andiamo.blogg.se

2016 sjunger på sista versen när detta publiceras. Det landade på 22 kategorier med en mix som jag hoppas ska tilltala mina trogna bloggläsare. Ta hand om er och kämpa för att 2017 ska bli ett fint år.

Årets läsupplevelse: ”Jag heter inte Miriam” – Majgull Axelsson. Vet att jag har sagt det förut men det tål att upprepas; vissa skriver böcker, andra är författare. Majgull Axelssons sätt att förhålla sig till alfabetets 28 bokstäver är i en klass för sig. En stark runner up till ”Jag heter inte Miriam” är den franska ”Det vi inte visste var lycka” – Agnes Ledig. Tårarna brände under ögonlocken vid ett flertal tillfällen.

Årets drygaste: Henke Larsson. Hans sätt att hantera mediesituationer är rejält tragiskt att tvingas ta del av. Han tittar inte på den som intervjuar honom, är konstant sur, allmänt avig och sarkasmironispydigheten finns där hela tiden. Om dessutom reportern har mage att vara kvinna förstärks hela hans trista attityd. Kom igen Henke, du kan bättre.

Årets juvel: Freja. Alla år!

På väg till Kerstin och Per i Hammarby Sjöstad. Förväntan i luften!

 

 

Årets sommarpratare: Författaren Stina Stoor. Hennes 90 minuter var en ljuvlig blandning av skrönor från förr och nu och med ett musikval som föll mig i smaken. Dock, rent generellt var 2016 ett ganska svagt sommarpratarår. Länken, dessvärre utan Stinas eminenta musikval, till programmet: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/756904?programid=2071

Årets mest fasansfulla: Självklart är läget i Syrien det absolut värsta, men att Donald Trump segrade i det amerikanska valet gör mig fullständigt iskall. Risken är mer än överhängande att världen inte blir en bättre plats med en sådan som Trump vid rodret för ett så mäktigt land som USA trots allt är.

Årets resa: Fotbollsresa i Tyskland, Amsterdam ett par dagar och solen i Cadiz till trots är Italien alltid Italien och septemberdagarna i Cinque Terre var minnesvärda på många sätt. Stort tack till Jonas och Marie som var med E och mig på denna resa fylld av god mat, gott vin, mycket skratt, bra snack och frånsett ett par galna skyfall hade vi vädret på vår sida.

Årets bästa fotbollsnyhet: Tveklöst den när Erik Hamrén offentliggjorde att han skulle lämna landslaget efter EM. Jag var glad i flera dagar efteråt.

Årets scenhändelse: Mammas nya kille på Södra Teatern. Deras föreställning ”Ett kunskapslyft” nådde lika höga höjder, om inte högre, som tidigare års uppsättningar. Kombinationen av total galenskap, fyndighet, humor, men också en påtaglig svärta i texterna samt en koreografi som går utanpå det mesta gör att jag utan minsta tvekan skulle kunna se den här föreställningen ett antal gånger. När det känns så vet du att det är bra.

Årets tack för oss, del 1: Zlatan Ibrahimovic, Andreas Isaksson och Kim Källström. Tack för allt!

Årets podd: Sporthuset med Lasse Granqvist och Tommy Åström som ett riktigt vasst dubbelpar. Stort och smått avhandlas, det blickas tillbaka och det reflekteras på ett ypperligt sätt. Dessutom har Lasse och Tommy alltid intressanta gäster som gör att risken för tomgång är minimal. Här hittar ni denna poddpärla; http://www.cmore.se/podcast

Årets EM: Den svenska insatsen var allt annat än bra och till sist stod Portugal där som Europamästare. Däremellan hade vi tjusats av Islands viljefotboll och inställningen som sade att allt var möjligt. Lasse Lagerbäck fick lite upprättelse för alla som var trötta på honom under hans sista år som svensk förbundskapten. Det var han värd.

Årets tack för oss, del 2: Kent. Nu återstår det bara att se om de verkligen lägger av eller om de gör en Lundell.

Årets museum Sverige: Fotografiska. Vilken succé det har blivit! Hela huset andas självförtroende och nivån på utställningarna är mycket hög. I år njöt jag allra mest av Anton Corbijns ”1-2-3-4”. 

Årets märkligaste: Kent Ekeroth. Han har judiskt påbrå på sin mammas sida och människor från den släkten dog i Auschwitz. Hur jag än tänker och vrider och vänder och försöker är det fullständigt obegripligt att han har sin politiska hemvist där han har den. Det går inte ihop. Aldrig någonsin.

Årets mål: Dimitri Payets matchavgörande mål i EM-premiären mot Rumänien. Det gjordes säkert snyggare mål under 2016 men det är något med hela den situationen; klockan har passerat 88 minuter och Frankrike har bara 1-1 mot Rumänien i öppningsmatchen. Besvikelsen är på väg att lägga sig som en blöt filt över en nation där sorgen och rädslan varit påtaglig efter terrorattacken den 13 november 2015. Då kliver Payet in i handlingarna, och som han gör det! https://www.youtube.com/watch?v=zBh3jytouwI

Årets film: ”Bland män och får”. En mycket vackert filmad isländsk historia om två bröder som kommit på kant med varandra men som i filmens slutrutor försonas på ett sätt som är aningen annorlunda, men också mycket minnesvärt.

Årets intervju: En knapp timme på Victoria med Petter Andersson där fokus låg på att komma tillbaka. Att det sedan inte blir någon comeback för Petter är en helt annan sak, men det var länge sedan jag känt mig så nöjd med en intervju. Det blev också ett perfekt avslut för mig som skribent i Supportrarnas Matchprogram. 

Årets pristagare: Bob Dylan. Äntligen!

Årets museum övriga världen: Van Gogh i Amsterdam. Jag förlorar mig fullständigt varje gång jag kliver in där. Vincents målningar får mig att förstå varför konst har blivit allt viktigare för mig för varje år som går.

Årets studioankare: Ola Wenström. Han rattar sändningarna från CL och PL på ett fenomenalt sätt. Avslappnad och koncentrerad i samma andetag och han låter alltid övriga medverkande prata till punkt. Bara en sån sak.

Årets otack är världens lön: Allan Kuhn. Han tog Malmö FF till allsvenskt guld. Det räckte inte. 17 dagar efter guldet blev han ersatt av Magnus Pehrson. Svårslaget.

Årets fotbollscitat: Hasse Backe i Offside från i höstas. 

Evangeline - Ulf Lundell