Tröjnummer
Den här övningen har jag gjort en gång för länge sedan och några av namnen kommer med även den här gången. Det går liksom inte att förbise vissa spelare även om det var länge sedan de var aktiva. Memory lane slår till ibland och då är det bara att kapitulera. Övningen går ut på att jag plockar ut min favoritspelare, alternativt den första jag tänker på, för varje tröjnummer från 1 till 18.
(1) Gianluigi Buffon. Vilken personlighet. Vilken målvakt. Vilket tomrum det kommer att bli när han inte längre sjunger nationalsången högst eller kramar om en otröstlig motståndare, för att inte tala om de avgörande räddningar som blivit en del av hans signum.
(2) Cafu. Älskade att ha honom i Roma under de år det varade. Hans hjärta för laget, löpstyrka och en till synes aldrig sinande ork i kombination med en bra passningsfot bidrog till att högerkanten var hans under en lång tid. 2002 fick han som lagkapten äran att lyfta VM-pokalen när Brasilien vann finalen mot Tyskland. Välförtjänt på något sätt.
(3) Paolo Maldini. Helt given. En ikon som aldrig lämnade Milan och som hade en status bland lagkamrater, motståndare och domare som ytterst få. Kunde spela både vänsterback och mittback, med hög kvalité i agerandet alldeles oavsett plats. Att han dessutom var lagkapten i Milan under ett stort antal år är fullständigt logiskt. Maldini var den där naturliga ledaren som fick med sig kamraterna utan att behöva måla med den breda penseln.
(4) Javier Zanetti. Alltid bra. Aldrig dålig. Om du Googlar på en synonym för ordet jämnhet kommer förmodligen Javiers Zanettis namn upp som första förslag. Fysisk och löpstark och det var mycket tydligt att laget före jaget var hans ledord. Dessutom har han gjort ett av VM-historiens vackraste mål. Googla på Zanetti mål VM 1998 får du se.
(5) Zinedine Zidane. Nummer fem bar den elegante fransmannen under åren i Real Madrid. Zidane hade som jag ser det allt som en kreativ offensiv spelare ska ha, och eftersom han dessutom verkade befinna sig i en alldeles egen tidsrymd var han under stundom fullständigt briljant både som framspelare och avslutare. En av tidernas allra största.
(6) Franco Baresi. Vilken sköning till mittback. Majestätisk trots att han inte var särskilt stor. Bra passningsfot, bra driv i steget när han tog sig framåt i banan, samt innehavare av en enorm förmåga att styra backlinjen rätt och få det svåra försvarsarbetet att se enkelt ut.
(7) Jair. Min första idol. Mål i varje match i VM 1970, det första VM jag har riktiga minnen från. Älskade att Jair gick ner på knä och gjorde korstecken efter varje mål. Som jag övade korsteckengesten på gräsmattan på Domängatan 2 i Arvidsjaur. Ateisten i mig hade inte vaknat då vid nio års ålder.
(8) Steven Gerrard. Kanske mest för att han personifierar ett lag och en stads drömmar med kontinuiteten som mellannamn. Lagkapten i tidiga år och en spelare som varje tränare bygger ett lag kring. Tillslaget på bollen, hårt arbetande och en rejäl portion taktisk smarthet är det som sticker ut mest. Som bonus måste hans frisparksskytte nämnas. När Liverpool fick en frispark fem till tio meter utanför straffområdet var det att likställa med en rejäl målchans eftersom Gerrards förmåga att alltid träffa mål stressade motståndarna rejält.
(9) Ronaldo. Den riktige. Nian har burits, och bärs, av många bra spelare men när Ronaldos karriär stod i zenit var han en forward med en repertoar som få varit i närheten av. Det kändes rättvist att han fick bli stor matchhjälte i VM-finalen 2002 med tanke på att han floppade totalt i finalen mot Frankrike fyra år tidigare. När det gäller Ronaldos storhet händer det att jag ”Youtubar” honom bara för att inte glömma bort hans magi.
(10) Diego Maradona. Mytomspunnet tröjnummer där vinnaren trots hård konkurrens är given. Maradona är den absolut bäste som klivit in på en fotbollsplan. Briljant teknik, lika mästerlig avslutare som framspelare och med en speluppfattning som ingen annan. Maradona bar fram Argentina till guld 1986 och till final 1990. Han var Argentina i de mästerskapen. Och den status han åtnjöt, och fortfarande åtnjuter, i Neapel kan närmast liknas vid ett helgons. Lite bisarrt med tanke på att Maradonas liv utanför fotbollen inte alltid bar helgonstämpel.
(11) Tomas Brolin. VM 1994. Det känns nästan som att det räcker som förklaring till varför jag har valt honom, men lite lull lull får alltid plats. Internationell i sin spelstil och med ett fantastiskt fotbollsöga. Älskar spelare som har det. Brolin var framspelare och avslutare i samma person, och som ni märker i min genomgång är det egenskaper jag värdesätter högt. Tomas Brolin är en av de allra största som har tagit på sig en svensk landslagströja.
(12) Kazimierz Deyna. 1974 var det första VM där jag inte missade en TV-sänd match och där dök han upp; mannen med det coola namnet och en frisyr som såhär i efternamn närmast kan betraktas som tidstypisk. Deyna var en kreativ innermittfältare och en naturlig centralgestalt för Polen som knep en bronsmedalj det året.
(13) Thomas Müller. Här kunde det lika gärna ha blivit en landsman med samma efternamn, men den yngre Müller är en som jag alltid följer lite extra och som jag dessutom har bättre koll på än den äldre. För att undvika eventuell förvirring bör det nämnas att 13 är hans tröjnummer i det tyska landslaget. Müller ser inte ut som en fotbollsspelare, han rör sig inte alltid som en, han känns mer som en soft snubbe som man tar med sig när det är dags att gå till kvarterspuben och snacka över en öl eller två. Men skenet bedrar; Thomas Müller är en forward som tack vare en bra blick för var han ska befinna sig i boxen äger förmågan att avgöra viktiga matcher och han är definitivt en av Löws nycklar för att försvara VM-guldet.
(14) Johan Cruyff. Få nummer är så förknippad med EN spelare som nummer 14. Cruyff var komplett i sin roll som spelmotor i Ajax och i det nederländska landslaget. Efter spelarkarriären var det ganska givet att han skulle ta sig an rollen som tränare. Kontroversiell med ett nytänk som den gamla stammen tränare inte alltid hade vare sig lust eller förmåga att ta till sig. Cruyff var en legend redan när han levde, ett epitet som det krävs en hel del för att uppnå.
(15) Lilian Thuram. 15 var hans nummer i det franska landslaget och för mig var han den där spelaren som ett lag så väl behöver. Intelligent, både på och utanför planen, och med en värdighet som få. Hans meritlista är fantastisk med både VM-guld och EM-guld men också ett antal titlar med Juventus. Han gjorde bara två mål för ”Les Blues” på 142 landskamper, men han valde sannerligen rätt tillfälle; semifinalen mot Kroatien i VM på hemmaplan 1998. Efter karriären startade han en stiftelse mot rasism och är sedan 2017 hedersdoktor vid Stockholms Universitet. Hela agerandet är vackert och värdigt på något sätt.
(16) Daniele De Rossi. Näst efter Francesco Totti Romas störste ikon i modern tid. Enorm arbetskapacitet, en naturlig ledare i allt han gör och med en vinnarskalle utöver det vanliga blir det naturligt att bygga ett lag runt D D R. Hans insats mot Barcelona i årets upplaga av Champions League när Roma mirakelvände är bland det mest imponerade jag har sett på en fotbollsarena på väldigt länge. Att Roma ser till att behålla honom när han väljer att sluta som spelare tar jag mer eller mindre för givet.
(17) Henrik Larsson. Aningen långsökt kanske men under sin korta sejour i Manchester United bar han tröja 17. Nummer 7, som egentligen var Henkes nummer, var redan upptaget av en viss Cristiano Ronaldo. Aningen svårt att propsa på att be portugisen om ett byte. Henkes tid i United är en liten parentes i en stor karriär, men att bli handplockad av Sir Alex Ferguson i ett läge när klubben hade det aningen bekymmersamt är stort. Mycket stort.
(18) Jürgen Klinsmann. Jag hade lite svårt att frammana vem som skulle bli min tröja 18, men helt plötsligt var han bara där; Jürgen Klinsmann. Under 13 säsonger representerade han fem klubbar i fyra ligor. Klubbarna fick vad man hade betalat för; mål. Snittet per match på dessa 13 säsonger landar på 0,44. Visst, det är inte på samma nivå som Messi eller Ronaldo x 2, men ändå att betrakta som fullt godkänt. Efter den egna karriären har Klinsmann varit förbundskapten för både Tyskland och USA och han påminner en hel del om Roberto Mancini i sitt agerande. Både som spelare och när det handlar om att ta sig an tränaryrket på bästa sätt.