Tankarna gick till Franco Baresi
Det är inte bara en gång det här året som jag har tjatat om laget före jaget och i min enfald trodde jag att det skulle bli 2019 innan jag skrev om det nästa gång. Men nej. Jag bara måste. De startelvor som Janne Andersson ställt på benen mot Turkiet och Ryssland har väldigt tydligt visat att det starka och vägvinnande viet från VM har fortsatt. Man spelar för varandra. Man tar ansvar. Det syns att det är kul att tillhöra det svenska fotbollslandslaget. Spelidén man förhåller sig till bygger på tio utespelare. Inte en.
Exemplen är många och det är uppenbart att det är det kollektiva tänket som genomsyrar allt och därför är det mer än välförtjänt att det också ger resultat. Många små detaljer värmer och det som värmer allra mest är att Victor Nilsson Lindelöf verkligen bevisat att han har tagit stora kliv det senaste halvåret. Igår var han briljant inte bara defensivt, han gick även framåt i banan på ett sätt som fick mina tankar att vandra bakåt i tiden till Franco Baresi. Älskar spelskickliga mittbackar som har modet att ta för sig i det offensiva spelet.
Och att Kristoffer Olsson i sin första tävlingslandskamp visade stora prov på det som genomsyrat hans allsvenska säsong var fint att se; trygg med boll, spelar gärna med få tillslag och hans fina blick för spelet gör också lagkamraterna bättre. Han är bara i början av sin landslagskarriär och det blir spännande att följa honom framgent. Hans internationella spelstil kommer att hjälpa honom att ta de kliv han behöver för att ta sig riktigt långt.
Till sist; Janne Andersson skulle kunna bilda skola hur man agerar i en intervjusituation alldeles oavsett vad det handlar om. Han värderar inte frågorna, han svarar på dem. Ängslighet och att måla in sig i ett hörn ligger inte för Janne Andersson, det får andra ägna sig åt. Stilbildande som sagt.