Förstatouchens betydelse är stor

För vem skriver jag egentligen?
Den frågan ställer jag mig ofta.
Är det för att tömma systemet?
Kanske. Till och med troligt.
Är det för att skapa debatt och få kommentarer?
Det hoppas jag alltid på.
Är det för att du som läser ska tipsa andra?
Underbart scenario.
Är det för att få hjärtan?
Trevligt såklart.
Stannar här och varnar för att det här inlägget blir nördigt.
Nördigare än vanligt.
Följ med om du vill.
Släpper du taget nu för att det blir fotbollssmalt förstår jag dig.
 
I måndags följde jag Kalmar - Hammarby. Ingen rolig historia på något sätt och för sextioåttonde gången det här året blev jag alldeles galen på Pa Dibbas usla förstatouch. Pa Dibba är smart i sina löpningar, i sättet han arbetar för att göra sig spelbar. Han är stark i kroppen när han med ryggen mot motståndarmålet gör sig spelbar. Men, förstatouchen är under all kritik. Jag förväntar mig inte att Pa Dibba ska vara på nivån där till exempel Zidane och Xavi befann sig, och Isco befinner sig. Men det måste gå att nöta på den, ytterst viktiga, detaljen. Tränarstaben i Hammarby ser ju det jag ser. Kanske pågår det redan, men eftersom jag inte tycker att Pa Dibbas förstatouch har blivit ett enda spår bättre under säsongen tillåter jag mig tvivla.
 
Pa Dibba är med största sannolikhet ytterst medveten om sina starka och svaga sidor och jag i min tur har ingen aningen om hur det fungerar med kunskapsöverföring i ett fotbollslag spelare emellan, men jag önskar innerligt att Pa Dibba tar hjälp av lagkamrater som till exempel Kennedy Bakircioglu och Jiloan Hamad. De två har en förstatouch som håller hög klass med allsvenska mått mätt, och har de bara en liten pedagogisk ådra kommer det att lösa sig.
 
"Isabella, låt inte dom jävlarna ta dig, dom som talar vitt och brett om en enda väg"
Isabella - Ulf Lundell
 
 
 
 

Kommentera här: