Mitt VM med fyra matcher kvar

Såhär tänker jag, rätt eller fel.

Äh, det finns inget rätt eller fel.

Bara olika sätt att angripa det som angripas ska.

 

Med fyra matcher kvar av ett VM som innehållit väldigt mycket av väldig mycket väljer jag att göra min sammanfattning redan nu. Vilket känns helt rätt alldeles oavsett vad semifinaler, bronsmatch och final har att erbjuda.

 

Av de hittills spelade 60 matcherna har jag följt 38, i alla fall minst en halvlek. Merparten av drabbningarna har setts från sekund ett till den sekund där domaren fann det för gott att blåsa matchens sista signal.

 

Nej, jag tänker inte börja med Sverige.

Det kommer i slutet.

Jag spar det mest glädjande till sist.

Här skulle jag önska att jag hade en mätmanick som redovisade hur många av er som noggrant tar er igenom hela texten jämfört med er som går den rakaste vägen ner till den svenska delen för att sedan fort som ögat stänga ner min blogg och ägna er åt annat.

 

Ryssland – Saudiarabien 5 – 0.

Hur bra var Ryssland egentligen? Vet att jag tänkte att Saudiarabien inte skulle tillhöra övre halvan av Allsvenskan. VM hade under alla omständigheter fått en rivstart. Hemmanationen frälste folket och Putin var glad.

 

Portugal - Spanien 3 - 3.

VM:s bästa match tillsammans med Brasilien – Belgien i kvartsfinalen. Cristiano Ronaldos frispark i underläge 2-3 med endast ett par minuter kvar var ett sådant där ögonblick när allt runt omkring oss stannar upp och vi vet instinktivt att vi nyss har varit med om något riktigt stort.

 

Nej, jag tänker givetvis inte rabbla match för match, men VM fick onekligen en rivstart i och med dessa två matcher.

 

När Tyskland klev in mot Mexiko var jag fylld av förväntningar över ett landslag som jag kommit att tycka mer och mer om för varje turnering sedan deras hemma-VM 2006. Ett landslag med många individuellt briljanta fotbollsspelare, men också ett lagbygge modell mästerligt. Nämnas bör att jag i ett av de tre VM-tips jag deltar i var helt övertygad om att Tyskland som första nation sedan Brasilien 1962 skulle försvara sitt guld från 2014. Skapligt snett på det. Tyskland stod inte att känna igen samtidigt som Mexiko imponerade med ett vasst kontringsspel. Välförtjänt seger med 1 – 0 och i Berlin, Köln, Mainz och München mullrade det högt på tidningsredaktionerna och katastrofrubrikerna staplades på varandra.

 

Frankrike trögt, omständligt, initiativlöst i början men nu är man framme där ganska många trodde att de skulle vara. Mastodonttung semifinal mot Belgien samma dag som detta inlägg publiceras och av många frågor som ska besvaras är mina två största den om det blir en fortsättningsodyssé för Kylian Mbappé eller om det blir den ljuvlige Kevin de Bruyne som dikterar villkoren. De Bruyne har i finalspelet visat varför Pep Guardiola håller hårt i honom i Manchester City. Kanske överdriver jag en aning, det är lätt att fastna i nuet, fråga Alexander Axén, men jag ser ganska många likheter mellan De Bruyne och Zinedine Zidane; oftast rättvända med boll, bekväma med båda fötterna, spelar fram och avslutar med samma enkelhet, enorm blick för spelet. Där har ni ett par likheter. Att sedan Zidane var mer majestätisk tack vare sin storlek är en sidodetalj. Mbappé då? Framtiden är ljus. Här och nu verkar det inte finnas något som stoppar honom från att bli en anfallsspelare som världen kommer att följa och beundra i minst 15 år till. Lyckliga oss!

 

Island upprepade inte framgången från EM i Frankrike 2016. För mig var det inte särskilt förvånande. Det Island gjorde för två somrar sedan var rejält över förväntan och det passade dem alldeles utmärkt att slå ur underläge. Den här gången kunde man inte göra det på samma sätt även om man hamnat i en riktigt tuff grupp. Övriga länder var beredda på att Island var bra och därför blev man också sist i gruppen. All heder dock till att man hela tiden krigade och trodde på ännu ett mirakel.

 

Släpper gruppgreppet och tar mig i stället vidare till skrällar av allehanda sort. Har följt VM mer eller mindre slaviskt sedan 1974 och vid varje mästerskap har det överraskats. Så även den här gången.

