Blixtkrönikor aktar jag mig för

Inom fotbollsjournalistiken finns begreppet blixtkrönika; i korta ordalag går det ut på att vara klar med sin text så snabbt som möjligt efter slutsignalen. Beundrar de som kan agera med den hastigheten och leverera en läsvärd krönika. Har själv försökt, både på min förra blogg och i det nuvarande forumet. Toksvårt av flera skäl, särskilt när något av de lag du har nära ditt hjärta har varit inblandade. Då är förmodligen adrenalinpåslaget högt och det försvårar definitivt om ambitionen är att försöka vara objektiv. Å andra sidan behöver man inte alltid vara det, men lika mycket å andra sidan blir jag irriterad när fotbollsskribenter agerar hejaklacksledare.  
 
I lördags var det aldrig aktuellt med blixtkrönika alldeles oavsett resultat. Och med facit i hand är jag väldigt nöjd med att mina åsikter och funderingar kommer nu. Det blev en episk match även om upplösningen är bland det bittraste någonsin. Men ska vi vara riktigt ärliga kunde det ha varit 2-0 till Tyskland redan efter en kvart och att det ju längre matchen led var en enda stor kamp mot klockan. Skulle tiden vara på vår sida? Sista 10 minuterna kändes det som att jag tittade på klockan var tolfte sekund, och till slut började jag känna; ta mig fan, det här kommer att hålla, vi kommer att ta en poäng mot de regerande världsmästarna. Sådana tankar är farliga. Sådana tankar är att be om bekymmer.
 
Med 80 sekunder kvar bestämmer sig John Guidetti för att gå på avslut, ett avslut som blir lamt. Minst sagt. Felbeslut modell gigantiskt. Han hade kunnat spela inåt bakåt till Emil Forsberg, han hade kunnat jogga lite försiktigt med bollen ner mot hörnflaggan, han hade kunnat söka inkast och tagit god tid på sig för att hämta bollen och sedermera kasta bollen till en omarkerad lagkamrat. John Guidetti hade kunnat välja 53 andra alternativ än det han valde. Alla hade varit bättre och resten är historia. Att Jimmy Durmaz drar på sig en onödig frispark, att det skulle ha varit en spelare till i muren är givetvis irriterande, men det mest irriterande är trots allt att John Guidetti inte visade mer rutin än vad han gjorde.
 
Nåväl, det är släppt nu. Det är ny match på onsdag. En match som känns väldigt öppen. Vågar Mexiko spela på samma sätt som mot Tyskland? Förmodligen inte, särskilt inte med tanke på att oavgjort räcker för dem, men att medvetet spela för ett kryss tror jag inte på. I en fotbollsspelares DNA går man för seger. Inget annat. Hur mycket sitter tysklandsmatchen kvar i de svenska kropparna och deras själar? Förmodligen ingenting. Spelarna vet att 1-0 är fullt tillräckligt och att de har en jättechans att skriva in sig i historieböckerna. Jag vill se ett modigt Sverige där defensiven sitter och där Emil Forsbergs hela register lyser klart. Till sist, med 80 sekunder kvar, kliver Jimmy Durmaz fram och avgör.