Grazie #10!
Kanske skulle jag ha nöjt mig med att läsa alla andras hyllningar till Totti och hoppat över att skriva en egen. Men det låter sig liksom inte göras. Denne ikon som jag följt i så många år och som jag alltid har hållit väldigt högt, trots en del mindre smarta manövrar, men å andra sidan visar det bara på mänsklighet; att känslorna skenar iväg innan hjärnan är påkopplad.
I gårdagens match hemma på ett absolut fullsatt Stadio Olimpico fick han hoppa i matchminut 52 och 40 minuter senare avgjorde Perotti för Roma, och därmed fick sannsagan ett lyckligt slut. Även om det allra mest fantastiska slutet förstås hade varit att Totti själv stått för det avgörande målet, men det hade å andra sidan kanske varit snudd på för mycket.
När domaren blåste av försvann Totti ner i Olimpicos katakomber samtidigt som hans lagkamrater firade att man blivit tvåa i Serie A och därmed tagit en direktplats i höstens CL. Efter drygt 10 minuter dök Totti upp igen, ackompanjerad av fru och barn och tillsammans började de ett ärevarv som i alla fall jag aldrig har sett maken till.
Det var vackert, värdigt och helt utan inslag av trams. Det var bara en helt rättmätig hyllning till en fotbollsspelare som tillhört samma klubb hela sitt liv och som gjort 25 raka säsonger i A-laget. En spelare som är synonym med den eviga staden Rom. Att få den ikonstatus som Totti har haft, och för alltid kommer att ha, är få förunnat och nu återstår det bara att se hur klubben Roma tar hand om #10. Vi lär bli varse ganska snart. Till dess: stort tack för allt "Il puppone"!
25 år. Osannolikt.