andiamo.blogg.se

"Alla tror väl på Gud" sade han från den översta laven i bastun på gymmet. Hans polare hakade på och påstod sig vara rysk-ortodox i sitt troende. De tittade på mig och undrade hur jag hade det med tron, och jag tänkte; nu ska de få vänta innan jag svarar. Den rysk-ortodoxe var aningen ivrig att få veta, och för att inte skapa dålig stämning i den välgörande bastuvärmen svarade jag att Gud inte finns för mig.

 

Det blev tyst ett kort ögonblick innan den förste "talaren" sa; alla har en tro på något större än oss själva, så även du min vän. Jag är ledsen, kanske är jag det där undantaget som bekräftar regeln blev min replik. Då började de två nästan prata i mun på varandra om hur omöjligt det var att inte att ha en tro. Jag lät dem hållas men vägrade ge dem mer kött på benen angående varför jag inte tror på Gud eller något eventuellt större. Det var ganska tydligt att det störde dessa två, men där och då var det bara roligt och än en gång kunde jag inte låta bli att fascineras över hur känslig en gudstro är för vissa människor.

 

Jag säger inte att det inte vore bra att ibland ha en tro på något, men jag resonerar som så att det är jag själv som måste ta ansvar för mina handlingar, för mina önskningar och för mitt sätt att hantera livet och människorna omkring mig. Jag kan inte agera på något annat sätt, och eftersom den där som de kallar Gud inte alltid har uppfört sig som han borde är det extremt lätt att välja bort idén om att något större ska vägleda mig genom livet.

 

Connemara - Ulf Lundell