Tack 2018! Välkommen 2019!
Som alltid väldigt inspirerande att skapa en årskrönika där högt och lågt samsas, och där det ibland varit riktigt svårt att välja. Totalt 25 kategorier och ett bonusspår. Hey ho, let´s go!
Årets träd: Granen. Även i år är Andreas Granqvist helt given i min första kategori. Han gick i bräschen i den formidabla VM-turneringen som innebar att Sverige nådde kvartsfinal. Efter VM återvände han till Helsingborg IF där han förutom att vara en starkt bidragande orsak till det allsvenska avancemanget även har spelat gratis för att hjälpa klubben som är ett ekonomiskt haveri. Bara stora människor gör så.
Årets tonåring 1: Greta Thunberg. Hennes engagemang och kloka värderingar kring planetens viktigaste fråga imponerar enormt. Känns aningen uttjatat; men oj vad det ska bli spännande att följa henne framgent.
Årets liveupplevelse: The Vaccines på Nalen i slutet av oktober. Ett tight band med fantastisk energi som med sina korta intensiva låtar omöjliggjorde eventuella planer på att försöka stå still. Minnesvärt.
Årets farväl: Kennedy Bakircioglu. Tack för allt du gjort på planen för Hammarby. Nästa steg står skrivet i stjärnorna men jag utgår från att du på ett eller annat sätt blir kvar i klubben. Allt annat vore dumt.
Årets juvel: Freja. Alltid. Bilden nedan är från en trevlig helg i Bengtesfall.
Vår underbara vän.
Årets sommarpratare: Sara Danius. Utan tvekan. Såhär skrev jag efter att ha lyssnat på hennes 90 minuter: "Saras fullständigt briljanta analys av sörjan inom Svenska Akademien andas värdighet och saklighet på fler än ett plan".
Årets mest obegripliga 1: Att Mikael Persbrandt med sin beroendepersonlighet fortsätter att göra spelbolagsreklam.
Årets soppa: Regeringsbildandet. Eller snarare misslyckandet. Det blev löjligt till slut.
Årets resa: Veckan på Madeira är svårslagen. Mixen av det fina huset Casa Das Escaleiras i Porto Moniz med stor terrass, fantastisk natur, lugn och ro, utflykter, tid för bokläsning och långa samtal, god mat och gott vin och ett trevligt avslutande dygn i huvudstaden Funchal gör att Madeira vinner med Sicilien som runner-up.
Nästan vid kanten av den blåa Atlanten. Vy från nyss nämnda terrass.
Årets film: "En fantastisk kvinna" i regi av chilenaren Sebastian Lelio. Mycket starkt och innerligt om en ung transkvinna, Marina, vars äldre älskare dör och i stället för att få sörja i fred inser hon att hon måste kämpa mot mannens familj för sin rätt att vara sig själv. Tänkvärd på mer än ett plan.
Årets mål: Ronaldos mot Manchester United i Champions League. BonucciS formidabla passning, tajmingen i löpningen kombinerat med briljant teknik. Fulländat hela vägen. Drygt sex minuter in i klippet kommer detta mästerverk till mål. Njut! https://www.youtube.com/watch?v=16bjMshMpoI
Årets starstrucked-moment: Ebba Forsberg. Jag blir normalt inte starstrucked efter åren på postkontor med bland annat författare, artister, politiker, skådespelare och kungafamiljsmedlemmar som stamkunder. Samt förstås alla de möten jag genom åren har haft öga mot öga med fotbollspersonligheter av olika dignitet. Men när jag i somras på en kvällspromenad med Freja mötte den fantastiska sångerskan Ebba Forsberg och hennes hund kom jag helt av mig när jag upptäckte vem det var. Jag hade velat tacka henne för allt hon har gjort, och jag hade velat ta mig in på Lundellspåret och de åren när hon var hans bästa körkvinna genom alla tider. Det blev ingenting. Vi pratade bara lite om våra hundar. Sen sade vi hej då och där är vi nu.
Årets lyft: Jag fick chansen att börja skriva krönikor för https://calcioamore.se och tog den förstås. Oerhört roligt att med jämna mellanrum skriva om den italienska fotbollen. Tack Marcus Birro & Co för förtroendet!
Årets bok: "Blå" av Maja Lunde. Kom förvisso sent 2017, men jag läste den 2018. Det får räknas den här gången. Brännande aktuell eftersom miljön och klimathotet står i fokus. Briljant skriven och det enda man vill är att det ska sluta bra. Om det gör det? Nej, nej, den enkla går jag inte på. Läs!
Årets så är det: Den 16 augusti firade Elisabeth och jag tioårig bröllopsdag. Det blev en trevlig kväll på La Vecchia Signora på Åsögatan och med oss till bords hade vi våra fina vänner Kerstin, Per, Olov och Annika. Tack för att ni ville vara med!
Say no more! Bild från stranden i Seixal, strax söder om Porto Moniz.
Årets bittraste: Att Hammarby släppte ifrån sig tredjeplatsen i den allsvenska tabellen. En placering som hade gett en biljett till kvalspelet i Europa League. Extra surt blir det med vetskapen om att Hammarby aldrig var sämre än trea i 29 matcher och 60 minuter. Ynka 30 minuter var man det inte. Det räckte. Tyvärr.
Årets smakupplevelse: Barolo, Enzo Bartoli. 2014. Galet enormt oerhört jättebra. 199:- kvalité. Till dig som ännu inte provat denna röda pärla är mitt allra bästa råd att göra det.
Årets tonåring 2: Kylian Mbappe. Blott 19 år gammal var han fundamental för Frankrike i deras vackra resa till ett välförtjänt VM-guld. Fyra mål totalt och det i finalen är så typiskt en spelare full av självförtroende; det svåra ser enkelt ut. De fyra målen: https://www.youtube.com/watch?v=PTJwdL6du0U
Årets gest: När det var dags för AIK:s lagkapten Henok Goitom att ta emot Lennart Johanssons pokal gick han och hämtade den förre kaptenen Nils - Erik Johansson och trädde AIK-bindeln på Nisses vänsterarm. Efter det gick de tillsammans mot pokalen och höjde den unisont mot den grå Kalmarhimlen. Då fällde jag en tår. Jag är oerhört svag för den typen av hjärta som Henok Goitom visade på Guldfågeln Arena.
Årets mest obegripliga 2: Att 1 135 627 människor ansåg att SD var deras parti när valet gick av stapeln i september. Hur mycket jag än försöker får jag inte in det i huvudet. 17,53 %, eller om du hellre vill lite drygt var sjätte röstberättigad. Nej, det hjälper jag inte. Vågar knappt tänka på hur illa det kan bli vid ett nyval.
Årets organiserade kaos: Slussen. Passerar förbi där ett antal dagar i veckan och så vitt mitt otränade öga kan bedöma finns det en tydlig struktur i detta mastodontarbete. Imponerande.
Snudd på svårt att minnas hur det såg ut tidigare.
Årets dialog: En trevlig servitör, på det härliga haket Schlappen i Freiburg, och jag resonerade i all hast om högljudda fotbollssupportrar med Werder Bremen närmast sina hjärtan.
Jag: Hur tröttsamt är det här?
Han: Jag älskar fotboll men jag fattar inte hatet mot andra lag.
Jag: Är det vanligt att man skrålar och sjunger flera timmar efter en match?
Han: För vanligt. Jag undrar om fotboll är det enda som finns i deras huvuden.
Jag: Kanske är det så och då är det sorgligt.
Han: Verkligen. Om de är kvar om en timme slår jag mig ner hos dem och kollar vad de anser om miljöproblemen, svälten i tredje världen och EU.
Jag: Låter som en bra plan.
Han: Följer du med?
Jag: Nej, jag är för dålig på tyska, men jag kan vara ditt moraliska stöd.
Han: Eller så struntar vi i det och konstaterar att vi är olika och att vi får försöka stå ut.
Årets poddnykomling: Football Radical med Johanna Frändén och Simon Bank. Två var för sig briljanta skribenter skapar en podd där man vrider, vänder, vinklar och ger oss lyssnare något att fundera vidare på. Behövligt i en snuttifierad värld.
Årets insikt: Hur mycket jag saknar att spela tennis. Har inte stått på en tennisbana sedan 2012 men 2019 är det dags. Det måste bara bli så. Längtar efter känslan att smyga fram till nät och styra ner en backhandvolley utom räckhåll för min antagonist.
Årets kom igen nu: I tunnelbanan; ingen ryggsäck på ryggen inne i vagnen och rör dig vidare när du klivit av rulltrappan. Det kan inte vara så svårt.
Bonusmaterial: Kunde absolut inte motstå att göra en VM-krönika och jag var så pass ivrig att jag färdigställde den redan innan semifinalerna rullade igång. http://andiamo.blogg.se/2018/july/min-konklusion-av-vm-med-fyra-matcher-kvar.html