andiamo.blogg.se

Arenan där allt avgörs ikväll finns på min fem-i-topp av dem jag har besökt genom åren. Uttrycket att en arena är gjord för fotboll kan lätt bli uttjatat men San Siro/Giuseppe Meazza i Milano är definitivt en arena byggd för fotboll. Den andas fotboll. Den bär på så många historier, lyckliga och olyckliga, att jag får lite lätt gåshud när jag tänker på det. Senast den stod som värd för en CL-final var 2001. Då besegrade Bayern München Valencia efter ett straffdrama där Patrik Andersson missade sin men ändå kunde titulera sig CL-vinnare. En titel tung och mäktig.

 

Atletico eller Real?
Känns oerhört vidöppet på förhand.

Två skarpa tränarhjärnor.

På helt olika sätt.

 

Zidane med en spelarkarriär utöver det vanliga och med en spelstil som jag älskade. Hans förmåga att både vara individualist och lagspelare i samma andetag fascinerade. Han hade också en till synes egen tidsrymd som gav enorma fördelar tack vare de extra sekunderna som bara var hans. Som tränare är han förmodligen fortfarande i lära-fasen, men givetvis betyder hans skicklighet som spelare mycket när det gäller att få sista ordet bland de vitas stjärnspelare.

 

Simeone var en helt annan spelartyp än Zidane. Enormt nyttig med sitt slit, sin taktiska förmåga och sin enorma vinnarskalle. Ni som följde mig i min förra blogg kanske kommer ihåg mitt intryck av Simeone på en träning med Lazio under Svennis tid där. Om inte kan jag kort återberätta att deras tvåmålsspel hade karaktären av VM-final, i alla fall om du frågade Simeone. Som tränare är han en lejonhanne för sina spelare. Han visar med all önskvärd tydlighet att man kommer långt med mod, vilja och självförtroende. Simeone förfogar kanske inte över det mest spelskickliga laget i Europa, men definitivt över ett av de mest svårslagna.

 

Av allt jag är nyfiken på inför kvällens final sticker förstås duellerna mellan Benzema och Godin samt Griezmann och Ramos eller Pepe ut. Om Clattenburg behåller det röda kortet i bröstfickan matchen ut blir jag mer än förvånad.

 

Till sist; en gång är ingen gång, men sju gånger är en stark tradition. För sjunde gången i rad är vännen Henrik mitt CL-finalsällskap. Förutom att han är en sköning som människa har han stenkoll på fotboll och det är alltid lika intressant att höra hans tankar och funderingar. Om inte traditionen bryts de närmaste två åren känns det som att det kan vara läge att ta den tionde finalen på plats. Den idén borde vara tämligen enkel att sälja in.

 

Mina stjärnor har slocknat - Plura Jonsson