andiamo.blogg.se

 

 

 

 

(1)

  

Innan Otto Ask klev ut genom porten på Karlavägen 66 bad han i vanlig ordning en ateistisk bön. Han hade börjat med det förra sommaren och nu varken kunde eller vågade han sluta. Den ateistiska bönen fyllde absolut ingen funktion, han var bara barnsligt nöjd med själva formuleringen ateistisk bön. Förhållandet till Gud hade alltid varit komplicerat och hade det inte varit för Ottos enorma vetgirighet och nyfikenhet hade han aldrig konfirmerats då för femtiofem år sedan.

 

Karlavägen 66 ligger precis efter korsningen till Artillerigatan på väg ner mot Karlaplan. Mitt emot fastigheten ligger den stora och anrika gymnasieskolan Östra Real, en skola som var Ottos arbetsplats från 1979 fram till pensioneringen för fem år sedan.

 

Den ljust bruna porten till Karlavägen 66 kan enklast beskrivas som diskret och oansenlig. Något som den delar med många andra portar i den Stockholmsstadsdel som många anser vara den allra förnämaste och mest fashionabla. Detta trots att det förekommer både stora tragedier och beklaglig misär under kristallkronorna och de äkta mattorna i dessa östermalmsvåningar.

 

Ottos lägenhet, eller snarare våning, var en välplanerad fyrarummare på drygt hundra kvadratmeter med såväl stuckaturer som fungerande kakelugn, och en takhöjd som var närmare fyra meter än tre. Det hade varit hans hem i snart fyrtio år. Först som hyresrätt men sedan snart tjugo år tillbaka var det en bostadsrätt som helt nyligen hade värderats till svindlande 14,6 miljoner kronor. Mycket pengar för en man sprungen ur väldigt enkla förhållanden i en liten by på västgötaslätten.

 

I porten bredvid hade Carl Bildt bott i många år, och oräkneliga var de gånger som det hade stått journalister, både ensamma och i klunga, och väntat på att Carl Bildt skulle komma hem. Otto hade aldrig fäst någon större vikt vid det, men insåg att ett liv i offentlighetens allra skarpaste ljus inte var särskilt mycket att sträva efter. Han hade vid ett par tillfällen hälsat som hastigast på utrikesministern men det hade aldrig riktigt fallit sig riktigt naturligt att börja prata med Carl Bildt som man gör grannar emellan.

 

Otto Ask hade fyllt 70 år för ett halvår sedan.

Tanken hade varit att ha en stor fest med släkt och vänner, men bara tre veckor innan födelsedagen hade hans fru Margareta blivit påkörd när hon gick för grönt på övergångsstället utanför Konsum vid Zinkensdamm. Hon hade varit på väg att hämta det yngsta barnbarnet på daghemmet i korsningen Hornsgatan / Rosenlundsgatan när olyckan skedde. Den som körde på Margareta greps direkt och det visade sig att den unga och vackert klädda kvinnan hade haft en och en halv promille alkohol i blodet. Margareta dog ögonblickligen och den chock som Otto hamnade i kunde enklast beskrivas som förlamande. Alla tankar på att ha en födelsedagsfest hade förstås blivit skrinlagda, allt handlade i stället om att samla ihop sig tillräckligt mycket för att klara av den förestående begravningen.

 

Margareta begravdes på Ottos födelsedag.

Något som kan tyckas en aning bisarrt, men för att de båda döttrarna skulle kunna vara med var det just den dagen som passade bäst. Det blev en stillsam och vacker begravning i Hedvig Eleonora Kyrka som hans tre år yngre bror, Harry, förrättade. Kyrkan hade varit välbesatt och Otto var oerhört tacksam över att så många hade velat ta ett sista farväl av Margareta. Många av dem hade också med ett till synes ärligt och mycket allvarligt uppsåt försäkrat att Otto alltid kunde ringa dem, och att deras hem alltid stod öppet för honom.

 

Efter fyrtio år i samma våning känner Otto Ask sina kvarter väl.

Det har förstås skett förändringar genom åren och vissa av dem har Otto definitivt haft sina synpunkter på. Ta bara en sådan sak som de gamla hederliga konditorierna. Det finns knappt att uppbringa längre. De är ersatta av modernt avskalade och själlösa caféer fyllda av nymodigheter. Vad är det för fel på vanligt hederligt kaffe och en Napoleonbakelse? Han är glad att Tösses snett över gatan finns kvar. Visst har även Tösses följt med tidens tecken till viss del, men i jämförelse med Foam, som ligger i samma huskropp fast med ingång från hörnan till Jungfrugatan, ser Tösses ut som det alltid har gjort.

