Alltid laget före jaget
Just nu lider jag med de människor där Hammarby är det absolut mest väsentliga. Jag har försökt förstå hur mycket man kan engagera sig i en förening, i ett lag, men jag når inte ända fram. Och det är jobbigt. Särskilt med tanke på att jag ingår i den fantastiska grupp individer som gör Supportrarnas Matchprogram. Och det blir jobbigt av den enkla anledningen att det i den gruppen finns personer där supporterskapet är så stort att jag inte får grepp om det. Visst, när Hammarby förlorar är det jobbigt även för mig, men bara för en väldigt kort stund. Precis lika kort stund som jag är glad när Hammarby vinner. Jag tror att det för min del inte är konstigare än så att jag aldrig riktigt klivit in i den där gemenskapen, aldrig så starkt förknippat mig och min identitet med att tillhöra ett lag med allt vad det innebär. Jag inser att det både är bra och dåligt att ha en viss distans. Bra för att jag inte kraschar hela min tillvaro när resultaten är emot och dåligt eftersom jag i de riktiga hard-core-fansens ögon aldrig på fullt allvar blir en av dem. Dock, eftersom jag inte har den ambitionen saknar det egentligen all betydelse att jag aldrig blir en av dem. Däremot kommer jag alltid att beundra dem lite i smyg för att någonting får tillåtelse att bli så betydelsefullt som deras till synes oändliga kärlek till Hammarby.
”När vintern gömmer dina spår så att du inte hittar hem, när du är vilsen i en vinternatt igen”
Kom ihåg mig då – Lars Winnerbäck