 

Plus: Sverige, Ryssland, England och Japan. Kort om de tre sistnämndas VM.

 

Ryssland har inte rosat marknaden de senaste 10 åren och farhågorna fanns att hemmanationen inte ens skulle ta sig vidare från gruppen, men en bra lottning och en bra start tog dem hela vägen till kvartsfinalstraffar mot Kroatien. Kanske har Ryssland något stort på gång, den här framgången är i alla fall ett steg i rätt riktning och framtiden får utvisa om VM-framgången på hemmaplan bara vara en engångsföreteelse eller inte.

 

England är alltid med i förhandssnacket, i alla fall på de brittiska öarna, men har sedan semifinalen i VM 1990 inte levt upp till det fotbollsnamn man är. Förrän nu. De har ett lag utan egentliga storstjärnor, de är snarare en samling bra spelare som likt Sverige agerar som ett lag och som fått ihop allt när det som bäst behövts. Som Tottenhamanhängare är det förstås extra intressant att följa Harry Kane, Dele Alli och Kieran Trippier. Alla tre har varit riktigt bra hittills. Allis smarthet vid hans mål mot Sverige var ingen nyhet, han har vid flera tillfällen i Tottenhamtröjan visat att han vet exakt hur han ska röra sig och tänka innanför straffområdet.

 

Japan till sist. De är snubblande nära att få till en förlängning mot Belgien i åttondelen, men orutinen lyste igenom och Belgien kontrade in segermålet med ett fåtal sekunder kvar. Fram till dess hade Japan bjudit på en sevärd fotboll, låt vara att man spelade fegt när man insåg att Fairplay-regeln var på väg att hjälpa dem vidare, fylld av fart och tro på sin egen kapacitet. För varje VM Japan är med har man tagit kliv. Kvartsfinal nästa gång?

 

Minus: Tyskland, Argentina, Spanien och Polen. Samma upplägg här.

 

Att Tyskland skulle förlora mot Sydkorea och därmed bli sist i gruppen fanns inte. Inte alls. Sådant kan hända andra lag, men inte Tyskland. Nu blev det så och jag är väldigt nyfiken på hur Jogi Löw, om han nu verkligen får fortsätta, tar tag i bitarna vid nästa landslagssamling. Den nesan det här innebär för tysk fotboll är snudd på obegriplig, men också en väckarklocka om att allt är föränderligt. Så även ”Die mannschafts” framgångsvåg.

 

Argentina är landslagsfotbollens största gåta alla kategorier. Så många stjärnspelare i alla lagdelar men ändå fattas det så mycket. Lionel Messi är en skugga av det han tjusat oss med i Barcelona år efter år. Och när en sådan storstjärna inte levererar och dessutom har ett riktigt risigt kroppsspråk när det går emot är det ganska naturligt att övriga spelare också fallerar. Det ryktades om inre stridigheter och att förbundskapten Jorge Sampaoli hade tappat omklädningsrummet redan efter matchen mot Island. Under sådana förutsättningar går det inte att nå framgång. Den stora frågan är om Messis sista chans att vinna VM försvann när Argentina försvann mot Frankrike. Mycket talar dessvärre för det.

 

Spanien började bra och såg stabila ut. Vet att jag efter matchen mot Portugal såg dem som minst semifinalist. Oj vad fel jag fick. Trögt mot Iran, men vinst. Lika trögt mot Marocko, bara oavgjort men vidare ändå. Åttondelsfinalen mot Ryssland måste vara det sämsta ett spanskt landslag presterat på väldigt länge, och någonstans var det lite rätt åt dem att deras försiktighet under andra halvlek och i förlängningen också blev deras fall. Vet egentligen inte var det största felet låg. De har till synes allt, men jag fick känslan av att man var lite bekväm och att man saknade tilltro till att våga spela ett djupledsspel när kortpassningsspelet verkligen inte vann någon mark. Spanien blev till sist lättlästa för Ryssland och resten är historia.

 

Polen såg jag aningen för lite av för att ha en bestämd uppfattning om, men av det jag såg fick jag en känsla av att laget var obalanserat och att man likt Sverige under åren med Z förlitade sig alldeles för mycket på Robert Lewandowski. Och när han inte gör ett enda mål på de tre matcherna blir Polen av förklarliga skäl ganska handlingsförlamade. Jag hade trott på dem som en av tänkbara skrällar, men oj vad fel jag hade på den punkten.

 

VAR har varit bra.

