andiamo.blogg.se

Mellan 00:07 och 06:22 pockade vår vackra svarta juvel på uppmärksamheten sex gånger för att få bege sig ut i södernatten och se till att det mindre lämpliga hon hade ätit under gårdagen nogsamt kom ut. Alltså var vi ute ungefär en gång i timmen. E tog två vändor, jag övriga fyra. Det mest intressanta dessa fyra gånger var att ta del av hur kvarteren med små nyanser skiftade karaktär för varje gång.

 

På min första tur 01:15 var det förstås fortfarande lite mörkt.

Men det hindrade inte att det förekom riggning för fotografering vid exakt den plats som den vackra svarta juvelen hade sett som sin. Vad att göra? Knalla vidare. Och vidare. Och vidare. Till slut var hon nöjd och innan vi var hemma hade vi mött ett par glada och aningen berusade människor. En och annan bortamatch var det också. I parken mitt emot vårt hus, Stigbergsparken, var det ganska högljutt, men det ingår i den parkens image.

 

02:45 var det dags igen.

Bråttom som fan. Himlen började ljusna, människorna var färre men en och annan taxi gled förbi, och från Stigbergsparken hade inget förändrats. Dessutom pågick det i grannhuset en efterfest som lät trevlig. Snabbt in för att förhoppningsvis få sova ostört till 07:30.

 

Men nej.

04:33 formligen stapplade jag ut med en pigg vacker svart juvel och nu var det ljust på himlen med en sol som jobbade sig uppåt. Tidningsbudet morsade på oss men den vackra svarta juvelen var måttlig road. I stället var det buskarna utanför en port på Åsögatan som lockade, och innan vi nådde vår port igen noterade jag att männen i Stigbergsparken ännu inte hade somnat och ljudnivån från efterfesten i grannhuset vittnade om att det var glatt och bekymmerslöst. Nu då, nu blir det väl ändå orubbad sömn till 07:30.

 

Glöm det tänkte den vackra svarta juvelen.

06:22 var det dags igen. Nu var jag om möjligt ännu tröttare, men jag kände också att skrattet låg på lur. Varför då? Ingen aning. Det var bara så. Nu värmde solen och den här gången hade inte den vackra svarta juvelen speciellt bråttom och innan vi var åter vår port hade jag konstaterat att männen i parken verkade vägra sova och att ett par människor såg klädda ut för att gå till jobbet. 2:an rullade förbi in mot de centrala delarna av stan men den verkade vara ganska tom på människor och min tanke på att sova lite till var på något vis försvunnen. Dagen var ju redan igång, och det med råge.

 

Och till den vackra svarta juvelen framför jag härmed ett kort och koncist krav inför natten som kommer; sov!

 

Evangeline - Ulf Lundell