Var och en blir salig på sin nivå

Lagtillhörighet och supporterskap är intressant och något som jag gärna diskuterar länge och ingående om. Det ryms så oändligt mycket i det; hur vi engagerar oss, hur mycket vi engagerar oss, hur vi hanterar motgång och medgång, hur viktigt det får bli i ens liv. För att ta några exempel.
 
Just nu leder Hammarby Allsvenskan och det är förstås oerhört roligt, men jag kickar inte igång på det som många andra gör. Är det för att jag är van vid att det inte brukar gå såhär bra, och att jag därför håller distans? Tror inte riktigt det, i alla fall inte fullt ut. Tror snarare att min lilla distansering handlar om att jag inte vill låta min hjärna och därmed mitt liv påverkas av hur mitt lag agerar och inte agerar. 
 
Har under de senaste dagarna funderat på om jag har samma tänk när Hammarby ligger tia och kvalplatsen hotar. Svaret på den funderingen är ja, jag tänker likadant. Då blir den enkla analysen att Hammarby inte är tillräckligt viktigt i mitt liv. En insikt som faktiskt inte gör så ont som man kan tro. Det känns snarare ganska skönt att jag inte blir så påverkad som ett par av mina vänner blir när deras lag, eller spelare som de av någon anledning vurmar extra för, har det tufft. Eller ännu värre när domarna står för horribla insatser som blir matchavgörande och motvinden drar in över slätten.
 
Till sist: Janne Anderssons trupp var väntad till 22 delar av 23. Trodde att Ken Sema skulle få en plats, men han har i ärlighetens namn inte varit bra sedan matchen mot Arsenal i EL. Janne Andersson motivering varför Marcus Rohdén fick den plats som många trodde var Semas fanns det ett stort mått av logik i, även om Ken Semas egenskaper sticker ut på ett sätt som kanske kan behövas för att ändra matchbilder. Hoppas att Ken Sema tar motgången på rätt sätt och visar att han är en man för startelvan till hösten.
 
"Det finns en anda i Dublin, men den är farlig för mig"
Mareld - Lars Winnerbäck