andiamo.blogg.se

Vännen Henrik och jag sms:ar ofta under matcher.

Små eller stora instick.

Vettiga eller ovettiga.

Oftast ganska pricksäkra, dock inte alltid

Men, en sak har de alltid gemensamt; vi behöver bara ett par ord för att förstå varandra.

Ikväll skrev Henrik "Äh, jag gillar inte de här lagen".

Och jag var med direkt.

Visst, Wales är ett mer spelande lag än vad de visade från början.

Och visst, Portugal har väldigt många spelare som är riktigt sevärda.

Men det är något med dessa lag som gör att jag inte kan gå igång.

Ska försöka förklara.

 

Börjar med Wales.

Kanske är det billigt och väntat men jag har aningen svårt för lag där man till synes har en grundidé som handlar om högt tempo och hoppas på det bästa. Lite förenklat, jag vet, men det är så tydligt att merparten av de walesiska spelarna hör hemma i Premier League eller Championship och att sättet man spelar på bär så tydliga influenser därifrån. Dock, Wales har gjort det bra utifrån sina förutsättningar och ska vara stolta över sin bronsmedalj.

 

I Portugal är talangerna och kvalitetsspelarna tretton på ett dussin. Men, jag har svårt att ta det landslaget till mitt hjärta och allt bottnar i att det finns en oärlighet och en cynism i mycket av det man gör. Att cynism ingår när det handlar om att bevaka en ledning är inte mycket att gnälla över, men det är fan i mig inte klädsamt vid ställningen 0 - 0. Dessutom har jag, som den observante läsaren vet sedan långt tillbaka, svårt för Ronaldos barnsliga manér även om det verkar som att han har skärpt till sig lite i slutet av detta mästerskap. Varför bry sig så mycket om Ronaldo? Enkelt, han är en av de allra bästa spelarna genom alla tider. Och i min värld är det då extra viktigt att ha ett bra uppträdande alldeles oavsett om det går med eller mot.

 

I morgon Frankrike - Tyskland.

Ännu en match som skulle ha kunnat vara en final.

Vore coolt om Frankrike kunde klara av det.

Är svag för hemmafinalister.

Men vet hur bra Tyskland kan vara när det behövs som bäst.

Ska vi tro på ett straffavgörande?
Ja, det ska vi.

 

Nådens år - Ulf Lundell