi var omgivna av familjer med stort åldersspann. Vackert.
Jose Alvalade skulle kunna vara synonymen för en perfekt fotbollsarena.
20) Valby Idrottspark - Köpenhamn. En gemytlig liten arena där BK Frem huserar. Att kliva in där var som att åka tillbaka i tiden; lite folkligt, lite hemvävt och väldigt anspråkslöst. E och jag var där i maj 2004 under en trevlig Köpenhamnshelg. Vi hade aldrig gått på matchen mellan nyss nämnda BK Frem och Herfölge om det inte var för att vår vän Jonas Stark spelade där. Dessvärre fick han ingen speltid, men han värmde upp så intensivt att åskan och regnet tog över för en kort stund. En bedrift i sig.