Det enda säkra är att allt förändras

Kanske berodde det på att min tonårsrevolt i stort sett uteblev och att jag i stället tog igen det när jag flyttat hemifrån. Då när ingen kunde nå mig. Jag fick höra att jag var förändrad. Att de inte kände igen mig. Att förändras är naturligt, och borde så vara även för den, dem, som fastnat i sin lilla värld. Men, nej, så kan det ju inte vara. Då känner vi ju inte igen dig. Du som aldrig protesterade. Du som på din höjd kunde ha en bestämd åsikt och vid synnerligen specifika tillfällen vara principfast, men samtidigt var du smart nog att gilla läget även vid lägen du inte gillade.
 
Nu kändes du inte igen.
Du hade blivit förändrad.
Vad att göra för den, dem, som inte förstod?
Vet att jag tänkte; det problemet äger inte jag. Lös det om det är så viktigt. Om det blev löst? Nej, hur skulle det gå till? Det pratades ju aldrig om allvarliga djupa saker. Det klipptes gräs, skottades snö, höggs ved om det började likna skarpt läge.
 
Och inte bara en gång har jag tänkt; om vi hade fått behålla Tim lovar jag dyrt och heligt att jag hade uppskattat hans eventuella tonårsrevolt, hans förändringar, hans självständighet och hans mod att även vid unga år gå sin egen väg och vägra vara andra till lags bara för att det är smidigast så.
 
"Än ser du inte dårarna som härjar här på vår jord, i morgon, jag lovar, inte ett ont ord".
Inte ett ont ord - Ulf Lundell