Väl värd varenda Euro
När de inneboende på Westfalenstadions ståplatsläktare, även kallad "den gula väggen", börjar lyfta fram sitt lag uppstår en ljudkuliss som saknar motstycke. Dortmund spelar oftast mot den kortsidan i andra halvlek, då när det behövs som bäst. Det var inget undantag i tisdags när man ställdes mot Real Madrid i CL:s andra gruppspelsomgång.
Med drygt tjugo minuter kvar av matchen startade jakten på 2-2.
För varje minut och anfallsförsök som gick ökade intensiteten och jag, som varit på plats på denna fantastiska arena vid tre tillfällen, var så säker som man nu kan vara under något så osäkert som en fotbollsmatch; målet kommer. Jag kände igen frenesin och beslutsamheten och genomfors av en stark och innerlig känsla. De kommer att klara det. Igen.
Ett par minuter innan Schürrles förlösande kvitteringsmål slog det mig; av alla som blir utsatta för det tryck som uppstår från "den gula väggen" är det mest synd om linjedomaren, jag vägrar använda uttrycket assisterande domare, närmast den kortsidan. Jag menar, han har sitt högra öra mot detta oväsen samtidigt som han förväntas höra när bollen lämnar passningsfoten med adress forward på gränsen till offside. Dessutom bör han vara bergsäker på vartenda inkast, aldrig blir väl ett ynka litet inkast så viktigt som när jakten på en kvittering är som mest intensiv, och sist men inte minst ska han vara den ansvarige domarens tredje öga.
Tror inte att jag behöver brodera mer än såhär.
Den som klarar av linjedomaruppdraget närmast "den gula väggen" skulle jag tryggt luta mig mot i ett krisläge.
"Som ett tåg på en nattlig station, som ett rop i en gränd från en förlorad vän, som en ny religion"
Hon gör mig galen - Ulf Lundell