Inloppet till den lilla hamnen i Groix.
Årets mest förlegade: En chef i min närhet som på fullt allvar vill vara chef, inte ledare. Hon vill bestämma, hon vill peka med hela handen. Att det 2019 är mer modernt med en ledare som du väljer att följa i stället för en chef som du följer för att du måste är fullständigt ovidkommande för henne. Intressant och skrämmande i samma andetag.
Årets avancemang: Det svenska fotbollslandslaget som tog sig till EM som klar och tydlig grupptvåa och där man på hemmaplan stod upp, ja mer därtill, mot Spanien på ett oerhört bra sätt. Och i den avgörande bortamatchen mot Rumänien presterade en fotboll som gör att jag ser fram emot EM väldigt mycket.
Årets jakt: Vännen Henriks och min kamp för att få fatt i biljetter till CL-finalen i Madrid. Redan vid finalen 2018 bestämde vi oss; vi ska till Madrid 2019. Hotell och flyg bokades under tidig höst. Efter det anmälde vi oss till UEFA:s utlottningsprocedur. Svar kom i början av mars; tyvärr blev ni utan, men tack för visat intresse. Typ. Nu började jakten på riktigt. Vi drog i ömse trådar, det skickades mail, det ringdes, det gavs inte upp. Veckorna gick, inget hände och svartabörspriserna skenade. Fredag den 31 maj begav vi oss till Madrid för två mycket trevliga dygn. Dygn fyllda av rött och vitt med bas i Liverpool och London. Vid frukosten på matchdagen gav vi upp vår jakt. Inte för att det inte gick att få tag på biljetter, tvärtom, men ingen av oss var riktigt redo att lägga 120 000:- för att få kliva in på Wanda Metropolitano. Vår gräns gick vid 5 000:-. Som synes en viss diskrepans mellan den krassa verkligheten och våra intentioner. Nåväl, det är något att minnas, något att berätta vidare om och även om det förstås sved var det en härlig känsla att befinna sig i ett 30-gradigt Madrid som andades fotboll sådär ljuvligt som bara fotboll kan andas.
Fin förbrödning på Plaza Mayor timmarna innan avspark.
Årets spelning: Lars Winnerbäck på Globen. Många bra liveupplevelser i år, men Winnerbäck kniper förstaplatsen mycket tack vare bandets tighthet och att han själv vågade sjunga ut på ett sätt som jag förstod att han var kapabel till, men som jag ändå var aningen tveksam till att han verkligen skulle våga. Lars Winnerbäck tillhör den skara artister som växer och utvecklas för varje år. Bara det i sig är en bedrift.
Årets jubileum: Arena nummer 50 i Europa. Det blev den nya och fina Tottenham Hotspur Stadium. Med mig hade jag min gudson Magnus och vi fick se när Tottenham vände 0-2 till 4-2 mot Olympiakos och gjorde sig klara för åttondelsfinal i C.L. där Leipzig väntar. Men det är en helt annan historia. 51:an blir besökt under 2020. Vilken är inte helt klart ännu men det finns några tunga pretendenter i form av Old Trafford, San Mames och Johan Cruijff Arena.
57 024 personer skapade en minnesvärd inramning.
Årets uppföljare från årskrönikan 2018: Att jag hamnade på en tennisbana och fick återuppleva den där goa lyckokänslan när det funkar. Dock, och i ärlighetens mest smärtsamma namn, jag var ruggigt ringrostig men kollega Per som hade vänligheten att sparra en föredetting gjorde den knappa timmen minnesvärd och om han inte ändrat sig helt kan han tänka sig att stå på andra sidan nätet igen. Gör gärna det tack!
Årets bussresa: På buss 917 från Lime Street Station i Liverpool till Anfield fick jag sällskap av en äldre dam med årskort på Kenny Dalglish Stand. Vi pratade fotboll generellt, och Liverpool FC specifikt, samt också vad det betydde för henne att laget och läktargrannarna var en konstant i livet. När jag berättade att jag höll på Tottenham och att jag hade gjort det i över 40 år var det okej, om än knappt. Att jag hade en lång lista av arenor och lag som jag vill besöka var aningen märkligt enligt den äldre damen; "varför inte bara nöja dig med Liverpool och Anfield, what more do you need?" En riktigt härlig stund, sådär som det kan bli när man börjar prata med någon vars väg råkar korsa ens egen.