 

Otto hade alltid varit en hundälskare, men eftersom den ena dottern hade svår pälsdjursallergi var det av lätt insedda skäl aldrig aktuellt att skaffa hund. Som kompensation promenerar Otto nästan varje dag i den allé som är belägen mellan körbanorna på Karlavägen från Karlaplan upp till Sturegatskorsningen. Allén är att betrakta som ett enda stort paradstråk för hundar av alla de slag och storlekar. Otto har lärt känna påfallande många av hundägarna och han försöker alltid att ta tillfället i akt att lära känna nya hundar. Otto är egentligen inte särskilt intresserad av ägarna, men han måste ju alltid säkerställa med dem att det är okej att han hälsar på deras hundar och därför försöker han se till att skapa en atmosfär som känns bra.

 

Kanske kan det bli aktuellt med en hund till hösten nu när han inte har någon annan än sig själv att ta hänsyn till. En hund vore ett alldeles perfekt sällskap i hans strävan att skapa en vardag och ett liv utan Margareta. Barnen träffar han ändå så sällan och om han köper en hund får de väl ses hemma hos dem. Något som definitivt tilltalar Otto eftersom han då inte behöver laga mat eller på något annat sätt göra sig till för sina två, mer eller mindre, odrägliga döttrar. Hade det inte varit för Margareta är han säker på att kontakten varit bruten i samma stund som de hade flyttat hemifrån.

 

Kvarteren kring Karlavägen 66 andas rikedom, makt och position av någon form. Otto är van vid att det alltid har varit så, men för honom har Östermalm först och främst inneburit trygghet och lugn i kombination med närheten till sitt arbete som gymnastiklärare. Fram till 1979 på det som idag heter Carlssons skola, och därefter på Östra Real. Faktum är att han har sett den ena skolan från sitt sovrumsfönster och den andra från sitt köksfönster.

 

Carlssons skola hette från början Alströmska skolan och i dess aula finns det en dubbelsidig tavla där den ena sidan består av en dödsbädd fylld av döskallar och skelett, vad den andra sidan består av har Otto lyckats förtränga och den typen av konst hade aldrig varit aktuell att hamna på väggarna hos familjen Ask.

 

Margareta var den som hade haft både känslan och smaken för inredning med allt vad det innebär. Otto hade alltid tagit två steg tillbaka när det hade handlat om den typen av inköp. Det hade varit enklast på något sätt, och eftersom det alltid blev bra hade han aldrig funnit någon anledning att lägga sig i. Hans roll hade varit att betala för kalaset. Otto var medveten om att det var fegt att konsekvent köpa sig fri, och han tänkte alltid att det absolut inte skulle bli så nästa gång. Då ska jag säga ifrån och verkligen ta ställning för just den mattan eller just den fåtöljen tänkte han. Det blev aldrig så, och för varje gång blev Otto mer och mer missnöjd över sitt fega agerande. Inte blev det bättre av att vännerna överöste dem med beröm för deras smakfulla inredning, varje gång det hände växte Margareta med samma millimeterantal som Otto krympte.

 

Att Otto blev gymnastiklärare var både en slump och inte.

Han hade ända sedan barnsben utövat ett antal idrotter och för honom var det självklart att träna och hålla sin kropp och hjärna i trim. Ändå var det en karriär inom det militära som lockade och drog allra mest, och med ett stort och ståtligt regemente inom räckhåll från barndomshemmet bestämde sig Otto ganska tidigt för att bli officer. Det tog dock bara ett par år innan han insåg att han egentligen inte var tillräckligt hårdhudad och karriärlysten för att han skulle vilja lägga ner hela sin själ på ett liv inom det militära. När han nått sergeantsgrad var det nog och i stället sökte han in på det som numera heter GIH, men som då hette GCI, i Stockholm.

 

I slutet av augusti 1965 klev han in genom portarna till GCI och det dröjde inte många dagar förrän han kände att han hade satsat rätt. Kamratskapet var mer otvunget än i det militära och att det dessutom inte bara var män i klassen var förstås ett stort plus. Otto var äldst i klassen, och fick också ganska tidigt en hög status i gruppen. När han upptäckte det lovade han sig själv dyrt och heligt att han skulle ha en ytterst ödmjuk inställning till det. Han hade sett alltför många militärer använda sin gruppstatus på ett både osympatiskt och regelvidrigt sätt och Otto visste hur snabbt en hög gruppstatus kunde förvandlas till något helt annat, och den situationen vill han absolut inte försätta sig i.