Ett par dagar in i turneringen var jag rädd att det skulle skena iväg med VAR-konferenser. Tack och lov blev det inte så och jag upplever att domarna och VAR-representanterna ganska snabbt hittade en nivå för att på bästa sätt använda detta hjälpmedel. Alla vill ha flyt i spelet och ju mindre domarna behöver konsultera VAR-rummet desto bättre. Om VAR i framtiden ska användas i alla matcher och i alla ligor är en annan fråga, och jag är själv inte säker på vad jag tycker.

 

Vackraste mål: Omöjligt att välja ett. Jag tar fem. Utan inbördes ordning. Ronaldos frispark mot Spanien är given. Så även Jesse Lingards mål mot Panama där han letar sig inåt i banan och curlar upp bollen i målvaktens vänstra kryss. Jag älskar yttersidor och därför kommer Ricardo Quaresmas mot Iran med på listan. Luka Modric tekniska fulländning kom till sin rätt när han från halvdistans förmörkade Argentinas kväll ytterligare genom ett distinkt lågt skott i Willy Caballeros vänstra hörn. Messis mål mot Nigeria måste också med. I flykten får han två rörelser att bli en samtidigt som han ökar farten. Det borde inte gå, men sekunderna senare har han iskallt placerat bollen längs marken utom räckhåll för Nigerias målvakt Francis Uzoho. Googla begreppet teknisk briljans och jag lovar att det målet har översta placeringen.

 

Bäst i varje lagdel: Ännu en toksvår uppgift, men spontant här och nu och en aning färgad ser den ut som följer.

 

Målvakt: Thibaut Courtois - Belgien. Vilket finalspel han har gjort. Matchavgörande både mot Japan och Brasilien. Skulle älska att vara mittback framför honom. Runner up: Jordan Pickford – England. Eller vad säger du Marcus Berg?

 

Försvarare: Victor Nilsson Lindelöf – Sverige. I princip 360 felfria minuter. Så klok, så smart, så mycket mittback som ett lag alltid behöver. V N L har ökat sitt värde dessa veckor och det känns helt i sin ordning. Uruguays Diego Godin nafsar V N L i hasorna om platsen, men eftersom det är okej att vara lite färgad håller V N L undan för den briljante uruguayanen.

 

Mittfältare: Luka Modric – Kroatien. En favoritspelare som har precis allt du behöver i den positionen som han så naturligt ser ut att göra till sin. Komplett och med ljuvlig självförtroende leder han Kroatien på bästa tänkbara sätt. De Bruyne eller N'Golo Kanté närmast att snuva Modric på förstaplatsen.

 

Forward: Antoine Griezmann – Frankrike. Förutom ett par betydelsefulla mål är han viktig för den spelidé som genomsyrar Frankrike. Griezmann är smart i sitt defensiva spel och har ett fotbollsöga som sträcker sig längre än de flestas. Romelo Lukaku och Mbappé främsta utmanare till Griezmann.

 

SVT eller TV4? Oerhört jämnt.

Kan inte bestämma mig.

Borde släppa det.

Dock, när Lasse Granqvist är med lyfter hela sändningen. Oavsett om han kommenterar eller är studioankare. Jonas Eriksson blev SVT:s studiolyft på samma sätt som David Fjälls hittade nya nivåer som kommentator. Kanske vinner TV4 trots allt för att man är en liten smula jämnare än kollegorna på SVT. Be mig inte förklara mer än så.

 

Mest tröttsamt. Del 1: Neymars filmningar. Så dumt, så tråkigt, så onödigt. Extra dumt, tråkigt och onödigt eftersom Neymar tvivelsutan är en av världens absolut bästa fotbollsspelare och av den anledningen verkligen inte behöver bete sig som en pajas. Det blir svårt att på riktigt tycka om en sådan person.

Mest saknad: Gianluigi Buffon. Inte bara för hans briljanta målvaktsspel och fina personlighet, utan även för att ingen under detta VM har varit i närheten av att sjunga nationalsången på det sätt som Buffon skämde bort oss med.

 

Allsvensk fägring: Saman Ghoddos. Hoppade in i Irans tre gruppmatcher med en total speltid på 29 minuter. Ghoddos fick med sig den frispark som ledde till vinst mot Marocko, rörde inte bollen mot Spanien och var skapligt delaktig när Iran jagade det 1-1 mot Portugal som hade räckt för avancemang. Ghoddos hade ögonen på sig redan under Östersunds äventyr i Europa League och de ögonen har blivit fler inför transferfönstret, även om den stora succén uteblev.

 

Kanté måste få några egna rader. Hans betydelse för balansen i det franska laget kan inte nog värderas. Fy för den lede att ha honom emot sig, han vinner boll, han springer mer än de flesta, han täcker ytor, han vinner boll, han springer ännu mer och hittar förmodligen ett par ytor till att lägga beslag på. I match efter match efter match. Och inte nog med det, han slår knappt bort en passning och han tar inte heller alltid den enklaste vägen. Bara den för laget smartaste. Kante är en spelare som varje tränare drömmer om att skriva in i startelvan, särskilt de tränare vars lag är extremt offensiva.

 

Stark look alike: Gareth Southgate och Stuart Baxter.

 

Mest tröttsamt. Del 2: De målvakter som försöker psyka straffskytten. Tro på dig själv i stället så ska du se att dina chanser ökar. De flesta straffläggare är inne i bubblan och låter sig inte påverkas. I alla fall inte i negativ riktning.

 

Coolast: Ivan Rakitic. När en del andra så fort som möjligt vill bli av med den straff de har tagit på sig att lägga gör Rakitic tvärtom. Han har en procedur där han tar lång tid på sig och där han ser alldeles lugn och orubblig ut. Hjälte både mot Danmark och Ryssland. Båda straffarna satt i samma maska och jag är fullständigt övertygad om att han vid en eventuell straffläggning i någon av de två matcher som återstår kommer att agera likadant. Mästerligt. Inget annat.

 

Funderar en hel del på vad som kommer att hända på transfermarknaden från och med nästa måndag och fram till stängning den 31 augusti. Mästerskap har alltid samma inverkan på klubbar och dess ägare; honom ska vi ha. Till varje pris. Ibland blir det bra när man hugger en VM-succé, och ibland inte. Mest nyfiken är jag på att se hur mycket de svenska spelarna har höjt sitt värde och vad de har för möjligheter till ett klubbyte i rätt riktning. Ola Toivonen kan ha åren emot sig men han är definitivt värd något mer än att nöta bänk i Toulouse. Och en sådan som Mikael Lustig kan absolut avsluta sin karriär i en bättre liga än den skotska. Han har de kvaliteter som krävs för att ta en plats i ett bra lag i Premier League. Viktor Claesson lär lämna Krasnodar, allt annat vore märkligt. Visst, pengarna är galet stora i Ryssland, men för hans fortsatta utveckling vore det smartast att säga tack för den här tiden och sätta sig på ett plan till låt oss säga Bremen eller Amsterdam.

 

En spaning till innan jag halkar in på Andreas Granqvist, Albin Ekdal, Sebastian Larsson & Co. Den spaningen handlar om att de fasta situationerna blir alltmer avgörande. Intressant av flera skäl, bland annat det faktum att väldigt många lag har så tydliga tankar med en frispark från i princip varje del av offensiv planhalva. Om det inte är ett tillräckligt bra läge för en skicklig skytt att gå direkt på mål har man flera inövade alternativ att ta till för att såra motståndaren. Det är också tydligt att de lag som har en stark defensiv också är de vaknaste när farliga frisparkssituationer uppstår. Logiskt absolut, men här handlar det mest om koncentration och noggrannhet. Godin och hans vapendragare José Maria Giménez har varit det mittbackspar som i match efter match visat vad just noggrannhet och koncentration betyder. Uruguay släppte endast in tre mål på fem matcher, varav ett var en rejäl målvaktstavla av Fernando Muslera. Kort om hörnorna, där är allt mer statiskt och jag upplever att det mesta handlar om att försvarande lag försöker lista ut var gränsen går för vad domaren tycker är okej i brottnings- och tröjdragningsväg.

 

Dagen efter segern mot Mexiko skrev jag om laget före jaget. Den devisen har verkligen varit ett vackert signum för det svenska landslagets VM denna nådens sommar 2018. Laget före jaget fortsatte mot Schweiz och England. Laget före jaget är vad jag önskar att varenda ungdomstränare från Gällivare till Simrishamn trummar in i sina flickor och pojkar. Att allt annat är sekundärt. Laget före jaget är det enda som håller i längden.

 

Fem matcher blev det för Sverige.

Tre segrar och två förluster.

6-4 i mål.

Granen”, Robin Olsen och Ludwig Augustinsson spelade samtliga minuter.