Årets poddnykomling: Disco & Noa. De två begåvade fotbollsjournalisterna Daniel Kristoffersson & Noa Bachner startade sin podd i våras och jag njuter lika mycket varje gång jag lyssnar på den. De mixar stor kunnighet om det komplexa ämnet fotboll med en livgivande självdistans kryddad med ironi och humor. Att de båda är skickliga skribenter lyser igenom utan att de för den sakens skull tappar formatet podd. Onekligen en bedrift i sig. https://play.acast.com/s/discoochnoa
Årets svikare/lögnare: Ulf Kristersson. Vad är det för fel på den mannen? Alla upptänkliga är förstås inget korrekt svar, men när han börjar slingra sig efter det ovärdiga sveket mot Hedi Fried blir allt väldigt svårhanterligt och obehagligt.
Årets bild:
Ren och skär nostalgi från den minimala terrassen i vår förra lägenhet.
Kanske är det inte årets bästa bild, men den är sprungen ur hjärtat och
levererad med ödmjuk tacksamhet över att ha haft en sådan takoas som
vi hade. Var sak har sin tid och den nya börjar här och nu.
Årets tipsflopp: Mitt allsvenska tips som jag med sedvanligt hög svansföring levererade dagarna innan premiären. När 30 omgångar, eller för att riktigt tvåla till mig; 240 matcher, var spelade hade jag ett (1) rätt. Elfsborg åtta. Vilket inte är något att sätta upp på sitt CV.
Årets sagoslut: Markus Rosenbergs farväl till Malmö FFs fans. På tilläggstid och med den absolut sista bolltouchen någonsin i sin hemmaborg avgjorde han matchen i E.L. mot Dynamo Kiev. Det är så vackert och så rättvist att enbart tanken gör mig rörd. Allsvenskan kommer att bli en profil fattigare och hur man än vrider och vänder på allt är Markus Rosenberg den typ av spelare som alla vill ha i sitt lag. Den som säger något annat håller sig inte riktigt till sanningen.
Årets sisyfosprojekt: Mitt bokmanus Fyra gator. Har kommit cirka en fjärdedel in i berättelsen och inser mer och mer att jag skulle behöva fler dagar som den på landet i somras. Fyra dagar i rad fick detta manus fullt fokus i fyra timmar varje gång. Jag tog mig framåt. Jag kände mig nöjd. Inspirationen kom till mig hela tiden och jag var ganska säker på att jag skulle vara minst halvvägs när 2019 sa tack för sig. Så fel jag hade. Jag är där jag var i somras, men fan heller att jag ger mig. Ett litet smakprov från inledningen av kapitel 15 bjuder jag gärna på.
- Du är väntad, säger den strama och gråhåriga kvinnan i advokatfirmans reception innan Nina ens hinner presentera sig.
- Hur vet du vem jag är frågar Nina förvånat?
- Jag vet det mesta som rör våra klienter fastslår kvinnan bestämt.
- Där ser man säger Nina och försöker att inte tappa fattningen.
- Ludwig kommer snart, sätt dig ner och vänta säger kvinnan uppfordrande.
- Jag står bra här, men jag tar gärna lite kaffe säger Nina med en surare röst än hon egentligen hade tänkt.
- Det är bestämt att ni ska dricka kaffe inne hos Ludwig fnyser kvinnan och vänder bort sitt kantiga ansikte.
Nu andas jag lugnt och försöker uppbåda goda tankar tänker Nina, men det är fan så svårt. Vad är det för människa de har anställt? Hon har ju ett serviceyrke, begriper hon inte det? Nina får kämpa hårt med sig själv för att inte gå fram till kvinnan och be henne ändra attityd, och det snabbt. Det kokar i huvudet på Nina och hon känner att hon måste fråga Ludwig om han vet vad det är för fel på henne, det är skit samma hur han tar det. En kvinna som apan i receptionen är ju ansiktet utåt, då får man inte vara så dryg och dum i huvudet som hon är. Inte under några omständigheter. Jag skiter i om han blir sur på mig. Han må vara högutbildad advokat och vass på argumentation, men jag är ingen ömfoting när jag anser att något är åt helvete fel tänker Nina. Det går väldigt fort i hennes hjärna just nu och nästa tanke landar i att hon fortfarande inte fattar varför de ska ses här innan det är dags att ses i rättssalen. Hon tittar på klockan och ser att den precis har passerat kvart över tio. Om en kvart ska de infinna sig för den första förhandlingsrundan. Eller?
Till sist: Ta hand om er. Och dem ni möter. Gör vad ni kan för att 2020 ska bli ett vackert och varmt år. Det bästa vi kan göra är att samarbeta. Ingen är starkare ensam. Glöm aldrig det, och kom även ihåg att det enda säkra är att allt förändras.