Reflektioner från dagarna i Newcastle och Liverpool
Tänker mig att vi följer någon form av tidslinje och börjar därför i Newcastle.
Tyckte om staden redan från det att jag vandrade den korta biten från centralstationen till mitt hotell. Kanske är det inte svårare än så att jag är svag för det lite slitna, det där som andas verklighet och att allt inte är varm choklad med vispgrädde.
Efter lunch och en bitter ale från ett av stadens lokala bryggerier besökte jag ett museum som du absolut inte får missa om du har vägarna förbi Newcastle: Laing Art Gallery. https://laingartgallery.org.uk/ Tog god tid på mig och fascinerades av den separatutställning som finns där just nu: The naked portrait.
Newcastle är en liten och kompakt stad där det verkligen är nära till allt. Tycker om när man kan förflytta sig med hjälp av fötterna och Newcastle kliver med lätthet in på min fem-i-topplista för den typen av städer.
20:00 var det avspark på den mycket trivsamma och atmosfärrika arenan St James Park. Newcastle - Manchester City. Hemmalaget slåss för sin existens och M.C. gör upp med Liverpool om guldet i PL. Vilket var väldigt tydligt den första timmen. Inget självförtroende hos hemmaspelarna och jag undrade mest om de 0 - 1 som ställningen var efter 60 minuter skulle rusa iväg till en nesligare förlust för det svart-vita hemmalaget. De funderingarna hade jag inte mycket för eftersom Newcastle lite slumpartat kunde kvittera till 1 - 1 med ungefär 20 minuter kvar. Helt plötsligt började man tro på att det kunde var möjligt att roffa åt sig de tre poäng som man behövde mer än något annat. Newcastle blev modigare och gick framåt på ett helt annat sätt än tidigare och med mindre än 10 minuter kvar fick laget en straff som Matt Ritchie förvaltade på bästa sätt. Jublet över det ledningsmålet besegrades bara av det jubel som uppstod när domaren förkunnade att matchen var slut. Jag är skapligt säker på att många av Newcastles fans på förhand var inställda på att de skulle gå lottlösa från just den här matchen vilket förmodligen fick decibelnivån att rusa i höjden.
Onsdag förmiddag tog jag tåget till Liverpool. Daily Mail höll mig sällskap en bra bit på resan. Gedigna och välarbetade matchrapporter från tisdagens omgång, samt mastiga texter inför de matcher som väntade på onsdagen. Tycker om den formen av fotbollsjournalistik; man strävar efter att få med så mycket som möjligt och texterna andas seriositet rakt igenom.
Andra gången för mig i Liverpool och det är också en stad som är lätt att ta till sig. Hade inga större planer för timmarna fram till match utan strosade tämligen planlöst, men hur planlöst jag än tänkt mig det hela var jag helt plötsligt nere i det upprustade hamnområdet. Ett område som numera rymmer ett antal museer, caféer, restauranger, promenadstråk och som också är väldigt tilltalande tack vare att arkitekter och beställare har använt ytorna på ett fantastiskt smart sätt.
Nämnas från dagen bör också att jag vid minst åtta tillfällen under ungefär sex timmar hörde exakt samma mening: "If we win tonight we are seven points ahead". Vissa städer andas fotboll mer än andra. Liverpool är definitivt en sådan.
På buss 917 ut till Anfield fick jag sällskap av en äldre dam som haft årskort i 15 år. En dam som älskade att prata fotboll och som hade stenkoll på allt och alla. Hon tog för givet att även jag hade Liverpool närmast hjärtat, men när jag sa att Tottenham var mitt lag tittade hon på mig och skakade på huvudet. Då förklarade jag att de varit mitt lag sedan tidiga tonår och att det gått ett stort antal år sedan dess. Okej sa hon, du är förlåten för den här gången. En riktig profil var hon och det värmde när hon berättade att fotbollen fick extra stor betydelse för ett par år sedan när hon blev änka.
Matchen mellan Liverpool och Leicester blev mycket sevärd och som en extra bonus hade jag denna gång biljett mitt i The Kop, Liverpools berömda kortsidesläktare. Det gjorde mig oerhört glad när jag ganska snabbt upptäckte att dessa människor har en uppgift; att stötta sitt lag på ett vackert sätt. Inget hat vare sig mot Leicesterspelarna eller domaren, blott och bart stor och stark stöttning av sitt eget lag. Älskade varje sekund och när många runt omkring mig dessutom visade sig ha väldigt bra blick för spelet var det omöjligt att inte le.
1 - 1 kanske inte speglade matchen till fullo, men Liverpool blev lite omständliga samtidigt som Leicester spelade smart matchen igenom och de var också riktigt vassa när möjligheten till en spelvändning uppstod.
Hann precis tillbaka till hotellet för att se den 90 minuter långa sammanfattningen av ligaomgången som BBC bjöd på. Gary Lineker ledde programmet och bland gästerna återfanns bland annat Alan Shearer. Läckert! Det som fastnade mest under detta program var Jürgen Klopps svar på frågan om han inte tyckte att Liverpool borde ha fått en straff i andra halvlek: "Av alla som befann sig på Anfield ikväll är Martin Atkinson den som ser situationen bäst, och om han inte tycker att det är straff är det inte det". Det är vad jag kallar sofistikerad irritation.
Torsdagen blev en strosardag i det kalla och vackra vädret. Och precis som i Newcastle hann jag med ett museum som absolut inte ska missas: Walker Art Gallery. http://www.liverpoolmuseums.org.uk/walker/
Till sist. Han var förvisso aningen ringrostig efter sitt långa skadeuppehåll men Jesus Christ eller nåt vad mycket fotboll det finns i Kevin De Bruyne. Vid ett par tillfällen under matchen på St James Park skrattade jag för mig själv, sådär som jag gör när något är extra vackert, extra gott, extra bra eller skänker stor njutning på annat sätt. Kevin De Bruyne får det svåra att se väldigt enkelt ut och hans spelmotorådra är synnerligen välutvecklad. Nästa gång du tittar på Manchester City föreslår jag att du studerar Kevin De Bruyne lite extra. Det är han värd.