Gårdagen var dryg på många sätt

Huvudet är fullt av funderingar efter gårdagens derby på Nya Söderstadion.
Ska jag börja med det sportsliga, eller med den totala idiotin att kasta en brinnande bengal mot en läktare full av barnfamiljer med grön-vita hjärtan, eller det faktum att vissa Hammarbysupportrar gör mig, och har gjort under en längre tid, väldigt fundersam?
 
(1) Bengalincidenten.
 
Han som kastade den, minst, 800 grader varma bengalen är tydligen identifierad. Vilket förstås är alldeles utmärkt. Hur tänkte han? Tänkte han alls? Vad ville han uppnå? Konsekvenstänkandet av sin handling kan han aldrig ha varit i närheten av att ens snudda vid. I grund och botten är jag ingen förespråkare för att hårda straff är den enda vägen att gå, men mord och mordförsök ska givetvis bestraffas. Av all tänkbar straffpåföljd vill jag att bengalkastaren nekas tillträde till varenda idrottsarena under en lång räcka av år. Vad har han för rätt gå på match igen efter det han utsatte dessa människor för? Ingen alls. Slutorden i detta textsjok av tråkigheter landar i att det inte finns någon annan väg att gå än att totalförbjuda allt vad pyroteknik heter på de allsvenska arenorna. Och det pronto.
 
(2) Supporterskap.
 
Supporterskap är intressant eftersom det kan se väldigt olika ut.
När jag går på Nya Söderstadion för att stötta Hammarby försöker jag göra det med så nykter fotbollsblick som möjligt. Jag anser mig klara av det mer än bra och mycket av det bottnar i att jag förstår mig på spelet fotboll. Jag blir inte hemmablind och jag tappar inte fattningen när det går emot. När domaren blåser frispark för dem vi möter är det oftast frispark, precis lika ofta som när han blåser frispark för oss. En tröjdragning ger ett gult kort, helt oavsett vem som drar i tröjan. Fördelsregeln gäller oavsett tröjfärg och 30 centimeter offside är alltid offside. Och så vidare till fan löser av mig.
 
Igår hamnade jag på en sektion som kallas Aktiv Kurva. Sittplatserna är ståplatser, vilket är ganska härligt på sitt sätt, merparten av de som fanns på denna sektion var män i åldern 20 - 50 år. Ölen flödade som alltid när det är söndagsmatch, man peppade varandra, man var förväntansfull och rivaliteten med Djurgården var väldigt tydlig och central. Egentligen är det so far so good, men vartefter Hammarby underpresterar tappas det fattningar till höger och vänster. Språkbruket ska vi inte prata om och den stöttning av laget som borde finnas fanns i långa stunder inte. Domaren, Mohammed Al-Hakim, stod givetvis inte högt i kurs eftersom alla frisparkar inte gick Hammarbys väg. Listan kan göras mycket längre men jag stannar här. Dock, jag kan inte låta bli att fundera på vad det är som sker i dessa mäns huvuden när det är match. Ett tag igår tänkte jag att jag efter matchen skulle gå fram till två av dem jag hörde allra mest och be om ett kvartssamtal i intervjuform. Släppte den tanken tämligen snabbt eftersom jag inte var helt trygg med hur det skulle tas emot. Särskilt med tanke på resultatet.
 
Under alla omständigheter är det tre frågor jag undrar mest över;
*) Vilken nivå av fotbollsförståelse anser de sig själva ha?
*) Skäms de någon gång över sitt beteende?  
*) Är det relevant att lägga ner så mycket energi på att hata motståndarna?
 
När det gäller den sista frågan tänker jag att det är smartare att låtsas som att de inte finns, inte prata om vad de gör, inte med ord nämna dem i en enda ynka liten ramsa, och så vidare. För mig är det ett energidränage modell stort att bry sig om vad kombattanterna har för sig. Släpp det och fokusera på att vi ska ta tre poäng; älska, sjung, stötta, men hoppa över hatdelen.
 
(3) Hammarbys insats.
 
Djurgården får Hammarby exakt dit de vill och inte ens när Rodic med drygt 25 minuter kvar gör 1 - 2 känns det som att Hammarby ska kunna få med sig något annat än noll poäng denna känslomässigt märkliga söndag på Nya Söderstadion. Guldtåget har inte gått, men onekligen är utgångsläget rejält försämrat. Det återstår 30 poäng att spela om och mycket kan hända, men onekligen var den här förlusten ett rejält hack i kurvan. Jag skulle vilja se om matchen för att försöka hitta fler orsaker till gårdagens förlust, göra den analys som jag oftast klarar av direkt efter slutsignalen. Nu känns det mest som att bengalskiten och människorna runt omkring mig fick mig aningen ur balans och min analys inte räckte längre än till att Djurgården under stora delar av matchen hade full koll och en till synes starkare vilja.  

Kommentera här: