Känslan när det fastnar

Ibland känns det som att jag har pratat för endera döva öron eller korkade öron eller helt oförstående öron. Tvivlet börjar gro i mig; är jag otydlig? Är jag svår att ta på allvar? Säljer jag luft? Ser man vårt möte som en välbehövlig paus för den överhettade hjärnan och på grund av det checkar ut modell grovt? Nej, jag tror inte på något jakande svar i någon av mina frågeställningar, men jag kan ändå inte låta bli att undra.

 

"Din pappa sover under stenarna, han kommer aldrig någonsin levande därifrån"

 Ända till september - Peter LeMarc

Kommentera här: