Slutet gott, allting gott.
1982 - 1983 gjorde jag lumpen i Boden. På den pluton som jag tillhörde fanns det en liten blond kille från Kiruna, Antero. Han var dessvärre utrustad med ett väldigt tråkigt sätt, en typisk mobbare helt enkelt. När någon inte tyckte eller tänkte som denne Antero sa han alltid; är du bög? Eller för att verkligen understryka det han ville få fram; du är bög.
Hans attityd och sätt fick till följd att han inte fick särskilt många vänner på plutonen. Jag hade hela tiden en känsla av att han var en mycket olycklig människa, men att hans machoattityd förbjöd honom att visa andra känslor än de tuffa och hårda och att ensam är stark var hans motto.
Åren 2000 – 2004 bodde jag på Tobaksspinnargatan vid Hornstull i Stockholm. En eftermiddag i början av augusti 2002 knöt jag på mig mina joggingskor för en löptur längs Årstaviken. Vid den här tidpunkten var det Pridefestival i Tantolunden och när jag i lugnt tempo joggade ner mot den intagande viken såg jag en figur som jag inte hade sett sedan sommaren 1983, Antero. Och inte nog med att jag såg honom, han gick med rak rygg hand i hand med en annan man.
Min första reaktion var att jag inte hade sett rätt, att det måste vara någon annan. Men det var det inte, det var Antero. Mannen som använde bög som det värsta tänkbara av alla existerande skällsord gick där tillsynes lycklig hand i hand med en annan man på väg ner till festivalområdet.
Jag fortsatte min löptur och än idag minns jag att jag tänkte slutet gott allting gott.
Lumpen hade det fina med sig att jag där fick en vän för livet, Anders Dahlgren. Och nästan varje gång vi ses undrar vi hur det har gått för Antero efter Pridefestivalen 2002. Förhoppningsvis är han lycklig, och lika förhoppningsvis har hans mod att våga komma ut som homosexuell också gjort honom mjukare i kanterna. Världen 2018 behöver fler mjuka än hårda, och eftersom Antero inte var hård på riktigt tror jag att det finns gott hopp för honom.