Marcus Rohdén, Filip Helander, Karl – Johan Johnsson och Kristoffer Nordfeldt inte en enda. Ett lag som vill bli framgångsrikt måste likt Sverige i år, och även  1994, ha en trupp där det inte blir en enda sur min för att man blir kvar på bänken match efter match. Laget före jaget än en gång.

 

Laget före jaget är förstås grunden till att man tar den där extra löpningen fast varenda muskel skriker nej, att man hela tiden manar på varandra på ett konstruktivt sätt, att man alltid stöttar när något skiter sig. Sverige visade i samtliga matcher att man spelar för varandra, alldeles oavsett vilka som stod på den andra planhalvan. Mot England kom man inte upp i den nivå som man hoppats på och som det absolut finns potential för. Kanske blev det för stort att helt plötsligt bara vara en vinst från att veta att man skulle göra upp om medaljerna. England var inte särskilt bra innan de tog ledningen. Visst, de hade koll på Sverige i det defensiva spelet men verkade ganska ointresserade av att agera i framåtskridande rörelse. Nåväl, jag ska inte fastna i hur det hade kunnat bli eftersom det blev något annat.

 

Janne Andersson är precis det varje lag med laget före jaget behöver. Det finns så mycket i hans ledarskapet som spiller över till varenda lagmedlem utan att han egentligen inte gör något annat än att bara vara sig själv. Janne Andersson är jordnära och på riktigt, och med tanke på hur vår värld ser ut är det exakt det som behövs. Utgår stenhårt från att Håkan Sjöstrand och personerna i hans närhet på Svenska Fotbollsförbundet ser till att förlänga Janne Anderssons kontrakt så fort det bara är möjligt. Att han ska ha en rejäl löneförhöjning behöver jag inte ens nämna.

 

Till sist sju punkter om den svenska insatsen.

Högt och lågt.

 

Mest överraskande: Visst visste jag att Viktor Claesson var bra men inte såhär bra. Han tog kliv efter kliv för varje match som gick och hade en internationell touch i det han företog sig.

 

Största besvikelse: Att Emil Forsberg inte kom upp på högre nivå. Det finns mer att hämta än vad han visade. Målet mot Schweiz dock en klassiker för dess betydelse.

 

Läckraste manövern: När V N L i matchen mot Mexiko puttar bort en arg Sebastian Larsson från en domare som redan har gett Larsson en varning och inte verkar vara speciellt långt från att ge honom ett till. Det agerandet berättar ganska mycket om vem V N L är.

 

Vår kung: ”Granen”. Vem annars? Hans hjärta och vilja gör mig glad in i varenda por. En ledargestalt som i varenda handling personifierar laget före jaget. Det riktigt känns hur de andra vet att vad som än händer finns han där. Dessutom klev han fram som en straffläggare av rang i lägen där matcherna fortfarande stod 0 – 0 och allt var ovisst. 

 

Mest laddad: Martin Olsson när han med åtta minuter kvar av ordinarie speltid kom in i åttondelsfinalen mot Schweiz. Jag var livrädd för att han skulle dra på sig ett gult kort det första han gjorde. Underbart att se den glöden och att han ville in och tillföra laget energi och vilja. Var hamnar han i höst? På tal om svenska spelare där det kan vara läge att röra på sig.

 

Starkaste ögonblicket: Lämnar händelserna på planen och förflyttar hjärtat och hjärnan till Jimmy Durmaz kärnfulla tal dagen efter matchen mot Tyskland. Det hat och hot som Durmaz blev utsatt för på sociala medier är bara fullständigt åt helvete och sättet han, och förstås även hela truppen, hanterade det på förtjänar allt upptänkligt beröm och var också ett tydligt bevis på att laget före jaget alltid gäller.

 

Extra glädjande: Sverige ägnar sig i princip inte åt filmande. Försöker dra mig till minnes någon episod där vi tydligt filmade men hittar ingen. En och annan liten förstärkning kan ha slunkit emellan, men det grova skådespeleriet finns inte i laget före jaget.

 

That´s all folks.

Fyra matcher kvar.

Njut.

Studera.

Lägg på minnet.

VM i fotboll är det största som finns.

Alltid.

Även utan svenskt deltagande.

Vem jag unnar ett VM-guld allra mest av de 92 spelare som finns kvar?

Harry Kane.

Lätt.

Dels för att han spelar i Tottenham.

Men också för att han verkar vara en vettig man och människa.

Han skulle utan tvekan kunna passa in där man tänker laget före jaget.