Fäder och söner

Under stundom händer det att innehållet i rubriken hemsöker mina tankebanor. Just den här gången började det när Simon Thern avgjorde för AIK mot Djurgården för ett par veckor sedan. Direkt började jag fundera på Simons pappa Jonas och på att han var en av mina absoluta favoritspelare under sin aktiva tid. Efter den tanken rullade det på med fäder och söner i en enda lång rad: Gunnar och Thomas Nordahl, Ove och Niclas Kindvall, Roy, Patrik och Daniel Andersson, Sanny och Martin Åslund, Anders och Tobias Linderoth, Ronnie och Erland Hellström, Glenn och Tobias Hysén, Henrik och Jordan Larsson, Leif och Emil Forsberg, Fler finns det, men jag stannar här.
 
Egentligen ska det inte jämföras.
När fäderna från förr var som bäst gick fotbollen mycket långsammare.
Däremot var fäder som Hysén, Thern och Larsson med när fotbollen tog stora kliv till det den är idag.
Dessutom spelade inte alltid fadern på samma position som sonen gjorde, eller gör.
Dock, när det gäller far och son Hellström är det svår att inte känna för Erland.
Alltid jämförd, till stor del beroende på att målvaktspositionen är så speciell.
Ronnie var en världsmålvakt på sin tid.
Erland hade svårt att ta en plats i ett allsvenskt lag och hade en hel del skadeproblem.
Tänk dig att hela tiden bli påmind om vem som är din pappa och på hur bra han var.
Sådant krävs det psyke för.
 
Utanför Sveriges gräns är det tveklöst så att det inte alltid kan ha varit roligt att heta Jordi Cruyff.
Say no more.
Det behövs inte.
Verkligen inte.
 
"Och det doftar just som asfalt gör om hösten"
Söndermarken - Lars Winnerbäck