Det finns inget rätt eller fel. Bara olika.
Det är två olika sätt att se på det och båda fungerar. Men för mig är den kunniga publiken, den som följer spelet in i minsta detalj och som när deras lag går till anfall börjar leva med och sakta men säkert höjer ljudnivån ju närmare motståndarmålet man kommer, att föredra. Den publiken har koll. Den publiken ser detaljerna. Den publiken anar och känner vad som är på gång. Jag säger inte att den publiken bättre hjälper sitt lag än de som kör allehanda, mer eller mindre monotona, ramsor matchen igenom utan att det speglar spelet i sig, men för mig är den så oändligt mycket vackrare och mer besläktad med vad det kollektiv ansträngningarna förhoppningsvis leder till; det förlösande målet som lyfter vardagen. Som ger nytt hopp och som föder en ständig längtan efter nya framgångar.
När det gäller Allsvenskan återkommer jag efter nästa omgång.
En omgång är ingen gång, två är en vana.
"Det sista jag vill är att båten ska gå och att jag står ensam och stolt kvar vid kajen"
Sysselmannen - Lars Winnerbäck