Som om allt var gjort och vad gör man nu?

Har under en ganska lång tid bebotts av en känsla att det mesta är sagt, att det mesta är gjort, att allt är repriser. Givetvis är det inte så, men satan i gatan vad många alltför välkända cykler som ramlar över en. Cykler som tröttar mig och där jag får kämpa febrilt för att rycka på axlarna åt cyklerna.
 
Ikväll börjar åttondelsfinalerna i CL.
Ännu en cykel jag skrivit om och som jag, trots cykelanstormningen, längtat till. 
Men ska jag verkligen ge mig in i funderingarna kring de 16 lag som alla drömmer om att nå längst? Både vill och inte vill. Vill för att jag ser fram emot matcherna. Vill inte för att jag inte hittar någon egen väg. Någon egen röst. Kompakt motstånd som du märker.
 
Kämpa blir dagens ledord och en oneliner om varje lag den klena skörden av kampen.
 
Atletico Madrid: Har tappat en del sedan 2018. Inte ens outsider den här gången.
Liverpool: Stor chans att försvara guldet. 
Dortmund: Unnar dem alltid framgång. 
PSG: Leker i Ligue1. Dock, PSG och finalspel i CL är inte kompatibelt. Än.
Tottenham: Stökig säsong. Räcker så.
Leipzig: Får Forsberg feeling? Får han ens spela?
Atalanta: Mest udda av de 16. Vore coolt med en kvartsfinal.
Valencia: Finalister för 19 och 20 år sedan. Det var då.
Chelsea: Mest ett namn med spretigt innehåll. 
Bayern München: Njae, räcker inte hela vägen men går aldrig att räkna bort.
Napoli: Urusla alldeles för ofta för att man ska ta dem på allvar.
Barcelona: Messis sista säsong? Det mest spännande från Katalonien för närvarande.
Real Madrid: De vita tröjorna är färgstarkare än vad Zidanes lag är just nu.
Manchester City: Lär kriga djävulen för titeln med tanke på UEFA:s dom.
Lyon: En gigant med bekymmer. 
Juventus: Mitt italienska hopp men ack så tunt det känns.  
 
"Ibland har jag känt mig som en del av alltihop, ibland har jag känt mig som ett ufo"
 Hymn - Lars Winnerbäck