Förmågan att göra skillnad

Tidigare idag följde jag El Clasico och utan att ge mig in på några djupare analyser var det inte den bästa drabbningen jag har sett mellan dessa två giganter. Den var snarare ganska tam. Dock, och det är essensen med detta inlägg; jag är svag för spelare som Luka Modric och Andres Iniesta. Ni vet de där som gör skillnad, de där som ser öppningar och möjligheter när ingen annan gör det. Mittfältsstrateger kan man också kalla dem. Spelare som både får boll och vill ha boll och som aldrig verkar vara stressade av situationen, ställningen i matchen och att en hel värld tittar och har åsikter. Det verkar snarare som att de funkar som bäst när det gäller som mest.
 
Mitt i den andra halvleken började jag fundera över vilka spelare som jag genom åren har beundrat mest och kom ganska snabbt fram till att det är de centrala mittfältarna, alternativt dem som haft en skapligt fri roll mellan mittfält och anfall. Spelare som agerar både framspelare och avslutare, och som dessutom är fotbollssmarta nog att förstå vikten av att hantera även det defensiva spelet när så krävs.
 
Maradona, Zinedine Zidane, Xavi, Roberto Baggio och Rui Costa får agera exempel över dåtida spelare som jag än idag blir lycklig av att tänka på. Alla fem hade den där underbara förmågan att på ett eller annat sätt avgöra matcher. Maradona, Zidane och Baggio var pålitliga målskyttar medan Xavi och Rui Costa oftare spelade fram till mål än gjorde dem. Gemensamt för alla fem var att deras förstatouch, teknik och osvikliga blick för spelet gav dem de värdefulla extrasekunder som gjorde skillnad.
 
Under kvällen har jag fortsatt att fundera på det faktum att jag är svagast för den här typen av spelare. Visst, det är läckert med tokoffensiva ytterbackar, med straffområdesmålskyttar, med huvudstarka mittbackar och med målvakter som växer till giganter i kritiska lägen. Men, när jag tänker på, i första hand, Maradona, Zidane och Xavi blir jag lycklig och förstår exakt varför, och hur mycket, jag älskar världens mest meningslösa viktighet med den kraft och passion som jag gör.
 
"Jag var tjugo år gammal, hon var en evighet"
Little Wille John - Peter LeMarc

Kommentera här: