Morfar är med mig när vi går till val

Nils Signar Adrian Burman.

 

Så hette min morfar och han var född under fattiga och svåra omständigheter i januari 1911. Slagnäs i Norrbottens inland alldeles på gränsen till Västerbotten var platsen. Familjen stor. Svälten lurade runt husknuten och tidigt i livet fick min morfar klart för sig att det är bara med hårt jobb som du överlever. I hans fall var det hårda jobbet ofta förknippat med att slita ut kroppen redan innan den ens hade växt färdigt.

 

Under de omständigheterna, där det också ska läggas till att han blev moderlös innan han ens hade börjat skolan, är det, i alla fall ur mitt perspektiv, lätt att begripa att han i unga år engagerade sig politiskt. Hans främsta drivkraft i det politiska värvet var att minska klyftorna mellan de som satt på makt och pengar kontra de som inte gjorde det. Följaktligen blev han rödare än röd och i början av sextiotalet satt han under ett antal år i kommunfullmäktige i Arjeplog för VPK. Morfar var nog egentligen ännu rödare än så men var smart nog att inse att om han skulle få göra sin röst hörd i det politiska landskapet var han tvungen att ta ett minimalt kliv åt höger.

 

Åren gick och morfar var känd för att ha svårbräckta argument, vass tunga och att aldrig ge sig. Han var så pass stridbar att han blev ombedd av VPK:s styrelse i Arjeplog att ta en paus från det politiska arbetet mitt under en mandatperiod. Morfar tog illa vid sig och när de efter ett halvår bad honom komma tillbaka var det först efter ett par samtal, samt det faktum att mormor lirkade med honom, som han sa ja, jag kommer och hjälper er. Ödmjukhet var inte riktigt hans grej i alla lägen.

 

Morfars politiska engagemang fick förstås till följd att han diskuterade med barn och barnbarn, med barnens makar och barnbarnens flickvänner. Han försäkrade sig att åtminstone barnbarnen röstade rätt. När det var dags för mig första gången, 1979, hade vi ett långt samtal om det politiska livet och det politiska spelet. Morfar ville helt enkelt checka av att jag röstade rätt. Tre år senare var han lika angelägen om att höra att mitt politiska hjärta fortfarande låg till vänster. Nöjd och glad över svaret dröjde det tre år till innan frågan kom igen. Den gången, 1985, sa han att nu skulle han aldrig mer fråga mig. Nu visste han helt säkert och han var glad över att jag inte påverkats av att ha bott i Stockholm i fem år. Även om min morfar hade bra pejl på mycket var han också ganska fördomsfull. I den mindre smickrande egenskapen fanns bland annat det faktum att han inte riktigt litade på att Stockholm var den bästa miljön att bo i för att behålla ett rött tänk. Jag tror att min morfar hade kunnat acceptera att jag var en knarkande homosexuell mördare som försörjde mig som rånare så länge jag inte fick för mig att ge ett borgerligt alternativ min röst.

 

Morfar dog 1988 och att han slipper uppleva dagens politiska landskap är jag glad för. Det hade inte varit bra för hans hälsa, vare sig den fysiska eller mentala. Å andra sidan hade det varit intressant att höra hans litanior om SD och det faktum att Socialdemokraterna inte vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det sistnämnda var ett ständigt återkommande ämne när han var som mest i gasen; ”visst fan är Sossarna störst, men om de bara hade haft förstånd att ta hjälp av VPK hade allt sett ännu bättre ut”. Ord och inga visor.

 

Tack morfar för alla härliga samtal vi hann avverka genom åren, och när Sverige går till val den 9 september är du med mig mer än någonsin.

Kommentarer:

1 Anonym:

skriven

Fint.

Burman i Norrbotten/Västerbotten.
Som Glenn i Göteborg.
Som Kristian i Skåne.

2 Erik Dahlberg:

skriven

Anonym! Tack för värmande ord. Gillade dessutom ditt parallellspår!

3 Anonym:

skriven

AIK. Illerstigen.

4 Anonym:

skriven

😉

5 Anonym:

skriven

😉

6 Erik Dahlberg:

skriven

Nu är du inte anonym längre. ;-)

7 Erik Dahlberg:

skriven

Nu är du inte anonym längre. ;-)

8 Erik Dahlberg:

skriven

Nu är du inte anonym längre. ;-)

Kommentera här: