Intervju med Petter Andersson
På transferfönstrets sista dag sommaren 2008 lämnade Petter Andersson Hammarby för att prova lyckan i holländska FC Groningen. Petter fick en flygande start i sin nya klubb men i januari 2009 fick han den första av många knäskador. Möt Petter Andersson och ta del av hans väg tillbaka, både från skadorna, men också till Hammarby.
Vi backar bandet till januari 2009. Vad hände då?
Hösten innan hade det gått alldeles fantastiskt bra och jag var framträdande i laget, men i januari åkte jag på min första knäskada och den höll mig borta ända till september samma år. När jag var tillbaka började jag i reservlaget och gjorde mål efter tre minuter och drog av korsbandet efter 12. Det satte spår. Jag tillät mig att bli glad för målet och hade en känsla av att vara tillbaka och efter det var allt ett enda stort mörker. Själva situationen var snudd på löjlig, jag skulle bara sätta ned foten och vända mig och jag kom i precis fel vinkel och vred hela knät. Då visste jag.
Är det korsbandet vi pratar om?
Ja, det var korsbandet men även menisken fick sig en törn. Där försvann min tro och mitt hopp om fotboll. Fotboll var ju allt för mig. Jag stack till Stockholm tidigt, gick knappt ut skolan. Jag skulle bli bäst och tjäna miljarder. Det fanns inte på världskartan att inte spela fotboll. Jag hade sett allt i huvudet redan, jag visste hur det skulle gå. Det har varit det jobbigaste, jag har haft svårt att acceptera min skadebild. Jag har hela tiden trott på att jag kan komma tillbaka, men när man är borta från fotbollen i två år tar det lång tid att hitta formen igen. Rehabiliteringsmässigt var det två år, men fotbollsmässigt längre än så.
Vad tänker man när man rehabtränar och vet att lagkamraterna samlas för match inför fulla läktare?
Jag hamnade ganska snabbt i ett tillstånd där jag blev likgiltig. Jag försökte tänka i ett större perspektiv eftersom jag var ganska säker på att det var slut. Vad skulle jag göra i stället? Börja plugga eller något. Samtidigt tog jag kontakt med en mental tränare i Stockholm som heter Per-Olov Ström, han hjälpte mig mycket och fick mig att se något slags ljus. Jag hade ju två år kvar på kontraktet med FC Groningen som jag inte ville kasta bort.
De ville inte ”bli av med dig” och bryta kontraktet med tanke på din situation?
Nej, de var väldigt förstående och lät mig åka hem till Sverige och köra rehabträningen de gånger jag ville det.
Vi flyttar fram bandet till åren i FC Midtjylland, var du hel och fräsch när du kom dit?
Ja, det var jag. Säsongen innan hade jag spelat i stort sett alla matcher från start i FC Groningen och dessutom tränat bra under sommaren innan.
När man åker på den typ av skada som du gjorde, blir man rädd efter det?
Absolut. Det var rädslan jag krigade mot. När jag kom tillbaka första gången fick jag spela från start men gick ofta av tidigt i första halvlek för att jag kände att det högg till, eller för att jag hamnade i situationer där jag inte hade kontroll. I stället blev jag rädd. Det var mycket mentala bitar som jag fick jobba med då. Jag litade på att knät var helt, men jag litade inte på mina motståndare eller medspelare på träningarna. Jag byggde upp ett rörelsemönster som innebar att jag gick in med mitt andra knä i alla situationer. Som tur var lyckades jag jobba bort de spökena.
Hur var tiden i FC Midtjylland?
Det blev fyra år där med start 2012, något som inte var tanken, men eftersom min sambo Ida och jag blev föräldrar för första gången och ville ha en fast punkt i livet blev vi kvar. Jag fick en bra tid där och tänkte att jag skulle spela bra och ta mig vidare. Det gick nästan hela vägen. Kanske hade jag mitt livs bästa säsong i karriären, den första i Danmark. Allt flöt, jag gjorde mål och spelade fram till mål, det var kul.
När kom nästa skadeuppehåll?
Under den andra säsongen. Jag var i grym form, men i den andra seriematchen, mot FCK, gick jag av efter 50 minuter för att jag tyckte att det gjorde lite ont, och under en träning inför nästa match skadade jag menisken. Det blev operation och sex veckors frånvaro. Den hösten blev sönderryckt för mig och under en av träningarna i januari försökte jag få tag i en lite för kvick spelare för mig, Pione Sisto numera i Celta Vigo, och när jag inte riktigt hängde med knäckte menisken till igen. Efter det höll det i stort sett ett år, och då var den menisken borta. Jag har faktiskt en helt ny menisk, tagen från en död människa.
Kan den meniskskadan ha uppkommit på grund av att du tidigare skyddade ditt vänstra knä?
Det är jag helt övertygad om. Den har fått ta mycket belastning.
När spelade du fotboll senast?
September 2015 i den första gruppspelsmatchen i Europa League mot Legia Warszawa, jag gick av efter första halvlek.
Det var inte det här du såg när du gjorde upp bilderna när du var yngre, och det är väldigt lätt att känna för dig.
Det behöver man inte göra, men hade vi suttit ner för fyra fem år sedan hade jag inte ens kunnat prata om det. Det har varit ett trauma, en mental resa där det har skapats en inre stress eftersom jag har haft svårt att acceptera situationen, men jag har alltid kommit tillbaka. Jag har jobbat ikapp något som har tagits ifrån mig, men jag börjar se mig själv på ett annat sätt. Det är ganska befriande eftersom jag börjar sätta ett värde på vad jag har gjort och vad jag har lärt mig. De inre dialogerna har varit nyttiga och jag har lärt känna mig själv på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag har ett stort intresse för att i framtiden kunna hjälpa andra med den mentala biten och har också långt gångna planer på att arbeta med det när jag slutar som spelare.
Hur länge har det först dialog med Hammarby?
Det har ju bytts ut lite folk i Hammarby, men förra sommaren kom det ett par lösa förfrågningar. Då var det inte aktuellt, då ville jag ut och spela i Europa med FC Midtjylland. Men den här sommaren var det dags, även om det förstås inte var meningen att jag skulle vara i skadat skick, men det är bara att blicka framåt och jag är tacksam för att jag får möjligheten.
Vilken typ av träning kan du ägna dig åt just nu?
Mycket styrka, mycket knäkontroll och andra måsteövningar. Jag har också så smått kommit igång med löpningen men det gör ont runt knät, i själva strukturen, vilket inte är konstigt eftersom jag inte har sprungit på över ett år. Kroppen måste vänja sig helt enkelt. Jag försöker att inte tänka på hur mycket jag längtar efter att umgås med bollen, men jag vet att jag inte kan det just nu och har blivit duktig på att vara realist. Det finns förstås bilder i huvudet på hur det kommer att bli när jag är redo för spel.
Är det realistiskt att tro att du är aktuell för spel när Allsvenskan startar 2017?
Jag får ta allt i etapper, men det borde funka. Det är det här jag ska göra nu och eftersom det är mitt sista spelaruppdrag ska det göras ordentligt. Jag är mentalt förberedd och det känns väldigt kul att vara tillbaka. Det var verkligen inget självklart. Längs med vägen har ju tankarna gått att allt kunde vara över, men jag lovar att när jag står på planen med Hammarbytröjan på mig ska jag utstråla energi som räcker till för alla. Både för laget och för fansen på läktarna.
Fin intervju med mycket känslor.